Live-plattor

[hammagrella]

Appropå lajvakter,

Särskilt på 70-talet så var ju live-plattor nästan ett måste för dom etablerade artisterna - hade man släppt 3-4 LP så var det nästan tvång på att hälla ur sig en LIVE. Och dom var ju populära också - några lajvalbum blev ju bandens verkliga storsäljare (Kiss, Peter Frampton, Mothers Finest t ex). Sen ryktades det om att man la ner lite väl mycket jobb på efterredigering och tillomed släpade in banden i studion för att lägga på lite extra körer och extra gitarrlix (Thin Lizzy's "Live & Dangerous" t ex).

Men till frågan - är det egentligen nån vits med live-plattor idag? Det släpps ju inte alls lika mycket längre och om det gör det så blir dom sällan storsäljare utan mer kuriosa. Och lite av live-känslan är ju förlorad (om man nu var ute efter den? 😱 ) genom modern teknik så låter ju en schysst skiva som t ex Steely Dan's "Alive in America" jävligt bra rent ljudmässigt - men är det en liveplatta?

Vad tycker ni?

[Jocke]

Det är väl mer DVD som gäller.

[Jocke]

edit: äntligen min första dubbelpost. 😱

Redigerat 24 november 2004 av Jocke

[android]

Bra liveband gör ju ofta väldigt bra liveskivor där låtarna är ganska så annorlunda mot orginalen... Så jag röstar JA! (om det nu var nån omröstning...? 😆 ).

Nu tänker jag förstås främst på Front 242 som jag har närmare 20 olika liveinspelningar av (både officiella och boots) och där det är rätt så svårt att hitta två inspelningar av samma låt som låter exakt lika...

[freddie]

I regel låter ju lajvplattorna avsevärt sämre & varför vill man lyssna på något som låter sämre än nåt annat?

Det är ju som att hälla i sej en Statesman istället för en Famous Grouse 😆

[hammagrella]

I regel låter ju lajvplattorna avsevärt sämre & varför vill man lyssna på något som låter sämre än nåt annat?

Det är ju som att hälla i sej en Statesman istället för en Famous Grouse 🙁

Eller Famous Grouse istället för Laphroigh.....

[Stinkey (oregistrerad)]

Eller Talisker! 😉

[Vallhagen]

Lagavulin...

Undrar om jag köpt en liveplatta sen tidigt 90-tal? inte som jag kommer på. Men dom ÄR speciella dom gamla japan-lajvarna. MSG, Lizzy, Judas.. etc.. Bland de första hårdrockskivorna jag köpte var Scorpions Tokyo Tapes. Klassisk dubbel 😉

[hammagrella]

Men dom ÄR speciella dom gamla japan-lajvarna. MSG, Lizzy, Judas.. etc.. Bland de första hårdrockskivorna jag köpte var Scorpions Tokyo Tapes. Klassisk dubbel 😉

..mm, Cheap Trick, "Live at Budokan"....

[tomazopantera]

Har alltid sett liveskivor som en billig genväg av lata musiker att slippa fullfölja sina skivkontrakt på ett schysst sätt.

Men, det finns ju bra lajvplattor; Unleashed in the east med judas är icke att förakta. Eller From here to eternity med Clash.

Freddie / Hahaha vilken skön jämförelse, men Statesman går ju ner även om jag föredrar famousen.

[Kringlan]

[edit] missade en poäng nånstans...

Redigerat 25 november 2004 av Kringlan

[freddie]

Freddie / Hahaha vilken skön jämförelse, men Statesman går ju ner även om jag föredrar famousen.

ok...jag erkänner...har faktiskt en låda Statesman i garderoben 😉

[Reason]

Hamma! liveplattornas tid är förbi det är bara vi oldies som har relation till dem

typ Yes, Gentle Giant, Genesis... Elller menar du att vi vill höra en liveplatta med Alcazar idag?

[Vallhagen]

Herre min je... Jag glömde HALFORD "LIVE INSURRECTION"... Den är ju helt fantastisk, och NY! (jaja, 2001 för all del).

[dede]

Vitsen med live plattorna från 70-talet var väl att musikerna gjorde sina låtar annorlunda än studioversionen; Byrds gör Eight miles high i 20 min, Frank Zappas Roxy and eleswhere innehåller väl bara nytt material. Mycket gick väl också ut på hur duktiga musikerna skulle vara med långa solon etc. Sen finns det artister som bara uppträtt live tillsammans och aldrig gjort studioskivor ihop Eno/Nico/och vad hette nu den tredje?

