Hur har ni blivit bemötta av föräldrar, lärare mfl, som unga musiker?

[Guitar Nilsson]

Halkade in på det här i en annan tråd, men det behövs säkert diskuteras i massor.

Jag är 56 år och har alltid fått höra lustigheter, eller rättare sagt taskigheter, om min musik. Bland vuxna ickemusiker är det väldigt vanligt att håna all sorts musik, eller åtminstone avfärda den som nåt ganska onödigt, man kan göra det, men det är inte viktigare än att spela kort på en fikarast. De som kommer med alla lustigheter tänker sig nog inte alls att vara taskiga, det är bara nåt man häver ur sig lika naturligt som att man andas.

För några år var jag musiklärare på högstadiet i Ljusne. Skolans inställning till musik var helt skrämmande, det fanns inte ett enda instrument i musiksalen, rektor och övriga lärare tyckte det räckte att ha frågesport om vem som sjöng vad i Schlagerfestivalen. En annan musiklärare, typ 25 år yngre än mig ansåg att jag var en idiot som ville lära alla högstadieungar att lära sig åtminstone tre, fyra ackord på både gitarr och keyboard. "Glöm det, det går inte"... Lika de andra lärarna, om de vill lära sig spela får de väl söka till musikskolan tyckte bildläraren som annars var supertrevlig och omtyckt. De hade fan en inställning där som var rena 1700-talet.

Som musiker idag ska man inte bara lära sig att spela instrument och begripa sig på komplicerade dataprogram mm, man ska även ta emot en massa skit från både vuxna och jämnåriga för att man tycker musik är roligare än hockey och´/eller brännvin och krogen.

Det finns nog många tankar om detta... Jag lyckades i alla fall, på bara en lektion i veckan med varje klass att lära nästan alla ungarna att spela lite grann, det var 300 ungar. Det som var jobbigt var att få dem att fatta att det INTE är så som så många vuxna tror, och även tutar i barnen, nämligen att det är bara väldigt få människor som har det här magiska i sig så att de kan spela nåt instrument eller sjunga. Jag hade några enkla trix jag körde för att få barnen att fatta att det inte alls behövdes nån magi. Jag sa tex att om ni loggar in på Lunarstorm så gör ni på några sekunder 30- 40 knapptryck, så här; rassel, rassel, för att ta ett D på en gitarr räcker det om ni trycker på tre ställen. Ett E moll är ännu enklare, två tryck.

Nån som känner igen nåt av detta?

PS Naturligtvis är ju inte alla ickemusiker så här korkade... och jag har fått mycket beröm för min musik i mina dar. Men jag är säker på att många unga lovande musikanter har tappat sugen och lagt av pga grisiga musiklärare och andra oförstående ickemusiker.

Redigerat 16 november 2011 av Guitar Nilsson

[Shimmen]

Jag som nu är 16 har nog aldrig riktigt blivit dåligt behandlad i och med mitt musikintresse. Jag vet att det finns kvar hos många från din och generationen här emellan oss, men denna generationen verkar vara betydlig mer musikervänlig.

Kanske bara mina idéer..

[Die Hard (oregistrerad)]

Ja vad är det man säger? De som skrattar åt djupa ting brukar ha en förkärlek för ytliga ting. Visst var det vissa som skrattade när jag sade att jag hade börjat lira gura. Morsan sade åt mig när jag skulle köpa någon till pedal, en reverbpedal, varför ska du köpa det? Hon fick för sig att det är bara proffs som har några pedaler och det var slöseri med pengar och att det det var ingen idé lägga mer pengar musikprylar för att det ändå inte skulle bli något av mig(musikaliskt).

