Alla spelar tillsammans vs en i taget.

[Demonproducenten]

Jag betraktar musik som en "abstrakt upplevelse", och jag tror de flesta musikkonsumenter också gör det. Man skulle kunna likna det vid en bil.

för att betrakta musik som abstrakt väljer du en väldigt konkret liknelse

[gumpbert]

Jag betraktar musik som en "abstrakt upplevelse", och jag tror de flesta musikkonsumenter också gör det. Man skulle kunna likna det vid en bil.

för att betrakta musik som abstrakt väljer du en väldigt konkret liknelse

Det blev så ja. Termen "abstrakt upplevelse" var vad Opus99 kallade det, och jag citerade. Sedan är bilar tacksamma att använda i liknelser 😆

Redigerat 17 november 2008 av gumpbert

[MrBluesman]

Tycker det är märkligt hur mycket principer, snäva perspektiv och liknande vissa har... Kom igen grundregeln... säg efter mig nu alla barn... "Om det LÅTER bra så ÄR det bra". Tänker nu på ett lite småaggresivt sätt hänsynslöst angripa olika tidigare här gjorda uttalanden 😆 (närå, skoja bara. Alla får naturligtvis tycka vad de vill, men så här resonerar jag:)

Ang livetagningar:

Jag tycker också att en live-tagning ofta är att föredra pga att "känslan" lättare infinner sig när folk spelar tillsammans och ger allt. MEN... det kanske i många fall mer är en känga åt vissa som kanske helt enkelt inte är så bra på att få till det med "ett-instrument-i-taget"-metoden...? Det är nog mycket svårare om man, som de flesta, bara lirar sitt instrument och inte har exakt koll på vad de andra gör/ska göra. Själv lirar jag oftast alla instrument själv och lirar med mig själv i huvet när jag spelar in (fäll gärna självklara skämt om röster i huvet 😄 )Jag vet precis vad jag ska lira på guran och sjunga senare, redan när när jag lägger grunden. Men, man får ju automatiskt samspelet om man lirar tillsammans, så det är väl i vissa fall att föredra (bortsett självklara och redan nämda fördelar motsatt metod).

Ang "fusk" - omtagningar och polering:

Grejen med skivinspelningar är ju att folk är extremt mycket mindre toleranta än om de hör det spelas live. Live hör man ju i regel allt en enda gång, och småfel passerar ofta obemärkt. På skiva hör man ju låten många gånger och memorerar ofta stora delar. Då kommer varenda småfel upp i dager. Därför lägger iaf jag gärna lite extra tid och polerar upp det så att allt låter super. Och exakt likadant som live kommer det ju aldrig låta ändå, det är lite olika spelregler helt enkelt. Så man ska nog inte ödsla så mycket tid att jämföra de två.

Själv har jag inga problem att "fuska" lite ibland... om jag inte skulle göra det så skulle jag ju antingen få nöja mig med ett sämre resultat, eller behöva lägga mångdubbelt längre tid på inspelning (kanske aldrig skulle ha tid att göra klart det ens?). Om första versen satt som en smäck i en tagning, och refrängen i en annan, vad 17 spelar det för roll om jag då klipper ihop skiten istället för att spela om hela tills allt sitter perfekt? Jag kan garantera att DU aldrig någonsin kommer höra skillnaden (så länge gjort rätt). Jag brukar gå tillväga så att jag gör ett antal tagningar på hela låten, sen väljer jag de delar som satt bäst. Funkar det inte så spelar jag om (ibland hela, ibland bara passagen ifråga). Funkar det så är jag glad och går vidare till nästa instrument. Och ja, jag skulle ofta gärna lira in alla instrument samtidigt för att få till livekänslan och samspelet "automatiskt", men det är så jäkla svårt att spela trummor, bas, gitarr och sjunga samtidigt när man är ensam... Det är liksom lite lättare att köra ett instrument i taget. 99,9% av alla jag visat mina alster för har dock utgått ifrån att det är spelat live av ett helt band.

När det kommer till tex autotuner så brukar jag vara väldigt försiktig med det, mest för att jag tycker det oftast förstör mer än det tillför. Det värsta jag vet är när man hör den jobba (varför jag hatar 90% av tex modern R&B där det blivit en del av soundet). Men jag har inga problem med att lägga på lite diskret på tex körstämmor om jag tycker att det tillför något. Som sagt, låter det bra så är det bra!

Ang midi och emuleringar:

Den som neggar ang midi och emuleringar etc borde som nån sa kanske ta ett blindtest. Ok, ofta är "the real thing" att föredra, men det finns gott om exempel där det helt enkelt inte GÅR att höra skillnaden. Är det då sämre än "originalet"? Tex: Om en pianist lirar på ett midiklaviatur med en riktigt bra pianosampling och får till den där känslan, och du tror att han suttit och lirat i en miljonstudio/koncerthall, varför skulle det då vara sämre? Varför i detta fall över huvud taget göra skillnad på "in"- och "upp"-spelning? När man spelar in tex piano med midi så så spelas ju val av ton, timing och velocity in med hög exakthet (naturligtvis beroende på känslighet och kvalitet på utrustning), och spelar då upp motsvarande samplat ljud som är "in"-spelat i olika velocity (utom vissa gamla skräpljud som är datorgjorda och generellt suger). Det är ju i vilket fall inte datorn som spelat på klaviaturet. Det är pianisten, och därmed han som genererat ljudet, VIA en dator. Precis som du spelar gitarr VIA gitarrförstärkaren. Vi snackar inte programmering nu, utan att det som spelas på klaviaturet, spelas upp i högtalarn.

För att dra det ytterligare:

Vad blir din superanaloga live-pianoinspelning när det skrivs på hårddisken? -110011000010110001110001110000

Vad blir midi + en trevlig pianosampling + ett bra impulsreverb? -110011000010110001110001110000

Vad är skillnaden? Du kommer inte höra den iaf, så länge det inte är nån som hostar i bakgrunden eller en sträng går av på "in"-spelningen eller pianisten slår huvet i överhängsmiken, - i vilket fall du ändå skulle göra en omtagning.

Ok midi kan suga ibland också. Tex ensamma stråkar och gitarrer låter ju oftast fusk... de måste ju i regel vara analoga för att låta analogt. Men snackar vi tex trummor, så är ju applikationen given! Själv kör jag med ett digitalset, och samplingar i datorn. Det jag spelar blir ju då ljud inspelat av superproffs i en miljonstudio (eller kastrull-lock i ett garage om jag hellre vill det), och känslan och svänget blir precis så bra som jag lirar det. Jag kan lova att jag kan få till bättre trumspår så än du kan på Tama-setet med ett par sunkiga JJlabs-mikar i en radhuskällare. Ok, är du en studioräv med en riktigt akustikbehandlad fetstudio med trumset och mikar för en halv mille så kan jag nog inte få till det lika bra som du, men allt under det så skulle nog de flesta föredra mitt spår. -I vilket fall ha svårt att säga vilken som är vilken... Blindtest?

Slutledning:

Huvudsaken med musik är väl och förblir den KÄNSLA som infinner sig hos lyssnaren när han hör den (och i vissa fall hos utövaren när han lirar). Så skitsamma egentligen hur man uppnår resultatet... Låter det bra så är det bra! Det sagt, så håller jag med om att det ger något extra när man får en känsla av skicklighet och att det är gjort "på riktigt" och på plats, och att man vet att den här killen/tjejen/bandet är precis såhär bra. Men grejen är ju att på sätt och vis, så är man väl precis så bra som det låter, förutsatt att man gjort det själv och inte bara klämt in en loop? Och jag lyssnar hellre på något som är till 85% "gjort på riktigt" och resten "polerat" och låter bra, än 100% på riktigt och låter halvbra.

