Branschen är inte stor nog åt oss alla!

[Valle]

Jag har hunnit bli 41. Jag har haft och har fortfarande roligt med musiken. Jag har skrivit massor med låtar, jag har haft mina "fefteen minutes of fame" och jag är skitnöjd med vad jag har lyckats prestera. Tyvärr nådde jag aldrig "eternal fame", men det var en dröm som sprack redan för tio, tolv år sedan. Så nu är det liksom skit samma med det.

Men som jag ser det håller allt på att gå åt helvete. Inte för mig. Och inte för de branschfunktionärer i min, eller högre, ålder. De, för vilka helvetet håller på att bryta ut, är de yngre förmågorna. De kommer att få kämpa sig blå för minsta lilla erkännande.

Någon får gärna rätta mig, men jag tror att peaken för den ultimata berömmelsen och framgången kom omkring 1977/1978. På den tiden fanns en sorts dyrkan av idoler som inte finns idag; idoler som man ville identifiera sig med. Idag är det mer att "idolen" är en hel jävla genre snarare än en enskild artist. Vi som växte upp med Poster hade, låt oss säga, femton stora idoler (t.ex. Kiss, Sweet, Alice Cooper, The Runaways och en handfull till) att identifiera oss med och försvara i vilda diskussioner. Nu är det typ sjutusenfemhundranittioåtta.

Vi är åt helvete för många!

OK, jag vet att det finns sådana som inbillar sig själva att de håller på med musik "bara för att det är kul" och ältar den utslitna skitfrasen "och tjänar jag pengar på det är det bara bonus" och att prestige inte betyder någonting (låt oss inte gå in på det där sista nu). Men de som har en mer ärlig bild, såväl gentemot sig själva som för utomstående, har nog börjat inse att det inom en snar framtid inte finns någon mening med att hålla på med musik (på det sätt som vi gör idag) — annat än om man vill slösa bort vår tid.

Paradoxalt nog måste musikbranschen dö för att kunna leva igen.

Frågan är vad man ska göra under tiden, i väntan på att skiten ska gå och dö.

Jag ska snart ta en öl i alla fall. Inte ännu. Men snart.

Redigerat 15 oktober 2010 av Valle

[hwasser]

Enligt socialdarwinismen så överlever bara de starkaste - och jag är inte en av dom! Men jag blir stark av öl, eller jag verkar iaf tro att jag blir det efter ett par öl! Skål!

Förstår vad du menar, har själv gått i samma tankebanor. Och självklart är nog ingens vision att ens musik ska få 3 lyssningar på MySpace även hur mycket personen snackar om "att han älskar att göra musiken", alla vi älskar att göra musiken, och att marknadsföra sig är lika viktigt som musiken i sig. (med marknadsföra sig menar jag inte att tjäna pengar, utan att som artist växa i popularitet)

Redigerat 15 oktober 2010 av hwasser

[Claes Holmerup]

😆 Kul fredagstråd. Det var länge sedan du drog igång sådana, så det var på tiden... 😛

Jag tillhör de där som du inte tror finns, som faktiskt tycker att det räcker att musiken är en rolig hobby och att OM det mot förmodan kommer några inkomster så är det en bonus. 😉

Varför måste målet vara att tjäna pengar och bli berömd? Du går väl inte och tränar på gymet för att försöka bli Mr Universum - eller spelar badminton eller bowling med polarna för att blir proffs...? Målet KAN faktiskt vara att bara ha kul även om det inte leder till ära, berömmelse och gigantiska inkomster...

Det är väl inte att slösa bort tid att pyssla med en så stimulerande hobby som att skapa musik? Det tycker definitivt inte jag i alla fall. Jag ser det mer som slöseri med tid att typ samla frimärken, sporta, fiska eller knyppla - men det beror ju på att sådant inte intresserar mig...

Nåja - visst ligger det en del i det du säger. Det blir nära nog omöjligt att höras i mediabruset när det finns miljoner små artister istället för en handfull, som det var förr i tiden. Det var bättre förr, eller...? 😆

Redigerat 15 oktober 2010 av Claes

[Valle]

Enligt socialdarwinismen så överlever bara de starkaste

Stämmer dock inte branschmässigt sett. Nu är det ju snarare så att du överlever så länge media tillåter dig överleva, så det har inte så mycket med styrka att göra. De tidningar som idag håller "liv" i artister var samma tidningar som förr skrev att alla som sysslar med hårdrock var satanister och att Kiss och Sweet brukade "bajsa och kissa på hotellrumsmöblerna"...

[nattvaktaren]

Men Valle, att vara en av femton Poster-idoler är inte det enda sättet. För vissa, rätt många, av oss räcker det med att det kommer in tillräckligt mycket pengar för att klara utgifterna för att det ska kännas meningsfullt att verka i musikbranschen.

