Hur snabbt gillar du en låt?

[musik (oregistrerad)]

Hej!

Jag vill debattera hur lång tid det brukar ta innan man är helsåld på en låt. Sker det direkt eller tar det tid, och hur lång tid i så fall? Personligen händer det att jag ganska ofta gillar en låt direkt om jag gillar en låt starkt. Men det finns undantag, bl.a. tog det tio år av lyssnande då och då innan jag lärde mig uppskatta The Sparks. Likadant var det med Elton John. Lindsey Buckingham och BTO samt Blondie tog mig däremot direkt.

Kan det vara så att viss musik faller man för direkt, men sedan så trubbas intresset av när värsta passionen lagt sig? De låtar som man verkligen behåller i cd-spelaren eller på vinylsnurraren tar lång tid innan de fastnar, men sedan fastnar de verkligen för alltid. Är det så? Eller finns det undnatag åt båda hållen?

Finns det viss musik som kräver fler lyssningar innan man fastnar? Jag har inte fastnat för en enda dansbandslåt, men kan det betyda att jag skulle kunna göra det, om jag t.ex. hörde Lasse-Stefans 10000 gånger. Eller är det hjärntvätt?

Finns det en tendens att fortare tröttna på "enkel" musik, okomplicerad, med väldigt många refränger? Som iofs kanske fastnar de första lyssningarna, vilket kan räcka för att folk ska köpa skivan...

Tänker ni på detta när ni skriver musik? Att tänka på att ens verk ska höras i radioskvalet innebär att man tävlar i att vrida på kompressorn bl.a., men skriver man även musik anpassad för att snabbt fastna hos lyssnaren? Som en förförelse och sedan skita i konsekvenserna... i detta fall hur länge lyssnaren står ut med låten.

Debatten har börjat.

🙁

mikrofon i mono och i stereo//:musik

[musik (oregistrerad)]

Lite svårflörtad är jag allt. Jag satte därför 5 genomlyssningar.

😱

:musik

[Danabacken]

Ska jag gilla en låt, så ska det ske direkt!

[Light Head]

Hmm,, jag svarade 10ggr,, men nu när jag tänker efter,, Jo så här är det (för mig) Jag sorterar bort låtar vid första lyssningen, vissa får ett antal chanser ytterligare. Men det är förmodligen först efter 10 lyssningen som jag kan säga om det är en låt som håller och kommer att bestå under låååång tid.

[Kiefz]

beror på låten.

[ViktorDenStore]

Det är väldigt olika. En låt kan ju vara bra fast den inte är trallvänlig.

Trallvänlighet och kvalité är ju två HELT olika saker.

.Viktor

[Jarnis]

Det är väldigt olika. Vissa låtar gillar man ju direkt -- och så tröttnar på dem lika fort. Andra kräver åtskilliga lyssningar innan man uppskattar dem alls. Den ultimata låten måste ju vara den som sätter sig direkt, växer efter upprepade lyssningar och aldrig blir utsliten.

[P3t3r]

Kan det vara så att viss musik faller man för direkt, men sedan så trubbas intresset av när värsta passionen lagt sig? De låtar som man verkligen behåller i cd-spelaren eller på vinylsnurraren tar lång tid innan de fastnar, men sedan fastnar de verkligen för alltid.

Det där känner jag igen. De låtar jag gillar stark från första lyssningen tröttnar jag oftast på efter en eller två veckors lyssnande. Kanske det beror på ett alltför intensivt lyssnande? De låtar som tar sig tid att mogna blir oftast långvariga favoriter. Har också hänt mig att jag inte alls har gillat en artist/grupp/låt men efter något år eller så börjar gilla densamma. Fast undantag finns.

[Lilleman]

Det beror ju på lite vad för typ av låt du syftar på…? Men det är som du var inne på...

En bra ”poplåt” så räcker det oftast med 2-4 lyssningar… Men det finns ju vissa låtar som växt fram som man kommer bära med sej hela livet, då tänker jag på vissa låtar av Van Morrison, S Wonder, Yellow Jackets och den typen…

Det är mest sådant som spelas i mina lådor hemma… Så jag skrev i ett års lyssnande lite då & då…

🙂

Redigerat 5 mars 2006 av Lilleman

[mornel]

Det är härligt med låtar som sätter sig direkt, sådana som man bara inte kan undvika att älska från första början. Men de riktigt bra låtarna, de som håller i längden kräver ofta ett par lyssningar. För varje gång man hör dem upptäcker man nya kvalitéer, små bitar av harmonier att dö för, ackordvändningar, världens snyggaste gitarrplock i slutet av sticket innan sista refrängen etc.

Men så beror det ju på genre också. När jag ser på melodifestivalen vill jag gilla låten direkt - och det är ju också det som är hela syftet med låtarna - medan en postrock- eller indietronica-låt gärna får kräva ett par genomlyssningar för att man ska inse storheten i verket.

[Pazo]

Det är härligt med låtar som sätter sig direkt, sådana som man bara inte kan undvika att älska från första början. Men de riktigt bra låtarna, de som håller i längden kräver ofta ett par lyssningar. För varje gång man hör dem upptäcker man nya kvalitéer, små bitar av harmonier att dö för, ackordvändningar, världens snyggaste gitarrplock i slutet av sticket innan sista refrängen etc.

ORD! 😆

[Hellpig]

Det är sällan jag hakar på en låt direkt men det händer så klart. Jag har en tendens till att fortsätta gilla det jag en gång väl börjat lyssna på... inte så att jag lyssnar på 20 år gamla favoriter dagligen men. tja, ni vet väl hur jag menar.

