Vad är känsla/själ?

[Hemmpe]

Kan man Ta på Själen/Känslan? i vilket hus bor den ?

[pxm]

😄

Edit :

Sant-vad dum vi är !!

Redigerat 17 maj 2011 av pxm

[John NT]

Tycker självlärd i det närmaste är bullshit. Om vi säger såhär: jag tog gitarrlektioner sen jag var 9 år gammal, och fick inte lära mej nåt alls som intresserade mej. Men när jag kom hem så drog jag igång skivor och plankade låtar. Det är enligt mej omöjligt att enbart lära sej spela musik utan egna initiativ och egen efterforskning. Och utöver att härma andra musiker, vad kan man göra för att lära sej spela? Tycker alla som spelar 4-ackordsrock och lirar diatoniskt och kallar sej självlärda kan kyssa mej i krysset, för de står på stenhårt vedertagna traditioner som de inte alls "kommit på själva". Sen om nån annan visat hur de ska spela eller om de listat ut det själv är en annan historia, självlärda är de dock inte eftersom de fortfarande följer hundraåriga konventioner inom västerländsk musik..

När det gäller kommentaren om att icke-skolade (inte självlärda 😉) musiker spelar mindre strikt och kan gå utanför ramarna mer... så har jag helt och totalt motsatt uppfattning 😆 Det är lite som att säga "Jag vill bygga ett hus som är nytänkande, så jag tänker inte anlita en arkitekt, utan en treåring som tycker om att rita hus eftersom han kan tänka utanför ramarna". Finns inget som tar mitt låtskrivande framåt så mycket och så snabbt som att studera annan musik ur ett musikteoretiskt perspektiv. Då vet jag konkret vad det är i en låt som är nytt för mej och som jag inte använt förr, varför jag ens gillar låten, och så tar jag till mej den kunskapen och ser vad jag kan använda den till i framtiden. Jag kunde ingen musikteori alls fram till för ett par år sen, och innan dess trodde jag att jag tänkte utanför ramarna. När jag började plugga musikteori förstod jag snabbt att jag inte alls gjorde nåt märkvärdigt egentligen. Framförallt kunde jag direkt peka ut vad det var jag tyckte kändes så nyskapande, rycka på axlarna och säga "Jag ändrade dominanten till ett moll, ok". Om man spelar nåt som låter bra är det ju kul att förstå varför det låter bra också, så kan man använda det fler gånger i andra sammanhang dessutom.

Musikteori är inget regelverk, det är en ordlista. Det finns inget du kan spela som inte har ett namn inom musikteorin. Inget ackord, intervall eller spelsätt som inte kan noteras och enkelt förstås av alla som kan sin teori. Så att spela musik utan att kunna musikteori är som att lära sej japanska utan att lära sej skriftspråket: det kan gå hur bra som helst att prata, men du kommer inte kunna läsa eller skriva nåt.

Redigerat 17 maj 2011 av John NT

[PandaMindset]

Att spela med känsla lär väl även ha att göra med såkallad "fingerspitzengefuhl", dvs att man tänker på tryckkänsligheten i exempelvis ett pianos tangenter istället för att bara banka ner tonerna och mer eller mindre förvandla ett lugnt vackert stycke till rena soldat marschen.

[pxm]

+1 ^^

(tycker nog som du.)

Edit :oj någon hann emellan-jag menar John NT

Redigerat 17 maj 2011 av pxm

[John NT]

Kom på en annan fyndig liknelse 🙂 (jag gillar liknelser): Säg att en person tittar på filmen Avatar. Avatar utspelar sej på en helt ny planet, helt nya varelser, helt nya cinematografiska effekter och stilgrepp. Den måste ju vara nyskapande? Men studerar man den från grunden, så ser den ut såhär: En militär kommer till ett främmande land för att ta deras naturtillgångar, men blir kär i kulturen, blir kär i en infödingsflicka, blir tillfångatagen av infödingsstammen men i slutet slåss han med infödingarna mot sin gamla boss istället. Det är EXAKT vad som händer i Pocahontas.

