Teori VS Känsla

[dede]

Equality och jag startade denna diskussion i en annan tråd. Jag tycker att ämnet förtjänar att utvecklas.

QUOTE (dede @ 27 December 2006, 20:04)

All musik som görs från hjärtat om det så bara är att klappa två stenar mot varandra ingår i min definition. I motsats till den musik som går att analysera, översätta till noter, korrigera så att fel blir rätt..........

God fortsättning!

All musik går att analysera dede. Det är en sjukdom jag har som förhoppningsvis inte spridit sig till hjärtat ännu

[Wernborg]

Bra initiativ dede.

Jag fyller på med min ståndpunkt från föregående tråd:

Anser det omöjligt att göra musik enbart baserat på känsla. Självklart är det förmedlingen av känslan som är det viktiga (som equality säger), men även om man som bluesman tycker att man kör enbart på känsla så ligger det ju kunskap eller musikteori, medvetet eller omedvetet, under detta till grund för denna förmedling

En psykolog skulle väl i en parallell till detta vara den som analyserar med teori det klienten bara har en känsla för?? (Usch prettovarning)

Kämpa på!

[dede]

Ja, all musik går att analysera. Och vad får man? En miljon Hendrixkopior som ändå överflyglas av orginalet?

Kunskap är bra men att teoritesera/analysera för mycket skapar ett filter mellan vad kreatören vill göra och det som når ut. Jag är för surealisternas tankegångar om automatisk skrift. Jag tror att en rejälbit av populärmusikens hörnstenar har gjorts på känsla/intuition (närbesläktat i sammanhanget) utan analys av vad akord etc.

[tsmalmbe (oregistrerad)]

Jag spelar med i en liten grupp där alla kan föra höga diskussioner om skalor coh fanskap och hur just denna speciella låt historiskt sett spelast som si-å-så och nu med att sänka dittan och höja dattan blir det hexamixolydiskt och fan och hans mormor. Och jag bara sitter där med min gitarr och nickar.

Det gör mig ofta lite avundsjuk, på att dom kan och har ytterligare en invinkling i det vi gör än jag.

[dede]

Ja min personliga teori är väl strikt antimusikalisk och gäller bara för mig: Undvik akord så långt det går, ju mer kontrapunkt dessto bättre, ljudfärgen ör primär. Så jag antar att alla har sina grepp att närma sig skapandet. Känslan tror jag kommer i hur jäkla mycket man vill kommunicera. Kör man bara klassiskt så blir det som att titta på uppstopade fjärilar

[Hellpig]

Tja, det kan ju bli en intressant diskussion... 😄 Men till att börja med, även om jag nog tror att jag förstår vad du menar; "I motsats till den musik som går att analysera, översätta till noter, korrigera så att fel blir rätt.." Skulle inte musik gjord med två stenar som man klappar mot varandra kunna analyseras och notsättas? Dunk Dunk Da-dunk-ka-dunkdunk. Allt går väl att teoretisera. Men det kanske är mer ett retoriskt (rätt ord?!) påstående.

Jag tror personligen att man kan göra bättre musik om man har teoretisk kunskap i botten men jag tror inte att mer teori ger bättre musik. När jag var yngre, så mycket yngre än idag, så blev jag alltid impad av gitarrister som kunde spela toner fort såinnihelvitte. Det kan jag bli än idag men nu för tiden är jag inte så intresserad av att kunna göra det själv som jag var ett tag på den tiden. Att spela fort betyder ju inte nödvändigtvis att man kan mycket teori men för det mesta så var det nog så, de som kunde det satt och pluggade skalor och annan teori. Min personliga musiksmak avslöjar nog att jag rent generellt föredrar enkel musik (motsvarar känsla då) som Kiss, Motörhead och AC/DC framför grupper som Dreamtheater, Yngwie M och Steve Vai. Fast sedan finns det ju artister som inte är så enkla (Pink Floyd, Frank Zappa och Primus för att nämna tre) som jag gillar. Men de låter inte så jäkla perfekt och nästan maskinellt duktigt som vissa andra.

