Artistintegritet vs Kommersialism

[Valle]

Jag har funderat på det här med artistintegritet vs kommersialism. Dvs, sådant man normalt funderar på en fredag, på jobb...

Hur betydelsefull är egentligen den artistiska integriteten om man ändå, helt eller delvis, "gärna gör det för pengarna" (kommersialism)?

[Claes Holmerup]

Plockar fram Coca-Cola och Popcorn, bänkar mig framför datorn och ser fram emot en hetsig diskussion som kommer att vara minst hela helgen... 😛

[Micke H]

För mig personligen så bryr jag mig inte det minsta om artisten har gjort sin musik för att tjäna pengar, för att få nya fans eller för sin egen tillfredsställelse skull. Så länge jag gillar det så skiter jag i varför det kom till. Argument om artister som "säljer ut" har jag alltid tyckt varit störtlöjliga.

[Gojira]

Plockar fram Coca-Cola och Popcorn, bänkar mig framför datorn och ser fram emot en hetsig diskussion som kommer att vara minst hela helgen... 😛

Lugnt om jag sitter bredvid dig? 😛

[Hellpig]

Haha, bra ämne för en flammande helg-eld, Valle. Fast det är ändå intressant men det finns bara så j-a många aspekter tycker jag. Till exempel så tycker jag nog rent spontant att jag föredrar en artist som gör precis vad han känner för och skiter i de kommersiella aspekterna. Men... å andra sidan är ju KISS ett av mina favoritband genom tiderna och ett mer genomkommersialiserat jippo får man ju leta efter! Men jag tycker det coolt med artister som gör precis det som de känner för samtidigt som jag är väldigt tveksam på att det finns särskilt många signade artister som verkligen gör det. Man ser ju t ex hur Bob Rock "körde/styrde" Metallica under inspelningen av Det svarta albumet. Jag är fan ta mig skeptisk rent överlag.

[tbruce]

Känns ibland som att det uppfattas som mer provocerande att göra kommersiell musik än att göra provocerande musik.

[Johan Royen]

Ska försöka hålla mig till ett inlägg i den här tråden där jag förklarar hur jag ser på saken...

Till att börja med ska jag säga att de båda inte nödvändigtivs är motsatser, inte minst då merparten av all musik görs av artisten för artistens egen skull (om det sedan är aphex twin-mangel eller boney m-slisk gör detsamma). Allt har snarare att göra med en långvarig idé om att all kultur går att dela in på en skala från högt till lågt (vilket är fullt möjligt, men inte har någon bärighet på diskussionen). Om jag (rent hypotetiskt) vill producera (den tyska 90-tals kitsch-satanistiska eurodance-gruppen) 666 men istället väljer att göra svåra idm-grejer på grund av grupptrycket från mina producentkollegor har jag lika litet integritet som någon som gör tvärtom för att tjäna pengar.

[Claes Holmerup]

Känns ibland som att det uppfattas som mer provocerande att göra kommersiell musik än att göra provocerande musik.

Framför allt i musikerkretsar... 😄

Då återstår att definiera vad som är "kommersiell musik" och varför det är "bättre" eller "sämre" än... ja- vad säger man? "vanlig musik"...? 😛

Är musik som en välkänd artist själv älskar, inte lika "kommersiell" som musik som bara skapas för att tjäna pengar? Vem kan säga vilket som är vilket? Ett exempel som jag osökt kommer att tänka på, är förstås Basshunter, som är favorit-hatobjektet bland "riktiga musiker"; Hans musik är ju kommersiellt gångbar, men han älskar det han gör. Är det då "kommersiell musik" egentligen...? När en artist har blivit känd och börjat sälja guld; kan han då någonsin göra annat än "kommersiell musik"...?

Följdfrågan som gärna också kommer i sammanhanget:

Udda musikstilar som nästan ingen lyssnar på och köper - är den musiken automatiskt "finare" eller "bättre" än "kommersiell musik"?

Handlar det kanske rentav om tycke och smak, så att man fnyser åt sådant man inte gillar och slentrianmässigt kallar det för "kommersiell musik" eftersom det har en negativ klang...?