Oj, detta inlägg blev, förutom sjukt långt, lite väl kaxigt i tonen på sina ställen... 😉 Var inte riktigt meningen dock. Vill inte förhöja mig själv på nått sätt, utan bara försöka upplysa eventuella tvivlare om vilka möjligheter som teknik kombinerat med skaparglädje kan ge. 😄

Leve skaparglädjen! Leve musik! 😄 (ok lät lite ostigt, men det kändes bra 😛 )

[debatt]

hur gör man under inspelningsfaserna om man börjar med att spela in en gitarr som både byter tonart och tempo frekvent? Först blir det jobbigt för trummisen/trumprogrammeraren och sedan för alla andra som ska lyssna sig till vad gitarristen pysslar med egentligen, vad gäller ackord, mikropauser osv.

Ska man spela in musik en och en, så måste man ju redan från början följa ett på förhandbestämt program. Noter brukar vara den bästa vägen, men i vilket fall ha ett färdigt arr, där den första instrumentalisten spelar just sin stämma av det arret. Sen följer de andra efter och gör sina insatser i samma arr.

Vet de andra musikanterna om det arret, eller får noterna till det, så brukar det aldrig vara några problem. Då kan sångaren vara det första stämman som läggs t.o.m. Det enda som behövs är en gemensam startpunkt.

Grejen är att jag spelar en hel del på improvisation... jag vet inte ens själv innan jag spelar in vad det kommer att bli - förutom grunden eller vad jag ska kalla det, en handfull ackord som återkommer då och då, oftast där verserna ska ligga. Är rätt kass på notlära, men visst, skulle väl kunna ta mig tiden att i efterhand rita ned alltsammans. Jag gjorde det en gång till ett pianostycke - vilken dj**la röra...

😆

//:debatt

[Guitar Nilsson]

En sak som jag är absolut säker på när det gäller mig, det är att om jag står ensam i studion med lurar och ska göra gitarrpålägg kan jag inte spela mer än kanske en fjärdedel så bra som jag kan när jag spelar direkt med spelpolarna runtikring mig. Nånting osynligt från dem överförs till mig, och jag kan spela grejer som jag aldrig spelat förr, inte heller hört nån annan spela. Det kan jag omöjligt när jag står där ensam, även om jag tar om 500 ggr och klipper ihop det bästa av det. Att lägga komp och ackord går bra, men inte att spela improviserad blues. Så när jag ibland spelar nåt riktigt bra är det tack vare polarnas osynliga signaler som överförs till mig.

[VacUm]

MrBluesman: väl talat.

[Gurelura (oregistrerad)]

En i övrigt välljudande inspelning med aldrig så mycket känsla och uttryck kan innehålla diverse fel. Detta kan ofta lätt rättas till i en dator och inspelningen låter då bättre. Personligen bryr jag mig inte ett skvatt om det är en duktig gitarrist eller en dator som alstrat ljudet jag hör. Så länge slutresultatet låter bra är det, för mig, helt oinstressant hur ljudet blev som det blev. Dock tycker jag oftast att datorer gör ett bättre jobb än människor.

Nää, är inte med. Det där är inte att förädla. Det där är att ersätta oförmåga med tekniska substitut, att skapa en articifiell representation av verkligheten. Det behövs bara om man ger sig på saker man inte hanterar. Klarar man av det man ger sig in på så behövs ju inget av det där. Och får man inte till det, så siktade man högre än vad man klarar att prestera. Då övar man tills man kan det, annars är det bara smink. Som att måla texten "100 kg" på skivstången medan den egentligen väger 50 kg, för att man ska framstå som starkare än man i verkligheten är.

Misstag är en sak, men kan man vad man gett sig in på så är "misstagen" snarare "variationer" eller åtminstone små svackor av ett sånt slag som inte inte dödar musiken och inte sticker ut. I övrigt kan "misstag" ofta knocka klinisk perfektionism med hästlängder. Det kan t.ex. vara att man hör att en sångare/instrumentalist slirar till lite och tappar kontrollen för bråkdelen av en sekund, och känslan av "shit, ska han klara det?" infinner sig direkt, och man riktigt hör hur han tvingas balansera järnet, med tungan i mungipan på en ohyggligt smal väg och kasta sig ut och lyckas få till en ap-snygg räddning, som har många gånger mer uttrycks värde än kliniskt perfekt. Såna "misstag" slipper man, med uppspelning.

För att ta exemplet med piano igen, om du spelar in ett stycke via midi så är det lika inspelat som om du gjort det via en mikrofon och ett riktigt piano. Ditt uttryck i form av anslag och sustain t.ex. är inspelat - inte programmerat. Att det sedan är en dator som alstrar själva ljudet som spelas upp ändrar inte det faktum att det faktiskt är du som spelat och att det är ditt uttryck som kommer att ljuda.

Jag tycker det där är att tänja rejält på begreppet "inspelning". Förstår hur du menar, men jag tycker den definitionen känns krystad. Uttrycksmässigt, kan nästan aldrig en "uppspelning" mäta sig med en "inspelning", just för att en inspelning är gjord på en plats, stämning, klang etc, medans datorn oftare används för att efterhärma sånt. Uppspelning skapas vanligtvis i en liten studio eller i en lägenhet, med möjligheten till hur många redigeringsmöjligheter, menyer, ljud, och hur många lugna omtagningar som helst till sitt förfogande. En inspelning, av en pianist, som ska spela i en ansedd lokal, för 1000 kunniga oförlåtande lyssnare, ska spela på gränsen till sin förmåga, i frack, och har en enda gång på sig, från början till slut utan avbrott eller möjlighet till räddning, och måste även göra ett visuellt intryck .. det skapar en atmosfär, en grym respekt för sitt musikerskap, en nerv/klang i uttrycket, och framförallt ett allvar i musiken som man inte kan komma in i med datorinspelningar. Det är en sak som skiljer "inspelning" från "uppspelning", upptagning av en verklig situation till skillnad från inmatat i en ganska slapp och steril miljö, för mig.

Hur gärna vill inte heminspelaren få det att låta som om han satt i en stor konsertsal, på en livescen, majestätisk klubb eller i en dyr studio? hur ofta vill han inte efterlikna en verklig situation, och alltså härmar, till skillnad från att vara "i" det scenariot i verkligheten istället, och spelar in det, gör en INspelning? hur gärna vill en pianist inte att det ska låta som ett riktigt piano och inte en articifiell efterhärmning av ett riktigt piano? Hur ofta vill han få musiken att tydligt låta som i den miljö han faktiskt sitter i: hemma i sin lägenhet, iförd mjukisbrallor, med odiskad disk i köket och TV3 på i bakgrunden? På så sätt är datorn många gånger lite av ett substitut för det man egentligen vill. Det är så jag känner.

Men absolut, vi tycker inte lika.

Kan förstå vad du menar men inte nödvändigtvis hålla med. Jag kan gå till mig själv-många gånger har jag upplevt konserter jag gjort på ett visst sätt och tyckt att det låtit på ett visst sätt. När jag sedan hört inspelningen av konserten känner jag inte alls igen det och blir förvånad över hur det kan låta så annorlunda på skiva än det jag hörde när jag själv framförde det..?