...och vart är jag på väg i diskussionen nu då? Vet inte riktigt, bara skriver som jag känner för. Kom att tänka på en liten parallell till måleri, som enligt min åsikt är en kreativ form av konst - precis som musik. Jag hade en gång en vän som var duktig målare, han hade det i blodet antar jag (med övning genom åren också förstås men han hade definitivt talang). Han gick på konstskola i flera år och jag såg flera av hans verk... han kunde för övningens skull i princip måla av vilken tavla som helst. Och när han pluggat flera år började han måla skitfula tavlor, rent ut sagt. Jag är inte den som tycker att ett konstverk måste se realistiskt ut för att vara bra men det han gjorde var inte något som vem som helst skulle kunna göra men det var fult, punkt. Anledningen var förstås att skapa något eget, något som förmedlade något som var unikt för honom med hans personliga prägel. (Vilket det ju egentligen inte var eftersom han gjorde så här medvetet om jag förstod det rätt!) Men vad han gjorde var ju just detta -> han hade massor med teoretisk kunskap men när han skulle göra något eget så gick han väl på någon form av känsla...

[ynot]

Känsla bygger ju på något, Oftast inlärd eller inövad. Så om man lär sig o övar vilket man ses som teoretiskt i många hänseende blir känsla o teori avhängda av varandra.

Själv har jag väll som mål att träna o lära mig saker föra att komma till det taoisterna benämner we-wi (kan vara fel stavat) att handla i ögonblicket utan tankat o reflektioner(lite surealistiskt). Grejen är ju vad man gör sedan. Vid mixerbordet kan det smyga in teori o gnuggande för arr o liknade. OM man gör detta medans man skapar har man nog oftast kört fast.

Spännade tråd att föjla.

Y

[Wernborg]

Det gör mig ofta lite avundsjuk, på att dom kan och har ytterligare en invinkling i det vi gör än jag.

Minns när jag började spela i band och skulle göra låtar utan att kunna ackordens namn eller tonartstillhörigheter. Det kunde bli rätt roliga låtar ibland, och alltså gjorde efter känsla antar jag, däremot inte ett dugg svåra att analysera om man skulle vilja.

Jo, den som inte har teorin klar för sig, hämmas inte av den heller, så i vissa fall är det ingen nackdel trots mitt inlägg ovan.

[Lilleman]

Det jag absolut fastnar för i en bra låt är känslan, vad den förmedlar känslomässigt.

Men det går givetvis att teorisera även känslan...

Jag tänker inte Gmaj7 så fort jag hör det ackordet...

Nej, känslan som dom som spelat in den vill ge med sej av...

😄

Edit: För helvete 🙂

Redigerat 29 december 2006 av Lilleman

[Claes Holmerup]

Varför måste det ses som ett motsatsförhållande "teori vs. känsla"? Det låter som om agendan redan är bestämd och den förutfattade meningen är att känsla är det enda som betyder något... Lite som Chicago vs. Håkan Helstöld, eller vad är egentligen tanken bakom tråden...?

Jag behöver ingen medveten teori för att skapa musik, men även om jag använder mig av vissa "teori"-kunskaper som jag har skaffat mig genom praktisk erfarenhet under åren (eller om jag hade skaffat kunskaperna genom att utbilda mig), så kan jag fortfarande ha precis lika mycket känsla i min musik. Det ena utesluter helt enkelt inte det andra.

[dede]

Det jag absolut fastnar för i en bra låt är känslan, vad den förmedlar känslomässigt.

Men det går givetvis att teorisera även känslan...

Jag tänker inte Gmaj7 så fort jag hör det ackordet...

Nej, känslan som dom som spelat in den vill ge med sej av...

😉

Edit: För helvete 🙁

Yepp, så är det!