[hammagrella]

Sen finns det artister som bara uppträtt live tillsammans och aldrig gjort studioskivor ihop Eno/Nico/och vad hette nu den tredje?

Nico gjorde väl en liveplatta med Eno/Kevin Ayers/John Cale, där Mike Oldfield och Robert Wyatt var med och lirade oxå..., är det den du tänker på?

[dede]

Sen finns det artister som bara uppträtt live tillsammans och aldrig gjort studioskivor ihop Eno/Nico/och vad hette nu den tredje?

Nico gjorde väl en liveplatta med Eno/Kevin Ayers/John Cale, där Mike Oldfield och Robert Wyatt var med och lirade oxå..., är det den du tänker på?

Jo, det måste vara den!

[wonderboy]

Deep Purple: "Made In Japan" Sicket gött sound! Som dom jammar loss! Inte en tråkig sekund! De fullständigt kokar av spelglädje och atmosfären från spelningarna når ju ända fram till lyssnaren över 20 år senare. Du som tycker att jag flummar loss, gör Dig själv en tjänst. Plocka fram Ditt gamla ex (av skivan, alltså) och dra igång "Highway Star", "Strange Kind Of Woman" eller "Lazy". Du kommer att bli fullständigt knockad eftersom Du glömt hur bra och fräscht det låter om pojkarna.

Uriah Heep: "Live" Grupp som för länge sen presterat någonting annat än B-material till ev uppföljare till "Spinal Tap". I Birmingham ca -73 så är de lysande. Wah-wah-distgitarrer, vibratoMoogar, vibratokörsång och en bassist (Gary Thain, RIP) som lirar som en gud. Han är en av de absolut bästa bassister som någonsin levat. Att sen Lee Kerslake spelar trummor som en potta blir liksom änna bara bra. Och sicket trumljud sen! Hårt uppsända pukor som sjunger metalliskt som bara den. Varenda gång han gör någonting annat än att hålla takten håller man andan: "Hur ska detta gå?". Du som vill ha uppslag till helt nya former av fills, kolla in detta! Fantastiska låtar och ett band som är i sitt livs form!!

UK:"Night After Night" Här är de bara tre. Eddie (Gud) Jobson, Jon Wetton och Terry Bozzio. De kör låtar från bägge studioskivorna plus två låtar som aldrig kom ut i studioversion. Nu undrar säkert någon kunnig hur de fixar att köra låtar från första skivan och då speciellt de gitarrsolon som Alan Holdsworth vräker iväg. Inga problem, Eddie Jobson lägger dem på synth istället, ofta SAMTIDIGT som han kompar sig själv på Hammond eller elflygel och det låter ta mig fan bättre! Publiken är i extas, Uk är i extas och Du kommer i extas när de t ex öser loss i "Caesars Palace Blues" med instrumenteringen Distad glasfiol, distbas, kamikazetrummor och trestämmig sång!!!!

Ja, det har hänt något med live-skivor. Förr kunde man överse med ett ibland lite dåligt ljud pga den enorma atmosfär och spelglädje som vällde ut ur högtalarna. Nu verkar man mer bekymrad över att få till ett "bra ljud". Musikerna spelar ju inte sällan till klick även live, kanske tar det bort lite av känslan? Rush gjorde ju t ex en bedrövlig liveskiva som hette "Exit... Stage Left" tidigt på 80-talet. Dåligt mixad med en gitarr som ligger begravd någonstans och där hela skivan saknar den där gnistan, liveatmosfären.

Jag tycker det är tråkigt. Det fanns en tid när livekonserten och liveskivan var själva höjdpunkten. Allt det som utlovats på studioskivorna formligen exploderade och lyftes till nya höjder live. Idag kan man ofta gå ganska besviken från konserter. Liveversionerna kan låta som bleka kopior av studioorginalen. Många artister är inte heller så rutinerade scenrävar, förr levde de "på vägarna". Det finns idag gott om begåvade producenter som lyfter band långt över bandets egentliga nivå. Nu är jag säker på att det tar hus i helvete men...... Def Leppards "Pyromania" och "Hysteria" producerades av Mutt Lange. Han gjorde underverk med ett ordinärt band och lyfte dem till otroliga framgångar. Jag har sett dem live vid ett par tillfällen. Massor med bakgrundstaper och ändå låter det blekt. Joe Elliot har problem med sången hela tiden.