Vissa av oss tycker musik är precis så kul, att vi nöjer oss med skitlite pengar. Låter det crazy?

Vet du vad det bästa är? Ingen jävel vet vem jag är. 0% prestige.

Det finns visst plats, det räcker med att ha en handfull fans runt om i världen för att klara försörjningen. Eller nä, fler än en handfull... men tro mig, man behöver absolut inte vara nån megastjärna eller ens kvartsstjärna för att kunna leva på musik.

Och det är INTE omöjligt att göra sig hörd, tvärtom är det lättare nu än det var då: Få en låt postad på rätt bloggar, bloggar som skivbolagsdirektörer läser, direktörer på jakt efter nästa spännande akt att lägga ut remixjobb på. Betalda remixjobb. Det hände mig i veckan.

Men det krävs förstås att nån tycker det du gör är intressant, och så har det alltid varit. Sög du 1977 ville ingen lyssna, suger du 2010 vill ingen lyssna.

[Valle]

Varför måste målet vara att tjäna pengar och bli berömd? Du går väl inte och tränar på gymet för att försöka bli Mr Universum - eller spelar badminton eller bowling med polarna för att blir proffs...? Målet KAN faktiskt vara att bara ha kul även om det inte leder till ära, berömmelse och gigantiska inkomster...

Det är väl inte att slösa bort tid att pyssla med en så stimulerande hobby som att skapa musik? Det tycker definitivt inte jag i alla fall. Jag ser det mer som slöseri med tid att typ samla frimärken, sporta, fiska eller knyppla - men det beror ju på att sådant inte intresserar mig...

Målet är inte i första hand att tjäna pengar — utan att visa andra att man är duktig. Därefter kommer det där med pengarna, brudarna och sexet.

Så fort du låter andra i din omgivning höra och tycka om dina musikkreationer så har redan en fot i prestigeträsket, och då är steget inte långt till "erkännande", som av naturliga skäl följs av att vilja bli "någon" inom musiken. Om du ALDRIG spelar upp dina låtar för andra, så köper jag din teori.

[Valle]

Vissa av oss tycker musik är precis så kul, att vi nöjer oss med skitlite pengar. Låter det crazy?

Vet du vad det bästa är? Ingen jävel vet vem jag är. 0% prestige.

Nej, det låter inte crazy! Men jag hade inte trott dig om du påstod att det var lika roligt utan att någonsin få någon form av erkännande.

Om ingen visste vem du var, så hade du inte fått några jobb. Ergo: Prestige > 0%

Få en låt postad på rätt bloggar, bloggar som skivbolagsdirektörer läser, direktörer på jakt efter nästa spännande akt...

Just det — "på rätt" bloggar. Vad hade hänt om alla jävlar visste vilken som var "rätt" blogg?

[slejnard]

Alltid sköna fredagstrådar Valle! Vem f-n bryr sig så länge det är kul att spela. Har alltid haft hunger att lära mig nya grejer på olika instrument och det driver en framåt. Keep rockin!

[DivineCo]

Too many protest singers, not enough protest songs?

Redigerat 15 oktober 2010 av DivineCo

[Claes Holmerup]

Målet är inte i första hand att tjäna pengar — utan att visa andra att man är duktig. Därefter kommer det där med pengarna, brudarna och sexet.

Så fort du låter andra i din omgivning höra och tycka om dina musikkreationer så har redan en fot i prestigeträsket, och då är steget inte långt till "erkännande", som av naturliga skäl följs av att vilja bli "någon" inom musiken. Om du ALDRIG spelar upp dina låtar för andra, så köper jag din teori.

Håller faktiskt inte alls med. Det är kanske så du ser på det - men din synvinkel behöver ju inte vara den enda som är möjlig att ha, eller hur...?

Det viktigaste är att man känner en tillfredställelse över att man har skapat något eget. Det finns många andra områden som folk lägger massor av tid utan att kunna se fram emot minsta lilla erkännande, som t ex att måla tavlor eller skulptera (man får inte ens kalla sig konstnär om man inte har gått konstutbildning eller fått sina alster jurybedömda ett antal gånger), dikta (hur mycket ära och berömmelse finns det i poesi?) eller andra hobbbysysslor. Varför måste det vara annorlunda med musik jämfört med andra konstformer? Visst är det kul om nära och kära tycker om det man gör - men huvudsaken är att man får utlopp för sin egen lust att skapa.

[nattvaktaren]

Om ingen visste vem du var, så hade du inte fått några jobb. Ergo: Prestige > 0%

Men ingen vet vem jag är. Allt jag gör i mitt dagliga liv gör jag helt utan att möta eventuell beundran och få möjliga erkännanden.

Min musik däremot är lite mer känd, men det på verkar inte mig egentligen.