[Burnin Sven (oregistrerad)]

Håller nog med Claes och på samma gång så slår det mig utan känslan så hade det väl aldrig blitt nån musik för teorin kom väl sen eller? Men nu när vi ändå har den så vore det väl dumt att inte använda sig av den eller? Sen slår det mig ytterligare en gång fan jag gillar inte alltför tekniskt och teoretiskt spelad och komponerad musik så speciellt mycket hmm det blir lurt det här 😉 .

Göran

[dede]

Varför måste det ses som ett motsatsförhållande "teori vs. känsla"? Det låter som om agendan redan är bestämd och den förutfattade meningen är att känsla är det enda som betyder något... Lite som Chicago vs. Håkan Helstöld, eller vad är egentligen tanken bakom tråden...?

Jag behöver ingen medveten teori för att skapa musik, men även om jag använder mig av vissa "teori"-kunskaper som jag har skaffat mig genom praktisk erfarenhet under åren (eller om jag hade skaffat kunskaperna genom att utbilda mig), så kan jag fortfarande ha precis lika mycket känsla i min musik. Det ena utesluter helt enkelt inte det andra.

Nej, Claes: Titeln kommer från enannan tråd. Jag tycker det är ett intressant och komplext ämne som vi inte disskuterat tidigare. Mer teori på forummet för katten!

[equality]

Claes, det är det här som är bakgrunden till dedes tråd. Dede, du beskyllde mig för att för att teoretisera kring Harmonika Mikes ackordval. "Enda som gäller är känslan" skrev du. Att ens nämna ackord eller noter är tydligen fult. De gamla mästarnas toner finns ju bara bevarad i notform och att Bachs eller Chopins musik inte skulle komma "från hjärtat" är för mig lika främmande som att diskutera månens existens. Efter att ha lyssnat på musik i snart femtio år tycker jag att jag blivit hyffsat känslig för vad som verkar vara ursprunget till musiken om det är för nå ut med en känsla, för att skapa en listetta eller både och(!) Säkert har jag blivit lurad nån gång men det bjuder jag på. Att det skulle gå någon skiljelinje mellan dels "musik som kommer från hjärtat" och musik som är analysbar håller jag inte alls med om. Finns ingen som helst motsättning mellan dessa.

"Ja, all musik går att analysera. Och vad får man? En miljon Hendrixkopior som ändå överflyglas av orginalet?", skriver du. Om folk får en kick av att låta som Hendrix kan dom inte få det då? Jag skulle vara skitglad om jag kunde lira Voodoo Child som honom. Och skulle det vara att hans spel är analyserbart som gör att det uppstår kopior? Tror jag inte alls. Jag tror det är samma krafter som gör att småtjejer mimar till Carola framför spegeln. Alla behöver förebilder under en period i livet tills...tills den dag man upptäcker att man har någonting själv att uttrycka från, just det hjärtat...och då är det inte fel att kunna ett och annat ackord och skriva ner dom så man vet till nästa gång hur det var spelat.

Rätt flummig diskussion det här vet inte riktigt varför jag deltar...men känner mig lite påhoppad.

Tycker Wernborgs inlägg från HM:s tråd slår huvudet på spiken:

Va? Omöligt att göra musik enbart baserat på känsla. Självklart är det förmedlingen av känslan som är det viktiga (som equality säger), men även om man som bluesman tycker att man kör enbart på känsla så ligger det ju kunskap eller musikteori, medvetet eller omedvetet, under detta till grund för denna förmedling, eller hur.

 

Annars skulle det ju var nåt sånt här:

..... mmmm jag kääääänner E-moll här för jag är konstnär. Å nu känner jag G-dur för jag känner så mycket. 😄

Kan det sägas bättre?

edit: Knasig grammatik på nåt ställe och förtydligande.