Sådär, ja - ladda hagelbössorna, för nu finns det lite att slåss om... 😛

Redigerat 10 oktober 2008 av Claes

[Valle]

För mig personligen så bryr jag mig inte det minsta om artisten har gjort sin musik för att tjäna pengar, för att få nya fans eller för sin egen tillfredsställelse skull. Så länge jag gillar det så skiter jag i varför det kom till.

Fair enough! Frågan är om du (eller artisten) skiter lika mycket/lite i pengarna och fansen som musiken genererar resp. skapar.

Redigerat 10 oktober 2008 av Valle

[Vallhagen]

Men Valle; hur stor blir skillnaden om den kommersiella artisten är religiös?

😛

[Neosus]

Om jag lägger upp en truddilutt här på detta forum blir då denna truddilutt kommersiell?

Om jag åker ut på en spelning, låt säga att jag spelar på en logdans längst upp i lappland för 2 st dansande samer, är det då en kommersiell spelning?

Om jag är bäst, kändis och jävligt snygg men tjänar ingenting på musik...ehmm...... Är då min musik kommersiell bara för att?

Om jag är....mmm.. .ÄSCH kom inte på nå mera.

😛

När ska ni börja forumbråka? 😛

[tordA]

Japp

Japp

Japp

synd

imorgon.. alltid imorgon !

Om jag lägger upp en truddilutt här på detta forum blir då denna truddilutt kommersiell?

Om jag åker ut på en spelning, låt säga att jag spelar på en logdans längst upp i lappland för 2 st dansande samer, är det då en kommersiell spelning?

Om jag är bäst, kändis och jävligt snygg men tjänar ingenting på musik...ehmm...... Är då min musik kommersiell bara för att?

Om jag är....mmm.. .ÄSCH kom inte på nå mera.

😛

När ska ni börja forumbråka? 😛

Redigerat 10 oktober 2008 av tordA

[Gain]

KISS ett av mina favoritband genom tiderna och ett mer genomkommersialiserat jippo får man ju leta efter! Men jag tycker det coolt med artister som gör precis det som de känner för samtidigt som jag är väldigt tveksam på att det finns särskilt många signade artister som verkligen gör det.

Detsamma..när det gäller KISS 😛 Konst - i vilken form det må vara - är som bäst när den är konceptuell och genomtänkt. Vilka skäl och i vilken grad omgivningen (läs hungriga skivbolagsbossar och fruar med dyra vanor) påverkar må vara osagt, men för mig så är Paul Stanley lika äkta som någonsin Bruce Springsteen.

[DieHard (oregistrerad)]

Plockar fram Coca-Cola och Popcorn, bänkar mig framför datorn och ser fram emot en hetsig diskussion som kommer att vara minst hela helgen... 😛

😛🙂 Ja eftersom jag inte har råd gå ut eller nånting efter att köpt en beggad gura jag inte hade råd köpa ens så... Men vad gör man när rätt grej finns vid fel tillfälle? 😛

[Hellpig]

Plockar fram Coca-Cola och Popcorn, bänkar mig framför datorn och ser fram emot en hetsig diskussion som kommer att vara minst hela helgen... 😛

😛🙂 Ja eftersom jag inte har råd gå ut eller nånting efter att köpt en beggad gura jag inte hade råd köpa ens så... Men vad gör man när rätt grej finns vid fel tillfälle? 😛

Vad blev det för gura då?

Mer på-ämnet:

Jag har kommit en insikt eller vad man nu skall kalla det efter att ha passerat 40-årsstrecket att man borde vara beredd på att göra precis vad som helst för att lyckas. Ibland undrar jag om det är en av de faktor som skiljer dem som lyckas från de som misslyckas (och ja, jag anser att det finns en hel rad faktorer som spelar in för dem som slår, där talang inte alltid är en framträdande faktor) och jag undrar hur det hade gått om jag haft den insikten för 20 år sedan?

