Artistintegritet vs Kommersialism

[DieHard (oregistrerad)]

Känns ibland som att det uppfattas som mer provocerande att göra kommersiell musik än att göra provocerande musik.

Framför allt i musikerkretsar... 😉

Då återstår att definiera vad som är "kommersiell musik" och varför det är "bättre" eller "sämre" än... ja- vad säger man? "vanlig musik"...? 😆

Är musik som en välkänd artist själv älskar, inte lika "kommersiell" som musik som bara skapas för att tjäna pengar? Vem kan säga vilket som är vilket? Ett exempel som jag osökt kommer att tänka på, är förstås Basshunter, som är favorit-hatobjektet bland "riktiga musiker"; Hans musik är ju kommersiellt gångbar, men han älskar det han gör. Är det då "kommersiell musik" egentligen...? När en artist har blivit känd och börjat sälja guld; kan han då någonsin göra annat än "kommersiell musik"...?

Följdfrågan som gärna också kommer i sammanhanget:

Udda musikstilar som nästan ingen lyssnar på och köper - är den musiken automatiskt "finare" eller "bättre" än "kommersiell musik"?

Handlar det kanske rentav om tycke och smak, så att man fnyser åt sådant man inte gillar och slentrianmässigt kallar det för "kommersiell musik" eftersom det har en negativ klang...?

Sådär, ja - ladda hagelbössorna, för nu finns det lite att slåss om... 😆

Det där är intressant om udda musikstilar,band. Finns och har funnits band som sagt de är stolta att de inte spelas i radio för att det är bara dynga etc. Det är självklart bara strunt. Minns någon intervju för länge sen med Ritchie Blackmore när han blev beskylld för vara kommersiell så sa han "vem tycker inte om att höra sin egen musik i radio? Jag gör det." Och varför skulle man skämmas för det? Tvärtom. Tycker personligen att alla dessa, enligt mig, halvkassa proggband, förstörde mycket på 70-talet där man spydde galla över all musik som man tjänade stålar på. Det var ju riktigt rött här på den tiden. Och värst av alla var ju deras hatobjekt ABBA. Och bland punkband fanns åsikten om man brydde sig om att stämma sina instrument, och än värre, läste noter, var man en jävla borgare. Det här med att vara kommersiell eller inte har hängt med sedan dess. Fanns en hel del som hämmade svensk musik för lång tid. Allt det här kanske är okänt för de yngre. Sen var det även fult göra musik på svenska och svenska band, artister var ju aldrig lika bra som utländska. Visst fanns det mycket skit och det har blivit bättre. En annan vanlig åsikt som var vanlig var även typ ja de är ganska bra för att vara ett svenskt band. Det brukar man inte höra längre, tack och lov. Det finns musik som säljer mer än andra och de är alla i viss mån kommersiella, hur mycket man än förnekar det. Sen finns det dem som gillar udda band tills de blir större och då duger de inte. Det är även något som vissa författare har varit med om, att de inte duger när de slår igenom.

Fast att göra musik i linje med till exempel en politisk övertygelse kan väl inte bara vara dynga? Tycker du så? Jag gillar att det finns motrörelser i konsten (jaha, nu är vi där igen haha), det speglar vårt samhälle och kanske öppnar ögonen för många. Utan punken hade inte jag tagit upp en gitarr från början.

Jag tyckte och tycker fortfarande att proggen bara var skit och 99% av all punk. Men det är jag det. Nej det är bra att det finns motrörelser, även om jag inte delar deras åsikter eller bara lite. Om man titta på proggrörelsen som inte tyckte man skulle tjäna pengar alls på sin musik och spydde galla över de som tjänade rejält på sin, är det väl upp till dem själv? Det där var en del av den svenska avundsjukan. Sen fick ju de själva problem försvara sig när de själva tjänade stålar på sin musik. Om det var punken som fick dig att plocka upp guran så är det bra för dig. Men hade det berott på punken hade jag aldrig börjat spela alls. Så olika det kan vara. 😉

[friend (oregistrerad)]

Jag ställer upp det som punkter eftersom jag inte vill skriva för långt inlägg. 😆

Jag skriver musik för att jag tycker om att göra det.