[Hellpig]

Jodå, det har man väl stött då å då. Något jag tror mig sett är en attityd i stil med att "om det är bra så är det redan signat" eller kanske omvänt "om ni inte är signade så är ni inte bra", något som inte helt sällan inte alls stämmer. Folk vill ofta inte ens ge en "amatörgrupp" en chans. Och så vidare, det skulel jag kunna skriva mycket mer om men ids inte just nu... trött för tillfället. 🙂

[Guitar Nilsson]

Jag som nu är 16 har nog aldrig riktigt blivit dåligt behandlad i och med mitt musikintresse. Jag vet att det finns kvar hos många från din och generationen här emellan oss, men denna generationen verkar vara betydlig mer musikervänlig.

Kanske bara mina idéer..

Nej, det stämmer nog att det sakta men säkert blir bättre. Det känns bra att höra. De som är 50 eller 60+ har nog ofta en jargong att liksom småhåna alla, vare sig det gäller favoritlag i hockey, musik eller andra yrkesval. Som tur är så kanske det är på utdöende. Men nog hör jag hur även ganska unga trackar andra unga som spelar. Lycklig ost du som sluppit allt negativt sarg!

[Guitar Nilsson]

Vore kul att även läsa om positiva grejer. Min svärson trummisens föräldrar backar upp honom väldigt bra...

[Zakyath]

vad jag hade för musiklärare i lågstadiet minns jag inte... hon i mellanstadiet var dum i huvudet, jag frågade henne vad det hette när det var helt tyst i någon sekund i låtar och inga instrument spelade alls, och då sa hon att det aldrig hände :S han i högstadiet var bra och pedagogisk, men hade läskigt skägg och verkade lite halvt galen. I gymnasiet däremot fick jag äran att ha musikproducenten Marcus Dernulf som jobbat med bland annat Christian Waltz och verkligen brann för att få alla att tycka om musik, och berättade historier som att han lärt sig spela gitarr på fyra dagar osv...

tycker att jämnåriga inte är särskilt intresserade i ens musik, har fått intrycket av att de varken är imponerade eller ser ned på en för det. de har fullt upp med sitt egna. vuxna släktingar och föräldrar har jag alltid fått mycket stöd av, de verkar tycka om att jag håller på med musik mer än jag själv. har även fått mycket ekonomiskt stöd när det kommer till min musik från det här hållet...

så tjaa, jag kan väl helt enkelt inte koppla till det du säger.

kan tillägga att jag är 18 nu, om det har någon betydelse

edit: ska också tillägga att jag inte brukar prata om att jag pysslar med musik om folk inte direkt frågar, och skicka min musik till andra skulle jag verkligen aldrig få för mig om inte någon verkar visa ett genuint intresse och jag tror att denne skulle tycka om musiken

Redigerat 16 november 2011 av Zakyath

[Florian le Sage]

Jag har vuxit upp i en miljö där musik och kultur ingick och stöttades och gått på div. musikskolor i hela min ungdoms och uppväxttid, däremot har man fått höra lustiga kommentarer i vuxenlivet på "vanliga" arbetsplatser där den allmänna inställningen är både lätt nyfiken (då man berättar att man har studio och är musiker tex) men samtidigt har dom en ganska naiv inställning det vanliga folket, sannolikt för att det står så illa till med TV-utbudet och annat som föder folks hjärnor här i världen och i lilla kulturstrama Sverige...jag har jobbat som musiklärare i omgångar och alltid fått stöd för mina idéer så jag känner inte igen det du beskriver Nilsson, Ljusne det är väl uppåt va? där borde dom om något fatta galoppen kan man tycka med all folkmusik osv som vår unika kultur bygger på ursprungligen...barnen skall lära sig musikhistoria både gammal och modern för att få ett hum om det man behöver veta och förstå ang musikens utveckling och nuet, dessutom är det ett betygsämne så inte fan kan man sätta betyg på en stackars kille eller tjej som absolut inte kan (pga ickeanlag) eller vill plinka på nån jävla gitarr...

