Ace Frehley – världens ointressantaste privatperson?

[Valle]

Jag brukar då och då försöka briljera med hur jävla duktig jag är på att läsa biografier och självbiografiska skildringar. Har alldeles nyss påbörjat Access all areas av Anders Tengner, och näst på tur i hyllan står redan Gustavs grabb av Leif G. W. Persson (det behöver alltså inte nödvändigtvis vara musik-/artistrelaterat, även om det oftast är det).

Hursomhelst, jag har just läst ut Ace Frehleys bok No Regrets: A Rock 'n' Roll Memoir. Jag hade förbokat den bra långt innan den gick ut i handeln och väntade på releasedagen likt ett barn som väntar på julafton/jultomten. När jag äntligen höll boken i mina händer stod jag först och bara stirrade på omslaget... wooooowww... Ace. Sedan släppte hypnosen och jag kunde slänga mig i min favoritlässoffa och påbörja läsningen.

När det gäller KISS så tror jag nog fan att jag har läst nästan allt som har gått till tryck, och detta började redan för mig som barn på 70-talet. Då var KISS mina absolut största Gudar av gudar; idag handlar det mest om "skada", skulle jag tro, något jag inte kan förmå mig strunta i att läsa om. Gudarna har sedan länge förmänskligats och blivit inget annat än artister som vilka andra artister som helst.

Förutom Ace Frehley, då. Han är visserligen ingen gud (längre), men han är likväl en av de (få) personer som på ett avgörande vis har inspirerat mig och drivit mig till att bli den duktiga (tycker jag faktiskt) låtskrivare, musiker och artist som jag är idag. (OK, jag är duktig på sång också, utförandemässigt sett, men min röst låter som ett enmotorigt flygplan på väg ner mot sin krasch, så jag uteslöt sången från uppräkning.) Därför var jag rätt så angelägen att få läsa denna ikons egna ord om hans eget liv, som ett sorts komplement till allt som har skrivits om honom i andras biografier.

När jag slog ihop boken för sista gången – efter att ha läst ut den – for ett konstaterande genom min hjärna: vilken jävla ointressant privatperson!

OK, nu väntade jag inte mig en "redig" Clark Kent som just slitit av sig sin S-kostym, och det var egentligen inte det som jag hade hoppats få läsa om heller. Ace Frehley har alltid varit den tillbakadragne, den mystiske bland alla KISS-involverade och samtidigt den som klarast av alla uttryckt sin besvikelse över den överkommersialisering KISS infekterades med under glansdagarna. Och han om någon, tänkte jag, kunde inte bara fylla igen små faktaluckor utan säkert även bidra med lite mer businesskontroversiellt underlag som skulle fått Gene Simmons att skita på sig av förtret. Han kunde även bemöta alla om honom nedsättande kommentarer från till exempel Gene (hans bok) och Aces föredetta vänner som i sina respektive kvasibiografier gjort sig en hacka på att berätta vilket svin Ace var (för det var i stort sett vad "vännernas" böcker gick ut på; att tjäna pengar på Aces bekostnad).

Men, nä.

Det är uppenbart att Ace har fått rådet att inte vara för detaljerad i beskrivningen om sitt liv eftersom det på ett eller annat sätt, direkt eller indirekt, skulle inbegripa andra personers handlande och leverne. Personer som hade stått i kö för att förtalstämma honom på allt han ägde. Och det är ju OK, man bör vara försiktig med vad som skrivs. Men vad fan, till och med Gene kunde vara mer avslappnande öppen i sin bok Kiss and Make-up för åtta år sedan.

Aces återhållsamhet resulterade i en bok som i princip inte hade något alls att berätta. Jag kom till och med på mig själv med att skippa stycken under min läsning – ja, hela sidor för helvete – eftersom jag redan hade all kunskap om det som just berättades. Däremot skrev han mycket om vilken chick-magnet han var, och hur mycket vagina han fick, vilket var en bland få punkter han ville kontra hos andra biografier som sa att han rentutav var en brud-skrämma. Han berättar också om vilka knarksorter han tyckte var bra och vilka han var rädd för (han var till exempel "rädd" för heroin, men kunde proppa kroppens system full med i stort sett all annan skit). Det jag hade hoppats mest på att få läsa om var om Aces uppväxt och familj, men det betades liksom snabbt av i början för att ge utrymme åt... jag vet inte.

