Dingbats Postat 22 april 2011 Postat 22 april 2011 Förresten Dingis - en grej som nog får lära sig med en sån där lättsam, leende o social brud är att man aldrig kommer att få vara den enda som får ta del av det. En till grej jag får inse är att jag aldrig kommer att kunna umgås regelbundet med henne, eftersom hon bor fem timmar bort. Och ännu längre om hon flyttar till Lund. Det suger. Jag funderar på att säga det till henne öga mot öga när vi träffas nästa gång. Om det inte blir för creepy.
Dingbats Postat 22 april 2011 Postat 22 april 2011 Du spel ju i band. Du måste väl ha kompisar. En av dem är min syster, och den andra träffar jag sällan.
Fidden Postat 22 april 2011 Trådstartare Postat 22 april 2011 brorsan och hans flickvän har en DKM-plansch på väggen.
laxlaxlax Postat 22 april 2011 Postat 22 april 2011 (redigerat) Ensamhet är ändå det värsta, tycker jag. Av det jag har erfarenhet av iaf. Jag skulle gladeligen byta ut den desperata känslan av att inte ha några kompisar överhuvudtaget mot att bli vråldumpad av en tjej, vilken dag som helst. Det vore åtminstone en annorlunda jobbig känsla för omväxlings skull. Hur löste du det då? Löste det.. ja du. Story of my life. Kan försöka dra det kort. *djupt andetag* Jag.. i början tänkte jag väldigt mycket. Det var mycket att förstå sig på samtidigt. Jag hade blivit rätt hårt manipulerad och levt i rädsla i ett år eller mer och hela tiden utan att försöka möta känslan. Mycket handlade om .. om att försöka pussla ihop saker hon sagt. För jag trodde hon var den finaste i världen. Och när jag konfronterade henne med problem som jag tyckte var fundamentala fick hon det att vara mitt fel och jag kände skam över att jag skapat så mycket problem och ville göra allt för att fixa relationen. Ju mer närhet jag visade, desto mer avstånd tog hon. Och tvärtom, när jag gick eller det rann över så kom hon närmre. Extremt destruktivt. Men hursomhelst. I början efteråt var jag bara arg och förvirrad. Sen försökte jag återupprepa samtal där jag bara hade blivit omkullpratad av henne och ivägsvept av hennes övertygelse. Kom fram till både det ena och andra om både mig och henne. Var nog bra, var inte en kille som var van vid att förstå mig på mina egna känslor vid den tiden. Och var inte alls särskilt bekväm med att prata med andra om det heller. Så man kan säga att mitt ursprungsläge var rätt skört. Bröt isen någon gång och snackade med en vän, tack och lov för det, och pratade därefter med i stort sett alla om det, fanns ett enormt behov av att försöka förstå mig på henne och relationer. Tror de två mest grundläggande tankarna jag försökte sträcka mig till var.. att om jag ska ha någon i mitt liv måste det vara någon som är kär i mig. Och att hon inte var kär i mig. Trots att jag fortfarande djupt inuti undrar om hon ändå inte är det, men bara inte förstår det själv. Det är lite sjukt. Hon är ju inte här, liksom. Men kortfattat. Det har hjälpt med vänner & mycket dagbok. Lägenhet och jobb löste sig på ren tur. Tack och lov för det. Sorry för tiraden. Men kunde inte svara kortare än så. EDIT: Just det. Det hjälpte mycket att radera allt som påminde om henne.. det var ju bara nån månad sen. Skrev om det i längsta. Tog bort alla låtar vi spelat in, alla filmer, alla mail, alla brev, foton.. det var gött som fan. Redigerat 22 april 2011 av laxlaxlax
laxlaxlax Postat 22 april 2011 Postat 22 april 2011 Ensamhet är ändå det värsta, tycker jag. Av det jag har erfarenhet av iaf. Jag skulle gladeligen byta ut den desperata känslan av att inte ha några kompisar överhuvudtaget mot att bli vråldumpad av en tjej, vilken dag som helst. Ja fy bubblan. Det suger verkligen att inte ha polare. Tack och lov har jag skaffat mig några nära och lojala vänner efterhand.