😉

[Guitar Nilsson]

Jag har vuxit upp i en miljö där musik och kultur ingick och stöttades och gått på div. musikskolor i hela min ungdoms och uppväxttid, däremot har man fått höra lustiga kommentarer i vuxenlivet på "vanliga" arbetsplatser där den allmänna inställningen är både lätt nyfiken (då man berättar att man har studio och är musiker tex) men samtidigt har dom en ganska naiv inställning det vanliga folket, sannolikt för att det står så illa till med TV-utbudet och annat som föder folks hjärnor här i världen och i lilla kulturstrama Sverige...jag har jobbat som musiklärare i omgångar och alltid fått stöd för mina idéer så jag känner inte igen det du beskriver Nilsson, Ljusne det är väl uppåt va? där borde dom om något fatta galoppen kan man tycka med all folkmusik osv som vår unika kultur bygger på ursprungligen...barnen skall lära sig musikhistoria både gammal och modern för att få ett hum om det man behöver veta och förstå ang musikens utveckling och nuet, dessutom är det ett betygsämne så inte fan kan man sätta betyg på en stackars kille eller tjej som absolut inte kan (pga ickeanlag) eller vill plinka på nån jävla gitarr...

😉

Jag har vuxit upp i en miljö där musik och kultur ingick och stöttades och gått på div. musikskolor i hela min ungdoms och uppväxttid, däremot har man fått höra lustiga kommentarer i vuxenlivet på "vanliga" arbetsplatser där den allmänna inställningen är både lätt nyfiken (då man berättar att man har studio och är musiker tex) men samtidigt har dom en ganska naiv inställning det vanliga folket, sannolikt för att det står så illa till med TV-utbudet och annat som föder folks hjärnor här i världen och i lilla kulturstrama Sverige...jag har jobbat som musiklärare i omgångar och alltid fått stöd för mina idéer så jag känner inte igen det du beskriver Nilsson, Ljusne det är väl uppåt va? där borde dom om något fatta galoppen kan man tycka med all folkmusik osv som vår unika kultur bygger på ursprungligen...barnen skall lära sig musikhistoria både gammal och modern för att få ett hum om det man behöver veta och förstå ang musikens utveckling och nuet, dessutom är det ett betygsämne så inte fan kan man sätta betyg på en stackars kille eller tjej som absolut inte kan (pga ickeanlag) eller vill plinka på nån jävla gitarr...

😉

 

Om Ljusne är uppåt beror nog på var man befinner sig i förhållande till Ljusne. Det finns, hör och häpna, många andra platser på jordklotet än Stockholm. Men Ljusne ligger i Hälsingland, det är 23 mil längs E4 söderut till Stockholm.

Ljusne centralskolas inställning till musik just då var nog rekorddålig hoppas jag. Jag vet om andra skolor här i närområdet där det är tvärtom, varenda unge lär sig att spela lite grann åtminstone, och får dessutom lära sig musikhistoria mm. Det finns alltså även helt fantastiska musiklärare här.

 

En annan gång vickade jag i en femteklass, jag hade alla ämnen utom musik, då kom det dit en musikfröken den timmen, jag stannade i klassrummet för att spionera. Några elever hade fått i läxa från veckan före att berätta lite om sin favoritmusik. En liten kille gick fram och berättade vad medlemmarna i Iron Maiden hette, när de började spela osv, riktigt bra gjort, sen spelade han en låt han gillade extra bra med dem i en liten bergsprängare. När låten var slut sa "musikfröken" att "när jag, som är en person som kan sjunga, hör hur den där (Iron Maidens sångare) mannen skriker så där fruktansvärt illa gör det ont i hela mig, det känns fruktansvärt att höra nåt så vidrigt". Killen som nyss gjort sin läxa med bravur blev så ledsen att han nästan började gråta.

En vecka senare gick jag förbi skolan och hörde hur några småkillar ropade på mig; "Håkan, kan inte du vara vår musiklärare? Hoppas Gudrun dör så vi slipper henne!"