Jag är helt säker på att Ace har enormt mycket mer att berätta. Men av en eller annan anledning avstod han från att göra det i den här boken. Istället valde han att berätta exakt samma story, utan ansträngning till nyansering, som har berättats femtioelva miljoner gånger förr.

Boken suger, tyvärr (i fall nu det inte framgick). Och så verkar även privatpersonen Paul Frehley göra (hans riktiga namn är Paul) om man ska utgå från boken. Men han är ändå Ace Frehley – en av världens största. Vare sig man vill det eller inte.

Och jag är – boken till trots – fortfarande ett fan.

[Ondskans Laboratorium]

Dessa personer är ju som du och jag, så det borde väl inte komma som en chock?

[Valle]

Dessa personer är ju som du och jag, så det borde väl inte komma som en chock?

Mycket möjligt. Men vem är du då, som jämför dig med Ace Frehley?

[SadamJR]

Och musiker.

[Demonproducenten]

Jag är helt säker på att Ace har enormt mycket mer att berätta.

han har nog glömt det mesta

allvarligt alltså

bra recension - kunde man inte befordra inlägg till tidningen förr?

[Valle]

han har nog glömt det mesta

allvarligt alltså

Jo, sant i och för sig. Han medger dock i boken att "let's face it – my memory isn't what it used to be. Speaking with old friends and coworkers jarred my memory, allowing me to recapture the true flavor of some of the stories...". Men å andra sidan återger han på sina ställen stunder då han är ensam och hög eller abstinenssjuk, på ett relativt detaljerat sätt.

Jag kanske, för övrigt och för ordningens skull, bör tillägga att Ace inte någonstans i boken ger sig på några alltför krystade ursäkter till sina tveksamma beteenden, inte heller framställer han sig som en bättre person än någon annan, ej heller agerar han martyr. Men när han återger händelser med personer, som världen idag vet var rena pinan i arslet på Ace, så gör han det helst med alldeles för onödig bomullsinlindning. Och det var nog just den berättartekniken som gjorde boken till en enda lång gäspning.

En intressant detalj i sammanhanget är att Ace strax innan bokreleasen hade ett lunchmöte med Gene. Jag kan inte låta bli att så här i efterhand, efter att ha läst boken, undra om Gene rentutav inte "förklarade" för Ace vad som var "mindre lämpligt" att skriva om, och att om han skrev det ändå skull få lida konsekvenser. För jag säger det... Man kan nästan läsa mellan raderna hur Ace vill spy sin galla över Gene, särskilt från åren 1974-1979. Ace ger Gene några småkängor hit och dit, men i övrigt lindar han in det på ett sätt som beskriver en Gene som inte ens Gene hade köpt.

Fast det är ju å andra sidan bara min analys av det hela.

[therocker]

Tack för recensionen. Att Gene tystade Ace var min första tanke när du berättade hur "tam" han va. Gene och Paul kontrollerar väl det mesta.

Tror du tyvärr också kommer att bli besviken på acces all areas, kändes när jag läste boken mest som Anders fortfarande ville vara polare med alla och inte avslöja för mycket. Trodde det skulle komma fram fler snaskiga detaljer än storleken på en viss sångares kön 🙂

[Valle]

Tror du tyvärr också kommer att bli besviken på acces all areas, kändes när jag läste boken mest som Anders fortfarande ville vara polare med alla och inte avslöja för mycket. Trodde det skulle komma fram fler snaskiga detaljer än storleken på en viss sångares kön

Nu brukar jag i och för sig inte ha alltför stora förväntningar på att biografier ska vara överdrivet utlämnande (det är inte i huvudsak därför jag läser dem). Särskilt inte när huvudpersonen behöver involvera många andra personer för att kunna återge sin historia. I Aces fall var det hursomhelst nästan på tok för mycket inget-sägande överhuvudtaget. Mest en massa snack om brudar, knark och alkoholismn.