Redigerat 29 december 2006 av equality

[steflund]

Jag skulle vilja säga att ni/vi som för denna diskussion är en produkt av det teoretiska och "känslomässiga" arv som utvecklats genom årtusenden. Så musiken idag är alltså, enligt mig, en produkt av teoretiska konstruktioner i samarbete med "feeling".

jag skriver inte samma grej med andra ord en gång till, för då verkar jag väl helt kocko... men jag kan skriva en helt annan sak med samma ord kanske (konstruktion som leder till nyskapande, där har vi det).

[Hans]

Jag vet personer med lite känsla som spelar med mycket mer känsla än personer med mycket känsla!

Teknik, som i teknik att förmedla känsla, är extremt underskattat!

[PBM]

Sen så finns det yrkesmusiker, som börjat med ett instrument innan hano/hon kunde stå som spelar med en vidunderlig känsla, trots all teori och tillrättaläggande från lärare. Jag tror denna spelkänsla kommer fram mer och mer ju mer man behärskar ett instrument och är musikalisk, oavsett all teoretisk kunskap.

Intressant tråd!

[MrPhil (oregistrerad)]

Ja min personliga teori är väl strikt antimusikalisk och gäller bara för mig: Undvik akord så långt det går, ju mer kontrapunkt dessto bättre, ljudfärgen ör primär.

Och då har du själv skapat din egen teori.

Som låter dig bli styrd.

Och inget konstigt med det. Teori o kunskaper behöver inte ses som ett hinder eller hot - tvärtom. Men jag förstår din tankegång att med enbart o för mycket teori så förloras förmågan att förmedla en känsla. Eller att använda sin intuition. Det är när intuitionen vill gå åt ett håll som teorin säger är fel. Lita på intuitionen säger jag då.

[phobia]

Intressant tråd även om jag inte riktigt ser motsättningen heller.

Men jag tror jag förstår "tänket" att inte låta teori ta över allt för mycket före "känsla".

Eller som många uttrycker det - man skall lära sig all teori man kan komma över och sedan glömma bort det igen och spela på 'känsla' - för att känna sig fri ...

Det finns en liten serie som (så gott man kan i ett allmänt TV-program) kikar på musik från 4 olika perspektiv och jämför hur musiken utvecklats över århundraden och åter århundaden, fram till nu tid, och för senare tiders musik även jämförelser mellan "shangers".

How Music Works with Howard Goodall

Perspektiv:

* Melody

* Rythm

* Harmony

* Bass

http://www.channel4.com/culture/microsites...ow_music_works/

Endel "teoretiska" insikter förmedlas som kanske kan ge en och annan aha-upplevelse för någon utan att för den skull riskera att bli man blir känslolös på kuppen :-) Det är även intressant att se hur människan utvecklat musiken över tiden (mestadels västerländsk musik) och hur 'teorin' har växt fram och lett till nya saker och språng, eller hur man "lånat" och provat etc... Minst, en bra introduktion till ämnet iallfall.

Personligen känner jag även att "teori/teknik/känsla" hänger samman intimt och att det påverkar känslan över tiden i en sorts trappliknande steg, ibland gör man språng, ibland står man kvar och stampar, när något känns allt för välbekant och man kan det så tappar det sin charm, men nya insikter dyker upp för att sedan glömmas bort igen och så går det runt runt.

Att fånga känslan, att återupprepa den, att förmedla den, att bygga vidare på den och bli färdig kräver fler verktyg om man vill lyckas, än bara att vänta på stundens ingivelse - allt för ofta tror jag.

Sen är det väl så att, vad musik, rytm och ja alla element är för något och hur det kommer sig att vi påverkas av det inte är klarlagt, teori försöker kanske att beskriva vad som leder till vad utifrån hur vi på något sätt förnimmer det hela.

Men det är även en stor del "vana" eller kulturellt betingat. Att vi i västvärlden ex.v nöjt oss med i princip 12 tonsteg i en oktav är ju något som man bara tar för givet mer eller mindre, eller vilka harmonier som känns rätt etc. Undermedvetet är vi nog präglade på många sätt oberoende av om en teori försöker förklara vad det är vi gör eller inte.

