"Tales From The Road"

[wonderboy]

Jag har spelat på hobbynivå i många år nu. Jag har, tack vare mitt musicerande, varit med om en del situationer och träffat en del karaktärer som jag annars hade fått vara förutan. Dessa saker har berikat mitt liv. Jag har också haft förmånen att träffa andra människor som hållt på med musik och ljud under många år, både på professionell basis som på amatörnivå. De har berättat fantastiska historier för mig, historier som visat sig vara sanna, åtminstone i allt väsentligt. Jag tänker att på ett sånt här forum måste det finnas många som varit med om extraordinära händelser tack vare sitt musicerande. Det kan handla om något som hänt Dig i en musikaffär, vid ett rep, på en spelning eller inspelning osv.

Om det blir roligt eller inte beror på Dig. Kom igen nu och tänk igenom det hela. Minns Du verkligen inte den där gången Du besökte musikaffären och handlaren sa det där............

Ok, jag börjar:

I början av 90-talet hade vi repat ihop vårt nya coverband. Tanken var att köra covers ett tag för att få ihop lite pengar och ha kul under tiden. Vi hade kört några spelningar och skickat demos till diverse bokningsbolag. Vi gjorde väl inte direkt succé men ett par bokningsbolag visade sitt intresse. Vid ett möte med ett av dessa bokningsbolag bestämdes att vi skulle skickas ut på ett par-tre provspelningar på "lite mindre ställen" för att vi skulle testas. Bokningsbolaget skulle sen ringa upp de olika ställena för att kolla hur vi hade skött oss. Om detta gick bra skulle vi sen börja få lite större jobb.

Åh, vad underbart det kändes då jag svängde in med min 3-dörrars Nissan Sunny på Gbg:s central för att hämta upp sångaren och syntharen. Basisten och trummisen var redan med. Nu skulle vi för första gången ut i landet med vår fina orkester, vi skulle spela på Vetlanda Stadshotell!

Medellängden i bandet låg på cirka 187 cm. Det var en ganska speciell känsla att köra bil med hakan vilande på knäskålarna. Kärran vi drog därbak vägde alldeles för mycket men vad gjorde det, nu skulle vi rocka! Temperaturen i bilen var hög, för sångaren var den redan nära kokpunkten. Hans stjärt befann sig i baksätet och hans ansikte i framsätet mellan mig och syntharen. Hans mun gick i ett i ett. Ingenting var för litet för att diskuteras! Han pratade högre och högre, till slut skrek han. Han avhandlade hårmousse, kan jang, adidasskor och en hel del annat och vi hade knappt lämnat Gbg ännu! Syntharen bad honom att lugna ner sig vid ett antal tillfällen men det höll bara en kort stund.

Strax innan vi nådde Borås, pekar sångaren med hela handen och vrålar: "Björk!". Han hade haft en utläggning om vilka träd det fanns i Sverige och nu hade han kommit på att han hade glömt att visa oss björken. Syntharen anmodade mig, i starka ordalag, att stanna bilen omedelbart. Då vi befann oss på en motorväg så ville jag inte göra detta men syntharen övertygade mig om att detta var det enda rätta. Så fort jag hade fått stopp på bilen, flög syntharen ur densamma. Han rusade iväg och hoppade över diket och sprang upp för vägrenen under det att han skrek rakt ut. Han var vansinnig. Efter att ha lugnat ner sig en smula kommer han tillbaka till oss andra. Sångaren frågar då vad det var som hände. Då exploderar syntharen igen och under de närmaste fem minuterna läses lusen av vår mycket förvånade och bestörta sångare.

Resan fortlöpte under någorlunda ordnade former och vi anlände till Vetlanda Stadshotell. Där togs vi emot av en förtjusande ung dam. Hennes för- och efternamn bildade det ord som farbror doktorn använder om vår bakre öppning, ifyaknowwhatImean! Basisten föll ihop i forsterställning när hon hade presenterat sig, han såg verkligen helfestlig ut. Dock upplevde jag den allmänna situationen en smula pinsam.

Vi skulle spela i den lilla pubavdelningen. Där fanns ingen scen. Vi stod alltså direkt på "dansgolvet". Spelningen gick faktiskt riktigt bra. Publiken var tillräckligt berusad för att kunna uppskatta våra våldtäkter på den svenska pop- och rockskatten. Jag hade kilt och basisten hade hängselkortbyxor med väldigt vida benöppningar. Ett antal kvinnor hade ropat efter Nordman-låtar hela kvällen. När vi så lyckliggjorde dem genom att riva av ett Nordmanmedley komplett med plastvikingahjälmar och allt, gick det överstyr.

Kvinnorna trängde sig längst fram, skrek med i texterna och började "fingra" på sångaren, basisten och mig. Det här "fingrandet" har ingenting att göra med det där erotiskt upphetsande fingrandet som Du säkert tänker på just nu, nej! Det här "fingrandet" resulterade i blåmärken, stenar som satt strax under adamsäpplet och en allmän, svårartad ömhet i hela underredet. Jag har nog aldrig nått mina tredjestämmor så fint som just den här kvällen.