Med andra ord, ytan får en att tro att det är en helt unik film, men i grund och botten har andra hunnit före och gjort samma film många år tidigare. Musikteori är ett sätt att lära sej genomskåda såna saker, och framförallt kunna rannsaka sej själv och säga "Tyvärr grabben, du kanske spelar det på en egen synth och i en helt annan tonart, men det är fortfarande 90% Smoke on the Water. Ta hem och gör om".

[Hemmpe]

Två bajskorvar stod och spelade fotboll.

När en diarré gick förbi,och frågade,får jag vara med.

Nee,det här är bara för hårda Pojkar!!

[Claes Holmerup]

Varför "ta hem och gör om", om det låter bra...? 😉

Din liknelse mellan Avatar och Pocahontas är ganska bra - och i princip samma som jag alltid har sagt när det gäller StarWars - att filmerna är i princip som western-filmer men i annan miljö. Trots det så tycker jag att StarWars-filmerna är oändligt mycket bättre än alla gamla dammiga westernfilmer - så där behöver man inte ta hem och göra om, utan man har gjort nästan samma sak på ett nytt sätt istället.

Det är inte sällan som väldigt traditionell musik kan upplevas som att den innehåller känsla och själ. Det beror betydligt mer på framförandet än på att den är gjord med eller utan musikteoretiska funderingar. För det mesta behöver man för övrigt inte kunna läsa eller skriva musik - så länge man har ett fungerande musiköra så att man kan spela på gehör. Teorin är till för att förstå, men man behöver ju inte förstå för att det ska bli bra, eller hur...?

När jag får gåshud av en vokalists framförande (det är extremt sällan instrumentalister ger mig sådana upplevelser), så finns det känsla i musiken. Fick nyligen en sådan upplevelse av en gammal skådespelare som min sambo känner sedan hon var i Stadsteaterns kör (han har för övrigt en j-a pipa fortfarande, trots sina 80 år). Han läste upp en Taube-text och gjorde det med en så otrolig inlevelse, att det bara inte gick att värja sig. 🙂

[ironman]

Kom på en annan fyndig liknelse 🙂 (jag gillar liknelser): Säg att en person tittar på filmen Avatar. Avatar utspelar sej på en helt ny planet, helt nya varelser, helt nya cinematografiska effekter och stilgrepp. Den måste ju vara nyskapande? Men studerar man den från grunden, så ser den ut såhär: En militär kommer till ett främmande land för att ta deras naturtillgångar, men blir kär i kulturen, blir kär i en infödingsflicka, blir tillfångatagen av infödingsstammen men i slutet slåss han med infödingarna mot sin gamla boss istället. Det är EXAKT vad som händer i Pocahontas.

Med andra ord, ytan får en att tro att det är en helt unik film, men i grund och botten har andra hunnit före och gjort samma film många år tidigare. Musikteori är ett sätt att lära sej genomskåda såna saker, och framförallt kunna rannsaka sej själv och säga "Tyvärr grabben, du kanske spelar det på en egen synth och i en helt annan tonart, men det är fortfarande 90% Smoke on the Water. Ta hem och gör om".

Kunskap är jätte bra, men som med allt annat är väll lagom bäst? Visst är det bra att kunna förstå det man spelar och kunna noter osv. Ta Tex en som studerar juridik och tar lag boken på så stort allvar att han/hon inte kan leva ett normalt liv. Eller tex om en hyppokondiker som sitter och läser allt och kan allt om sjukdommar, kan inte vara bra i heller Och att kunna så extremt mycket om musikteori osv som vissa kan måste begränsa en på ett något sätt, eftersom man tror man plagierat allt och alla, man måste i det närmaste bli paranoid? Och det måste ju påverka känslan? Och begränsa den egna kreativiteten? Och det måste Vara fruktansvärt tråkigt.