[Gurelura (oregistrerad)]

Hm, verkar som att det är så här man ska göra om man inte vill få med många svar i sitt eget inlägg..Ber om ursäkt är ny på detta forum.

Jag håller med Mr Bluesman vad det gäller midi-instrumentens goda kvalitet. Jag spelar själv in via ett Inspire 1394 med ett Roland FP7 och ibland undrar jag i mitt stilla sinne om många eller t o m jag själv skulle höra att det är midiljud och inte riktiga instrument, så bra tycker jag faktiskt att det låter. Sedan finns det en massa detaljer vad det gäller uttryck som kan vara svåra att få till via en keyboard men vad det gäller den musik jag spelat in (funk, pop, blues, gubbrock) ☺️ så tycker jag att det funkar finfint..Stråkar och blås är acceptabelt men de ljud som inte riktigt når upp till "kompinstrumenten..

[Opus99]

Usch nej, det luktar elitism och snobbism tycker jag. Precis som att en fotograf trollar med ljus och ... etc

Tja, betraktar man det som allmänt accepterat så ... då blir det lättare att förstå. Och ser man musik som en paketerad abstrakt upplevelse där ursprunget är lite skitsamma ... ja, förstår hur du menar, men för mig är det mindre värdigt - det känns blaha-igt för mig. Jag hittar ingen inspiration i den tankebanan heller.

Handlar jag köttfärs, så vill jag ju inte ha mald katt liksom. Jag vill lita på att det som står/syns på förpackningen är detsamma som finns i innehållet. Jag vill också att köttet ska komma ifrån något som finns i verkligheten, och inte är bara en syntetisk efterhärmning av kött. Ser man inte detta som det 'vanliga', då kan man ju också fråga sig varför man inte använder den frimodigheten fullt ut med: anlita en enastående tenor att sjunga, en fenomenal pianist att spela, en sagolik gitarrist att dra solon, utelämna dem helt ifrån skivomslagets texter och skriv ens eget namn med stora bokstäver på omslaget. Det ska inte vålla någon förvirring, eftersom det "är ju allmänt accepterat, och oftast önskvärt - det blir snyggare."

Jämförelsen med en bil känns lite osäker. Men helt klart finns det olika former av uppskattning av bilar. Min känsla för musik kommer oftast ifrån vad den representerar, vad den avbildar. Har någon köpt en pall på ICA så är jag inte särskilt intresserad. Men har någon ägnat tio år åt att gradvis snida fram hans 'perfekta pall', den vill jag absolut se. Gör man musik där det är lite skitsamma vad det är och vad det står för, för folk lyssnar bara spontant, och bryr sig inte mer ... det förklarar varför jag inte är så intresserad, helt klart. Det förklarar också varför man inte tycker det spelar någon roll varifrån musiken en kommer: stor konsert med utövare som lagt ner årtionden med glöd och passion, eller från en piratad PC i en tvåa på Bagarmossen kl 4 på natten. Det är på så sätt jag tycker jag känner så himla väl vad för något som musiken representerar, vilken sinnesstämning, plats eller kultur den berättar om eller från, och framför allt vem som berättar. Det går väldigt bra att uppfatta även vid s.k. blindtester. Det är snarare det som inte ska vara där "egentligen" som gör det mer musikaliskt och uttrycksfullt än att perfekt återge endast det som ska vara där. Annars är Def Leppard musikens nirvana, där standarden var att skulptera fram ett gitarr-riff per månad.

En 2:a i Bagarmossen kl 4 på morgonen, som försöker skapa något som skildrar något annat än "här och nu", det försvinner ju ganska omgående efter att det körs in i datorn, eftersom det ska retuscheras - eller "förbättras" då. Det blir lite som animerade filmer, där alla figurerna är helt släta, blanka, alla träd ser exakt likadana ut, och gräset är bara en grön platt yta ... och om animatören har fått till någon rikedom alls - i form av någon rynka som rör sig dynamiskt, eller att håret t.o.m. fladdrar lite när figuren rör sig - då blir det jubel i salongen, och någon stekare säger "Detta, mina vänner, är sannnnnn evolution". 🙁 Om man däremot gjort en ljudinspelning från en annan plats, med en annan sinnesstämning som representeras väl i inspelningen, och laddar in den i datorn och inte ändrar eller retuscherar den, då är det en inspelning, helt klart.

Allt det här blir så krångligt, tycker jag, och helt i onödan med. För mig finns det ingen bättre känsla än när man sprungit 5 km, och tagit i och gjort det jävligt bra, och sitter nyduschad, avslappnad och kan unna sig att känna sig nöjd på balkongen med en kaffe. Men att sitta med en kaffe på balkongen och gotta sig åt att ... vad? någon annan - förklädd som mig - sprungit 5 km för att andra ska tro att det är jag som gör det ... det är en helt annan känsla som inte ens befinner sig i samma dimension, när det gäller tillfredsställelse. Känslan av belöning står i proportion till hur mycket man uppoffrat för att nå fram. Känslan av att lyssna på samma resultat som du säger du får efter "förbättring" och att veta att det är 100 % äkta, att du kan upprepa det 10 gånger på raken, den känslan kan man inte få ut av ett retuscherat resultat - inte ens i närheten. Vill jag mer än jag kan, så över jag tills jag kan det. Det funkar alltid, och avlöningen är en tillfredsställelse som inget kan slå. Är jag däremot nöjd med hur jag låter, då utövar jag det och är nöjd med det. Men autotuner, för att man är tvungen, det blir liksom ... ja vet inte ... det blir liksom lite "bögigt" - i brist på bättre uttryck. Känns som "jag med läppglans" typ. (jag har faktiskt provat det, och det ser verkligen f-r-u-k-t-a-n-s-v-ä-r-t ut 🙂 )

Så, jag tycker bara teknik, som kan ersätta faktisk förmåga, blir användbar om man är för lat för att få till det på annat sätt. Då representerar musik en passiv handelsvara, en slit och släng produkt, som en choklad-bit. Folk skiter fullständigt i var den kommer ifrån och vem som har gjort den, den ska bara vara billig och smaka gott och sen är det skitsamma. Jag tittar på Cubase just nu, och skulle jag ta hjälp av den inställningen för att få klar den här låten, då skulle det ta tvärstopp. Det skulle inte bli värt mödan - inte för en sekund ens. Så funkar nog jag.

Vill man se ut som bilden ser ut när den är retuscherad, så varför inte göra det IRL? då är det ju en sann bild med t.o.m. som gagnar en på alla sätt. Jag tycker inte att det handlar om att begränsa sig, utan om att ha fötterna på jorden och jaga den högsta känsla av betydelse och njutning som finns. Det är därför jag är så angelägen att säga min mening i det här, tror jag, för det känns som någon vill ta bort en mästerligt tillagad njutning framför mig, och tvinga mig till McDonalds istället, eftersom de tycker det är ointressant varifrån något kommer och vad det representerar - INspelning, eller UPPspelning 🙁

Redigerat 18 november 2008 av Opus99

[VacUm]

Opus: Vill du att rymdmonstren i Independence Day ska vara på riktigt också? Eller är inte det lika mycket fusk/ovärdigt att datorgenerera/förändra/påverka bild som ljud?

[Opus99]

Opus: Vill du att rymdmonstren i Independence Day ska vara på riktigt också? Eller är inte det lika mycket fusk/ovärdigt att datorgenerera/förändra/påverka bild som ljud?