Efter en stund i detta kaos, där jag febrilt försöker freda mig och överleva, hör jag att basisten spelar en del märkliga och udda toner. Publik och orkester har nu flutit ihop till en enda svettig massa. Jag kollar efter basisten men kan ej se honom. Han smäller av ännu en kaskad av fullständigt osannolika tonkombinationer. Jag tittar igen och det gör även sångaren, ingen basist någonstans. Plötsligt ser jag tre kvinnors lystna blickar och jag ser att kvinoorna rör sig mot något mål snett bakom mig. När jag vänder mig om så hittar jag basisten. Han har hoppat upp i fönstersmygen bakom trummisen och försöker febrilt att få på sig sina hängselbyxor samtidigt som han spelar. Jag skojar inte när jag säger att skräcken lyste ur hans ögon! Och han som alltid velat vara ett sexobjekt!

Jag vet inte om Du uppskattade denna verkliga historia men gjorde Du det - fyll på! Jag tänker lägga in nya berättelser lite då och då när andan faller på.

Rock On!

[tordA]

hahahaha 😳

underbart 🙂

[hitrun (oregistrerad)]

Ok! ska försöka tänka ut någon men de första som dyker upp i skallen är nog i värsta laget,vet inte om jag pallar berätta dom.

[VacUm]

Skulle kompa en sångerska på nån lastbilsflaksscen för ett par år sen och råkade ut för världens roligaste ljudtekniker.

Egentligen skulle hans inte sköta mixandet utan visade bara vår tekniker hur mixern och detdär var riggat osv. Han började med att förklara att reverbet låg i mono "men det gör ju inget, för det blir ju mono när det kommer ut genom högtalarna ändå". Redan då fick man börja vända sig om så han inte såg alla skrattattacker som spontant bubblade upp inom oss som stod runt. Killen fortsätter med det ena märkliga påståendet efter det andra, men han avslutade med det bästa: "Men ändra absolut inga inställningar nu, för jag har ett annat jobb (på annan plats) ikväll och nu är mixern redan inställd så rör ingenting". Då smög jag iväg och tyckte det var jävligt skönt att inte va ljudtekniker...

[slaptap]

Kul tråd, wonderboy 😠 . Det kan hända de mest fantastiska grejer när man är "on the road".

För sisådär 20 år sedan (usch, e jag SÅ gammal) var hardcorepunken väldigt stor. Vi hade en spelning uppåt landet (minns faktiskt ej var) tillsammans med 4 andra band. Vi var lovade pröjs, mat och körersättning så det var raka rör. Hyrde en minivan (eller folkabuss som det hette då) och eldade iväg. 9 pers med tuppkammar, mohicans, spikes, nitar, läder, patronbälten, kängor medhavande trummor, toppar, gurer och skxt. Sångaren däckade efter åtta mil. Då hade han redan dragit i sig sju (7) vinare. Första pausen var på något restaurangliknande ställen där det även fanns en gokart-bana. Någon var hungrig (jag bl a ) och någon annan skulle köra gokart. Serveringspersonalen sket på sig och ringde Harry Haffa. En av roddarna snubblade på muggen och föll i pisserännan. En annan snodde en gokart. Det tog en bra stund faktiskt innan samtliga kom därifrån.

Andra stoppet var ofrivilligt. Polisen hade trafikkontroll, och våra fagra nunor (plus chaffissens gamla krigshjälm från WWII med SS i vitt på sidorna) räckte för att de skulle sätta stopp för vårt ekipage. Nu åkte roddaren som sov liggandes på golvet i bagaget. Den tjocka rök som vällde ut genom fönsterna och antalet tomglas som rullade runt på bussgolvet krävde en väldigt övertygande förklaring inför Harry. Efter att polisen övertygats om att vi nog inte utgjorde någon större fara för medtrafikanter, djur och livet på jorden i övrigt så fick vi fara vidare.

Väl framkomna (väldigt försenade) så hann vi precis med soundchecken innan det var insläpp. Faktum är att det var en av de bästa spelningar vi gjorde någon gång, kanske för bra. Sångaren var lite rund under tofflorna så han gapade om att "Skåne...de e dä bästa som finns...å ni..era jXXXa lappar..." eller något liknande, och då spårade skiten ur fullständigt.

Tomglas haglade genom luften, folk stormade upp på scenen och världens fight var igång. Jag stod själv med basen som slägga och vevade vilt. Vi fick slå oss fram hela vägen till vår buss där tumultet fortsatte. När vi väl kom därifrån så saknade bussen sidodörr, fram- och bakruta. Efter en kaosliknade färd till sjukhuset, som bl a inkluderar både cykelbanor och trädgårdar, dumpades jag och sångaren av för vård. Då hade Harry återigen dykt upp, denna gång tillsammans med sjukhusets väktare. Efter diverse förklaringar togs vi in på akuten.

Under tiden linkade de andra hemåt med en hyrd buss som knappt höll ihop. Chaffissen berättade senare att han bara ställde bussen på parkeringsplatsen utanför stället där vi hyrt den, lade nycklarna i brevlådan och sprang....05:30 på söndagsmorgonen.