Eller är jag helt ute och cycklar?

Redigerat 17 maj 2011 av Henber77

[P Forsberg]

Tycker självlärd i det närmaste är bullshit. Om vi säger såhär: jag tog gitarrlektioner sen jag var 9 år gammal, och fick inte lära mej nåt alls som intresserade mej. Men när jag kom hem så drog jag igång skivor och plankade låtar. Det är enligt mej omöjligt att enbart lära sej spela musik utan egna initiativ och egen efterforskning. Och utöver att härma andra musiker, vad kan man göra för att lära sej spela? Tycker alla som spelar 4-ackordsrock och lirar diatoniskt och kallar sej självlärda kan kyssa mej i krysset, för de står på stenhårt vedertagna traditioner som de inte alls "kommit på själva". Sen om nån annan visat hur de ska spela eller om de listat ut det själv är en annan historia, självlärda är de dock inte eftersom de fortfarande följer hundraåriga konventioner inom västerländsk musik..

Det beror ju på hur man tolkar ordet "självlärd". Om man ska tänka som du gör så finns det ingen som är "självlärd" och då tjänar ordet inget syfte. Alla får vi våra idéer någonstans ifrån, och har fått i alla tider. Jag tolkar "självlärd" som att man på eget initiativ tagit upp en gitarr och börjat spela, utan någon coachning från en lärare. Om man sedan utforskar olika musikstilar eller kör stenhårt på en stil, är ju bara olika vägar man går genom sitt självlärande, så länge man gör det på eget initiativ är man enligt mig självlärd. Men som sagt, det beror ju på hur man tolkar det, så du har ju inte fel.

[LOP]

Känsla och själ är när musikern/gruppen älskar det den gör, inte hur j**la duktig man är på ett visst instrument

[pxm]

Jag tycker att alla de som blivit riktigt stora och bra gitarrister har haft en giyarrguru mentor/maestro/ i o f s.

Al DiMeola har skrivit en bok tillsammans med sin bl.a

(som är en kursbok i inläning av ackord med tillhörande skalor)

Bob Aslanian heter han.

Edit:

menar att de aldrig slutat studerat och alltid haft någon..

nu behöver det ju inte vara gitarr utan kan gälla grupp som helhet eller för en pianist eller en trummis eller...

de har sin peronlighet och själ/märke i sitt spel hela tiden men har aldrig slutat att utvecklas eller stnnat i någon slags guldepok.

Jag tycker att de musiker jag följt från deras första reel från college till nu eller de jag växt upp med eller de som börjar sin bana på t.ex musikens mecka Berkley oftast blir ständigt bättre med åren precis som en flaska vin.

Och de brukar vara ganska stolta över att ha en maestro..mitt intryck....

Redigerat 17 maj 2011 av pxm

[pxm]

(tja - alla viner vinner ju inte alltid på lagring men...ni förstår vad jag menar..)

ska inte snöa in på personlöigheter men det finns en saxofonist,pianist,trummis och bassist som tillhör världelitin inom jazz idag som gjorde sin första inspelning under sitt på berkley tillsammans som jag följt fram tills nu. Jag var 18 år då och de var runt 16 och spelade den bästa jazzen jag hört tyckte jag.Idag tillhör de de riktigt stora men de fortsätter att studera och lära sig.

de hörs när det är någon av dem som spelar men de utvecklas hela tiden.

nu de sista åren har jag haft svårt att hänga med i allting jag hör från dem men enligt kritikerna blir de bara bättre.

Edit ; mnear att de har sin egen känsla och själ kvar fastän de är skolade.

Redigerat 17 maj 2011 av pxm

[Hemmpe]

Jag Tycker att om Jag bara Jag gör bra saker så blir det bäst bara jag .

för jag vet när jag gillar det jag gör bara det är jag som gör det ..

jag bara jag.ingen kan göra som jag för att jag gör det jag bara jag ..haja

jag assa bra jag ..Fribajsaren

PS Jag har en själ men den vill inte lyda mig så jag går på känsla? ds

[Guitar Nilsson]

Känsla är ju när man har darr på rösten.