Metallicas svarta producerades av Bob Rock. Återigen skapades ett banbrytande sound och ett band lyftes fram till oanade höjder. Jag såg Metallica både på Scandinaviumspelningen och på Stockholms stadion under den turné som följde. Jag gillade skivan men tyckte att bägge dessa spelningar var pinsamma. De klarade ju inte att spela sina egna låtar! Är det underligt att live-skivor inte blir lika roliga längre

`Sen verkar ju även proffsen ha glömt hur man skall lägga upp en live-skiva. ACDC släppte en Dubbel live-cd -92 som producerades av den mycket duktige Bruce Fairbairn. Här finns atmosfär, fantastiskt ljud, närvaro, energi, ja, kort sagt, det här ser ut att kunna bli en kanonplatta med alla AC:s klassiker i schyssta live-versioner. Den perfekta festarskivan! Men vad har nån hittat på då? Jo, nu ska vi fada ner publiken mellan varje låt och lägga in tre sekunders tystnad!!!! Ja, jag vet att låtarna är tagna från olika konserter men så har liveskivor gjorts förr. Grejen är att jag vill bli lurad. Jag vill att det ska kännas som om jag står i publiken och lyssnar på en konsert i sin helhet. Varje gång ljudet försvinner på denna cd så försvinner också hela grejen med en liveskiva. Lyssna gärna själva och se om Du håller med.

[kryotank (oregistrerad)]

..mm, Cheap Trick, "Live at Budokan"....

Hade "förmånen" att vara hemma hos Brad Carlson (Bun E. Carlos) för några år sedan.. Han samlar på virveltrummor och har hela garaget fullt... Fick några par av hans egna stockar som present...

Lite kul kuriosa är att hans morsa, Viv, har byggt om sitt hem (hästskoformad stoooor enplans-villa) till ett vilda-västern-museum... Så mitt ibland en klassisk saloon-interiör står det en dubbelsäng!... I sitt lilla separata vardagsrum hänger sonens alla guldplattor, bl a "live at Budokan"....

För övrigt anser jag att Damn+Timbuktu's live-platta äger... Fast p3-live inspelningen är snäppet bättre... Såååå mkt bättre än på vanlig "studio"-platta...

Dessutom håller jag helt med Android när det gäller Front242...

[android]

Vitsen med live plattorna från 70-talet var väl att musikerna gjorde sina låtar annorlunda än studioversionen;

Det finns faktiskt fortfarande band som gör på det sättet!

Front 242 är som sagt ett exempel, Das Ich ett annat... Skulle även väldans gärna köpa en liveskiva med PJ Harvey, men vad jag vet har hon inte släppt nån sån (och jag missade självklart hennes konsert på P3 live häromveckan).

(Alcazar??? Tror ni att den enda musik som gjorts efter 70-talet är den som spelas på Hit FM?? 😎🙂 )

Redigerat 26 november 2004 av android

[hammagrella]

Välskrivet inlägg Wonderboy! Ja, mycket nostalgi där, Eddie Jobson - vilket geni! Cool när han ersatte Eno i Roxy Music, nästan som om Arsenal säljer Henry och köper Ronaldino.

Ja, som Reason mycket riktigt säger, Live-plattor är för oss gubbar och då kommer jag att tänka på den här ganska nya Bowie-plattan som hängde med "Bowie at the Beeb", som är en lajvupptagning från en mindre spelning inför några hundra specialinbjudna fans. Extremt bra ljud, schyssta versioner och framförallt oväntade låtval, långt från nån hitkavalkad utan mer doldislåtar som "Always crashing in the same car...", "Wild is the wind" etc. Helt klart en rätt modern lajvplatta som har ett värde....och helt klart bättre än Bowies senaste konsert på Globen.

[Ambjörn]

Många intressanta synpunkter på detta intressanta ämne!

Ja, visst har det gått utför för liveplattorna. Problemet är väl att artisterna har blivit perfektionister och måste hålla på och fixa allting i efterhand. Resultatet blir förstås bara något som låter som studioplattor med publikljud mellan låtarna.

Jag håller helt med Wonderboy som vill bli lurad att han står i publiken när han lyssnar på en liveplatta. Faktum är att Rushs "Different Stages" från 1998 (om jag minns rätt) lyckas bra med att skapa den illusionen. Här hörs verkligen enskilda röster ur publikhavet mitt i låtarna, vilket skapar en fin närvarokänsla.

Nu är kanske inte Rush det första band man kommer att tänka på om man är ute efter annat än perfektionism... därför vill jag passa på att rekommendera Neil Youngs dubbellive "Year of the horse". Den har det mesta man kan önska av en liveplatta, inklusive ett coolt, spontant och farligt ljud.

/ Ambjörn

[Stinkey (oregistrerad)]

Sen finns det artister som bara uppträtt live tillsammans och aldrig gjort studioskivor ihop Eno/Nico/och vad hette nu den tredje?