Måndag morgon klev jag och sångaren ut från sjukhuset iförda mitellor, bandage, stygn och plåster. Frenetiskt viftande med tummarna försökte vi få lift söderöver.

Sverige är fint på sommaren. Det tog en vecka att gå hem....

[Egghuvud]

Måndag morgon klev jag och sångaren ut från sjukhuset iförda mitellor, bandage, stygn och plåster. Frenetiskt viftande med tummarna försökte vi få lift söderöver.

Metall 😠

[wonderboy]

Grymt, Slaptap! Du har fattat vitsen med denna tråd precis! Det känns som om jag var med på den spelningen!

[slaptap]

Det verkar vara ont om andras erfarenheter, eller så vågar de inte....ännu. Wonderboy, du får dra en till, så ska jag berätta om när vi välte fyra marshall-stackar på scen i Köpenhamn... 😉

[wonderboy]

Det verkar vara ont om andras erfarenheter, eller så vågar de inte....ännu. Wonderboy, du får dra en till, så ska jag berätta om när vi välte fyra marshall-stackar på scen i Köpenhamn... 🙂

Fasiken, vad fräckt, Slaptap! Den måste jag bara få höra. Jag hinner inte riktigt lägga ut nåt nu. Men vad skall jag lägga ut härnäst, tro? Jag får fundera.

[nattvaktaren (oregistrerad)]

Ni två kan ju fortsätta lumparhistorierna via pm?

"När jag och grabbarna kräktes i Strömstad...." och så vidare.

[slaptap]

Ok! ska försöka tänka ut någon men de första som dyker upp i skallen är nog i värsta laget,vet inte om jag pallar berätta dom.

Shoot!!! 😎

[wonderboy]

Ni två kan ju fortsätta lumparhistorierna via pm?

"När jag och grabbarna kräktes i Strömstad...." och så vidare.

Skäms på Dig, Nattvaktaren! Du får inte läsa sånt här! Du ska nana för länge sedan, fy skäms! För övrigt så behöver man inte läsa om man inte vill, ungefär samma råd som Du och jag givit dem som tyckt att vi skulle lägga ner "warez-tråden" alt pm:a varandra. Jag, såsom medelmåtta, tycker sånt här kan vara nästan lika roligt som att argumentera med Dig.

[merbid]

Haha, fyfan vilka bravader. Men så är ni ju så gamla också! 🙂

-Nja min berättelse utspelar sig väl för en så där ett och ett halvt år sedan kanske, minns inte riktigt, men jag har för mig att det var på sommaren..

Mitt dåvarande band lirade någonsorts dödsmetall, som ibland var hyggligt snabb..

Jag har aldrig vart den som sagt nej när dunkar, flaskor och burkar dykt upp, men just detta gig var på en ungdomsgård och nykterhet var ett krav. Smart som man är (på inrådan och många uppmaningar från resten av bandet..) så lovade jag att inte komma dit aspackad som ju brukligt är för en basist! 😎

Sagt och lovat, jag drack inte ens hallonsaft den kvällen.

Tio minuter innan spelningen så dyker jag upp med solglasögon och ett plektrum i busskortsplastfickan. Ett paket cigg och en flaska cocacola.

Nån kärring som hade koll på promillehalterna bad mig blåsa luft i hennes näsa eller något liknande och jag blev ok-ad.

Ovetandes om hur svårt jag hade att stå upp så promenerar vi upp på scen för att börja mangla sönder kidsens öron. Jag har ingen aning om vad jag håller på med och helt plötsligt (tror jag..) så har alla i bandet, sångaren, trummisen och båda de två gitarristerna vänt sig mot mig och stirrar ömsom ilsket, ömsom förvirrat på mig.. - oj jävlar, jag ska ju.. mumlar jag. jag lirar mitt basssolo som skulle legat där helt solo. låten går på och jag är så jävla torr i munnen att jag inte vet vad jag ska göra. Efter ett crescendo med en peak i Edur så tappar jag taget om basen och drämmer till en cymbal mitt i sångarens "tack det är vi som är....." tal. Trummisen fattar vad som händer och garvar samtidigt som han blir advundsjuk. Jag klarar mig utan samvetskval ut ut vårt sämsta gig någonsin..

Tyvärr så var ju denna afton både mot ungdomsgårdens regler och lagens långa paragrafer, men det viktiga är:

- ska du lira en liten passage på bas när du inte riktigt är dig själv, så ska du vara jävligt glad att du har ett band som väntar på dig..

[slaptap]

Men så är ni ju så gamla också! 🙂

Ah men merbid, för f-n... 🙂

[slaptap]

...aspackad som ju brukligt är för en basist! 🙂

🙂

[wonderboy]

Jo, nu ska Ni få höra om när jag och grabbarna hade spelning i Strömstad för några somrar sedan. Gud vad fulla vi blev! Jag minns i stort sett ingenting, bara en hemskans massa spyor! Det var speciellt en kille, han var där varje kväll. Han gillade verkligen vår covershow. Han ville verkligen ha kontakt så vi lät honom rodda åt oss. Han bar och han lyfte, han var så slirig och go´. Han lärde sig snabbt. Han stämde våra instrument och bar in öl och sprit till oss där vi satt i logen. Varje natt då vi spelat färdigt, torkade han upp våra spyor innan han gick hem. Vi kallade honom Nattvaktaren... 😛

[slaptap]

Vi skulle öppna upp för ett par tyska band i Köpenhamn. Hade grejat så att det skulle finnas 3st Marshall-stackar (3x2x4x12") med gamla goa rörtoppar på scen. Själv skulle vi ha med oss en egen stack som vi lånat.