Aj då, nu kanske retar jag folk. Det är inte vad jag försöker göra, faktiskt.

Men jag har inga problem med Independence day. Kallade man filmningen för ren inspelning, då skulle jag nog rynka på ögonbrynen och tycka att det är fel ordval, att man försöker antyda att allt är filmat genom en kamera på plats, när det inte är det. Det är nog där haken sitter för mig.

Sen att jag uppskattar rena upptagningar mer, det är nog min egen preferens. Det känns mycket rikare för mig, det berör mer. Jag tycker inte det är så kul att se hur billigt och perfekt plastiga många effekter görs. Det tar bort magin och rikedomen direkt. Jag känner mig nästan förolämpad faktiskt.

Redigerat 18 november 2008 av Opus99

[VacUm]

Opus: Vill du att rymdmonstren i Independence Day ska vara på riktigt också? Eller är inte det lika mycket fusk/ovärdigt att datorgenerera/förändra/påverka bild som ljud?

Aj då, nu kanske retar jag folk. Det är inte vad jag försöker göra, faktiskt.

Men jag har inga problem med Independence day. Kallade man filmningen för ren inspelning, då skulle jag nog rynka på ögonbrynen och tycka att det är fel ordval, att man försöker antyda att allt är filmat genom en kamera på plats, när det inte är det. Det är nog där haken sitter för mig.

Sen att jag uppskattar rena upptagningar mer, det är nog min egen preferens. Det känns mycket rikare för mig, det berör mer. Jag tycker inte det är så kul att se hur billiga och plastiga många effekter görs. Det tar bort magin och rikedomen direkt. Jag känner mig nästan förolämpad faktiskt.

Först och främst: jag är inte det minsta uppretad.

Men vem kallar en musikinspelning av en hip poplåt för "ren inspelning"?? Precis som med aptuffa och imponerande filmeffekter (och som faktiskt emellanåt har ett konstnärligt värde i sig, kanske inte allt för ofta dock) så kan man ju lika väl som att gilla en bra musiker gilla ett välgjort hantverk när det gäller redigering/fixning/trixning med musik. Som MrBluesman sa: låter det bra så är det bra... Du verkar hänga upp dig på nån sorts personligt band som skapas till själva musikern, och att den stackarn ska vara oärlig i sitt framförande om någon petar lite i hans inspelade spår. Om jag gör en bra tagning och råkar få med nån ton som stör mig å det grövsta så är det uppenbart att jag redigerar om/bort den istället för att ta om i oändlighet (och garanterat hinna bli less på låten och all "nerv" blir som bortblåst).

Sedan måste jag säga att redigering absolut oftast inte är nyckeln till bra musik, sursång, musikaliska småfel och liknande påverkar sällan helheten i den mån att det är försvarbart att sitta och peta i en tagning; dessutom ökar ju risken att det blir sterilt, opersonligt och tråkigt.. Men bygger stycket man pysslar med på att alla instrument måste vara supertighta för att det ska funka så är det klart att man ska se till att dom är det. Har man inte tillgång till en tubaist som sätter 16-delssynkoperna i 180 knyck så ska man givetvis se till att dom sitter med hjälp av redigering om man tycker slutresultatet blir bättre av det.

[MrBluesman]

Hörrö Opus99, med all respekt (och det menat. Du får som sagt tycka vad du vill, men eftersom detta är ett diskussionsforum...):

Ok, jag kan hålla med om att ett allt för polerat resultat, där allt är helt perfekt, i regel upplevs som ganska platt och tråkigt. Åtminstone av mig (och många med mig tror jag). Helt på din sida där. Lite imperfektioner kan höja mycket och ge känsla och charm. Lite analogt brus och skräp på upptagningar (tex knarr i stolen, gnissel från strängarna...) etc kan ge en skön ambience och värme. Därför försöker jag alltid efterpolera sparsmakat och behålla mycket sånt. Men om jag nyser i sångmiken under gitarrsolot så klipper jag med all säkerhet bort det. Tycker du jag ska behålla det, för att det är "fusk" annars? Och var går gränsen? Att lägga på kompression och EQ i efterhand, är det också fusk? Vad jag motsätter mig är ditt, som det verkar, motstånd till allt vad teknik och efterbearbetning heter, samt lite din inställning till musik generellt. Bara för att det handlar om musik... Bygger musik för dig på principer i första hand? Det verkar lite så på det du säger. Du säger att du berörs av känslan av en rå tagning. Så långt bra (kan ju låta jättebra), men du antyder också att du inte kan få ut någonting av samma tagning om det är redigerat och polerat i efterhand, bara för att det är fusk då. -Vilket antyder att principer kommer före. Tycker jag är jättekonstigt isåfall. Jag polerar iaf för att "renodla" känslan. -Ta bort störande element och fixa till ljudet så att känslan ska komma fram tydligare. Hos mig bygger musik på känsla i första hand. Därför försöker jag i efterhand få alla spår att låta så bra tillsammans som möjligt, för att folka ska höra och beröras av känslan i varje instrument/sångspår och framförallt helheten. Vem bryr sig om gitarristen gjorde en omtagning på solot för att det inte blev helt lyckat första gången? Huvudsaken är väl att det låter bra och att känslan förmedlas!

Har du tillgång till en Steinwayflygel i en fet koncerthall? Eller ett 60-tals Ludwigtrumset i en asgrym studiomiljö? -Etc etc. Jag har iaf inte det. Så jag är tvungen att "fuska" om jag vill få till något liknande. Så då gör jag det. Och folk hör väldigt sällan skillnaden är jag glad att berätta. De hör i regel det som jag själv hörde i mitt stilla sinne när jag skrev låten ifråga. Alla glada, alla nöjda. Utom möjligtvis Opus99 som vibrerar för att jag klippte bort nysningen i solot (?).

Redigerat 18 november 2008 av MrBluesman

[Opus99]

Först och främst: jag är inte det minsta uppretad.

Men vem kallar en musikinspelning av en hip poplåt för "ren inspelning"?? Precis som med aptuffa och imponerande filmeffekter (och som faktiskt emellanåt har ett konstnärligt värde i sig, kanske inte allt för ofta dock) så kan man ju lika väl som att gilla en bra musiker gilla ett välgjort hantverk när det gäller redigering/fixning/trixning med musik. Som MrBluesman sa: låter det bra så är det bra... Du verkar hänga upp dig på nån sorts personligt band som skapas till själva musikern, och att den stackarn ska vara oärlig i sitt framförande om någon petar lite i hans inspelade spår. Om jag gör en bra tagning och råkar få med nån ton som stör mig å det grövsta så är det uppenbart att jag redigerar om/bort den istället för att ta om i oändlighet (och garanterat hinna bli less på låten och all "nerv" blir som bortblåst).

Sedan måste jag säga att redigering absolut oftast inte är nyckeln till bra musik, sursång, musikaliska småfel och liknande påverkar sällan helheten i den mån att det är försvarbart att sitta och peta i en tagning; dessutom ökar ju risken att det blir sterilt, opersonligt och tråkigt.. Men bygger stycket man pysslar med på att alla instrument måste vara supertighta för att det ska funka så är det klart att man ska se till att dom är det. Har man inte tillgång till en tubaist som sätter 16-delssynkoperna i 180 knyck så ska man givetvis se till att dom sitter med hjälp av redigering om man tycker slutresultatet blir bättre av det.