Nico gjorde väl en liveplatta med Eno/Kevin Ayers/John Cale, där Mike Oldfield och Robert Wyatt var med och lirade oxå..., är det den du tänker på?

Jo, det måste vara den!

"June 1, 1974" Inspelad på Rainbow theatre i London. Mycket bra platta1 😄

Lyssnade faktiskt på den igår. Märkligt sammanträffamde. 🙂

Redigerat 26 november 2004 av Stinkey

[Tobbe]

I tex Jazz har ju liveplattor fortfarande kvar ganska mycket av sin status. I och för sig så spelas det allt som oftast live i studion också, så den egentliga skilnaden är väll kanske mest publiken. Jag tycker ändå det är rätt gött och desutom lyfter många musiker några snäpp live.

[wonderboy]

.

Jag håller helt med Wonderboy som vill bli lurad att han står i publiken när han lyssnar på en liveplatta. Faktum är att Rushs "Different Stages" från 1998 (om jag minns rätt) lyckas bra med att skapa den illusionen. Här hörs verkligen enskilda röster ur publikhavet mitt i låtarna, vilket skapar en fin närvarokänsla.

Nu är kanske inte Rush det första band man kommer att tänka på om man är ute efter annat än perfektionism...

Gött, Ambjörn! Different Stages skulle kunna tjäna som en vägvisare för hur en live-platta skulle kunna låta idag. Rush har själva sagt att de, sin vana trogen, varit inne och lagat en del, dock mycket mindre än på tidigare live-plattor. De menade att de lärt sin läxa och att man bara ska se till att laga det absolut nödvändigaste annars försvinner gnistan och atmosfären. Sen tycker jag att den skivan är fräck just för att de släpper loss och spelar inte helt hundra rätt hela tiden. Sen är det jättebra ljud på publiken också, det känns som om man är där mitt i publikhavet. Kul att Du tar upp det där med att man faktiskt kan urskilja enskilda röster både i och mellan låtarna ur publikhavet. Det blir samma känsla som om grabben snett bakom en i publiken plötsligt hojtar till i extas.

Å andra sidan kom jag nu på en skiva som var grym med låtar som var totalt omgjorda från studioversionerna. Artisten själv medger också i konvolutet att mycket (läs extremt mycket) är ordnat i studion efteråt. Jag snackar om "Peter Gabriel Plays Live" som kom någon gång på 80-talet. "Den tråkige, gamle perfektionisten" tänker Du säkert nu. Gör Dig själv en tjänst, den finns säkert på någon rea. Fantastiska låtar i fantastiska nyarrangemang med fantastiska musiker, feta synthar och jättelite gitarr! Tony Levin slaktar sin stick-bas, äter upp den, skiter ut den och börjar om igen! Peter Gabriel sjunger som en gud på denna platta! Hur mycket är gjort live och hur mycket är gjort i studio? Jag bryr mig ärligt talat inte när det handlar om musik i absolut yppersta världklass! Ljug på för fan! En bra låt är en bra låt och här dräller det av dem!

[lavrell]

I regel låter ju lajvplattorna avsevärt sämre & varför vill man lyssna på något som låter sämre än nåt annat?

För att det just är Live och man hör musikernas riktiga skicklighet (med förutsättning att dom får bra riggat ljud osv. Det finns inget bättre än en bra Live-akt där musikerna inte har "fördelen?" av flera tagningar osv utan visar sitt rätta jag 🙂

[Frengers]

ibland är live-plattorna mkt bättre än studioplattorna....t.ex. In Flames - Tokyo Showdown...den enda In Flames-plattan som egentligen är nåt att ha...ändå har dom ju gjort en 7st studioplattor eller vad det nu kan vara vid det här laget...fast o andra sidan finns det ingen Live-känsla i Tokyo Showdown. Kunde lika gärna varit en studioplatta med lite inlagda applåder och jubel mellan låtarna....kanske inte ens kan räkna den som live-platta??..(skit samm, har inte fått intrycket att det är så specielllt många medlemmar på Studio Forum som gillar sån musik ändå), men iaf...

Äh...kom ju ingen vart med det här 😠

Redigerat 27 november 2004 av Frengers

[milton]

Enbart liveplattor ger den riktiga spelglädjen.

Det ska va skitigt, rakt på och äkta.

Såg nyligen 'live aid' dvd:n som just har släppts.

Underbart. Det knastrar och poppar, lustiga kameravinklar,

Phil Collins ser förjävlig ut, men det känns som man

är där, det känns på riktigt.

Så är en lyckad liveskiva.