På plats riggar vi upp våra prylar och kopplar ALLA topparna med våra egna "förstärkta" kablar. Gitarr in i kanal 1a på den första. Signal ut från 1b och in i 1a på förstärkare 2 osv osv. Drar allt kablage snyggt och fint på baksidan av stackarna och samlar ihop det med buntband så att ingen av roddarna skulle kunna fastna i någon kabel när de passerade förbi bakom riggen.

När det är dags att äntra scenen så är gitarristen lite uppskruvad. Efter ett par låtar så är vi genomsvettiga och uppe i varv. Gitarristen märker inte att han har lyckats vira in ena benet i gitarrsladden, utan kommer farande som en sprinter över scenen.

Plötsligt smäller det till utav bara h-e.... 🙂

Där låg merparten av "the wall of sound" i framstupa viloläge... 🙁

Redigerat 25 februari 2005 av slaptap

[Danny Cort (oregistrerad)]

Jag har spelat på hobbynivå i många år nu. Jag har, tack vare mitt musicerande, varit med om en del situationer och träffat en del karaktärer som jag annars hade fått vara förutan. Dessa saker har berikat mitt liv. Jag har också haft förmånen att träffa andra människor som hållt på med musik och ljud under många år, både på professionell basis som på amatörnivå. De har berättat fantastiska historier för mig, historier som visat sig vara sanna, åtminstone i allt väsentligt. Jag tänker att på ett sånt här forum måste det finnas många som varit med om extraordinära händelser tack vare sitt musicerande. Det kan handla om något som hänt Dig i en musikaffär, vid ett rep, på en spelning eller inspelning osv.

Om det blir roligt eller inte beror på Dig. Kom igen nu och tänk igenom det hela. Minns Du verkligen inte den där gången Du besökte musikaffären och handlaren sa det där............

Ok, jag börjar:

I början av 90-talet hade vi repat ihop vårt nya coverband. Tanken var att köra covers ett tag för att få ihop lite pengar och ha kul under tiden. Vi hade kört några spelningar och skickat demos till diverse bokningsbolag. Vi gjorde väl inte direkt succé men ett par bokningsbolag visade sitt intresse. Vid ett möte med ett av dessa bokningsbolag bestämdes att vi skulle skickas ut på ett par-tre provspelningar på "lite mindre ställen" för att vi skulle testas. Bokningsbolaget skulle sen ringa upp de olika ställena för att kolla hur vi hade skött oss. Om detta gick bra skulle vi sen börja få lite större jobb.

Åh, vad underbart det kändes då jag svängde in med min 3-dörrars Nissan Sunny på Gbg:s central för att hämta upp sångaren och syntharen. Basisten och trummisen var redan med. Nu skulle vi för första gången ut i landet med vår fina orkester, vi skulle spela på Vetlanda Stadshotell!

Medellängden i bandet låg på cirka 187 cm. Det var en ganska speciell känsla att köra bil med hakan vilande på knäskålarna. Kärran vi drog därbak vägde alldeles för mycket men vad gjorde det, nu skulle vi rocka! Temperaturen i bilen var hög, för sångaren var den redan nära kokpunkten. Hans stjärt befann sig i baksätet och hans ansikte i framsätet mellan mig och syntharen. Hans mun gick i ett i ett. Ingenting var för litet för att diskuteras! Han pratade högre och högre, till slut skrek han. Han avhandlade hårmousse, kan jang, adidasskor och en hel del annat och vi hade knappt lämnat Gbg ännu! Syntharen bad honom att lugna ner sig vid ett antal tillfällen men det höll bara en kort stund.

Strax innan vi nådde Borås, pekar sångaren med hela handen och vrålar: "Björk!". Han hade haft en utläggning om vilka träd det fanns i Sverige och nu hade han kommit på att han hade glömt att visa oss björken. Syntharen anmodade mig, i starka ordalag, att stanna bilen omedelbart. Då vi befann oss på en motorväg så ville jag inte göra detta men syntharen övertygade mig om att detta var det enda rätta. Så fort jag hade fått stopp på bilen, flög syntharen ur densamma. Han rusade iväg och hoppade över diket och sprang upp för vägrenen under det att han skrek rakt ut. Han var vansinnig. Efter att ha lugnat ner sig en smula kommer han tillbaka till oss andra. Sångaren frågar då vad det var som hände. Då exploderar syntharen igen och under de närmaste fem minuterna läses lusen av vår mycket förvånade och bestörta sångare.