Om någon spelar låten från början till slut, och gör ett ordentligt misstag, och väljer att ta bort just det misstaget ... det tycker inte jag passerar gränsen för att simulera. Rent pragmatiskt kan man t.ex. säga att om man i låten spelar 300 toner och en råkar bli fel, så tycker jag fortfarande det är en tillräckligt trogen avbildning av en själv som musiker. Det är inte att vilseleda.

Men man kan uppskatta det man uppskattar. Det håller jag absolut med om. Jag satte nog bara ut vad jag uppskattar och varför, men det var inte menat att vara någon pekpinne.

Det är mer omdaningen av begreppet "inspelning" i sig som känns nytt för mig. När någon säger "inspelning" så ser jag framför mig någon som spelar in en händelse som sker nära bandaren. Det är en lagring av något som sker, eller skedde, liksom ett fotografi är en lagring av något direkt framför kameran. Om man sätter upp en mick i inspelningsrummet, och startar inspelningen och låter den gå, hela tiden, så att den spelar in när folk kommer in, går ut, stämmer instrument, riggar mickar, drar sladdar, gör soundcheck ... DET är en inspelning, om man ska vara riktigt krass. För det är en avbild av något som sker.

Men nu komponeras så väldigt mycket musik i datorer, att det inte funkar att använda samma begrepp (eller att se framför sig ett skeende som spelas in, en INspelning). En bild, som sätts samman bit för bit under ordentligt kontrollerade former skulle man inte i första hand kalla fotografi heller. Det är snarare en "musikalisk montering" med efterföljande putsning, än en avbild av något som sker där och då.

Det är ovant för mig. Det är inte fel, men jag tycker att "inspelning" är en vilseledande benämning, och personligen så gillar det lite mindre (eftersom det amputerar så mycket detaljer). Men jag kommer ju att bli tvungen att böja mig för trenden som alla andra.

Tyvärr kommer man bli en av dom som i åratal tvingas reda ut begreppen för de unga nykommande som litat på att de ord som används används av en genomtänkt anledning, och blir förvirrade, tror att det är dom själva som är obegåvade och inte förstår, och hittar inte sin väg. Det känns så tragiskt, att folk frågar vilken EQ inställning man ska använda för att få ackorden att klinga rätt. Men jag förstår direkt vilken information dom fått lära sig då; de har halva sitt liv fått höra att musik ska "låta bra", och att det har med ljud att göra, och har fått lära sig att när ljudet låter bra så känns musiken bra, och så söker dom svaret - för musikteori - i ljudteknikens värld istället, och går enormt fel och begriper ingenting och tappar lusten. Jag tycker det är tragiskt, och helt onödigt. 🙂

[Demonproducenten]

Det är snarare en "musikalisk montering" med efterföljande putsning, än en avbild av något som sker där och då.

Det är ovant för mig. Det är inte fel, men jag tycker att "inspelning" är en vilseledande benämning, och personligen så gillar det lite mindre (eftersom det amputerar så mycket detaljer). Men jag kommer ju att bli tvungen att böja mig för trenden som alla andra.

det är en cirka 40 år gammal trend

tekniken är ny

tekniken har större utrymme

rollen är större

men ändock

det var längesen en studioinspelning av musik var en avbildning av ett skede över ett visst begränsat tidsförlopp

lika lite som en långfilm är en linjär oavbruten kameraupptagning av en teaterföreställning

[Opus99]

Hörrö Opus99, med all respekt (och det menat. Du får som sagt tycka vad du vill, men eftersom detta är ett diskussionsforum...):

Ok, jag kan hålla med om att ett allt för polerat resultat, där ... etc

Jag har inget motstånd mot vad folk gör, åtminstone inte i sånt här. Jag bara yttrar hur det ser ut för mig.

Jag gillar det som innehåller mest information, kanske man kan säga. Skär man bort detaljrikedom så degraderar man mängden info. Om en nysning i ett solo förhöjer uttrycket eller inte, det avgör ju upphovsmannen själv. Lät teknologiskt, men .. kanske förstår man vad man jag menar. Det är var jag gillar, men folk är givetvis fria att göra vad dom vill. Min poäng är mer att jag tycker det finns en gräns: om man polerar och redigerar tillräckligt mycket så tycker jag "uppspelning" är mer rätt uttryck än "inspelning", eftersom det mesta av det inte längre motsvarar det som "kom in" i datorn utifrån.

Jag tycker inte heller man kan polera sig till vad man inte kan göra. Gumbert skrev ".. att slipa till en diamant av en bit kol". Jag förstår hur han menar, man jag kan inte låta bli att höja på ögonbrynen lite, och känna att "varför spela in kol när det var diamant man skulle ha?". Det låter sarkatiskt men ... ja .. inte menat riktigt så kanske ...

Om svaret är "för att dom resurserna finns inte / det klarar jag inte av" (vilket är helt ok) så använder man datorn som substitut för fysisk förmåga (vilket också är helt ok). Då är man inte ute efter att göra en avbildning av en själv och sitt utövande, utan att programmera ett verktyg att spela upp (uppspelning) det åt en istället. Det kommer man inte undan från, men även det är helt ok. Själv föredrar jag annat, men i övrigt ser jag inget annat anmärkningsvärt i det än att begreppet "inspelning" känns väldigt missvisande då.

Lite imperfektioner kan höja mycket och ge känsla och charm

Jag ser det från andra hållet. Jag tycker att det vi gör med datorns hjälp är att imitera det vi annars skulle ha gjort utan dator (eller inte alls). Det är bara det att datorns behov, och vårat sätt att förhålla oss till det, tvingar oss att utelämna mycket detaljrikedom som annars skulle ha funnits där autonomt.

Datorn, idag, är för primitiv som verktyg för att tillåta sån detaljrikedom (utan absurda mängder av arbete) som det vi i grunden imiterar. Det blir som hur en DVDfilm skulle se ut på ett primitivare verktyg än vad som behövs, t.ex. en Amiga 500. Men det blir bättre, även om det kommer att ta .. ja, gud vet hur lång tid ... innan den når upp till vad den kan uttrycka allt som vi vill uttrycka med den, och förhållandevis lätt.

Att 99% av all dator-framställd musik idag går i exakt samma tempo från början till slut är ju ett exempel på det. Det är en detaljfråga som datorn inte är tillräckligt effektiv på att efterlikna än. Att så mycket musik går i exakt samma tempo beror ju på att det är standardinställningen i datorn, inte att det är ett avsiktligt musikaliskt uttryck som kompositören övervägt och valt ändamålsenligt. För dynamiskt tempo och puls är otroligt kraftfulla musikaliska uttryck, som nästan all levande musik använder flitigt. Men som regel orkar man inte programmera in all detaljrikedom som musik utanför datorn automatiskt använder och då blir mindre detaljer. Det är mycket därför jag gillar att använda datorn för att göra "demo" med .. som i slutändan är tänkt för levande uppförande.