När jag var runt 20 och lirade i band så ville jag faktiskt gå hela vägen men bandet jag spelade med höll mig tillbaks. Jag ville köra på stenhårt med pyro, ös, nakenhet och i princip vad som helst för uppmärksamhet men de andra tyckte att det skulle vara pinsamt. Vilket förmodligen var helt fel inställning från dem misstänker. De är samma personer som har kvar 150 ex av vår CD med jag har har kvar 2 stycken. Guess why? Kanske det gamla härliga begreppet "Sell your soul for rock and roll" håller mer sanning än vad man vill tro?

[Valle]

Men Valle; hur stor blir skillnaden om den kommersiella artisten är religiös

[../..]

😛

No fucking way I'm diving into that again! 😛!

[DieHard (oregistrerad)]

Känns ibland som att det uppfattas som mer provocerande att göra kommersiell musik än att göra provocerande musik.

Framför allt i musikerkretsar... 🙂

Då återstår att definiera vad som är "kommersiell musik" och varför det är "bättre" eller "sämre" än... ja- vad säger man? "vanlig musik"...? 😛

Är musik som en välkänd artist själv älskar, inte lika "kommersiell" som musik som bara skapas för att tjäna pengar? Vem kan säga vilket som är vilket? Ett exempel som jag osökt kommer att tänka på, är förstås Basshunter, som är favorit-hatobjektet bland "riktiga musiker"; Hans musik är ju kommersiellt gångbar, men han älskar det han gör. Är det då "kommersiell musik" egentligen...? När en artist har blivit känd och börjat sälja guld; kan han då någonsin göra annat än "kommersiell musik"...?

Följdfrågan som gärna också kommer i sammanhanget:

Udda musikstilar som nästan ingen lyssnar på och köper - är den musiken automatiskt "finare" eller "bättre" än "kommersiell musik"?

Handlar det kanske rentav om tycke och smak, så att man fnyser åt sådant man inte gillar och slentrianmässigt kallar det för "kommersiell musik" eftersom det har en negativ klang...?

Sådär, ja - ladda hagelbössorna, för nu finns det lite att slåss om... 😛

Det där är intressant om udda musikstilar,band. Finns och har funnits band som sagt de är stolta att de inte spelas i radio för att det är bara dynga etc. Det är självklart bara strunt. Minns någon intervju för länge sen med Ritchie Blackmore när han blev beskylld för vara kommersiell så sa han "vem tycker inte om att höra sin egen musik i radio? Jag gör det." Och varför skulle man skämmas för det? Tvärtom. Tycker personligen att alla dessa, enligt mig, halvkassa proggband, förstörde mycket på 70-talet där man spydde galla över all musik som man tjänade stålar på. Det var ju riktigt rött här på den tiden. Och värst av alla var ju deras hatobjekt ABBA. Och bland punkband fanns åsikten om man brydde sig om att stämma sina instrument, och än värre, läste noter, var man en jävla borgare. Det här med att vara kommersiell eller inte har hängt med sedan dess. Fanns en hel del som hämmade svensk musik för lång tid. Allt det här kanske är okänt för de yngre. Sen var det även fult göra musik på svenska och svenska band, artister var ju aldrig lika bra som utländska. Visst fanns det mycket skit och det har blivit bättre. En annan vanlig åsikt som var vanlig var även typ ja de är ganska bra för att vara ett svenskt band. Det brukar man inte höra längre, tack och lov. Det finns musik som säljer mer än andra och de är alla i viss mån kommersiella, hur mycket man än förnekar det. Sen finns det dem som gillar udda band tills de blir större och då duger de inte. Det är även något som vissa författare har varit med om, att de inte duger när de slår igenom.

[tAUG]

Är musik som en välkänd artist själv älskar, inte lika "kommersiell" som musik som bara skapas för att tjäna pengar? Vem kan säga vilket som är vilket?

Det är väl det man inte riktigt kan och därför blir begräppet kommersiellt ganska felvridet när man använder det som en synonym på dålig musik.

Handlar det kanske rentav om tycke och smak, så att man fnyser åt sådant man inte gillar och slentrianmässigt kallar det för "kommersiell musik" eftersom det har en negativ klang...?

Precis

Udda musikstilar som nästan ingen lyssnar på och köper - är den musiken automatiskt "finare" eller "bättre" än "kommersiell musik"?