Resan fortlöpte under någorlunda ordnade former och vi anlände till Vetlanda Stadshotell. Där togs vi emot av en förtjusande ung dam. Hennes för- och efternamn bildade det ord som farbror doktorn använder om vår bakre öppning, ifyaknowwhatImean! Basisten föll ihop i forsterställning när hon hade presenterat sig, han såg verkligen helfestlig ut. Dock upplevde jag den allmänna situationen en smula pinsam.

Vi skulle spela i den lilla pubavdelningen. Där fanns ingen scen. Vi stod alltså direkt på "dansgolvet". Spelningen gick faktiskt riktigt bra. Publiken var tillräckligt berusad för att kunna uppskatta våra våldtäkter på den svenska pop- och rockskatten. Jag hade kilt och basisten hade hängselkortbyxor med väldigt vida benöppningar. Ett antal kvinnor hade ropat efter Nordman-låtar hela kvällen. När vi så lyckliggjorde dem genom att riva av ett Nordmanmedley komplett med plastvikingahjälmar och allt, gick det överstyr.

Kvinnorna trängde sig längst fram, skrek med i texterna och började "fingra" på sångaren, basisten och mig. Det här "fingrandet" har ingenting att göra med det där erotiskt upphetsande fingrandet som Du säkert tänker på just nu, nej! Det här "fingrandet" resulterade i blåmärken, stenar som satt strax under adamsäpplet och en allmän, svårartad ömhet i hela underredet. Jag har nog aldrig nått mina tredjestämmor så fint som just den här kvällen.

Efter en stund i detta kaos, där jag febrilt försöker freda mig och överleva, hör jag att basisten spelar en del märkliga och udda toner. Publik och orkester har nu flutit ihop till en enda svettig massa. Jag kollar efter basisten men kan ej se honom. Han smäller av ännu en kaskad av fullständigt osannolika tonkombinationer. Jag tittar igen och det gör även sångaren, ingen basist någonstans. Plötsligt ser jag tre kvinnors lystna blickar och jag ser att kvinoorna rör sig mot något mål snett bakom mig. När jag vänder mig om så hittar jag basisten. Han har hoppat upp i fönstersmygen bakom trummisen och försöker febrilt att få på sig sina hängselbyxor samtidigt som han spelar. Jag skojar inte när jag säger att skräcken lyste ur hans ögon! Och han som alltid velat vara ett sexobjekt!

Jag vet inte om Du uppskattade denna verkliga historia men gjorde Du det - fyll på! Jag tänker lägga in nya berättelser lite då och då när andan faller på.

Rock On!

Ja kul!

Den har jag hört förrut.

Fast då var det med Clawfinger.

[hackeman]

Fan att jag inte orkar läsa denna nu... påminn mig!

[Danny Cort (oregistrerad)]

Fan att jag inte orkar läsa denna nu... påminn mig!

Du orkar inte läsa denna nu.

[hackeman]

Fan att jag inte orkar läsa denna nu... påminn mig!

Du orkar inte läsa denna nu.

😳 Smartass!

Asså påmmm... nävafanskitsamma.

Jag säger som han med den fula avataren som alltid skålar i slutet av sina inlägg:

SKÅL!

[®offe]

Fan att jag inte orkar läsa denna nu... påminn mig!

Men nu orkar du....

[wonderboy]

För många år sedan nu spelade jag med i ett band som hette Riff Raff. Vi spelade bara hårdrockslåtar. Jimi Hendrix, ZZ Top, AC/DC, Judas Priest, Accept etc stod på vår repetoar. Vi var en trio med instrumenteringen trumma, bas, gitarr. Alla sjöng och körade.

Basisten och trummisen hade tidigare spelat i ett annat band som hette Zed Leppelin och de körde.......... ja, just det! Tack vare detta hade de spelat en hel del för olika knuttegäng runt om i Västsverige. Ett av dessa knuttegäng hör av sig, får reda på om den nya gruppen och dess inriktning och bokar oss direkt!

Vi har redan varit ute och kört ett par spelningar tillsammans men det här blir första gången jag skall spela för ett av Gbg:s mest omtalade MC-gäng, låt oss kalla dem för Nyebyns MC. De hade onekligen ett visst rykte om sig och jag var en smula orolig. De andra två lugnade mig dock. De hade spelat där flera gånger och hade bara positiva erfarenheter. Lokalen tog max 200 pers och det var alltid en bra och mysig stämning, aldrig bråk.

På speldagen samlades vi i replokalen för att packa. Basisten var lite nere. Han hade feberkänningar. Hans flickvän var sköterska och hade dock försett honom med något slags piller som skulle vara rena hästkuren. Nåväl, vi packade in och begav oss iväg de få milen. Stämningen var på topp. Den skulle snart nå botten.

När vi närmade oss spelplatsen började vi se poliser överallt, helikoptrar, motrcyklar, bilar, piketbussar, ja alla upptänkliga fordon kom åkandes hit och dit. Vi undrade lite över vad för slags trafikkontroll det här kunde vara. Snart mullrade det i hela luften. Harley Davison-motorcyklar vart vi än såg! De kom från alla håll och de var många! Det var världens kö på den lilla grusväg som ledde förbi klubblokalen och vi undrade över vart alla skulle och vad som låg längre in på vägen.