- J

Redigerat 29 december 2006 av phobia

[ChromaWoods]

Det här är jätteintressant ju! Det händer att jag funderar på detta ibland. Jag funderar på i vilken grad ens skapande följer teori och "regler". Kan tänka mig att många utgår från logiska ackordföljder och bygger upp ett skelett som följer musikteorins lagar, för att sedan kanske ingjuda lite glöd i det hela m.hj av utsvävningar. Jag gör ofta tvärtom. Jag låter inte teori diktera hur pass mycket/lite utsvävningar som tillåts, jag utgår från känslan och låter den efteråt stöttas upp av något mer strukturerat.

Gick i instrumentalklass och har läst en del musikteori. Såhär 10 år senare har man glömt mycket, men man har nog mycket att tacka för den kunskapen då man fortfarande använder den, iaf undermedvetet. Ju fler "regler" man känner till, desto fler möjligheter att tänja på dem och därmed bredda musiken.

Som vanligt är detta från person till person. Vissa tål inte flummeri, andra älskar det.

[ake]

Hendrix som nämndes ovan skapade inte i någon isolerad miljö. Han hade en enorm kunskap om Blues/Soul musik som han fått genom att turnera runt med olika R&B band. Om han sen kunde de "korrekta" namnen på saker och ting är ganska ointressant. Han kände till musikformens "regler" och kunde också bryta mot dem när han ville.

Åke

[Desmond]

Denna diskussion bottnar i en feluppfattning som säger att teori är något som dikterar villkor för musik. Det är skitsnack. Teori är inte detsamma som praktik och det är alltid praktiken som gäller. Ofta uppstär den här typen av diskussioner för att människor som inte orkat eller brytt sig om teori känner sig mindervärdiga och försöker på detta sätt rättfärdiga och glorifiera sin egen inställning (anti) till teori.

Det hela är mycket enkelt: det finns inga regler inom teorin. Även om det kallas för regler (olyckligt ordval) är det bara förslag på hur man kan göra för att leda musiken i olika riktningar. Vill man inte följa behöver man inte.

Min åsikt är att alla som skriver musik utvecklar sin egen teori med tiden vare sig dom vill kalla det teori eller inte. Det är helt enkelt ett sätt att komma ihåg och katalogisera upptäckter och insikter man gjort.

Tänk dig att du verkligen skulle välja bort all teori, det skulle innebära att du varje gång du skrivit en låt skulle tvinga dig själv att glömma bort den totalt och inte tillåta dig att dra några lärdomar av den låten till framtida verk. Det fungerar inte för den mänskliga hjärnan kan inte glömma på kommando.

Tänk dig sedan att du börjar närma dig ditt livs slut och har samlat på dig mycket kunskap om musik. Du kanske vill försöka förmedla den på något sätt. Kanske skriva en bok. Detta blir då en bok om din musikteori dvs musik som du ser den och som du har gjort den.

Sedan finns det ju människor som är födda regelryttare och tycker att du gör fel och si och så när du inte följer vissa "regler" men de människorna kan man i princip ignorera enligt min åsikt.

😠

[Duende]

Desmond. BRA INLÄGG 😠

[Vallhagen]

Intressant tråd.

Det går ju alltid att dra mer eller mindre bra analogier. En bok ger ju mer till den som kan läsa (förstår teorin) än den som aldrig sett en bokstav förut.

Det håller förstås bara en bit. Ibland är det oxå intressant att diskutera musiksmak med människor som varken kan spela eller sjunga själva. De lyssnar ofta annorlunda.

[ChromaWoods]

Ibland är det oxå intressant att diskutera musiksmak med människor som varken kan spela eller sjunga själva. De lyssnar ofta annorlunda.

Nej, sluta inte! Detta är intressant. Fortsätt ditt inlägg, på vilket sätt lyssnar de annorlunda tycker du?