Eller du menar att jag lirar för att en kille framför datorn i australien ska säga att jag är bra på nåt forum som jag förmodligen aldrig kommer att läsa?

[ONSatan]

Vi är åt helvete för många!

Ah, så gött då att man utbildat sig och skaffat dubbla examen och "ett riktigt jobb" 😛

Jag har haft jäkligt kul med min "musik" även om jag kanske inte fått så mycket mer än roliga minnen och en hörselskada...

MEN, kan inte en anledning till att rockgudarna är mindre "gudar" nu för tiden vara att alla djävlar är så oerhört fixerade vid just pengar? Kollar man på dokumentärer om gamla rockhjältar/gudar så lever dom hyfsat spartanskt (förutom en excess i droger och brudar) men de är liksom inte MTV Cribs om man säger så... Kolla in filmer om Beatles, Rolling Stones, Doors, Ramones mfl och se livet de hade på turnéer, under inspelningar mm mm och jämför med dagens "stjärnor". Vem känns mest sympatisk/äkta? Hur många (i massan) sätter upp posters på random juppies?

Mina två pinnar i brasan...

Cheers

[DivineCo]

Det paradoxala är väll också att många av dom som faktiskt blir kända aldrig har brytt sig varken om pengar eller berömmelse utan blivit det tack vare att dom älskar musiken och tycker att dom har något att säga.

Finns givetvis undantag kanske Horkarlen med Kottestövlarna hade pengar och sex som drivkraft vad vet jag.

Edit: Efter att ha läst ONSatans inlägg om Cribs kanske det jag skrev var lite för oldschool

Redigerat 15 oktober 2010 av DivineCo

[Claes Holmerup]

Det paradoxala är väll också att många av dom som faktiskt blir kända aldrig har brytt sig varken om pengar eller berömmelse utan blivit det tack vare att dom älskar musiken och tycker att dom har något att säga.

Då finns det kanske hopp för mig ändå...? 😉

[DivineCo]

Absolut Claes.

[Valle]

Det finns många andra områden som folk lägger massor av tid utan att kunna se fram emot minsta lilla erkännande, som t ex att måla tavlor eller skulptera (...), dikta (hur mycket ära och berömmelse finns det i poesi?) eller andra hobbbysysslor. Varför måste det vara annorlunda med musik jämfört med andra konstformer? Visst är det kul om nära och kära tycker om det man gör - men huvudsaken är att man får utlopp för sin egen lust att skapa.

Jo, men som jag sa. Är "erkännandet" superjävlaointressant, så köper jag ju ditt argument; även om man håller på med musik. Men så fort minsta lilla feedback efterfrågas, så är läget plötsligt annorlunda.

Men ingen vet vem jag är.

Hur får du då dina gig? Och varför får du dem?

MEN, kan inte en anledning till att rockgudarna är mindre "gudar" nu för tiden vara att alla djävlar är så oerhört fixerade vid just pengar?

Nej, det kan inte vara en anledning. Det är ganska naivt att tro att pengar inte spelade lika stor roll då som nu.

[Valle]

Det paradoxala är väll också att många av dom som faktiskt blir kända aldrig har brytt sig varken om pengar eller berömmelse utan blivit det tack vare att dom älskar musiken och tycker att dom har något att säga.

Ge sex exempel, ett för varje decennium 1960-2010!

[madeinroad79]

Någon får gärna rätta mig, men jag tror att peaken för den ultimata berömmelsen och framgången kom omkring 1977/1978. På den tiden fanns en sorts dyrkan av idoler som inte finns idag; idoler som man ville identifiera sig med. Idag är det mer att "idolen" är en hel jävla genre snarare än en enskild artist. Vi som växte upp med Poster hade, låt oss säga, femton stora idoler (t.ex. Kiss, Sweet, Alice Cooper, The Runaways och en handfull till) att identifiera oss med och försvara i vilda diskussioner. Nu är det typ sjutusenfemhundranittioåtta.

Ja kanske det, men som jag ser det så är det mycket fler som jobbar inom musik nu (tror jag) än det va på typ 70-80 talet. Det är fler som delar på kakan och kanske inte så få stora artister, och stora bolag som tidigare. Visst finns megastars och de är väl typ 15 idag med? :-) men det finns även typ "sjutusenfemhundranittioåtta" som också kommer ut, men är det fel. Jag tycker musiken idag är mer demokratisk.

Typ vem som helst kan sprida sin musik .....(läs typ jag ) :-)

Också finns det ju så mycket mer konstigt nu, typ mobilsignaler, dataspel mm..mm..mm...mmm som man kan göra musik till :-)

Redigerat 15 oktober 2010 av madeinroad79

[ONSatan]

Nej, det kan inte vara en anledning. Det är ganska naivt att tro att pengar inte spelade lika stor roll då som nu.

Om så var fallet så var de djävligt mycket bättre på att dölja det. Jämför MTV Cribs med en inspelning från Woodstock ...