Vi tar oss in på ett parkeringsområde utanför klubblokalen. Det är fullt av bilar, hojar och folk överallt. De andra två mumlar något om att "såhär brukar det inte vara" och vi tar oss fram mot något slags entré för att få tag i den bandansvarige. Denne kommer ut och hälsar oss välkomna. Han leder in oss på området. Inne på området finns tatuerare, speciellt influgna från Amsterdam, helikopteruppstigning, kuddkrig på störar, mat, dryck, klädförsäljning och mycket mer. Han leder in oss i ett stort tält. Han berättar stolt att tältet tar 2 000 personer och att de hyrt in Gbg:s största PA och ljusrigg. Vi får också klart för oss att det är här vi skall spela!

Så här var läget: Anledningen till spelningen var en fest som Nyebyns MC höll för att fira det faktum att de nu var fullvärdiga medlemmar i en stor, internationell MC-organisation, vi kan kalla den Heavens Soldiers. Detta är en, av många, fruktad organisation. Folk hade nu kommit ifrån stora delar av Europa för att fira de nya medlemmarna. Där fanns folk från Norge, Danmark, England, Tyskland, Finland, Frankrike, Nederländerna osv.

Inom gruppen känner vi nu att vi vill åka hem. Vi är inte nervösa, vi är livrädda! Personligen har jag, på fullt allvar, dödsångest. Jag ser mig omkring. Överallt ser jag folk som ser ut som ser totalt livsfarliga ut. En som ser lite extra fin ut är en kille som har rött långt hår och skägg som han flätat på bästa Obelix-sätt. Han har också en riktig papegoja sittandes på axeln. Då och då flyger papegojan iväg och sätter sig på någon stolpe eller vajer i det stora tältet. Varje gång "Obelix" gör en elegant busvissling kommer papaegojan flygandes och landar på hans axel.

Vi blir presenterade för ljud- och ljusteknikerna som visar oss upp på scen för att gå igenom vad som gäller. Vi bär in våra förstärkare, stämmer upp och gör oss klara för soundcheck. Herregud, sicket tryck! Stora Sidefills på var sin sida av scenen och på var sin sida av trummisen, sicken medhörning! I vanliga fall skulle en sådan kanonlyssning "boosta" självförtroendet men nu blir vi bara mer knäckta.

Resten av eftermiddagen och tidiga kvällen tillbringar vi i logen. Vi vågar inte gå ut. Vi får god mat och dryck och blir oerhört väl omhändertagna av alla som rör sig i backstage-området, ingen skugga må falla över någon där, det är bara det att vi är så hiskeligt rädda! Basisten hinkar i sig ett par öl trots att vi ber honom låta bli. Han säger att han behöver dem för att lugna ner sig.

Showtime! Spelansvarige går igenom kvällen med oss: "Fösst så spelar ni i en timme, gubbar, sen går ni av scenen och då måste ni stå därborta för då kommer streppera (göteborgska för "stripporna"). När de har kört sett göttiga så går ni på igen och blåser på i en timme till!"

Vi är nu så rädda att vi skakar. Vi äntrar scenen. Det är fullt med folk och väldigt stimmigt. Vi börjar med en trippel där vi satt ihop följande låtar i sin helhet till ett medley: "Out In The Cold" - Judas Priest, "Tie Your Mother Down" - Queen och "Gimme A Bullet" med AC/DC. Folk är med rätt bra redan nu. Vi kör vidare med "London Leatherboys" av Accept och den värsta nervositeten börjar lägga sig. Det är nu som basistens tablett blir viktigt, likaså hans öldrickande. Efter denna låt säger asisten plötligt i micken: "Nu måste jag pissa!". Han hänger av sig basen, går av scenen och är borta i en evighet. Trummisen börjar köra ett vaddå? Jo, trumsolo! Jag gömmer mig bakom ett par gigantiska sidefills. Äntligen är basisten tillbaka. Dock ser han allmänt snurrig ut. Jag presenterar nästa låt, "Snowblind" av Black Sabbath och vi kör igång. Basisten har börjat på någon annan låt, frågan är bara vilken! Han sjunger inte heller trots att det är hans låt! Efter ca 2 minuters kaos dör liksom låten bara ut. Krisläget är totalt. Publiken börjar bli otålig och jag längtar efter min ömma moder. Vi tar ett snabbt snack borta hos trummisen, psykar upp oss och drar igång nästa låt. Nu funkar det igen och resten av kvällen avlöper fin-fint. Men det berättar jag mer om en annan gång. Problemet med basisten gällde alltså att tabletterna var direkt olämpliga att blanda med alkohol. Han berättade att det snurrade till så mycket i huvudet att han inte ens kände igen en låt som han hört 1 000 gånger!

Jodå, det hände mer! Vi spelade där även ett år senare när de firade sin 1-årsdag så det måste gått skapligt till slut. Jag var väldigt förtjust i livet ett bra tag efter denna händelse!