[John NT]

Varför "ta hem och gör om", om det låter bra...? 😉

Din liknelse mellan Avatar och Pocahontas är ganska bra - och i princip samma som jag alltid har sagt när det gäller StarWars - att filmerna är i princip som western-filmer men i annan miljö. Trots det så tycker jag att StarWars-filmerna är oändligt mycket bättre än alla gamla dammiga westernfilmer - så där behöver man inte ta hem och göra om, utan man har gjort nästan samma sak på ett nytt sätt istället.

Det är inte sällan som väldigt traditionell musik kan upplevas som att den innehåller känsla och själ. Det beror betydligt mer på framförandet än på att den är gjord med eller utan musikteoretiska funderingar. För det mesta behöver man för övrigt inte kunna läsa eller skriva musik - så länge man har ett fungerande musiköra så att man kan spela på gehör. Teorin är till för att förstå, men man behöver ju inte förstå för att det ska bli bra, eller hur...?

När jag får gåshud av en vokalists framförande (det är extremt sällan instrumentalister ger mig sådana upplevelser), så finns det känsla i musiken. Fick nyligen en sådan upplevelse av en gammal skådespelare som min sambo känner sedan hon var i Stadsteaterns kör (han har för övrigt en j-a pipa fortfarande, trots sina 80 år). Han läste upp en Taube-text och gjorde det med en så otrolig inlevelse, att det bara inte gick att värja sig. 🙂

Kunskap är jätte bra, men som med allt annat är väll lagom bäst? Visst är det bra att kunna förstå det man spelar och kunna noter osv. Ta Tex en som studerar juridik och tar lag boken på så stort allvar att han/hon inte kan leva ett normalt liv. Eller tex om en hyppokondiker som sitter och läser allt och kan allt om sjukdommar, kan inte vara bra i heller Och att kunna så extremt mycket om musikteori osv som vissa kan måste begränsa en på ett något sätt, eftersom man tror man plagierat allt och alla, man måste i det närmaste bli paranoid? Och det måste ju påverka känslan? Och begränsa den egna kreativiteten? Och det måste Vara fruktansvärt tråkigt.

Eller är jag helt ute och cycklar?

Citerar er båda eftersom jag har samma sak att svara på: Jag säger inte att man behöver begränsa sej, eller gräva ner sej i ett kaninhål på jakt efter något absolut innovativt. Framförallt inte leta efter det i böcker. Innovation för mej är nåt som enklast kommer ur en del inspiration, och en del gammal hederlig yrkesvana. Får man en schysst idé, bör man därefter kunna kavla upp ärmarna och göra en låt av det. En låtskrivare som bara kör på hantverksvana upprepar bara sej själv, men en som bara kör på inspiration får aldrig nåt gjort istället.

Det jag menar är att, när man är halvvägs genom skrivandet av manuset till Avatar, kan säga "Åfan, detta är för likt Pocahontas... men om vi ändrar det här, det här och det här så har vi tillräckligt med fotfäste för att det inte ska bli ett plagiat." Då har man koll på vad man gör, istället för att lura sej själv till att inte se sambandet med Pocahontas alls, för att man inte förstod grundhandlingen i Pocahontas, och bara tyckte det var en schysst rulle. Jag skrev gott om Em C G D-låtar när jag var yngre och tyckte allihop var fantastiska... tills jag insåg vilken urvattnad ackordföljd det var genom att mitt gehör blev bättre och att jag började plugga funktionsanalys. Nu skyr jag den ackordföljden som pesten, men gör hemskt gärna små förändringar av den (byter ut ett enstaka ackord, t.ex.). Är det ett handikapp? Kanske, men jag tar hellre längre tid på mej att skriva en låt isf än att skriva urvattnade dussinlåtar och inte vara medveten om det.