Dingbats Postat 22 april 2011 Postat 22 april 2011 Ja fy bubblan. Det suger verkligen att inte ha polare. Tack och lov har jag skaffat mig några nära och lojala vänner efterhand. Hur stor del spelade dem i eftermälet av det som hände med tjejen? Hur hade du klarat dig utan dem? Det låter riktigt jävla hårt, när jag läser det. Jag hade inte föreställt mig att det skulle kunna vara så jobbigt, på riktigt.
laxlaxlax Postat 22 april 2011 Postat 22 april 2011 brorsan och hans flickvän har en DKM-plansch på väggen. Dropkick murphys? Dalslands kanotmaraton?
CHAE Postat 22 april 2011 Postat 22 april 2011 @laxen: det där med att radera allt påminner mig om en brud jag var ihop med för 5-6 år sedan och att radera ALLT hjälpte mig också. Tyvärr innefattade det även hennes familj och jag tror fan att jag saknade dem mer än bruden i fråga. sorry för att jag bara dundrade in men jag kände igen det där så mycket.
Dingbats Postat 22 april 2011 Postat 22 april 2011 Inte för att vara emo men... idag har jag tidigare, och precis nyss känt att jag inte har kunnat göra någonting utom att bara ligga och andas i sängen. Det slog verkligen bakut att jag träffade henne förra helgen. Det var så fantastiskt (dumt ord, men det var det), och en sån enorm skillnad på hur jag lever annars, så att jag blivit så himla medveten om hur ensam jag är. Jag vill verkligen att vi ska vara vänner. Och träffas. Dels för att jag ska ha någon vän, och dels för att hon är hon, så mycket som jag hunnit lära känna av henne. Men det kan jag ju inte säga till henne. Det låter ju som att man har djupare problem som hon bara råkar springa in i och så spyr man ut allt på henne. Vilket det typ är. Jag försöker tänka ut om man kan formulera det på något sätt som inte låter patetiskt och desperat, och som inte är alldeles för privat för att hon ska ha något med det att göra. Men det går nog inte.
CHAE Postat 22 april 2011 Postat 22 april 2011 Ja fy bubblan. Det suger verkligen att inte ha polare. Tack och lov har jag skaffat mig några nära och lojala vänner efterhand. Under många och vissa omständigheter är riktigt nära vänner det enda som betyder någonting.
laxlaxlax Postat 22 april 2011 Postat 22 april 2011 Hur stor del spelade dem i eftermälet av det som hände med tjejen? Hur hade du klarat dig utan dem? Det låter riktigt jävla hårt, när jag läser det. Jag hade inte föreställt mig att det skulle kunna vara så jobbigt, på riktigt. Heh. Det var mycket hårdare och jobbigare än så ändå. Vänner. De spelade en viktig roll, helt klart. Men inte i hanteringen av relationen, snarare som distraktion och ett andningsrum ovanför vattenytan. Problemet hanterade jag nog bäst själv, stirrandes i taket eller i dagboken. Iallafall vad jag är medveten om. Det kanske skedde något mer på ett djupare plan.
CHAE Postat 22 april 2011 Postat 22 april 2011 Inte för att vara emo men... idag har jag tidigare, och precis nyss känt att jag inte har kunnat göra någonting utom att bara ligga och andas i sängen. Det slog verkligen bakut att jag träffade henne förra helgen. Det var så fantastiskt (dumt ord, men det var det), och en sån enorm skillnad på hur jag lever annars, så att jag blivit så himla medveten om hur ensam jag är. Jag vill verkligen att vi ska vara vänner. Och träffas. Dels för att jag ska ha någon vän, och dels för att hon är hon, så mycket som jag hunnit lära känna av henne. Men det kan jag ju inte säga till henne. Det låter ju som att man har djupare problem som hon bara råkar springa in i och så spyr man ut allt på henne. Vilket det typ är. Jag försöker tänka ut om man kan formulera det på något sätt som inte låter patetiskt och desperat, och som inte är alldeles för privat för att hon ska ha något med det att göra. Men det går nog inte. Känner båda likadant ang. vänskapen?
Dingbats Postat 22 april 2011 Postat 22 april 2011 Heh. Det var mycket hårdare och jobbigare än så ändå. Vänner. De spelade en viktig roll, helt klart. Men inte i hanteringen av relationen, snarare som distraktion och ett andningsrum ovanför vattenytan. Problemet hanterade jag nog bäst själv, stirrandes i taket eller i dagboken. Iallafall vad jag är medveten om. Det kanske skedde något mer på ett djupare plan. De finns ju ändå där. Bakom på något vis, som en trygghet. Det tror jag spelar in. Naturligtvis var det ännu jobbigare än det går att beskriva i text. Jag kan nog inte riktigt greppa hur något sånt känns.
