Hmm dilema

[anarkisten1 (oregistrerad)]

Fick ett mejl från nån som sa sig ha varit min kompis på mitten av 60talet, fick tänka till lite innan myntet föll ner. Han hade sett mig på en site och slutledningsvis antog han att jag är jag vilket oxå stämmer 🥰 . Tog en stund innan jag kopplade, det är ju några år sedan och alla man känt under livets gång kommer man ju inte ihåg så där omedelbart. Själva platsen och tiden gjorde dock att jag kom ihåg en viss person som det ev kunde vara.

Mamman till pöjken i fråga som då var ensamstående blev på nåt sätt en ytlig bekant till min mamma. Men bekantskapen blev inte långvarig iom att hon av någon outgrundligt anledning vid ett tillfälle utryckte att hon var överlägsen min mor på det intellektuella planet. Sånt faller aldrig i god jord hos min mor, man får kort sagt svar på tal per omgående. Denne akademiske moder till min kompis gav migt ett par skor vid ett tillfälle, i skorna bodde det silverfiskar så vi slängde dom fort som fan om jag minns rätt. Kort sagt ni kanske kan sätta er in i scenariot hon var typ intelektuell mamma med noll social kompetens. Signalerna var att dom var lite "för mer".

Vid ett tillfälle fick jag följa med dom (mor och son) ut och bada, förmodligen så var det en enorm ynnest för mig ur deras perspektiv. Sanningen var väl att grabben hade inte lätt att få polare. Nåväl vi hoppade i vattnet som grabbar gör och efter en stund kom vi för långt ut, underströmmarna började suga tag i oss iom att vi var små grabbar inte så långa och hade svårt att nå botten. Jag varsnade detta och började vända om men då skriker han att hjälp hjälp det han kunde inte. Väluppfostrad med bra koll på rätt och fel så tog jag mina sista krafter och vände utåt igen för att hjälpa honom, jag minns att jag försökte putta honom inåt men det gick fan inte.

Krafterna tog helt slut och jag vände nosen neråt vattnet och kände att nu drunknar jag. Då som i en riktig Hollywoodfilm så av en händelse ser en äldre farbror att vi är i kris och tar sig ut till oss och drar in oss. Det här var havet stort och mycket folk i vattnet. Nåväl han får in oss så vi bottnar så vi tar oss upp på stranden och jag är helt jävla slut.

Min polares morsa hade ju inte fattat nåt låg väl och läste nån bok eller nåt annat akademiskt kan jag tro. Men när hon väl fattade läget hur illa det kunde gått så uj uj uj min son och bla bla bla BS i kvadrat. Han fick en glass eller kanske var det korv men jag fick inget. Inget mer än ett livslångt minne av att jag försökte rädda hennes son och höll på att gå åt själv på köpet om det inte var för den där farbrorn som hjälpte oss.

Ska jag gulla på med den här gamla kompisen som jag knappt minns eller berätta historien om hur jävla skoj jag hade med vår bekantskap?

Det där badäventyret kunde ha slutat i att ni inte fått ta del av mina små utläggningar här på forumet.

[debatt]

Blondie/Debbie Harry gjorde en låt rätt nyligen som hette "Forgive and Forget". Tycker att du kan uppmuntra den stackarn och kanske skriva ett mail, fika eller så. Han kanske hör av sig nu för att hans mamma dött?

Den där stilen med "för mer" är riktigt jobbigt. Jag tycker iaf att du är en FIN människa, anarkisten!

//:debatt

[anarkisten1 (oregistrerad)]

Tack debatt jag tar ditt råd. Fick ett mejl tillbaka och mannen verkar jättetrevlig. Det här är ju en händelse som poppat upp då och då under mitt liv så det känns skönt att släppa det nu. Forgive it is kanske till och med blir en fika om vi råkas.

Ha det bra

[SadamJR]

Du kan ju alltid bjuda hem honom på lite Beer Roasted Cat.

[anarkisten1 (oregistrerad)]

Du kan ju alltid bjuda hem honom på lite Beer Roasted Cat.

😄 Du är en rackare du men vaffönte. Till efterrätt konjaksflamberad SadamJRpudding med riven kockos, chokladflarn och färska björnbär.