När det gäller idén om att en person som kan massor om musikteori skulle begränsas i paranoia för plagiat... så tror jag att det är som att säga att en person som är skitbra på svenska inte kan skriva en bok för att han är rädd för att plagiera. Hans språkkunskap gör ju att han har en större läsförståelse än andra och kan dra kunskap från en större samling litteratur... och i min värld gör det honom snarare bättre lämpad att skriva själv. Kan det också göra honom till en paragrafridande elitist-fjolla som bara vill stila med stora ord? Självklart 😆 Men då är det något som redan fanns i hans natur från början, man blir inte ett arsle för att man läser mycket. Jag menar, jag vet vad ordet diskrepans betyder. Använder jag nånsin det ordet i dagligt tal? Nej, jag säger skillnad såklart. Men läser jag ordet diskrepans i en text, så förstår jag texten. Däri ligger poängen med att plugga musikteori för mej: Lyssna>förstå>tolka>återberätta på eget sätt och i varje steg veta vad man gör.

Redigerat 18 maj 2011 av John NT

[ironman]

Citerar er båda eftersom jag har samma sak att svara på: Jag säger inte att man behöver begränsa sej, eller gräva ner sej i ett kaninhål på jakt efter något absolut innovativt. Framförallt inte leta efter det i böcker. Innovation för mej är nåt som enklast kommer ur en del inspiration, och en del gammal hederlig yrkesvana. Får man en schysst idé, bör man därefter kunna kavla upp ärmarna och göra en låt av det. En låtskrivare som bara kör på hantverksvana upprepar bara sej själv, men en som bara kör på inspiration får aldrig nåt gjort istället.

Det jag menar är att, när man är halvvägs genom skrivandet av manuset till Avatar, kan säga "Åfan, detta är för likt Pocahontas... men om vi ändrar det här, det här och det här så har vi tillräckligt med fotfäste för att det inte ska bli ett plagiat." Då har man koll på vad man gör, istället för att lura sej själv till att inte se sambandet med Pocahontas alls, för att man inte förstod grundhandlingen i Pocahontas, och bara tyckte det var en schysst rulle. Jag skrev gott om Em C G D-låtar när jag var yngre och tyckte allihop var fantastiska... tills jag insåg vilken urvattnad ackordföljd det var genom att mitt gehör blev bättre och att jag började plugga funktionsanalys. Nu skyr jag den ackordföljden som pesten, men gör hemskt gärna små förändringar av den (byter ut ett enstaka ackord, t.ex.). Är det ett handikapp? Kanske, men jag tar hellre längre tid på mej att skriva en låt isf än att skriva urvattnade dussinlåtar och inte vara medveten om det.

När det gäller idén om att en person som kan massor om musikteori skulle begränsas i paranoia för plagiat... så tror jag att det är som att säga att en person som är skitbra på svenska inte kan skriva en bok för att han är rädd för att plagiera. Hans språkkunskap gör ju att han har en större läsförståelse än andra och kan dra kunskap från en större samling litteratur... och i min värld gör det honom snarare bättre lämpad att skriva själv. Kan det också göra honom till en paragrafridande elitist-fjolla som bara vill stila med stora ord? Självklart 😆 Men då är det något som redan fanns i hans natur från början, man blir inte ett arsle för att man läser mycket. Jag menar, jag vet vad ordet diskrepans betyder. Använder jag nånsin det ordet i dagligt tal? Nej, jag säger skillnad såklart. Men läser jag ordet diskrepans i en text, så förstår jag texten. Däri ligger poängen med att plugga musikteori för mej: Lyssna>förstå>tolka>återberätta på eget sätt och i varje steg veta vad man gör.