____________________________

Sitter nu och spånar lite men jag vet inte om jag kommer fram till något. Tror ni att folk som är musikaliskare än snittet prefererar musik som är mer "regelrätt" i sin uppbyggnad än andra människor? Gillar inte heller ordet "regler" i detta sammanhang egentligen, men vafan..

Tror nog snarare att det beror på vad man har för personlighetstyp snarare än de kunskaper man besitter. Jag är känslomänniska ut i fingertopparna och det avspeglas i min musiksmak. Ty trots att jag väl får anse mig vara musikaliskare än snittet av alla människor, så tilltalas jag mer av musik som inte riktigt följer musikteoretiska normer. Jag kan t.ex gilla rent skrammel och oväsen som egentligen inte alls följer "regler" (usch där kom det igen!) men som ändock framförs på ett sådant sätt att det frambringar känslor hos mig.

Hmm.. Det hela mynnar ju lite i min teori om extrovert och introvert lyssnande som jag framförde i nån annan tråd, som jag tror handlade om texter. Fast den är nog ett sidospår så jag tänker inte redogöra för den här.

[berra_-]

för mig går känsla före. men jag tror för att uppnå en riktigt bra låt måste man ha känsla i det man gör. Så en låt med underbarkänsla men nästan ingen teori,så att säga, är, i mitt tycke, mkt bättre än en teoretiskt bra låt utan någon känsla.

Ifall man går på en festival t ex. Så ser man ett bra band med schysst sound, men dom saknar totalt känsla för var dom gör. Sen går man vidare och ser en ensam trubadur som sitter med en skitgitarr och spelar en massa anonyma låtar. Men den här killen älskar verkligen det han gör. Man ser verkligen utstrålningen. Även fast att den här snubben kanske inte är den bästa musikern tekniskt sett. Så skulle jag hellre se på honom, för oftast så förblindar känslan teorin. Och då är han inte så dålig längre. Om ni förstår vad jag menar.

Men jag tror ändå för att skriva en bra låt i teorin måste man innesitta viss känsla. (:

[equality]

Equality och jag startade denna diskussion i en annan tråd. Jag tycker att ämnet förtjänar att utvecklas.

QUOTE (dede @ 27 December 2006, 20:04)

All musik som görs från hjärtat om det så bara är att klappa två stenar mot varandra ingår i min definition. I motsats till den musik som går att analysera, översätta till noter, korrigera så att fel blir rätt..........

God fortsättning!

 

All musik går att analysera dede. Det är en sjukdom jag har som förhoppningsvis inte spridit sig till hjärtat ännu

DU startade diskussionen dede! Jag startade den aldrig. Nu placerar du dig på en ädel och konstnärlig sida av ett "VS" och mig på den andra sidan som om jag skulle stå för det känslokalla och teoretiska. Jag tycker det är snudd på skymf och ett lågt sätt att boosta sitt eget ego här på forumet. Och skall citera mig så skall du citera mig rätt!

Så här var det:

QUOTE (dede @ 27 December 2006, 20:04)

All musik som görs från hjärtat om det så bara är att klappa två stenar mot varandra ingår i min definition. I motsats till den musik som går att analysera, översätta till noter, korrigera så att fel blir rätt.......... 😉

God fortsättning!

All musik går att analysera dede. Det är en sjukdom jag har som förhoppningsvis inte spridit sig till hjärtat ännu 😄 . God fortsättning själv!

---sorry for OT HM----

Det smått självironiska i mitt inlägg framgår inte på det sättet du citerade mig.

För er som inte förstår vad detta handlar om så beror det att jag råkade skriva ut vilka ackord Harmonika Mike använt i en låt i den här tråden LÄNK Hur fan kunde jag vara så jävla dum!?

Du må ha vilka motiv som helst för att starta denna tråd men känsla för fair play tycks du helt sakna. 🙂😄

[dede]

Equality och jag startade denna diskussion i en annan tråd. Jag tycker att ämnet förtjänar att utvecklas.