Btw, nån som har en siffra på hur mycket folk som behövdes runt Rolling Stones då de var som störst och hur mycket folk och uppassare dagens stjärnor behöver på sina turnéer (från roddare till sminkfolk)?

[Valle]

Typ vem som helst kan sprida sin musik ...

Just det. Inget fel med det. Inget annat än att "värdet" på musik kommer att sjunka.

[Claes Holmerup]

Jo, men som jag sa. Är "erkännandet" superjävlaointressant, så köper jag ju ditt argument; även om man håller på med musik. Men så fort minsta lilla feedback efterfrågas, så är läget plötsligt annorlunda.

Fortfarande din inställning, men även en helt opretensiös konstnär som jag och många andra, kan tycka att det är kul att få kritik av nära och kära, även om man egentligen inte bryr sig om det - och det förändrar inte att jag enbart skapar för min egen skull.

Hur får du då dina gig? Och varför får du dem?

Pseudonym, kanske...? 😉

[Valle]

Btw, nån som har en siffra på hur mycket folk som behövdes runt Rolling Stones då de var som störst och hur mycket folk och uppassare dagens stjärnor behöver på sina turnéer (från roddare till sminkfolk)?

Har du varit på en Pink Floyd-konsert någon gång?

[mickestrang]

Kändisskap är för mig inget att sukta efter. Nä fy fan...men däremot att kunna leva på sin hobby vore trevligt. Det innbär inte nödvändigtvis att man är populär, känd, har cred.

[Claes Holmerup]

Just det. Inget fel med det. Inget annat än att "värdet" på musik kommer att sjunka.

Det har det redan gjort eftersom alla förväntar sig att musik ska vara gratis att tanka hem. Mängden musikskapare påverkar inte det, utan det kan ju inte bli mer gratis än 0:-... 😉

[Valle]

kan tycka att det är kul att få kritik av nära och kära, även om man egentligen inte bryr sig om det

Shit, Claes! Låt aldrig "frugan" få veta du skiter i hennes kritik även när du har bett om den... 😉😄

Pseudonym, kanske...? 😉

Jo, men skickar han iväg pseudonymen när hans ska "cash the check", eller går de dit tillsammans?

[Valle]

men däremot att kunna leva på sin hobby vore trevligt. Det innbär inte nödvändigtvis att man är populär, känd, har cred.

Jo!

[Valle]

Det har det redan gjort eftersom alla förväntar sig att musik ska vara gratis att tanka hem. Mängden musikskapare påverkar inte det, utan det kan ju inte bli mer gratis än 0:-... 😉

Jo, men "värde" för oss fåfänga innebär mer än bara pengar... 😉

[madeinroad79]

Just det. Inget fel med det. Inget annat än att "värdet" på musik kommer att sjunka.

Vet inte om jag håller med, värdet på BRA musik kanske kommer att öka men håller med om att det börjar lika en soppa

med alla sätt du kan få musik på, nätet, telefon, mm mm mm. Musik är numer bara en produkt å de e ju trist.

[Valle]

Vet inte om jag håller med, värdet på BRA musik kanske kommer att öka men håller med om att det börjar lika en soppa

med alla sätt du kan få musik på, nätet, telefon, mm mm mm. Musik är numer bara en produkt å de e ju trist.

Eftersom vad som är "bra" och "dåligt" aldrig stämmer från en person till en annan, så faller din teori.

Precis som med utbud- och efterfråge-principen. Folk kommer inte vara villiga att acceptera hur mycket skit som helst till vilket "pris" som helst.

Redigerat 15 oktober 2010 av Valle

[MrBluesman]

Drömmen är död, länge leve drömmen?

Jag tänker iaf fortsätta försöka, fortsätta drömma, fortsätta hoppas. Visst är det kul att göra musik. Men skulle jag fortsätta om jag visste att det aldrig skulle generera någon inkomst? -Ja det skulle jag. Om jag visste att min musik aldrig skulle uppmärksammas av fler än vänner och bekanta? Ja, antagligen... eller?

Om jag ransakar mig själv så ska jag villigt erkänna att jag gör musik av flera anledningar: För att ventilera mina tankar och känslor, för att det är kul, samt med förhoppning om något slags erkännande. Ett sätt att få uppmärksamhet och känna att man är någon. Ett sätt att skapa sig en identitet. Att tjäna pengar på musiken som självändamål kommer långt ner på listan. Dock vore det ju ett slags välkommet erkännande...

Apropå uppmärksamhet etc... Min låt "And you don't know" som jag la ut på detta forum för ett tag sedan har fått på tok för lite (tycker jag) uppmärksamhet. Kolla in och tyck till, både ris och ros är välkommet. Det finns en stream-länk så du slipper ladda hem om du inte vill det.

And you don't know