Hej

Och tack för ditt svar, jag tillhör den kategori av musiker som är självlärd. Och jag har spelat gitarr en kort tid, jag kan inte förklara med ord hur jag skriver en låt. Och jag vet inte heller i vilken takt, noter skala osv mina låtar går i osv. Jag vet ju vilken bpm låten går i eftersom att cubase berättar det för mig(när jag ställt in det som mina öron tycker låtet bäst) Jag kan vad dom enklaste ackorden heter, men jag vet hur gitarren låter när jag trycker på ett band men inte vad det är för not osv. Nät jag skriver en låt så bygger den upp sig själv och jag vet var jag skall trycka på gitarren för att det skall låta bra, eftersom jag vet hur tonerna sitter där. Texten kommer oxå av sig själv ju längre in i låten jag kommer. Och jag skriver väldigt mycket musik utan att det låter likadant. Jag tycker själv min musik låter bra, men det är kanske mina öron som lurar mig??Men jag kan inte förklara hur jag gör? Autism, ren tur, bra gehör vad vet jag? Men jag har kul och jag älskar det jag gör..

Här är en låt som jag skrivit och spelar, och som jag förklara innan jag vet inte rent musikteoretiskt vad jag gör, men nu till topic lite känsla och själ har jag nog lyckats fånga. 🙂

Edit: Det jag ville få fram var att musikteori hade säkert varit jätte bra för mig:) Och ni som kan musikteori hittar säkert ett massa fel i min musik som ni aldrig själv skulle göra:) Men som sagt musik är det bästa jag vet och det ger mig utlopp för mina känslor

http://www.youtube.com/watch?v=sBQbLWstxrw&feature=youtube_gdata_player

Redigerat 18 maj 2011 av Henber77

[nankerphelge]

Efter att ha gått en musikutbildning på gymnasiet har jag träffat båda sorters människor - självlärda och skolade från grunden - min överdrivna bild av det hela är att när den självlärde, som mest spelat saker som låtit bra och häftigt hela tiden, lär sig teorin öppnar sig en helt ny värld och den VET vad som låter bra och häftigt, det är den enda skillnaden. När den skolade, som säkert kan lite teori från början, lär sig mer teori öppnas en värld i diktatur och man lär sig vad som är rätt och fel och i slutändan bara uppskattar musik spelad av Toto.

Nu är detta väldigt hårt skrivet och ni får ana en lite skämtsam ton i det, men på vissa var detta på riktigt. Bli grym eller dö. (Hoppas dom har vuxit upp vid det här laget)

Jag tror jag använder teorin ungefär som John NT fram tills det att han vill bryta sig loss ur Em C G D, jag gillar enkel musik. Men teorin är bra att ha i bagaget, man sparar tid och får mer tid över till att spela och skriva vidare.

[Dingbats]

Självlärd betyder inte olärd. Nu hade jag visserligen lite musikteoriundervisning i gymnasiet, men redan innan det kunde jag massor om skalor och kvintfall och hejsan hoppsan och gjorde (och gör fortfarande) musik som bygger jättemycket på rent teoretiskt experimenterande.

Det är samma kunskap, oavsett var man får den ifrån.

[John NT]

Efter att ha gått en musikutbildning på gymnasiet har jag träffat båda sorters människor - självlärda och skolade från grunden - min överdrivna bild av det hela är att när den självlärde, som mest spelat saker som låtit bra och häftigt hela tiden, lär sig teorin öppnar sig en helt ny värld och den VET vad som låter bra och häftigt, det är den enda skillnaden. När den skolade, som säkert kan lite teori från början, lär sig mer teori öppnas en värld i diktatur och man lär sig vad som är rätt och fel och i slutändan bara uppskattar musik spelad av Toto.

Nu är detta väldigt hårt skrivet och ni får ana en lite skämtsam ton i det, men på vissa var detta på riktigt. Bli grym eller dö. (Hoppas dom har vuxit upp vid det här laget)

Jag tror jag använder teorin ungefär som John NT fram tills det att han vill bryta sig loss ur Em C G D, jag gillar enkel musik. Men teorin är bra att ha i bagaget, man sparar tid och får mer tid över till att spela och skriva vidare.