Men, ja, minns nu att jag kommer från en instrumentalist-bakgrund, så jag är inte direkt ofärgad. Men INGET analogt brus. I-N-T-E analogt brus! Aldrig!! *hata* 😎

Redigerat 18 november 2008 av Opus99

[Dingbats]

Handlar jag köttfärs, så vill jag ju inte ha mald katt liksom. Jag vill lita på att det som står/syns på förpackningen är detsamma som finns i innehållet. Jag vill också att köttet ska komma ifrån något som finns i verkligheten, och inte är bara en syntetisk efterhärmning av kött. Ser man inte detta som det 'vanliga', då kan man ju också fråga sig varför man inte använder den frimodigheten fullt ut med: anlita en enastående tenor att sjunga, en fenomenal pianist att spela, en sagolik gitarrist att dra solon, utelämna dem helt ifrån skivomslagets texter och skriv ens eget namn med stora bokstäver på omslaget. Det ska inte vålla någon förvirring, eftersom det "är ju allmänt accepterat, och oftast önskvärt - det blir snyggare."

Du inser att den jämförelsen inte håller, va?

Jag tror att det är såhär: Du ser inspelningar (i vid bemärkelse) av musik som avbildningar av verkligheten, och ju längre ifrån den man kommer, desto mindre "äkta" är det. Det är det som hörs i rummet när några musiker står och spelar som är den "äkta" musiken. Vi andra ser inspelningen som det "äkta", och ser man det så så spelar det ingen roll hur man går till väga för att få det resultat man får, för det finns ändå ingenting annat att jämföra med i slutändan.

Grejen med ditt synsätt är att man begränsar sig till traditionella musikstilar. Ju längre man går ifrån ett band som står och spelar en låt tillsammans i musikstil, desto mindre relevant blir det att prata om ett liveframträdande som nånting som är värt att efterlikna vid inspelningen. Musik är inget annat än ljud, och alla typer av ljud har i mina ögon samma potential att framkalla känslor hos lyssnaren, oavsett hur de har framställts.

[Demonproducenten]

Du inser att den jämförelsen inte håller, va?

förklara varför den inte håller rent objektivt - utan att blanda in din egen åsikt i huvudfrågan

[Emil]

Du inser att den jämförelsen inte håller, va?

förklara varför den inte håller rent objektivt - utan att blanda in din egen åsikt i huvudfrågan

Läste du resten av Dingbats inlägg?

[Demonproducenten]

Läste du resten av Dingbats inlägg?

jamen självklart emil 😉

där ger han sin syn på hur han tycker saker ligger till enl hans åsikt (min med för den delen)

det hindrar inte att opus ser saken på sitt sätt enl sin åsikt - å också gör den jämförelse han gör baserad på hur han ser det

jag vill veta det faktiska objektiva förhållandet som gör att jämförelsen är felaktig - ej baserat på vad man själv tycker

"Du inser att den jämförelsen inte håller, va?" känns bara förmäten von oben-attityd - som bara är ok om man har objektivt rätt

[anarkisten1 (oregistrerad)]

I all musik där det förekommer traditionella instrument och röster så tror jag det blir svårt att bortse från att om låten baseras på någon slags live spelad grund så tillförs av någon anledning något ytterligare odefinierbart som dom flesta av oss på jorden skulle tycka är något possitivt. Förutsatt att dom som lirar och sjunger kan det någorlunda ok 😉 .

En "medelduktig" instrumentalist men som sjunger jäkligt bra och med inlevelse så det berör och kompar bara precis så mycket som behövs för att allt det där häftiga ska hända är ju många gånger att föredra tycker jag i alla fall. Dom få studioproduktioner/CD med Eva Cassidy som finns tycker jag är ett bra exempel på hur sterilt det kan bli även när en sån fantastisk artist som hon var i studion. Det går inte ens att jämföra med hennes framträdanden på den där livefilmen som gick på tv då i anslutning till när hon hade gått bort.

[Gardinen]

Min filosofi är att man ALLTID, ALLTID, ALLTID ska sätta musiken och känslan i fokus vid inspelning. Tekniken får komma i efterhand. Hur många gångar har man inte lyssnat på en inspelning med skitljud, men bandet spelade så jäkla gött så det gick bra ändå.

Sen det där med läckage o.s.v. är ju olika beroende på vart man spelar in och vilken genrer det tillhör. Är det jazz så är det ju brukligt att spela in alla LIVE.

Man kan ju åtminstone försöker spela in så många musiker som möjligt LIVE och ändå behålla så bra ljud och separation som möjligt.

[Dingbats]

Du inser att den jämförelsen inte håller, va?

förklara varför den inte håller rent objektivt - utan att blanda in din egen åsikt i huvudfrågan

Den kanske håller "rent objektivt", men den håller inte med nån slags rimlig definition av vad man kan göra utan att det är rent och skärt bedrägeri. Jag kanske skulle ha sagt "Du inser att det där en onödigt långt dragen överdrift, va?".

Men för att återgå till ämnet: Jag tycker synd om er som är så begränsade så ni inte ser musik som inte kan framföras live av en ensemble som "äkta" musik. Jag skulle inte tycka att det kändes kreativt för fem öre.

[Opus99]

Du inser att den jämförelsen inte håller, va?

Jag tror att det är såhär: Du ser inspelningar (i vid bemärkelse) av musik som avbildningar av verkligheten, och ju längre ifrån den man kommer, desto mindre "äkta" är det. Det är det som hörs i rummet när några musiker står och spelar som är den "äkta" musiken. Vi andra ser inspelningen som det "äkta", och ser man det så så spelar det ingen roll hur man går till väga för att få det resultat man får, för det finns ändå ingenting annat att jämföra med i slutändan.

Grejen med ditt synsätt är att man begränsar sig till traditionella musikstilar. Ju längre man går ifrån ett band som står och spelar en låt tillsammans i musikstil, desto mindre relevant blir det att prata om ett liveframträdande som nånting som är värt att efterlikna vid inspelningen. Musik är inget annat än ljud, och alla typer av ljud har i mina ögon samma potential att framkalla känslor hos lyssnaren, oavsett hur de har framställts.

Ja, jag ser "inspelning" som att man avbildat något, ljudmässigt, utan avgörande manipulation. Eller, ja, jag har åtminstone sett det så. 😉 Om det inte är så, så tycker jag inspelning inte längre är ett bra ord för att beskriva saken. Jag tycker det är ett förvillande begrepp då. Har man manipulerat det lagrade så att merparten är något annorlunda, då är det snarare en konstruktion, och har man använt en apparat för att spela upp musik så är det uppspelning. Så känns det naturligt för mig.

Om det är äkta eller inte spelar ingen större roll i det här avseendet. Jag själv gillar mer åt det hållet när något är en upptagning av någon som gör någonting löpande, men det är ju min preferens. Det är klart att en del gillar att rita in toner, göra så diskreta manipuleringar av inspelningar de kan, att göra diamant av kol, och sen kalla det för "inspelning", för att väcka tron att detta är en sann avbildning av vad man utför sitt eget hantverk löpande. Prestige-människor gillar att använda såna 'trick' för att försöka imponera på sin omgivning. Då tycker jag man kan säga att det inte är äkta, även om vissa kan gilla det ändå, som det är.

Sen är ju jag en såndär som inte tycker det finns musikstilar, utan att all musik är samma, bygger på samma sak. En komposition kan lika gärna utföras av människor eller maskiner, och det är bara olika sätt att spela upp samma komposition på. Och visst, all musik, framkallar känslor och budskap folk emellan. Men om det är en maskin som spelar upp merparten, och man säger (eller antyder) att det är en "inspelning", då tycker jag det är en falsk benämning i vilket fall. Jag känner mig som sagt övertygad att uttrycket "inspelad" väcker tolkningen hos folk att det är såhär det låter när vederbörande utövar sitt hantverk löpande.