Jag spelar in den för att jag har råd, kunskap, möjlighet och samarbetspartners

som är mer än kompetenta att göra det och som samtidigt tycker om min musik.

Jag lägger ner en massa på att få melodier och text att bli så bra som det överhuvudtaget går att få dem,

eftersom jag vill att det ska bli en så bra låt som möjligt.

Jag stjäl inte medvetet, även om jag influeras av musik jag lyssnar på eller har lyssnat på tidigare.

Jag vill sälja så mycket som jag överhuvudtaget kan för då får jag tillbaka satsade pengar, en möjlighet att ge till behövande barn(ger 40:-/CD till dem)

och en möjlighet att trygga mina 6 barns framtid, men jag har det tillräckligt bra i dagens läge att jag inte behöver försörja mig på musiken.

Sen är det ett par saker som jag vill, men samtidigt skiter i om det inte änder, vilket är lite konstigt tycker jag eftersom det blir lite paradoxer av det.

Jag vill bli mer känd som musiker, samtidigt som jag inte bryr mig om kändisskap.

Jag vill gärna ha ett fett bankkonto, men samtidigt har jag ju det helt OK nu så .....

Jag skulle vilja att folk kände igen mig mer än de gör idag, men samtidigt vill jag ju absolut inte framstå som bättre än andra.

Jag hoppas att folk gillar min musik, men för att den då kommer att ge dem något, inte för att de ska ge mig kudos.

När det kommer till den kommersiella debatten så oroar jag mig inte det minsta.

Jag anser att min musik är så bra som den är att jag inte behövde fundera på om jag skulle tilta den åt ena eller andra hållet

för att få en mer kommersiell aspekt på den. Jag har fans från 5-84 och det har varit få under årens lopp som inte alls har gillat min musik.

Jag kanske inte är någons favorit, men jag får mer än tillräckligt med positiv feedback för att vara lugn.

Detta kommer, känner jag, utav ett gediget hantverk och en enveten strid med toner och ord för att få ett slutresultat som jag själv kan känna att jag är nöjd med.

När det gäller religionen i detta så sätter den inga käppar i hjulen utifrån det sättet som jag jobbar med min musik.

Avslutningsvis:

Är jag en självgod skitstövel som tror han är så djävla bra?

Nja, kanske. Äh, OK då. 😉

Men de fakto är att jag jobbar mycket, mycket hårt för att uppnå ett gott resultat, som jag kan vara nöjd med, och därmed andra.

Det är något som jag inte tycker att jag behöver vara buskablyg för.

Om folk gillar det jag gör är det väl bra. Då får jag ju chansen att köpa en villa i Monaco och en helikopter och en Ferarri och ett arabiskt fullblod och .....

Nä, skit samma. Har det bra som jag har det. Fan vá kul det är med musik. 😉

Fast en ung, snygg fru kanske skulle vara....... 😎😆

P.S. Ni håller debatten på ett mycket civiliserat plan, tycker jag. 🙂

[BozoB]

Sophie Somajo har löst det hela på ett bra sätt kan man nog säga. Hon cashar in stimpengar på andra artister(med sk kommersiella alster) men när hon själv sätter sitt namn som artist handlar det om något helt annat(antagligen exakt den musik som hon själv känner för att göra).

Danny - If Only You(kompositör Sophia Somajo)

Sophia Somajo - Warm Blooded Murder

http://www.youtube.com/watch?v=2GnC86OPxS8&e

För egen del skulle jag aldrig ändra eller tillrättalägga något jag gör för att "gå hem" hos fler personer. Fast å andra sidan är jag inte på den nivån överhuvudtaget så det är skit samma. Min egen musik är en hobby för mig och jag har inte slutfört en låt på 10 år. Som tekniker å andra får man dansa efter kundens/artistens pipa så där är det lätt.

Redigerat 11 oktober 2008 av BozoB