Alltså egentligen så borde det ju vara det som blir slutsatsen, eller iaf om de som utövar musikstilarna inte har för avsikt att sälja någonting, om man automatiskt kopplar kommersiell musik med dålig musik. Då kan man ju dra det ännu längre och fråga huruvida musiken blir bättre (mindre kommersiell) när fler folk laddar ner - piratkopierar - musiken och inte betalar för sig. Artisten kan ju vara jättekänd men han säljer ingenting, han kan inte ha för avsikt att sälja någonting eftersom ingen köper någonting och alltså är han inte kommersiell. 😛

Alltså måste ju piratkopiering (😛🙂) vara en skänk från ovan, då musiker kan bli kända världen över utan att bli anklagade för att vara kommersiella och _all_ musik är då _bra_ musik!

Härligt!

Hipp hurra tjo fadderittan

gul bil

😛

[tAUG]

Plockar fram Coca-Cola och Popcorn, bänkar mig framför datorn och ser fram emot en hetsig diskussion som kommer att vara minst hela helgen... 😛

Glöm inte fårskinnstofflorna och morgonrocken!

Det ska inte jag göra iaf 😛

[Demomannen]

Valle - för att återknyta till ditt första inlägg; vad är egentligen artistisk integritet och existerar alls någon sådan i popbranschen, som jag antar att de flesta av oss tänker på i den här diskussionen?

Definitionen av en lyckad popplatta är ju att den är populär, antingen i en begränsad krets (dödsmetall-fans) eller i en vidare mening (flickor 11-13).

Om musiken inte är populär i sin tänkta målgrupp är den antingen dålig - den tilltalar för få - eller dåligt marknadsförd. Och att göra musik för att tilltala så många som möjligt eller att köpa uppmärksamhet brukar väl inte vara förenligt med artistisk integritet?

För att hitta artister som står utanför marknadens krav på lönsamhet, stor eller liten, tror jag man måste söka sig till statsfinansierad konstmusik eller liknande.

Jag har sagt det förut här på forumet, Claes är lite inne på samma spår; att populär musik skulle vara mindre fin än annan musik är en vanlig åsikt bland hobbymusiker inte minst. Jag kan bara anta att det handlar om avund.

Att göra oljud ingen bryr sig om är enkelt, att skapa musik som tilltalar massorna är en konst.

[DieHard (oregistrerad)]

Valle - för att återknyta till ditt första inlägg; vad är egentligen artistisk integritet och existerar alls någon sådan i popbranschen, som jag antar att de flesta av oss tänker på i den här diskussionen?

Definitionen av en lyckad popplatta är ju att den är populär, antingen i en begränsad krets (dödsmetall-fans) eller i en vidare mening (flickor 11-13).

Om musiken inte är populär i sin tänkta målgrupp är den antingen dålig - den tilltalar för få - eller dåligt marknadsförd. Och att göra musik för att tilltala så många som möjligt eller att köpa uppmärksamhet brukar väl inte vara förenligt med artistisk integritet?

För att hitta artister som står utanför marknadens krav på lönsamhet, stor eller liten, tror jag man måste söka sig till statsfinansierad konstmusik eller liknande.

Jag har sagt det förut här på forumet, Claes är lite inne på samma spår; att populär musik skulle vara mindre fin än annan musik är en vanlig åsikt bland hobbymusiker inte minst. Jag kan bara anta att det handlar om avund.

Att göra oljud ingen bryr sig om är enkelt, att skapa musik som tilltalar massorna är en konst.

Nja det där var grovt förenklat att skapa musik som tilltalar massorna är en konst. Visst har det och finns de är mycket duktiga och gör mycket bra låtar. Men det mesta som tilltalar kreti och pleti är och förblir skval. Det handlar för det mesta om att ha tillgång till kapital för att få musiken spelad om och om och om igen tills folk börjar gilla den. Det är som att säga Idol är ett genialt program för att det når många tittare. Det som säljer mest är inte nödvändigtvis bra lika lite som det som det säljs lite av är dåligt. Även det omvända gäller.

[Valle]

Valle - för att återknyta till ditt första inlägg; vad är egentligen artistisk integritet och existerar alls någon sådan i popbranschen, som jag antar att de flesta av oss tänker på i den här diskussionen?