Redigerat 18 november 2008 av Opus99

[gumpbert]

Usch nej, det luktar elitism och snobbism tycker jag. Precis som att en fotograf trollar med ljus och ... etc

Tja, betraktar man det som allmänt accepterat så ... då blir det lättare att förstå. Och ser man musik som en paketerad abstrakt upplevelse där ursprunget är lite skitsamma ... ja, förstår hur du menar, men för mig är det mindre värdigt - det känns blaha-igt för mig. Jag hittar ingen inspiration i den tankebanan heller.

Handlar jag köttfärs, så vill jag ju inte ha mald katt liksom. Jag vill lita på att det som står/syns på förpackningen är detsamma som finns i innehållet. Jag vill också att köttet ska komma ifrån något som finns i verkligheten, och inte är bara en syntetisk efterhärmning av kött. Ser man inte detta som det 'vanliga', då kan man ju också fråga sig varför man inte använder den frimodigheten fullt ut med: anlita en enastående tenor att sjunga, en fenomenal pianist att spela, en sagolik gitarrist att dra solon, utelämna dem helt ifrån skivomslagets texter och skriv ens eget namn med stora bokstäver på omslaget. Det ska inte vålla någon förvirring, eftersom det "är ju allmänt accepterat, och oftast önskvärt - det blir snyggare."

Nu är du orättvis. Inte någonstans har jag hävdat att det är ok att stjäla andras verk och kalla dem sina egna. Jag t.o.m. uttryckligen höll med dig att det är fult att göra så. Om du bläddrar tillbaka och läser igen så förstår du att "är ju allmänt accepterat, och oftast önskvärt - det blir snyggare." syftar på försköning av musik, inte att man får kalla andras insatser sina egna för att man lagt EQ och kompressor på dem.

Jämförelsen med en bil känns lite osäker. Men helt klart finns det olika former av uppskattning av bilar. Min känsla för musik kommer oftast ifrån vad den representerar, vad den avbildar. Har någon köpt en pall på ICA så är jag inte särskilt intresserad. Men har någon ägnat tio år åt att gradvis snida fram hans 'perfekta pall', den vill jag absolut se. Gör man musik där det är lite skitsamma vad det är och vad det står för, för folk lyssnar bara spontant, och bryr sig inte mer ... det förklarar varför jag inte är så intresserad, helt klart. Det förklarar också varför man inte tycker det spelar någon roll varifrån musiken en kommer: stor konsert med utövare som lagt ner årtionden med glöd och passion, eller från en piratad PC i en tvåa på Bagarmossen kl 4 på natten. Det är på så sätt jag tycker jag känner så himla väl vad för något som musiken representerar, vilken sinnesstämning, plats eller kultur den berättar om eller från, och framför allt vem som berättar. Det går väldigt bra att uppfatta även vid s.k. blindtester. Det är snarare det som inte ska vara där "egentligen" som gör det mer musikaliskt och uttrycksfullt än att perfekt återge endast det som ska vara där. Annars är Def Leppard musikens nirvana, där standarden var att skulptera fram ett gitarr-riff per månad.

En 2:a i Bagarmossen kl 4 på morgonen, som försöker skapa något som skildrar något annat än "här och nu", det försvinner ju ganska omgående efter att det körs in i datorn, eftersom det ska retuscheras - eller "förbättras" då. Det blir lite som animerade filmer, där alla figurerna är helt släta, blanka, alla träd ser exakt likadana ut, och gräset är bara en grön platt yta ... och om animatören har fått till någon rikedom alls - i form av någon rynka som rör sig dynamiskt, eller att håret t.o.m. fladdrar lite när figuren rör sig - då blir det jubel i salongen, och någon stekare säger "Detta, mina vänner, är sannnnnn evolution". 😄 Om man däremot gjort en ljudinspelning från en annan plats, med en annan sinnesstämning som representeras väl i inspelningen, och laddar in den i datorn och inte ändrar eller retuscherar den, då är det en inspelning, helt klart.

Jag skulle nog vilja påstå att om du inte finner någon känsla i programmerad musik så har du inte heller förstått den. Musik handlar om mer än spelteknik. Jag ska villigt erkänna att jag inte förstår Def Leppards musik, därför tycker jag inte om den. Alls.

Allt det här blir så krångligt, tycker jag, och helt i onödan med. För mig finns det ingen bättre känsla än när man sprungit 5 km, och tagit i och gjort det jävligt bra, och sitter nyduschad, avslappnad och kan unna sig att känna sig nöjd på balkongen med en kaffe. Men att sitta med en kaffe på balkongen och gotta sig åt att ... vad? någon annan - förklädd som mig - sprungit 5 km för att andra ska tro att det är jag som gör det ... det är en helt annan känsla som inte ens befinner sig i samma dimension, när det gäller tillfredsställelse. Känslan av belöning står i proportion till hur mycket man uppoffrat för att nå fram. Känslan av att lyssna på samma resultat som du säger du får efter "förbättring" och att veta att det är 100 % äkta, att du kan upprepa det 10 gånger på raken, den känslan kan man inte få ut av ett retuscherat resultat - inte ens i närheten. Vill jag mer än jag kan, så över jag tills jag kan det. Det funkar alltid, och avlöningen är en tillfredsställelse som inget kan slå.

Kaffe är gott, alldeles oavsett vem som sprang. Jag känner iaf inget behov av att bevisa för andra att jag faktiskt förtjänade den här koppen kaffe. Jag njuter till fullo av den, oavsett om jag "förtjänar" den eller om grannarna tycker att jag "förtjänar" den.

Är jag däremot nöjd med hur jag låter, då utövar jag det och är nöjd med det. Men autotuner, för att man är tvungen, det blir liksom ... ja vet inte ... det blir liksom lite "bögigt" - i brist på bättre uttryck. Känns som "jag med läppglans" typ. (jag har faktiskt provat det, och det ser verkligen f-r-u-k-t-a-n-s-v-ä-r-t ut 😉 )

Om du förklarar för mig hur något "bögigt" låter så förklarar jag för dig hur "tandlös bonnläpp" låter 😄

Ber om ursäkt på förhand, men jag kunde inte motstå.

Så, jag tycker bara teknik, som kan ersätta faktisk förmåga, blir användbar om man är för lat för att få till det på annat sätt. Då representerar musik en passiv handelsvara, en slit och släng produkt, som en choklad-bit. Folk skiter fullständigt i var den kommer ifrån och vem som har gjort den, den ska bara vara billig och smaka gott och sen är det skitsamma. Jag tittar på Cubase just nu, och skulle jag ta hjälp av den inställningen för att få klar den här låten, då skulle det ta tvärstopp. Det skulle inte bli värt mödan - inte för en sekund ens. Så funkar nog jag.

Vill man se ut som bilden ser ut när den är retuscherad, så varför inte göra det IRL? då är det ju en sann bild med t.o.m. som gagnar en på alla sätt. Jag tycker inte att det handlar om att begränsa sig, utan om att ha fötterna på jorden och jaga den högsta känsla av betydelse och njutning som finns. Det är därför jag är så angelägen att säga min mening i det här, tror jag, för det känns som någon vill ta bort en mästerligt tillagad njutning framför mig, och tvinga mig till McDonalds istället, eftersom de tycker det är ointressant varifrån något kommer och vad det representerar - INspelning, eller UPPspelning 😄

Det är väldigt enkelt. Om alla dessa tjusiga magasin skulle ha fotomodeller med innebrännare på näsan så skulle de sälja mindre. Bilden skulle inte heller få folk att vilja hänga den på väggen. Ja, den skulle bättre representera verkligheten, men precis som med musik uppskattar de flesta en polerad verklighet, en dröm. Verkligheten får de flesta en rejäl dos av varje dag ändå. Och nej, man kan inte träna bort innebrännare.