Dingbats Postat 22 april 2011 Postat 22 april 2011 Känner båda likadant ang. vänskapen? Säkerligen inte i alla avseenden. Hon har ju massa vänner, så för henne är det naturligtvis inte samma sak. Hon klarar sig fint utan mig. Sen hoppas jag att hon tycker väl om mig, och det tror jag att hon gör också. Jag har svårt att tänka mig att jag felbedömde situationen så pass att hon i själva verket ger fulla fan i mig. Det tror jag inte. Jag tror hon tyckte det var kul att träffas, och hon lägger ner mycket tid på sina brev till mig, där hon skriver personliga saker. Så hon vill nog gärna vara min vän. Men inte lika mycket som jag känner att hon verkligen måste vara det.
SadamJR Postat 22 april 2011 Postat 22 april 2011 Man kanske skulle gå med i en förening, eller köpa katt, eller skaffa pellargoner. 1
laxlaxlax Postat 22 april 2011 Postat 22 april 2011 (redigerat) Men det kan jag ju inte säga till henne. Det låter ju som att man har djupare problem som hon bara råkar springa in i och så spyr man ut allt på henne. Vilket det typ är. Jag försöker tänka ut om man kan formulera det på något sätt som inte låter patetiskt och desperat, och som inte är alldeles för privat för att hon ska ha något med det att göra. Men det går nog inte. Tycker inte det är så jäkla freakigt att inte ha vänner som du verkar tycka. Men hursomhelst.. Att säga att man inte har några vänner och att en sådan betyder mycket för en skulle inte skrämt mig om den andre sa det. Och jag tänker att om det är en bra person borde inte den personen heller se ner på ett sådant uttalande. Men hon kanske inte är mogen nog. Visst, ni kanske inte har den nivån av intimitet och du är rädd att förlora henne och skraj för obalans o yada yada. Men blir man lightning struck som vän till någon så tycker jag det är en fin sak att säga det. Redigerat 22 april 2011 av laxlaxlax
Fidden Postat 22 april 2011 Trådstartare Postat 22 april 2011 Dropkick murphys? Dalslands kanotmaraton? Dance Kill Move. Uppsalaprojekt med viss längsta-anknytning 😛
laxlaxlax Postat 22 april 2011 Postat 22 april 2011 Dance Kill Move. Uppsalaprojekt med viss längsta-anknytning 😛 Ah! Sorry boys för att jag inte drog kopplingen, lite vinad..
Dingbats Postat 22 april 2011 Postat 22 april 2011 Tycker inte det är så jäkla freakigt att inte ha vänner som du verkar tycka. Men hursomhelst.. Att säga att man inte har några vänner och att en sådan betyder mycket för en skulle inte skrämt mig om den andre sa det. Och jag tänker att om det är en bra person borde inte den personen heller se ner på ett sådant uttalande. Men hon kanske inte är mogen nog. Visst, ni kanske inte har den nivån av intimitet och du är rädd att förlora henne och yada yada. Men blir man lightning struck som vän till någon så tycker jag det är en fin sak att säga det. Freakigt och freakigt, det är väl något som förekommer bland folk, men det gör inte att det känns bättre... Jag kanske vågar formulera ihop det på något sätt. Jag bör nog inte nämna att jag är närmast deprimerad och hej och hå, och låta som ett psykfall. Det är min största rädsla: att jag ska framstå som ett läskigt psyko som blir helt besatt i någon han träffar på grund av personliga orsaker som inte egentligen har så mycket med henne att göra. Men det är ju till en viss grad så det faktiskt är, så om jag nu ska vara ärlig mot henne, vilket är hela poängen, så måste jag ju ändå på något sätt uttrycka att det är på det viset, fast mindre dramatiskt. Jag måste ändå framstå som en stabil, mogen och stark person. Gör jag det så kan jag vara ganska brutalt ärlig. Tror jag... hoppas jag... Usch vad många "Jag vill inte att du ska tro att...", "Nu menar jag absolut inte att..." och "Du får inte tro att jag menar..." det kommer behövas.
laxlaxlax Postat 22 april 2011 Postat 22 april 2011 Ah.. sån jäkla träningsvärk och ont i fingrarna att det gör ont att skriva. Burit sten i föräldrarnas trädgård hela dagen.