Angående Tegners bok så har jag just avslutat förstal kapitlet, det om The Runaways. Än så länge gillar jag boken. Sedan insinuerar han ju ändå att han hade kunnat boinka på Vicky (basisten) efter att hon hade övertalat honom att följa med på en porrshow (för hon gillade porr), som dessutom hade gjort henne kåt (vilket Anders då förmodligen tolkade som en möjlig knullinvit). Det räcker som "avslöjande" för min del... 😉

[SadamJR]

Hur i hela världen en enda vuxen människa kan vara intresserad av detta pajasband övergår allt förstånd.

[arha]

Hur i hela världen en enda vuxen människa kan vara intresserad av detta pajasband övergår allt förstånd.

De har sabbat en hel generation. Själv klarade jag mig, j-vligt trött på Ziggy sminket insåg jag att det blir inte bättre än Led Zep. 😎

[Valle]

Hur i hela världen en enda vuxen människa kan vara intresserad av detta pajasband övergår allt förstånd.

Det beror på att de vuxna idag var barn när pajasbandet slog igenom. Men så var det ju faktiskt inte pajasbandet det handlade om, utan Ace Frehley.

Dessutom, du och jag får inte skriva i samma trådar, för då får vi en varning. Det har Olsberg klart och tydligt meddelat. Så, håll käften.

[SadamJR]

Det beror på att de vuxna idag var barn när pajasbandet slog igenom. Men så var det ju faktiskt inte pajasbandet det handlade om, utan Ace Frehley.

Dessutom, du och jag får inte skriva i samma trådar, för då får vi en varning. Det har Olsberg klart och tydligt meddelat. Så, håll käften.

Javisst ja. Har dessutom redan fått en idag.

[aROCKER]

Pajasbandet...hehe, noll koll mannen.

arha: Zeppelin...ja, jäklar vad creddigt...jo dom hade ju omedelbara tokrockiga låtar...skivorna bara sprutade party...NOT!

[arha]

Pajasbandet...hehe, noll koll mannen.

arha: Zeppelin...ja, jäklar vad creddigt...jo dom hade ju omedelbara tokrockiga låtar...skivorna bara sprutade party...NOT!

Led zep Creddigt?? 😳 De satte med Bonhams driv ribban för vad som skulle komma....få kom över den. Ok jag fattar vad du menar..party och spritbedövad hjärna krävs för Kiss... 😉

[ironman]

Väldigt bra recension, och ja du är en duktig musiker och låtskrivare. Väntar med spänning på nya hellvalla burn. Du kan väll pm eller starta en tråd när det är dags.

Mvh

[Valle]

Led zep Creddigt?? 😳 De satte med Bonhams driv ribban för vad som skulle komma....få kom över den. Ok jag fattar vad du menar..party och spritbedövad hjärna krävs för Kiss... 😉

Well, hellre spritbedövad hjärna än en död-på-grund-av-sprit hjärna (angående Bonham, då).

[Valle]

Väldigt bra recension, och ja du är en duktig musiker och låtskrivare. Väntar med spänning på nya hellvalla burn. Du kan väll pm eller starta en tråd när det är dags.

Tack!

(Hellvalla Burn III kommer – såvida inget går riktigt snett – nu i skiftet november/december, så stay tuned. Givetvis meddelas detta med pompa och ståt, precis som med de tidigare två Hellvalla Burn-projekten 😄)

[arha]

Men om man vill ha en lite mer självutlämnande biografi så rekommenderar jag Ozzys bok.

Man behöver inte vara ett fan för att få några garv...

[therocker]

Men om man vill ha en lite mer självutlämnande biografi så rekommenderar jag Ozzys bok.

Man behöver inte vara ett fan för att få några garv...

Håller med, det är nog den bästa jag läst.

[arha]

Håller med, det är nog den bästa jag läst.