[gumpbert]

Du inser att den jämförelsen inte håller, va?

Jag tror att det är såhär: Du ser inspelningar (i vid bemärkelse) av musik som avbildningar av verkligheten, och ju längre ifrån den man kommer, desto mindre "äkta" är det. Det är det som hörs i rummet när några musiker står och spelar som är den "äkta" musiken. Vi andra ser inspelningen som det "äkta", och ser man det så så spelar det ingen roll hur man går till väga för att få det resultat man får, för det finns ändå ingenting annat att jämföra med i slutändan.

Grejen med ditt synsätt är att man begränsar sig till traditionella musikstilar. Ju längre man går ifrån ett band som står och spelar en låt tillsammans i musikstil, desto mindre relevant blir det att prata om ett liveframträdande som nånting som är värt att efterlikna vid inspelningen. Musik är inget annat än ljud, och alla typer av ljud har i mina ögon samma potential att framkalla känslor hos lyssnaren, oavsett hur de har framställts.

Ja, jag ser "inspelning" som att man avbildat något, ljudmässigt, utan avgörande manipulation. Eller, ja, jag har åtminstone sett det så. 😛 Om det inte är så, så tycker jag inspelning inte längre är ett bra ord för att beskriva saken. Jag tycker det är ett förvillande begrepp då. Har man manipulerat det lagrade så att merparten är något annorlunda, då är det snarare en konstruktion, och har man använt en apparat för att spela upp musik så är det uppspelning. Så känns det naturligt för mig.

Är det inte snarare en modifierad inspelning? Att man fifflat med den i efterhand ändrar ju inte dess ursprung. En biff är fortfarande en bit kött, oavsett hur mycket du pepprat och stekt.

Om det är äkta eller inte spelar ingen större roll i det här avseendet. Jag själv gillar mer åt det hållet när något är en upptagning av någon som gör någonting löpande, men det är ju min preferens. Det är klart att en del gillar att rita in toner, göra så diskreta manipuleringar av inspelningar de kan, att göra diamant av kol, och sen kalla det för "inspelning", för att väcka tron att detta är en sann avbildning av vad man utför sitt eget hantverk löpande. Prestige-människor gillar att använda såna 'trick' för att försöka imponera på sin omgivning. Då tycker jag man kan säga att det inte är äkta, även om vissa kan gilla det ändå, som det är.

Jag tror inte någon här skulle kalla ritade toner i en sequencer för en inspelning. Då är det programmering. Om man däremot spelat in datat via en klaviatur är det en inspelning.

Sen är ju jag en såndär som inte tycker det finns musikstilar, utan att all musik är samma, bygger på samma sak. En komposition kan lika gärna utföras av människor eller maskiner, och det är bara olika sätt att spela upp samma komposition på. Och visst, all musik, framkallar känslor och budskap folk emellan. Men om det är en maskin som spelar upp merparten, och man säger (eller antyder) att det är en "inspelning", då tycker jag det är en falsk benämning i vilket fall. Jag känner mig som sagt övertygad att uttrycket "inspelad" väcker tolkningen hos folk att det är såhär det låter när vederbörande utövar sitt hantverk löpande.

Om en maskin spelar upp musiken håller jag med om att det är en uppspelning, men det gäller även om maskinen spelar upp en inspelad akustisk gitarr.

[Dingbats]

Det är klart att en del gillar att rita in toner, göra så diskreta manipuleringar av inspelningar de kan, att göra diamant av kol, och sen kalla det för "inspelning", för att väcka tron att detta är en sann avbildning av vad man utför sitt eget hantverk löpande. Prestige-människor gillar att använda såna 'trick' för att försöka imponera på sin omgivning. Då tycker jag man kan säga att det inte är äkta, även om vissa kan gilla det ändå, som det är.

Om man kallar det inspelning eller inte bryr jag mig inte om, det är bara ett ord. Men grejen är att för de flesta (såvitt jag vet) som gör musik som bygger till hälften på pillande i mixen så gör man det inte för att "väcka tron att detta är en sann avbildning", det är liksom helt ovidkommande. Det är inte meningen att det måste ha med verkligheten att göra alls. Bara det låter bra. Och visst är det äkta, det låter bara inte som om man spelade det på ett instrument live (vilket jag inte tycker är självklart att det ska vara nån måttstock).

Sen är ju jag en såndär som inte tycker det finns musikstilar, utan att all musik är samma, bygger på samma sak.

Vad är det för samma sak som det bygger på då, och på vilket sätt? Det var ett väldigt vagt påstående.

[pme (oregistrerad)]

Studio inspelningar ska vara putsade. Hur mycket är kanske beroende av stilen. För de som inte vill ha något puts alls så kan man köra

med live skivor. Och där ska det vara äkta vara. Putsa lite får man väl göra på en live inspelning. Typ dra ner rassel och sånt som inte

hör till musiken och kanske skruva lite på panoreringar och sånt. Men absolut inga omtagningar i studion. Allt annat är bedrägeri. I en studio

är allt tillåtet...

[drloop (oregistrerad)]

Det mesta är redan sagt, man jag vill ändå säga:

Jag vill ha alla hjälpmedel och köra alla trick i boken för att få en så bra mix av min låt.

Redigering, Melodyne, kompressor what ever.... give it to me så att det låter kanon om mina grejer.

[Opus99]

Om man kallar det inspelning eller inte bryr jag mig inte om, det är bara ett ord. Men grejen är att för de flesta (såvitt jag vet) som gör musik som bygger till hälften på pillande i mixen så gör man det inte för att "väcka tron att detta är en sann avbildning", det är liksom helt ovidkommande. Det är inte meningen att det måste ha med verkligheten att göra alls. Bara det låter bra. Och visst är det äkta, det låter bara inte som om man spelade det på ett instrument live (vilket jag inte tycker är självklart att det ska vara nån måttstock).

Det går inte att komma ifrån att en motorcykel är en imitation av en häst, och en bil är en imitation av en vagn, flygplan av en fågel osv. Det är samma sak med musik och teknik idag, att det vi gör med teknikens hjälp nu är i princip samma sak vi gjorde innan, det är mestadels imitation. Vår grundläggande uppfattning om musikens landskap har inte förändrats mycket alls sen slutet av 1800. Det är nästan bara dialekter som varvats med varandra sen dess.

Men jag tycker nog kärnfrågan är varför man är i behov av att pilla på något i efterhand? istället för att köra in det slutgiltiga på en gång. Om svaret på den frågan är att det slutgiltiga är något man inte kan alstra själv, utan måste använda en apparat för att alstra det åt en ... då är det för mig missvisande att kalla det inspelning, för det får folk att tro att det här är ljud som du alstrat.

Sen är ju jag en såndär som inte tycker det finns musikstilar, utan att all musik är samma, bygger på samma sak.

Vad är det för samma sak som det bygger på då, och på vilket sätt? Det var ett väldigt vagt påstående.

Det är ju samma låt, samma komposition, oavsett den spelas av en ensam gitarrist, sjungs av en kör, genereras av en dator eller spelas av en stråkkvartett.

Redigerat 19 november 2008 av Opus99