[Teo]

Haters gonna hate. Spelar ingen roll om du håller på med poesi, konst, musik, eller i princip vad som helst

[KillwithSkill]

Då måste jag säga att i den här hålan har vi haft en jävla tur. Visst musiklektionerna i plugget var ju inte direkt rock'n'roll. Jag kommer själv från en stor musikalisk släkt så för mig har det aldrig vart nåt tjafs och värdesättande om ens intressen. Sen hade man ju turen att där jag bor så kom Sveriges första musikhus till på slutet av 70-talet. Och där var det banne mig rock'n'roll. Och idag så är det smäckfullt med band som lirar och det byggs studios överallt. Och nu mer så har den kommunala kulturskolan t o m blivit involverade med studios! Det som tyvärr har blivit sämre är rock'n'roll-scenen. det var bättre förr, då man kunde gå ut en onsdag och kolla band som lirade.

Idag så har det trappats ner, dock så händer det att det blir nån minifestival då & då...

Så om man pratar med en ickemusiker och säger att man håller på med musik så är det i stort sett vara positivt!

[Drängen]

När jag gick i högstadiet hade vi en musiklärare som var helt fantastisk. Pedagogisk och en fruktansvärt massa kunskap. Han lät oss sitta i en ring med en varsin gitarr. Sedan gick vi igenom några ackord som sedan blev en låt. De elever som ville lära sig piano fick så klart göra det.

Rummet intill lektionssalen var ljudisolerad. Där fanns trummor, elgitarr och bas. Om det var så att några elever på skolan startade band fanns det möjlighet att repa där om det var ledigt.

Det fanns ett kontrollrum också men kommer inte ihåg om det stod tomt eller inte.

Vi lärde oss om klassisk musik. Vi hade teori och gick i genom de kända kompositörerna och sedan blev det prov i form av "gissa låten och kompositör". Lek helt enkelt. Så som jag tycker att det ska vara.

Den läraren var bland den bästa jag haft i mina år i skolan. Vad jag vet nu så är han lärare på estetiska programmet (musik så klart).

Vad det gäller de andra vuxna i min närhet så har alla stöttat mig utom min mor. Hon är någon form av vandrande hjärnskada. Allt som kostar pengar ska man jävlar i det inte hålla på med.

Min far var snäll och köpte en stärkare till mig när jag spenderade hela mitt barnbidrag på en barbirosa ibanez bas.

Min farmor fixade så att jag fick gå på rockskola som Unga örnar anordnat. Spela Smoke on the water på Stortorget som avslutning. Lät skit men var förbannat kul!

Idag är jag 25 och har större problem med att de äldre ser ner på min musik eller musik smak. Allt var ju bättre förr. kiss, Berghagen och tacka gudarna för Gärdsgods-ullas joddlande i Ockelboskogarna. Det är grejjer det. och jävlar om du inte respekterar det!!

Men släng för guds skull inte på en NIN skiva eller Tool. det är ju inte musik.

[CHAE]

Kul och intressant tråd, Nilsson 🙂

Jag måste nog börja med att säga att familjen kanske inte är så vansinnigt intresserade av musik men det finns ändå ett visst mått av musikalitet; pappa sjunger jävligt bra och morsan har pipa när hon vill. Brorsan däremot är, liksom jag själv, autodidakt på bl a gitarr, piano och mixning ( 😉 ). För både honom och mig var det intresset samt uppmuntran från våra förläldrar som styrde upp oss till det vi är idag.

Vi växte upp med P4 Kalmar och jag har en känsla av att om det vankades något annat än Svensktoppen så var det via Sportradion. Då fick man höra "utomländsk" musik och det kändes ju stenhårt.

Annars så vart det mycket bläddrande i vinylsamlingen som mestadels bestod i LP-skivor som föräldrarna hade köpt med sig hem från resor i fjärran land (nota bene, innan jag och brodern kom in i bilden). Det var således mycket bouzouki, Hammondorgel och vibrafon utförda av herrar och damer i exotiska kläder (det kunde man se på omslaget i alla fall). Plus de obligatoriska dansbandsskivorna samt storbandsversioner av Beatles-låtar.