Keitans bok är oxå riktigt bra även om han håller sig lite väl mycket vid gitarrspel och inspelning. Även Claptons är intressant, sammantaget är det kul att få en inblick i samtiden med alla övriga musiker från 60,70-talet som kommer med på ett hörn.

Edit. Glömde Zappas Real Book oxå, finns ett kul avsnitt när han tar med Clapton till Cynthia plaster caster.... 😆

Redigerat 18 november 2011 av arha

[Die Hard (oregistrerad)]

Javisst ja. Har dessutom redan fått en idag.

Din banan blev än brunare

[Martin]

Ni är som små brudar hela högen. Fan skitsamma vem som spela högst och längst. Vi ska alla dö snart.

Och angående Kiss. Deras tungor borde skurits om till axelband när dom sluta rocka helt enkelt. Det kommer alltid en period när man slutar rocka. Då går man av scenen. Eller så dör man.

Det här är Kiss första låt (hittad på demoporta från 68')

August Burns Red – Salt & Light

Redigerat 18 november 2011 av Martin

[Valle]

Även Claptons Är intressant

Claptons biografi är en av ytterst få böcker, oberoende av genre, som jag har slagit ihop för gott innan jag läst ut den. Jag trodde fan jag skulle avlida i tristess.

Den bästa biografin hittills, däremot, där vi snackar total öppenhet, är fan i mig The dirt : confessions of the world's most notorious rock band (Mötley Crüe). Jag har läst om den två gånger... go figure.

[Martin]

Claptons biografi är en av ytterst få böcker, oberoende av genre, som jag har slagit ihop för gott innan jag läst ut den. Jag trodde fan jag skulle avlida i tristess.

Den bästa biografin hittills, däremot, där vi snackar total öppenhet, är fan i mig The dirt : confessions of the world's most notorious rock band (Mötley Crüe). Jag har läst om den två gånger... go figure.

Vad är det som är så bra med den? Vad lär man sig? Om man skulle dö imorgon.

[Valle]

Fan skitsamma vem som spela högst och längst. Vi ska alla dö snart.

Vad lär man sig? Om man skulle dö imorgon.

Vad exakt är ditt jävla problem?

[Martin]

Vad exakt är ditt jävla problem?

Mitt problem är att ingen har nån jävla humor kvar på den här fördömda jävla skithålan till planet. Om vi skulle dö imorgon alltså. HAHA! Nä vässa er förfan grabbar, botten upp! 😄

Jag är positiv och glad! Och ingen ska såklart dö!

Redigerat 18 november 2011 av Martin

[Martin]

Ska läsa The Dirt bara för det!

[sadomachine (oregistrerad)]

The Dirt är rätt underhållande som bok, men precis som med andra Neil Strauss böcker T.ex The Game så ska man inte ta den alltförmycket på allvar.

Kan annars rekommendera Hammer of the gods av Jim Davies..., en Led Zeppelin biografi som innehåller allt som sedan har repeterats om och om igen i senare rockbiografier, fast denna släpptes 1985.

Förresten +1 på att Kiss är ett Pajasband.

[Martin]

Kiss är inte ett band, dom har aldrig varit ett band.

Ett band står upp för varandra..

Redigerat 18 november 2011 av Martin

[DigRules]

En intressant detalj i sammanhanget är att Ace strax innan bokreleasen hade ett lunchmöte med Gene. Jag kan inte låta bli att så här i efterhand, efter att ha läst boken, undra om Gene rentutav inte "förklarade" för Ace vad som var "mindre lämpligt" att skriva om, och att om han skrev det ändå skull få lida konsekvenser.

Fast tror du inte att det där mötet ägde rum lite för nära boksläppet? Man tycker ju nästan att boken borde ha varit tryckt vid det laget och var den inte det så skulle en eventuell redigering skjuta upp tryckningen...men jag kan å andra sidan inget om sånt...

Bra och utförlig recension.

Nu blir jag ju verkligen tveksam att köpa den då jag precis som du kände att Ace nog var den som skulle hamna närmast sanningen...blir väl att man läser skiten ändå till slut.