[wonderboy]

Detta utspelade sig efter Vetlandaspelningen jag skrivit om tidigare. Det blev ju lite festande efter spelningen och, ja..... det ena ger det andra men rätt vad det är så ligger jag i min hotellrumssäng och kan inte sova. Fem unga kvinnor bankar på dörren och för ett fruktansvärt liv. Jag ber dem att sluta men inte hjälper det. Jag berättar att jag verkligen behöver få sova eftersom jag ska upp tidigt, packa och åka vidare till nästa spelning men de lyssnar inte. De är inte kvinnor, de är vilddjur! De bankar, väsnas och tar inte nej för ett svar! Nu var goda råd dyra! Klockan halv fem tröttnade jag på deras väsen och släppte ut dem!

Just den här historien var inte sann men jag kunde inte låta bli!

[wonderboy]

Någon gång under tidigt 80-tal läste jag en intervju i Vecko-revyn. Där berättade Lemmy och de andra grabbarna i Motorhead om vad de egentligen hade för sig under de långa turnéerna för att lätta upp stämningen.

De berättade bland annat om en massa lekar de uppfunnit för att skoja till det när dagen blev lite för lång. En av lekarna kom att fascinera mig lite extra. Lemmy kallade den "The Dance Of The Flaming Assholes". Den gick ut på att den förste tävlande fick ut en längd toalettpapper, låt säga dryga metern lång. Sen skall den tävlande dra ner byxor och kalsonger till anklarna, observera att de ej får tagas av, det är fusk! Sen stoppar han in den ena änden av toalettpappret mellan skinkorna och kniper till. Nu tilldelas han en nyöppnad flasköl. Sen tar en funktionär och fjuttar tutt i den andra ändan av toapappret med en tändare. När det brinner tillfredställande i den änden, vrålar funktionären "GO!" och den tävlande börjar nu röra sig framåt med en vaggande gång under det att han försöker bälja i sig flaskan hela innehåll, lämna ifrån sig flaskan och själv slita ur pappret.

Nästa tävlande får ett papper som är lite kortare och proceduren upprepas. Om man inte hinner dricka upp så börjar det brinna och då utför man "De flammande rumphålens dans" som är den svenska benämning på leken som jag och mina allierade har döpt leken till.

Premiären för min egen del skedde en midsommar på 80-talet. Det var oerhört kul på ett fruktansvärt omoget och trevligt sätt.

Jag har också deltagit i vintermästerskapen. De arrangerades i februari -88 på en vinterstängd camping i Tanumstrakten, Bohuslän.

En av de roligaste gångerna var när vi körde inomhusmästerskapen. Det var när vår trummis fyllde år. Då upptäckte vi ett par skillnader gentemot utomhustävlingarna:

1. Pappret brann mycket snabbare inomhus, MYCKET SNABBARE!

2. Vår trummis vann för ovanlighetens skull.

3. Vår trummis saknade känsel i stjärtpartiet.

Så här var det: När det blev trummisens tur hade flera tävlande redan brännblåsor på händer och det luktade svedd pubis och svett kött i hela huset. Trummisen var oändligt mycket fullare än vad vi förstod. När han vaggade iväg med en öl i munnen och ett ca 15 cm långt toapapper intryckt mellan skinkorna, förstod ju alla att han inte skulle hinna, alla utom han själv.

Vi såg hur det började brinna i hans lårhår. Likt små eldloppor tändes håren upp, brann till och slockande. Folk började skrika åt honom att rycka ut pappret men han vaggade stolt vidare. Till slut brann håret på hans skinkor och i mitten, mellan skinkorna, stod en veritabel kvast av eld rakt ut! Ja, det var vackert! Ett vandrande fyrverkeri, liksom!

När han väl fått i sig ölen tog han lugnt och stilla ut den brinnande eldbollen, skrek till, tog sina händer för pungen och väste "Ojojoj!". Det hade alltså brunnit lite i pungen också, fantastiskt! Snacka om "Great Balls Of Fire"!

Han vann inomhusmästerskapen för ingen annan vågade köra vidare efter detta. Anledningen till att han inte känt något var ju att han var helt plakat, vilket vi märkte fem minuter senare då han stensomnade.

Två dagar senare har jag och trummisen stämt träff. Han kommer släntrandes oerhört långsamt och vill inte gärna sitta. Snart nog kryper sanningen fram: Dagen efter festen ber hans flickvän honom att slänga i någon videofilm i videospelaren. När ha står där och fumlar med stjärten vänd mot henne, frågar hom om han kissat ner sig. Han känner efter utanpå byxorna, de är alldeles genomblöta! Han rusar in på toa och flickvännen efter. Hon får nu detaljinspektera hans bakre regioner. Det hon ser är ingen lek. Hela stjärten är fylld av brännblåsor varav många har spruckit! Trummisen vägrar att åka till doktor eftersom han inte vet vad han ska säga när doktorn undrar hur detta har gått till. Han tar sig istället till apoteket och köper kompresser, bakteridödande medel etc. De följande dagarna är han sjukskriven och hans flickvän får smörja honom flera gånger om dagen. De är idag gifta och har tre barna så det gick ju bra ändå. Vid en fest för några år sedan fick jag dock frågat henne hur det var med hans stjärt nu för tiden, om det blivit några men. Hennes lakoniska svar blev: "Röven ser ut som ett månlandskap!".