Toto använder sej ju av motsvarande Em C G D i låten Africa (dock i annan tonart som jag glömt, F#m?). Dock är ju harmoniken i övrigt i den låten rätt invecklad. Men det är förstås ett personligt agg jag har, själv har jag inget emot vanlig vers/ref/vers/ref-uppbyggnad på låtar men det finns det andra som har. Alla kan säkert hitta sin sak de vill ta avstånd ifrån 😛

[Frekvensspektrumanalysator]

om man behöver en tråd för att definiera 'känsla' kanske man ska se sig om efter en annan hobby..

[Hemmpe]

Hörs att ni inte är skogshuggare!

Jävla Stols snurrare klart ni inte har en själ/eller känsla.keybords knullare.

Mes filosofi om hur vida "Tom Petti" har själ eller inte ..

Fan Dyk ner i gruvan nu ,hämta det innersta av Själ/Känsla vad är det nu??

typiskt Svenskar ytligt skit snack.

[ironman]

Hej

Har jag lyckats fånga någon form av känsla eller själ i denna personliga låten?

Edit: Det är jag som sjunger oxå

http://soundcloud.com/henber77/henber77-im-going-insane-demo

Mvh

Redigerat 24 maj 2011 av Henber77

[Guitar Nilsson]

Hej

Har jag lyckats fånga någon form av känsla eller själ i denna personliga låten?

http://soundcloud.co...ing-insane-demo

Det låter som att du glömt lägga dit nåt basinstrument, varken basgitarr eller syntbas?

Kompgitarr som vevas på likadant hela tiden är noll känsla i min värld. Andra tycker säkert annorlunda eftersom de flesta gitarrister absolut aldrig nyanserar sitt spel överhuvudtaget. Så det är nog jag som tänker fel.

[ironman]

Det låter som att du glömt lägga dit nåt basinstrument, varken basgitarr eller syntbas?

Kompgitarr som vevas på likadant hela tiden är noll känsla i min värld. Andra tycker säkert annorlunda eftersom de flesta gitarrister absolut aldrig nyanserar sitt spel överhuvudtaget. Så det är nog jag som tänker fel.

Tack för ditt ärliga svar, låten är personlig och känslosam för mig, det verkar som att jag laddade upp demo versionen utan bas, jag får fixa det när jag kommer hem Ikväll.

Mvh

[Guitar Nilsson]

Tack för ditt ärliga svar, låten är personlig och känslosam för mig, det verkar som att jag laddade upp demo versionen utan bas, jag får fixa det när jag kommer hem Ikväll.

Mvh

Man får vara noga att sätta nya namn på de olika versionerna innan man lägger ut dem, annars skickar man lätt iväg fel ljudfil. Har jag gjort många ggr. Numer brukar jag radera gamla versioner för att minska risken för hopblandning.

Redigerat 24 maj 2011 av Guitar Nilsson

[ironman]

Man får vara noga att sätta nya namn på de olika versionerna innan man lägger ut dem, annars skickar man lätt iväg fel ljudfil. Har jag gjort många ggr. Numer brukar jag radera gamla versioner för att minska risken för hopblandning.

Hej

Ja det är rörigt, jag brukar göra en massa olika versioner av samma låt.

Sen måste jag säga också att denna tråden handlar om känsla och själ. Och en annan tråd här handlar om hur många timmar man behöver för att kunna bli proffs. Jag är långt långt ifrån proffs, men jag tror att det här med känsla och hur lätt man har för att lära sig att spela tex gitarr är medfött. Och vi kan ta mig som exempel, jag kan inte noterna på alla banden. Jag vet hur man stämmer en gitarr och vad respektive sträng heter. Jag kan några enkla ackord och vad dom heter. Det borde vara tekniskt omöjligt för mig att skriva en låt, för jag vet inte hur eller vad jag jag gör. Jag säger inte att min musik är bäst i världen och att alla skall tycka om den. Men jag tror vissa har det medfött, för hur kan jag annars skriva så mycket musik som jag gör, och enligt mina öron få det att låta bra? Texterna skriver sig själv. Det som är det absolut svåraste för mig är det rent inspelnings tekniska(mixing, lägga trummor osv) och där är jag beredd att hålla med om att det är det som tar MYCKET tid att lära sig.