Jag började min musikaliska bana med violin i tredje klass. Det var helt och hållet morsans idé och givetvis var det i den kommunala musikskolan som jag skulle skolas medelst Suzuki-metoden 😉 Iofs så var det ju knappast "coolt" att komma till plugget med "gnissellådan" men att tillhöra det "coola" gänget har, sanningen att säga, aldrig varit min grej.

Det var kul i början och föräldrarna kom alltid till stråkensemblens "konserter" och var alltid väldigt noga med att berömma. Dessutom stod de ut med mina repetitioner i hemmet. Bara det skulle de ha någon sorts pris för 😄 Men jag höll ut och övade mina skalor och små stycken varje kväll men i slutet av nian slutade jag. Det blev för mycket med läxor och violin, liksom.

När jag senare, i de tidiga tonåren, började lira gura var de väl inte lika pepp...

Att höra en distad Rolandkub på 11, taffliga försök att planka brorsans Maiden- och Misfits-plattor på en tillika tafflig Strat-kopia samt löften/hot om att bli "rockstjärna" är väl kanske inte det man, som förälder, vill höra. Men de stod ut och fortsatte med komma på "bandets" gig. Fortfarande lika ivriga att berömma men innerst inne så menade de nog att det bara var en "fas". Lite av det här "äh, låt grabben spela så går det över"-tänket liksom.

Men det var en ganska okej "fas" ändå. Musikläraren på högstadiet samlade alltid ihop en liten grupp som skulle få spela på julkonserten och jag blev uttagen. Det var ju stort och jag lyckades att tjata på mina föräldrar att komma och det var kanske då som de för första gången inte bara berömde utan även uppmuntrade mig att fortsätta men de var väldigt noga med att säga att det kunde vara bra att ha en utbildning att "falla tillbaka på".

Dessutom så tyckte de att det nog var en bra idé att låta mig vara lite utagerande (vilket misslyckades fatalt) med en gitarr än att sitta på pojkrummet varenda helg, vara introvert och läsa skumma Lovecraft-noveller 😛

När jag sedan gick över till en mer "rumsren" musikstil (jag tänker Eagles och band med mer igenkänningsfaktor för päronen, typ Beatles) så kunde vi föra diskussionen på en annan nivå. Det var inte lika mycket av "stäng av den där mackapären [om det var stärkaren eller guran de syftade på vet jag än i denna dag ingenting om] och SOV nu 😠 " utan mer "ja, jag minns de där beatlarna". När jag sedan spelade morsans favoritlåt [Love me tender) på hennes 60-årskalas så var liksom cirkeln sluten på något sätt.

Nåväl, såhär i backspegeln så måste jag nog ändå påstå att mina föräldrar har backat upp mig väldigt mycket när det gäller musiken. Kanske inte alltid med ett "va duktiga ni är" eller så. För vilka var det som skjutsade runt bandmedlemmar, hjälpte till att rodda på och av PA:t, stod och frös i publiken under kalla utomhusgig, bjöd på mat efter repen, hejade igång grannskapet när det vankades gig på den lokala uteserveringen osv?

Jo, det var mina föräldrar. Även det måste ju ses som en form av uppmuntran.

Vänligen,

CHAE

[Guitar Nilsson]

Fint skrivet CHAE... snyft snörvel

[YogSothoth]

Jag hade nog en jävla tur som är uppvuxen i Partille. Vi hade riktigt bra musiklärare, speciellt i högstadiet och gymnasiet. Varje termin hade vi "revy" (som egentligen var 90% musikshow), med ganska proffsigt ljud och ljus, och eleverna fick bestämma rätt mycket själva vad som skulle spelas. Jag var med i "husbandet" i stort sett varje år. Vi hade musikrum, med helt ok utrustning, som man kunde boka på rasterna. Vårt band var där varenda rast vi kom åt i 2-2,5 år på högstadiet 🙂. Och så hade vi Partillerocken, fritidsgårdar, studieförbund mm. som fixade replokaler och ibland spelningar. Allt det där tillsammans blev ju en väldigt bra grund att stå på som nybliven musiker. Jag tror inte det är nån slump att det finns rätt många musiker och band från Partille som "lyckats" på ett eller annat sätt (jag är inte en av dom kanske jag ska påpeka, ännu 😉).