Definitionen av en lyckad popplatta är ju att den är populär, antingen i en begränsad krets (dödsmetall-fans) eller i en vidare mening (flickor 11-13).

Om musiken inte är populär i sin tänkta målgrupp är den antingen dålig - den tilltalar för få - eller dåligt marknadsförd. Och att göra musik för att tilltala så många som möjligt eller att köpa uppmärksamhet brukar väl inte vara förenligt med artistisk integritet?

För att hitta artister som står utanför marknadens krav på lönsamhet, stor eller liten, tror jag man måste söka sig till statsfinansierad konstmusik eller liknande.

Jag har sagt det förut här på forumet, Claes är lite inne på samma spår; att populär musik skulle vara mindre fin än annan musik är en vanlig åsikt bland hobbymusiker inte minst. Jag kan bara anta att det handlar om avund.

Att göra oljud ingen bryr sig om är enkelt, att skapa musik som tilltalar massorna är en konst.

Intressant inlägg!

Men först måste jag erkänna att jag inte riktigt förstår vem du riktar dina frågor till. Om de av någon anledning är riktade till mig personligen så begriper jag inte varför du ställer frågor som redan, mer eller mindre, inbegrips i min inledande fråga. Hade jag "vetat", hade jag liksom inte startat tråden... Eller så vill du bara poängtera att min fråga var för vag för att kunna starta en diskussion i ämnet — i så fall, OK.

Hursomhelst:

När jag försöker greppa begreppet "artistisk integritet" så lyckas jag inte få något grepp om det — det liksom glider ur mellan fingrarna hela tiden. Och jag tror det beror på att vi sätter "artistisk" före "integritet" som det hela blir fel på något sätt. För mig är en artist en person som vill skylta med, förbättra och utveckla sina prestationer. Detta anser jag kan endast göras genom allmänt tillgängliggörande av den egna prestationen. I samma ögonblick som artisten "tar åt sig" av allmänhetens respons och låter detta färga av sig på kommande prestationer, så har artisten redan där "tummat" på den artistiska integriteten.

Vad än värre är: kommersialism (om vi fortfarande håller oss inom ramarna för artist- och musikbranschen) innebär för mig mer än enbart strävan efter ekonomisk förtjänst — jag tycker att det borde kunna innefatta prestige, ära och erkännande. Det räcker alltså att en artist "mäter" sina egna prestationer (tävling) med andras för att omfattas av kommersiellt tänk.

Vad jag tror jag försöker säga är att "artistisk integritet" egentligen inte finns — oavsett vilket artisteri man håller på med. Det är kanske bara ett påhitt av en mycket liten grupp artister som inte fick göra vad de ville, hur och när de ville, utan att någon skulle lägga sig i deras "prestationer". Det var kanske samma grupp artister som drev fram det så osexiga uttrycket "kommersialismens negativa verkningar". Kanske.

När det begav sig för mig, särskilt under andra hälften av 80-talet, så hade jag bara tre saker i huvudet när det gällde mitt artisteri och dess syfte: pengar, brudar och sex!

Idag är det i huvudsak bara pengar. Jag är en riktig "hora", skulle man kunna säga!

HÄPP!

[SyntaxError]

Man kan ju ställa frågan till sig själv fast lite omvänt: "Skulle jag göra det här/den här musiken om jag var ekonomiskt oberoende?"

Det mesta vi gör är ju av "arbetsart" alltså att vi jobbar, tjänar pengar osv. Jag hoppas att musiken för de flesta av er är ett sätt att koppla av och ha roligt, det är det i alla fall för mig. Sen är det ju oundvikligt att "jobba" för pengar om man nu har valt att försöka livnära sig på musicerande.

[Valle]

Det mesta vi gör är ju av "arbetsart" alltså att vi jobbar, tjänar pengar osv. Jag hoppas att musiken för de flesta av er är ett sätt att koppla av och ha roligt, det är det i alla fall för mig. Sen är det ju oundvikligt att "jobba" för pengar om man nu har valt att försöka livnära sig på musicerande.