Overkill Postat 22 april 2011 Postat 22 april 2011 Hej! Nu är jag i berlin. FÜÜÜÜÜFAAAN vad ont jag hade förut pa bussen. När vi stannade i varberg ringde vi sjukvardsupplüsningen, kunde knappat andas och grät för det gjorde sa jääävla ont! där sa dom iaf att det nog är en sträckning av revbensmuskeln och att jag kunde ta tva alvedon och tva voltaren samtidigt sa skulle det nog hjälpa. och det gjorde det! känner fotfarande av det men inte alls lika mücket. aldrig gjort sa ont i hela mitt liv 🤪
laxlaxlax Postat 22 april 2011 Postat 22 april 2011 Hej! Nu är jag i berlin. FÜÜÜÜÜFAAAN vad ont jag hade förut pa bussen. När vi stannade i varberg ringde vi sjukvardsupplüsningen, kunde knappat andas och grät för det gjorde sa jääävla ont! där sa dom iaf att det nog är en sträckning av revbensmuskeln och att jag kunde ta tva alvedon och tva voltaren samtidigt sa skulle det nog hjälpa. och det gjorde det! känner fotfarande av det men inte alls lika mücket. aldrig gjort sa ont i hela mitt liv 🤪 Men herregud man. Du borde vara hemma och hela, inte dra till Berlin. Och du borde gå till doktorn - nu har du ju haft ont i snart fyra dagar.
laxlaxlax Postat 22 april 2011 Postat 22 april 2011 Freakigt och freakigt, det är väl något som förekommer bland folk, men det gör inte att det känns bättre... Jag kanske vågar formulera ihop det på något sätt. Jag bör nog inte nämna att jag är närmast deprimerad och hej och hå, och låta som ett psykfall. Det är min största rädsla: att jag ska framstå som ett läskigt psyko som blir helt besatt i någon han träffar på grund av personliga orsaker som inte egentligen har så mycket med henne att göra. Men det är ju till en viss grad så det faktiskt är, så om jag nu ska vara ärlig mot henne, vilket är hela poängen, så måste jag ju ändå på något sätt uttrycka att det är på det viset, fast mindre dramatiskt. Jag måste ändå framstå som en stabil, mogen och stark person. Gör jag det så kan jag vara ganska brutalt ärlig. Tror jag... hoppas jag... Usch vad många "Jag vill inte att du ska tro att...", "Nu menar jag absolut inte att..." och "Du får inte tro att jag menar..." det kommer behövas. Vad hindrar dig från att skaffa vänner då? Vet du inte hur man gör, stammar du, är du rädd för att bli lämnad, finns det inga du tycker om eller vad handlar det om?
Dingbats Postat 22 april 2011 Postat 22 april 2011 Vad hindrar dig från att skaffa vänner då? Vet du inte hur man gör, stammar du, är du rädd för att bli lämnad, finns det inga du tycker om eller vad handlar det om? Jag vet inte hur man gör, är nog det sanningsenligaste. Jag har inga problem att umgås med folk i skolan och så, det går finfint, men det blir inte mer än så. Just nu vill jag inte ha några vänner. Utom henne. Det är för mycket att tänka på att försöka fundera på andra människor samtidigt. Det är helt ogreppbart. Jag hoppas hon svarar på mitt brev fort. Så jag kan svara fort och säga hur det ligger till. Inget man tar via sms direkt.
laxlaxlax Postat 22 april 2011 Postat 22 april 2011 Män har inga vänner, enligt en undersökning. Jo.. tycker rätt synd om den äldre generationen män i sverige.
CHAE Postat 22 april 2011 Postat 22 april 2011 (redigerat) Att gå med i någon aktivitet kan ju hjälpa? Svampkurs, kickboxning, klättring eller den lokala schackklubb. Möjligheterna är oändliga. Nästan. Redigerat 22 april 2011 av CHAE
Dingbats Postat 22 april 2011 Postat 22 april 2011 (redigerat) det gör jag alltid, särskilt nu åååååååååååååååååååååååååååååååååååångest jag vill dö tills vi träffas nästa gång Redigerat 22 april 2011 av Dingbats
laxlaxlax Postat 22 april 2011 Postat 22 april 2011 det gör jag alltid, särskilt nu åååååååååååååååååååååååååååååååååååångest jag vill dö tills vi träffas nästa gång Seriös angående ångesten? Du kanske borde hitta ett sätt att tänka på så du känner att du kan hantera den. Det där låter jobbigt.
Recommended Posts