Det var iofs rätt sällan de vuxna faktiskt gillade vår egen musik, vi spelade mest punk och hårdrock i bandet, men de lät oss hållas. Också spelade vi ju en hel del annat på revyerna när vi kompade andra.

/Andreas

[Frekvensspektrumanalysator]

morsan blev mest glad för att hon visste vart jag var. om jag inte var i skolan (sällan) så hängde jag i replokalen (ofta) istället för att hänga nere vid basketplanen och supa/sniffa diverse medel och lyssna på hardcore i bergsprängaren. sen dess har det bara rullat på och jag splittar tiden mellan lite turnerande och att hänga i replokalen eller studion. folk har gett upp sina försök att styra in mig på andra spår då dom märkte för en sådär tio år sen att det inte handlar om ett "kul fritidsintresse", för min del är det närmast en mani att hålla på med ljud och musik. jag kan fortfarande inte tänka mig nånting som är bättre, även om jag inte kan sätta fingret på vad det är som driver mig. vad "vanligt" folk runtomkring tycker kan kvitta, musiken är min egna lilla stig utanför den köiga jävla motorvägen som är deras vardag.

[Bodhi]

Jag fick i alla år och främst i skolan höra att musik, det är inget man kan hålla på med, på sin höjd som hobby. Det är oseriöst och planlöst drömmande. Det var faktiskt rätt hårt att höra detta mantra om och om igen, och ledde till att jag satsade på andra yrkeskarriärer och dubbelarbetade i många år för att kunna hålla på med musik, blev splittrad i vad jag skulle arbeta med och så vidare.

Det positiva med det är väl att jag har snappat upp kunskaper från alla möjliga håll, och genom livet arbetat som reklamtecknare, illustratör, art director, smyckedesigner i Bangkok, musikproducent, VSTi-utveklare (det var jag som designade gränssnittet på Steinberg Groove Agent 1 och 2 🙂), databasprogrammerare, 3D-illustratör och CAD-utvecklare, musikskribent, webdesigner, Mac-tekniker, konstnär - har mitt allt detta hunnit med att försörja mig på att måla tavlor i tre år, bärnstenssmidare samt mindre nogräknade hotellstädare, sjukhusstädare, glassförsäljare på Jersey, smyckeskrinsbyggare och montersnickare i en mässhall. Puh...

Ironiskt nog har musik alltid varit det jag mest velat försörja mig på, men minst haft möjlighet till. Inte för att skylla på annat, jag tror bara att de värderingar man lär sig i skolan helt enkelt hänger med och påverkar vad man verkligen satsar på och tar risker med. Jag vann dock Rock-SM året efter Europe och kom fyra i Rock-VM i Tokyo året efter och fick spela för fyra miljoner tittare, så jag trotsade rektorns bevingade ord att "Det kommer fan aldrig att bli något av dig!" och fick mina 15 minutes of fame 😛

Redigerat 16 november 2011 av Bodhi

[Claes Holmerup]

Musikundervisningen på högstadiet ägde rum i aulan, där det verkligen inte var lämplig akustik för sådant. Som jag kommer ihåg det så var det mest snack och ganska lite spelande och när det plockades fram instrument så blev det rena kakafonin när alla försökte spela "köp varm korv" i varsin tonart, typ... Pust!

Nåja - före det så gick jag i kommunala musikskolan efter skoltid och spelade blockflöjt, som senare blev alt-blockflöjt och ännu senare blev klarinett. Efter att ha haft en otroligt inspirerande lärare under ett par år, så skulle han sluta och jag fick en annan lärare, som var skittråkig, så att jag tappade sugen helt och slutade med klarinetten.

Jag blev alltid stöttad hemifrån och vi var en sjungande familj, där både mamma och pappa sjöng i kör på sina skolor, mina syskon sjöng i ungdomskör och jag i gosskör, där jag bl a också kom med i barnkören i en uppsättning på Malmö Stadsteater.