För mig (i egenskap av artist) är musik oftast förknippat med snabba ryck, hektiskt schema samt orimliga dead-lines, så särskilt avkopplande är det nog inte. Men roligt? Ja, för fan! 😄

[SyntaxError]

Känns ibland som att det uppfattas som mer provocerande att göra kommersiell musik än att göra provocerande musik.

Framför allt i musikerkretsar... 🙂

Då återstår att definiera vad som är "kommersiell musik" och varför det är "bättre" eller "sämre" än... ja- vad säger man? "vanlig musik"...? 😄

Är musik som en välkänd artist själv älskar, inte lika "kommersiell" som musik som bara skapas för att tjäna pengar? Vem kan säga vilket som är vilket? Ett exempel som jag osökt kommer att tänka på, är förstås Basshunter, som är favorit-hatobjektet bland "riktiga musiker"; Hans musik är ju kommersiellt gångbar, men han älskar det han gör. Är det då "kommersiell musik" egentligen...? När en artist har blivit känd och börjat sälja guld; kan han då någonsin göra annat än "kommersiell musik"...?

Följdfrågan som gärna också kommer i sammanhanget:

Udda musikstilar som nästan ingen lyssnar på och köper - är den musiken automatiskt "finare" eller "bättre" än "kommersiell musik"?

Handlar det kanske rentav om tycke och smak, så att man fnyser åt sådant man inte gillar och slentrianmässigt kallar det för "kommersiell musik" eftersom det har en negativ klang...?

Sådär, ja - ladda hagelbössorna, för nu finns det lite att slåss om... 😛

Det där är intressant om udda musikstilar,band. Finns och har funnits band som sagt de är stolta att de inte spelas i radio för att det är bara dynga etc. Det är självklart bara strunt. Minns någon intervju för länge sen med Ritchie Blackmore när han blev beskylld för vara kommersiell så sa han "vem tycker inte om att höra sin egen musik i radio? Jag gör det." Och varför skulle man skämmas för det? Tvärtom. Tycker personligen att alla dessa, enligt mig, halvkassa proggband, förstörde mycket på 70-talet där man spydde galla över all musik som man tjänade stålar på. Det var ju riktigt rött här på den tiden. Och värst av alla var ju deras hatobjekt ABBA. Och bland punkband fanns åsikten om man brydde sig om att stämma sina instrument, och än värre, läste noter, var man en jävla borgare. Det här med att vara kommersiell eller inte har hängt med sedan dess. Fanns en hel del som hämmade svensk musik för lång tid. Allt det här kanske är okänt för de yngre. Sen var det även fult göra musik på svenska och svenska band, artister var ju aldrig lika bra som utländska. Visst fanns det mycket skit och det har blivit bättre. En annan vanlig åsikt som var vanlig var även typ ja de är ganska bra för att vara ett svenskt band. Det brukar man inte höra längre, tack och lov. Det finns musik som säljer mer än andra och de är alla i viss mån kommersiella, hur mycket man än förnekar det. Sen finns det dem som gillar udda band tills de blir större och då duger de inte. Det är även något som vissa författare har varit med om, att de inte duger när de slår igenom.

Fast att göra musik i linje med till exempel en politisk övertygelse kan väl inte bara vara dynga? Tycker du så? Jag gillar att det finns motrörelser i konsten (jaha, nu är vi där igen haha), det speglar vårt samhälle och kanske öppnar ögonen för många. Utan punken hade inte jag tagit upp en gitarr från början.

[Opus99]

Om någon bara gör det för pengarna så är ju den artistiska integriteten betydelselös för den personen. Men jag tror det är extremt få såna människor i vår värld.

Jag tror att båda elementen finns i alla människor. Vi vill alla göra det vi älskar, och vi vill bli älskade och välmående utav det. Jag tror att ”kommersiellt framgångsrik” egentligen betyder ”Jag är bra, duktig, älskad, firad”. Och viljan att få känna sig duktig, älskad för att man gör det man själv älskar ... det är ju faktiskt den högsta av lycka som en människa kan få uppleva – alla kategorier.