Jag håller på för fullt att lära mig skalor och noter osv men fortfarande när jag skriver musik så gör jag inte det efter noter osv jag kan inte förklara hur jag gör tyvärr.

Därför måste det vara medfött för en del, det är min personliga uppfattning. Sen är jag även väldigt skeptisk mot att lära sig spela någons annans låtar, för om jag lär mig tex spela allt som tex kirk hammet har gjort. Hur blir det då den dagen jag skall skriva egen musik, allting kommer vara baserat influerat på hans spel stil. Visst det är ju skitbra om han slutar i metallica, för då kan jag börja spela hos dom direkt.Jag tror personligen att det är därför många av dom största och mest kända gitaristerna växte upp när youtube och tab böcker osv inte fanns. Dom är ju i 50-70års ålderna idag. Visst det är aldrig fel att byta ideer med någon men

Detta sista är min personliga uppfattning och tankar, och ni behöver inte hålla med.

Mvh

[Claes Holmerup]

Håller inte riktigt med, men ändå till viss del... 😉

När jag gick i grundskolan så lärde jag mig som så många andra, att spela blockflöjt. Det övergick till alt-blockflöjt och sedan klarinett. Det är alltså de enda instrument jag har lärt mig genom en lärare och mina notkunskaper inskränker sig till att jag kan ta ut tonerna som ska spelas med hjälp av noterna men HUR det sedan ska spelas, blir en fråga för gehöret. Jag kan alltså inte heller "skriva" musik och har aldrig intresserat mig för noter (men göra låtar kan jag - både på egen hand och genom att jamma ihop låtar i ett band), utan jag spelar helt och hållet på gehör, precis som du - och så tror jag faktiskt att det är med de flesta musiker - utom de som har valt en yrkesbana som gör det nödvändigt att kunna noter. Jag bryr mig inte om vad ackorden heter, utan jag spelar bara vad jag tycker låter bra - och eftersom andra också tycker om det ibland, så är jag nog inte helt ute i det blå... 😉

Att härma andra kan, tvärtemot vad du säger, vara ett mycket bra sätt att lära sig - men man ska förstås inte stirra sig blind på en enda person då - för då är risken att man bara blir en blek kopia och att man inte utvecklar sig själv. Att lyssna in sig på hur andra musiker spelar kan vara en bra grund för att hitta hur de gör och i förlängningen hjälper de kunskaperna till när man skapar eget material. Att spela covers kan vara mycket lärorikt, eftersom man då börjar lyssna på allt fler detaljer efter hand och lär sig mer på det sättet också.

Känsla är något som kommer automatiskt om man har förmågan att lägga känsla i det man gör, men det är inte alla som uppfattar sådan "känsla" på samma sätt. Medan jag inte står ut med en falsksjungande gaphals, så tycker någon annan att det är en fantastisk känsla i sången och att man därför kan bortse från att det är falskt så att det skär i öronen. Medan jag tycker att långa gitarrsolon mest är irriterande och överflödiga skalor upp och ner och typ snabbast i mål vinner, så tycker en annan att känslan i spelet är ofattbart intensiv.

[debatt]

Jag tror känslan är det som man inte kan teckna ned i notbladet.

Förstår ni? Det som innefattar tolkningen av noterna. Även om

två personer spelar samma stycke och följer noterna, så låter

det ändå helt annorlunda, för den som har musiköra att uppfatta

skillnaden.

Följdfråga: Måste man ha musiköra för att höra känslan?

[debatt]

Kan man Ta på Själen/Känslan? i vilket hus bor den ?

Tjaa... själen bor väl iaf nånstans i ländryggen och är vit och 12 cm, enligt Vedalitteraturen.