Syrran spelade piano också - och brorsan spelade bas i ett rockband och ett dansband (j-a märklig kombination, men ändå... 😉). Jag tyckte det verkade kul med basen, så efter att han hade visat hur man spelar bluestolva på basen, så bar det iväg med eget experimenterande i låga frekvenser och jag och några klasskompisar startade band och terroriserade den ene killens föräldrar genom att repa i deras källare, som blev sedvanligt inredd med äggkartonger... 😉

Har aldrig hört något negativt om musik eller musicerande under min uppväxt, men på mina arbetsplatser har jag märkt att det finns ett visst musikerförakt - åtminstone under de senaste 10 åren eller något ditåt. Det förväntas att det ska finnas en massa bra musik att tanka hem, men ingen funderar på hur mycket jobb det är att skapa musiken, utan har mer inställningen att alla musiker är rika som troll och att det är meningslöst att betala för musik när man ändå hämtar den gratis på Nätet...

[Bodhi]

Ja, det är en paradox att folk som ju i största allmänhet lyssnar flitigt på musik i alla möjliga sammanhang ofta har en ganska nedvärderande syn på både musiker och musikskapande. Kanske är det så enkelt som ren avundsjuka på något slags frihet som de själva inte upplever i 8 till 5-livet, vad vet jag.

[Guitar Nilsson]

Suveräna berättelser...!

[Nikk Dust]

Jag är snart 37 år. Min far tycker fortfarande att det jag köper är dyrt och onödigt.

Själv handlar han med bilar privat, och det är inte ovanligt att han springer och köper en bil lite då och då för upp till 400.000:-.......(hmmm).

Nu när jag har familj så kanske jag kan spendera 5.000:- om året. Vissa gillar bilar och vissa gillar musik. Även om man inte tjänar en spänn på sin hobby, så måste i alla fall jag ha en hobby..... Utan den hade jag tagit livet av mig för... va va det nu... ca 6 år sedan.

MVH/Niklas

[Demonproducenten]

Nån som känner igen nåt av detta?

nja

inte mer än det vanliga "ska du inte skaffa ett riktigt jobb snart" som man fick höra i ungdomen

den inställningen är ju rätt vanlig även bland dagens unga och även utövande musiker

musicerande är inget riktigt jobb - alltså kan man inte förvänta sig att få betalt

man ska istället brinna för musiken - annars är man inte "äkta"

[Frukt]

När låten var slut sa "musikfröken" att "när jag, som är en person som kan sjunga, hör hur den där (Iron Maidens sångare) mannen skriker så där fruktansvärt illa gör det ont i hela mig, det känns fruktansvärt att höra nåt så vidrigt". Killen som nyss gjort sin läxa med bravur blev så ledsen att han nästan började gråta.

Med en sådan inställning är det väl frågan om "Gudrun" lyssnat på föreläsaren över huvud taget när hon utbildade sig, om hon utbildade sig. Den finaste kvalitén hos en musiklärare måste väl vara mångsidigheten, speciellt lärare till de yngre som inte än vet vad de vill, eller vet vad de KAN. Hade vart gött att vara elev på den lektionen och säga "men fröken, Bruce tjänar minst tusen gånger mer än dig, är inte det bra?", och trots att jag med min barnsliga naivitet utbrister så mycket som "tusen gånger mer", faktiskt inte är så långt från sanningen.

mvh

Kim

[Ridpojken]

Jag har nästan aldrig stött på känslan av att "musik är något för dagdrömmare".

Under mina 18 år så har jag nästan bara goda erfarenheter av musik. Under låg-mellanstadiet hade vi en fantastisk musiklärare som sedan byttes ut mot en tondöv sådan (att vara musikalisk är tydligen inget krav för att få bli musiklärare) under högstadiet. Dock så hade jag många vänner som spelade och för mig fanns den musikaliska kompetensen i kubik på den lokala fritidsgården där jag fick min stora "hands-on experience" med ljudteknik.