Jag tror också att man blandar ihop dom två aspekterna med åren – göra det jag själv gillar, och bli uppskattad för det. Som liten, som börjar det med att man hör, känner, älskar och vill dit, där musiken är. Man vill bli en del av den, få hitta den plats där det känns så som man känner när man hör musiken. Så man börjar liksom att uttrycka det, och undermedvetet dra sig åt det hållet. Sen träffar man på en tant med hårknut och glasögonen på nästippen, som sätter en på att plöja skalor upp och skalor ner i ett par år .. man slutar .. kapar familjens dator och hamnar på DC och forum, och börjar tanka pirat-mjukvaror och känna av temperaturen i forumen. Men man vill ju bara göra … så när tekniken kommer i vägen, och man inte fattar ”hur det är tänkt att vara”, så tvingas man fråga .. oftast på forum, IRC och andra ställen. Eftersom man inte vet vad man egentligen frågar efter, så blir frågan lite luddigt formulerad och då får man en hel rad med både beskäftiga och illvilliga svar tillbaka – allt ifrån att ”grabben, som man frågar får man svar”, och ”Man LÄR SIG hur det funkar, hur ska du annars räkna med att få till något?” (när det är exakt det han försöker göra genom att fråga), till hånskratt som ”Det finns väl ingen seriös som använder hårdvaran A och mjukvaran B?" ...

Och till slut så sitter man där själv och provar plug-ins, tankar hem mjukvarusyntar och har liksom aldrig den där härliga lusten och drivkraften för att kasta sig över dom, och hur man kan använda dom, liksom en hungrig hund över matskålen. Man får svar som antyder att om musiken inte låter bra, så beror det på att ljudet är dåligt. Så, hur EQar man ett piano för att ackorden ska låta bättre? Och sen alla dessa diffusa hänvisningar till vad som är "proffs", och så många verkar veta hur dom gör, så gör alla proffs, proffs använder såna här, såna där, aldrig såna där .. och alla säger helt olika saker och inte är dom proffs själva heller ...

Till slut så hamnar man i fåran att om musiken ska göra sig hörd, så måste man göra enkel, slagkraftig musik som passar radion, och det ska skruvas och kranas med mjuksyntar, samplingar, och det ska kontaktas skivbolag och det ska marknasföras aggressivt och … ja, till slut börjar man ju nästan håna de som är där man själv kom ifrån en gång i tiden. För de fattar ju inte, att för att få bli älskad så måste man göra sånt som älskas .. och de som gör det de själva vill är ju bara naiva idioter. Luke Skywalker har blivit en Darth Vader.

När i slutändan allt man i grund och botten ville, var att vilja dit, till det sinnestillstånd som man hör i musiken, bli en del av den, och få vara där i det man står för och älskar, och få känna sig och sina alster uppskattade och vara det som man en gång hörde där inne i musikens djup som grep en med en sån obeskrivlig kraft och engagemang.

Redigerat 11 oktober 2008 av Opus99

[SyntaxError]

Om någon bara gör det för pengarna så är ju den artistiska integriteten betydelselös för den personen. Men jag tror det är extremt få såna människor i vår värld.

Jag tror att båda elementen finns i alla människor. Vi vill alla göra det vi älskar, och vi vill bli älskade och välmående utav det. Jag tror att ”kommersiellt framgångsrik” egentligen betyder ”Jag är bra, duktig, älskad, firad”. Och viljan att få känna sig duktig, älskad för att man gör det man själv älskar ... det är ju faktiskt den högsta av lycka som en människa kan få uppleva – alla kategorier.

Jag tror också att man blandar ihop dom två aspekterna med åren – göra det jag själv gillar, och bli uppskattad för det. Som liten, som börjar det med att man hör, känner, älskar och vill dit, där musiken är. Man vill bli en del av den, få hitta den plats där det känns så som man känner när man hör musiken. Så man börjar liksom att uttrycka det, och undermedvetet dra sig åt det hållet. Sen träffar man på en tant med hårknut och glasögonen på nästippen, som sätter en på att plöja skalor upp och skalor ner i ett par år .. man slutar .. kapar familjens dator och hamnar på DC och forum, och börjar tanka pirat-mjukvaror och känna av temperaturen i forumen. Men man vill ju bara göra … så när tekniken kommer i vägen, och man inte fattar ”hur det är tänkt att vara”, så tvingas man fråga .. oftast på forum, IRC och andra ställen. Eftersom man inte vet vad man egentligen frågar efter, så blir frågan lite luddigt formulerad och då får man en hel rad med både beskäftiga och illvilliga svar tillbaka – allt ifrån att ”grabben, som man frågar får man svar”, och ”Man LÄR SIG hur det funkar, hur ska du annars räkna med att få till något?” till hånskratt som ”Det finns väl ingen seriös som använder hårdvaran A och mjukvaran B?" ...