QUOTE (dede @ 27 December 2006, 20:04)

All musik som görs från hjärtat om det så bara är att klappa två stenar mot varandra ingår i min definition. I motsats till den musik som går att analysera, översätta till noter, korrigera så att fel blir rätt..........

God fortsättning!

 

All musik går att analysera dede. Det är en sjukdom jag har som förhoppningsvis inte spridit sig till hjärtat ännu

DU startade diskussionen dede! Jag startade den aldrig. Nu placerar du dig på en ädel och konstnärlig sida av ett "VS" och mig på den andra sidan som om jag skulle stå för det känslokalla och teoretiska. Jag tycker det är snudd på skymf och ett lågt sätt att boosta sitt eget ego här på forumet. Och skall citera mig så skall du citera mig rätt!

Så här var det:

QUOTE (dede @ 27 December 2006, 20:04)

All musik som görs från hjärtat om det så bara är att klappa två stenar mot varandra ingår i min definition. I motsats till den musik som går att analysera, översätta till noter, korrigera så att fel blir rätt.......... 😄

God fortsättning!

All musik går att analysera dede. Det är en sjukdom jag har som förhoppningsvis inte spridit sig till hjärtat ännu 😄 . God fortsättning själv!

---sorry for OT HM----

Det smått självironiska i mitt inlägg framgår inte på det sättet du citerade mig.

För er som inte förstår vad detta handlar om så beror det att jag råkade skriva ut vilka ackord Harmonika Mike använt i en låt i den här tråden LÄNK Hur fan kunde jag vara så jävla dum!?

Du må ha vilka motiv som helst för att starta denna tråd men känsla för fair play tycks du helt sakna. 😆😄

Jag förstod faktiskt inte att jag förnärmat dig. Det har aldrig varit min avsikt att hoppa på dig. Att jag gjorde en ny tråd var för att jag tycker att ämnet är intressant och inte hörde hemma i en demotråd.

Jag har redan bett om ursäkt en gång för att jag använde en raljant formulering.

Det var kanske onödigt. Men det är sånt som händer. I alla fall mig. Se så sluta sura. Ämnet intresserar väl dig lika mycket som mig! 😄

Jag tycker för övrigt att inläggen i tråden tagit ställning kanske mer för högersidan än vänstersidan.Ska man få en intressant diskussion gäller det, anser jag, att överdriva motsättningen. Det är läsvärda svar, och även en del olika uppfattningar om vad som diskuteras

[equality]

Se så sluta sura.

OK, jag skall försöka, sorry. Föröker sluta snusa kanske därför jag är så lättretlig.

MEN jag kan bara inte med att placeras i ett fack som jag inte har bett om, anser mig tillhöra eller ens vill försvara. Ungefär som om du någon gång skulle uttrycka positivt om USA och så startar jag en tråd om detta och placerar dig bland utsugarna och mig själv bland de förtryckta och räknar upp alla otyg Amerika har gjort genom århundradena. OK, detta är ju Din tråd och det riskerar att bli väl OT igen så back on target igen... Kortfattat: jag anser att all trovärdig musik bygger på känsla annars kan man lika gärna låta datorn sköta rubbet och då är det inget jag vill lyssna på iaf. Var hamnar detta på din vänster-höger-skala?

[DåligtGehör]

Hmm jag tycker det är svårt det här med musik och s.k. känsla.

Vem mer än möjligen man själv avgör vad eller vilka som "har" (förmedlar?) känsla. Tydligen så tycker massor med folk att Celine Dion har enorm känsla och att en film som Titanic är fylld av känsla. Fast jag tycker det är fjantig pretantiös skit.

Är det inte mer så att vissa musiker/kompositörer inte förmår göra något som väcker ens intresse och då menar man att de inte har någon särskild känsla?

---

Tänk om man har känsla men inte rätta viljan 🙂