Låt nu inte detta avskräcka Dig! Detta är en jättekul och spännande lek. Se bara till att inte köra inomhus och stoppa inte in ett papper som är 15 cm långt!!!!

Tack, Lemmy!

Redigerat 19 mars 2005 av wonderboy

[wonderboy]

Läste följande i senaste numret av "Classic Rock". Skall, enligt tidningen, vara sant:

Rolling Stones sitter och skall droga loss efter en spelning. In i logen kommer tour managern och säger: "The Police are coming!". Droger göms och spolas ner. En febril aktivitet råder innan alla hoppar tillbaka till sina platser och försöker se ut som om solen skiner. Dörren öppnas och in kommer Sting, Stewart Copeland och Andy Summers!

[wonderboy]

Ett par år efter spelningen på Vetlanda stadshotell som berättat om innan, hade vi spelning på "Barken Viking", ett segelfartyg som ligger i Gbg:s hamn.

Det var en härlig sommarlördag mitt i juli. Vi stod och soundcheckade på däck med fullsatt restaurang framför oss och hundratals turister som stod och diggade loss på kajkanten. Barnfamiljer ville ha autografer, Claes Malmberg sa att vi var bra och soundchecket gick svinbra! Gott ljud i monitorerna och man kunde klart höra att vi lät över stora delar av Gbg:s hamn. Vi mådde gott. Längst framme på "scenen" fanns en rejäl skeppsklocka och den ryckte vår sångare i ett par gånger. Den var nog ganska högljudd för jag kunde höra den klart och tydligt genom musiken. Vi tyckte att han var ganska jobbig men han fick väl hållas.

Vi snackade loss och mös där uppe på scen efter soundchecket. Basisten kom plötsligt att tänka på den kvinnliga hotellmanagern från Vetlanda. Vad var det nu hon hade hetat? Jo, just det! Jag vågar ju inte skriva ut det här men det är det där som doktorn säger när han pratar om stjärten, hajjar Ni?

Nåväl, när vi nu kommit på vad det var hon hette, började vi gå loss kring detta. Vi skrattade och hade olika utläggningar om hur jobbigt det måste vara för henne och spelade upp olika scenarier, kort sagt, vi ballade ur! Plötsligt, hör vi en kvinnlig stämma som ropar: "Hallå, grabbar! Minns Ni mig?" Vem tror Ni att det var? Jojomen, hon och ingen mindre! Vem blev kvar medans alla andra gjorde sig olika ärenden? Johodå, jag! Det visade sig att hon var i stan med sin pojkvän för att gå på Tina Turners Ullevikonsert samma kväll och nu satt de här och laddade upp med mat och vin.

Jag minns fortfarande inte vad jag sa. Jag minns bara att jag intensivt funderade över hur det kan komma sig att när man pratar och gör sig lustig över en person som man inte talat om på två års tid och som bor i en annan del av Sverige, så står den personen rakt framför en?! Jag funderade också över varför det alltid är jag som får ta smällen och varför jag måste stå och vara trevlig när fyra andra bandmedlemmar ligger bakom backdropen i fosterställning och kvider! För det var så det såg ut efter att hon hade gått och jag letat upp de andra.

Hur gick då spelningen? Lysande! En av de roligaste spelningar vi gjort. Utomhus på en båt när sommaren är som varmast och totalt fullknökat med festglada människor, kan det bli bättre? Ja, det kan det! Basisten gjorde en rusning runt hela båtsdäcket i fjärde låten. Under hela den rundan spelade han i Giss när vi andra harvade på i gamla vanliga G! Kul med trådlöst!

Det absolut bästa! När sångaren lutade sig fram för att stila med några fjortisar, ringde basisten i skeppsklockan, vilken befann sig ca 3 cm från sångarens öra! Sångaren ryckte aldrig mer i skeppsklockan och vi gjorde slut med honom på ett dagis någon månad senare! Men mer om detta en annan gång! Rock´n Roll!

[wonderboy]

Alltså, det här var inte tänkt att bli min lilla privata tråd! Jag förstår att det finns folk som inte finner sånt här trams det minsta roligt, respekt till Er! Men varför läser Ni skiten då, då? Jag noterar att 33 personer har kollat tråden bara sen jag gjorde mitt förra inlägg!

Skriv gärna någonting! Herregud, hade man träffat Er i levande livet över en pilsner eller tre, hade vi ju överträffat varandra i minnen ur VERKLIGA livet! Och det innan vi ens kommit till lögnerna!

Nog minns Du den där idiotiska musikexpediten som sa det där....... eller den stenhårde arrangören som stormade in i logen och skrek....... eller den där musikmajjen som sa att.........eller det där repet då............

Kom igen, nu! JAG lovar att läsa!

[hackeman]

Vem har väckt den här tråden? Och varför? Fan, orkar läsa nu heller...

[Pluffo]

En gång gick ljusa e-strängen på min gitarr sönder. Då bytte jag den.

Då gick den sönder igen.

...