Nu under gymnasietiden fick jag återigen väldigt duktiga musiklärare, har senare även hunnit flyttas till en skola med stor vikt på estetiska ämnen, så här är det gott om "löst pack" 😉

Ju mer jag involverar mig inom den lokala musikscenen märker jag hur mycket otrolig hjälp det finns att få om man är intresserad. Fantastiska studieförbund som styr replokaler och kyrkor med omfattande kör- och replokalsverksamhet.

Dock ska det väl sägas att det är lite svårare om man är som mig (värdelös på stränginstrument och famlandes på klaviaturen men kan sjunga som f-n!) och istället är intresserad av ljud-/studioteknik att hitta rätt vägar, då man ofta börjar i andra änden med att själv lira och senare lär sig att producera sig själv.

[Guitar Nilsson]

När man läser det ni skriver, både ni lite äldre och ni yngre, verkar det ganska solklart vara så att det blivit mycket bättre på senare år. De yngre känner typ inte alls igen det de äldre varit med om...

På 70-talet fanns ingenting liknade estetlinjen tex. Det finns det nu, min dotter har gått där.

Sånt här tycker jag är superintressant.

En till jävlig grej med Gudrun är att hon kunde för fan inte sjunga alls själv, hennes falsksång i vissa kyrkokörer var nåt som verkligen gett folk kalla kårar och skräckkänslor.

[Naymari]

Hade extrem otur med musiklärare i från 1an fram till 8an.

Kommer inte ihåg alla. Men från 4an (då jag började med guran) hade vi en cool tjej som visade och lärde oss om afrikansk musik då hon hade varit på resa nere i Gambia och lärt sig av dem. Så vi alla fick testa att spela djembe trumma och lära oss lite rytmer. Och det är typ det jag kommer ihåg fram tills åttan. (allt jag vet är att hon slutade efter vi gått ut 4an. och vi hade en massa kassa musiklärare som man fick sitta och rätta när de sa fel. (de var alla sura tanter iaf.)) Sen i slutet av högstadiet fick vi en cool snubbe som var överdrivet duktig. Han var också väldigt ambitiös. Han gjorde sitt yttersta för att vi på skolan som var musikintresserade verkligen skulle få sticka ut. Arrangerade konserter och skolband och liknande. och istället för att trycka ner de lite bättre eleverna till de andras nivå tog han istället och gjorde svårare grejer för att de också skulle lära sig. Han var verkligen skitduktig på alla instrument och fick mig intresserad för proddning och att lära mig mycket mer om musik.

Hade också en gitarrlärare som lärde mig mycket musikteori och skalövningar. Han vart också skitbra. Roligt sen också när han står i publiken på ett av mina gig något år senare.

Mina föräldrar har också alltid varit backande. Min syster fick en elgitarr som hon aldrig använde. sen har jag gått därigenom upp till där jag är nu ☺️

Nu på gymnasiet (2a året, musikproduktion) Har jag också två skitduktiga lärare. Som verkligen vet vad de snackar om. Vilket är bra!

Räcker detta? 😮

[Guitar Nilsson]

"Räcker detta?"

Du får MVG!

[Die Hard (oregistrerad)]

Sen är det vanligt om de inte är hånande eller så så förväntar de sig att man ska kunna spela jävla standardtopp 20 låtar som de vill höra på fyllan och när jag säger att jag inte kan några såna låtar blir de helt oförstående för att de vill man ska sitta och spela acke för dem på fest att sjunga till. Syrrans man ville nästa gång han kom hem till mig höra mig spela Bruce Springsteenlåtar fast han vet att jag inte lyssnar på honom. 🤪

[Bodhi]

Säg till honom att The Boss är helig, hans låtar kan man inte lira, det vore ovärdigt. Det skulle alla Bruce Springsteen-fans respektera 😛

[Die Hard (oregistrerad)]

😆 ja det var ett bra förslag