Och till slut så sitter man där själv och provar plug-ins, tankar hem mjukvarusyntar och har liksom aldrig den där härliga lusten och drivkraften för att kasta sig över dom, och hur man kan använda dom, liksom en hungrig hund över matskålen. Man får svar som antyder att om musiken inte låter bra, så beror det på att ljudet är dåligt. Så, hur EQar man ett piano för att ackorden ska låta bättre? Och sen alla dessa diffusa hänvisningar till vad som är proffs, och så många verkar veta hur dom gör, å gör alla proffs, proffs använder såna här, såna där, aldrig såna där .. och alla säger helt olika saker och inte är dom proffs själva heller ...

Till slut så hamnar man i fåran att om musiken ska göra sig hörd, så måste man göra enkel, slagkraftig musik som passar radion, och det ska skruvas och kranas med mjuksyntar, samplingar, och det ska kontaktas skivbolag och det ska marknasföras aggressivt och … ja, till slut börjar man ju nästan håna de som är där man själv kom ifrån en gång i tiden. För de fattar ju inte, att för att få bli älskad så måste man göra sånt som älskas .. och de som gör det de själva vill är ju bara naiva idioter. Luke Skywalker har blivit en Darth Vader.

När i slutändan allt man i grund och botten ville, var att vilja dit, till det sinnestillstånd som man hör i musiken, bli en del av den, och få vara där i det man står för och älskar, och få känna sig och sina alster uppskattade och vara det som man en gång hörde där inne i musikens djup som grep en med en sån obeskrivlig kraft och engagemang.

Haha fan vad du får det att låta deppigt, men det finns mycket sanning i din beskrivning. Jag tänker att det är lite samma sak som att "mogna" eller "bli vuxen", kanter och vassa hörn slipas av och man formas mer och mer in i mittfåran. Det är ett öde som de flesta av oss går till mötes.

När man drar klyschan "jag gillar deras tidigare grejer" eller "första plattan är bäst" så vill jag hellre tro att det beror på att ett bands/artists första skiva är en produkt av det tidiga vuxenlivet/tonåren. Man har samlat på sig idéer och kunskaper under ett antal år och får till slut ihop det hela till en platta, det är liksom essensen av hela ens kreativa ungdom. Sen ska du helt plötsligt skapa en ny platta (kanske för att skivbolag kräver det) och då har man tömt ut sig för en ganska lång tid framöver.

Så att man "överger" ett band när dom blir stora eller kommersiella är kanske naturligt i många fall.

[slejnard]

Vilken härlig läsning. Vinglaset har åkt fram redan nu kl 13.30.

Vem här vill inte kunna leva o tjäna pengar på musiken? Som valle säger, lite horeri behövs.

Skål!

[Demomannen]

Det mesta vi gör är ju av "arbetsart" alltså att vi jobbar, tjänar pengar osv. Jag hoppas att musiken för de flesta av er är ett sätt att koppla av och ha roligt, det är det i alla fall för mig. Sen är det ju oundvikligt att "jobba" för pengar om man nu har valt att försöka livnära sig på musicerande.

För mig (i egenskap av artist) är musik oftast förknippat med snabba ryck, hektiskt schema samt orimliga dead-lines, så särskilt avkopplande är det nog inte. Men roligt? Ja, för fan! 😮

Då är vi överens! 🙂

[Demomannen]

Det handlar för det mesta om att ha tillgång till kapital för att få musiken spelad om och om och om igen tills folk börjar gilla den.

Du har uppenbarligen inte en susning om hur det hänger ihop. Lycka till med musikkarriären, eller du är förmodligen för fin för sånt? 😮