Det finns många låtar och/eller grupper som jag avskytt första gången jag hörde dem men som nu tillhör husgudarna, eller åtminstone favoriter.

[Claes Holmerup]

Jag hör omedelbart om jag gillar en låt eller inte.

Jag har aldrig lyckats förstå mig på varför man ska behöva vänja sig vid en låt. Det har i alla fall aldrig hänt mig att en kass låt har blivit bra efter några lyssningar. Är låten inte bra vid första lyssningen, så blir den inte bättre efter 15 lyssningar heller.

[musik (oregistrerad)]

...och jag som hörde Sparks "Kimono my house" och Elton Johns mästerverk fler än 100 gånger innan de svängde från värdelösa till mycket bra!!

😮

:musik

[Umemagnus]

skrev två gånger.. men ibland sitter man ju hemma och "nyupptäcker" gamla skivor man köpt, som man till en början inte tyckte särskilt mycke om... Men sen ang en specifik låt så är det himla olika. vissa tar direkt å andra kräver lite mer arbete... ungefär som när man "i ungdomen" var ute som singel 🙂

[Linus]

Oftast vid första lyssningen.

Men det händer att det krävs två lyssningar också.

Det händer ibland att jag har förväntningar på hur det ska låta, och när musiken inte möter mina förväntningar vid första lyssningen gillar jag inte låten.

Men när jag lite senare hör låten med "rent sinne" kan jag få en aha-upplevelse...

Ta t.ex. The Cardigans Long Gone Before Daylight. Jag hade förväntat mig en ny Gran Turismo och ratade skivan vid första lyssningen. Först vid andra lyssningen hörde jag skivan, och låtarna, och den nya stilen...

När förväntningarna var borta, hörde jag hur grym skivan egentligen var! 🙂

Har inte ni andra allätare märkt att man lyssnar på olika stilar med "olika öron"?

[surikatmamma]

Det är olika. Vissa låtar sätter sig direkt, vissa måste man lyssna några gånger på för att allt ska falla på plats.

[moron]

Är väldigt olika, många låtar är ju hur bra som helst redan första lyssningen och håller ändå ett tag. Men de låtar som har hållt längst för mig tar nog 3-4 gånger iaf innan de blir som bäst.

Claes skrev: "Är låten inte bra vid första lyssningen, så blir den inte bättre efter 15 lyssningar heller"

Men det beror väl på hur lätt/svårlyssnat det är, och det har ju inte att göra med hur bra det är. En låt som i början mest känns jobbig eller konstig kan ta några lyssningar innan man "orkar med den", och kan lyssna mer avslappnat och koncentrerat. så är det iaf för mig. Men det är klart, tycker man att låten verkligen är totalt värdelös första gången ska det ju mycket till för att den nånsin ska bli bra.

[tbruce]

Det varierar jättemycket, en del musik är helt underbar från första lyssningen och växer sedan, en del är underbar första lyssningen men lyssnas sönder efter ett tag, en del låtar känner jag inget speciellt för från början men fastnar för något oerhört så småningom.

Ett exempel på det sistnämnda är Tigas nya skiva. Till en början så blev jag väldigt besviken och tänkte "jaha, var det bara You gonna want me som var bra alltså?" La in skivan på iPoden iaf, och ett par veckor senare (några dagar sen) så dök (Far from) Home upp på random... och genast slog det mej hur otroligt bra den var. Rådiggar hela skivan nu.

https://www.studio.se/index.php?showtopic=21776

[yessongs]

Min livsavgörande platta är Henry Cows "In Praise Of Learning".

Jag hatade dom; hatade alla böcker som rekommenderat dom, och "fin" progressiv rock i allmänhet, men plattan fastnade på nått sätt så jag lyssnade ändå var annan månad ungefär, bara för att känna på det. Efterhand började jag känna igen teman, och sedan var det kört: utmanande musik lönar sig! Så enkelt är det...

"Direkt" musik BEHÖVER inte vara dålig (se på Jeff Buckley), men är man intresserad av att digga musik under en längra tid (än två veckor) så skall man inte köpa det första bästa (se på... svensk musik); utmanande musik är nyckeln. Fan, The Knife var bra tills andra plattan när dom började tänka kommersiellt. Think about it... 🙂

[Claes Holmerup]

Claes skrev: "Är låten inte bra vid första lyssningen, så blir den inte bättre efter 15 lyssningar heller"

Men det beror väl på hur lätt/svårlyssnat det är, och det har ju inte att göra med hur bra det är. En låt som i början mest känns jobbig eller konstig kan ta några lyssningar innan man "orkar med den", och kan lyssna mer avslappnat och koncentrerat. så är det iaf för mig. Men det är klart, tycker man att låten verkligen är totalt värdelös första gången ska det ju mycket till för att den nånsin ska bli bra.

...fast jag har svårt för att se musik som mer eller mindre "svårlyssnad". Enligt min mening så kan det bara bli fel om man måste vänja sig vid en låt. Jag lyssnar säkert på vissa saker som andra tycker är "svårlyssnade", men jag kan liksom inte förlika mig med det begreppet, utan jag känner igen mig direkt i musiken om den (enligt min uppfattning) är bra.

Jag tycker att det är mer som att man efter några lyssningar kan lära sig stå ut med vissa låtar som är sämre från början (annars hade man väl blivit knäpp av att lyssna på radio... 😉 ) - men låtarna blir ju inte bra för det - och de får definitivt aldrig chansen att åka in i min CD-samling...

[Florian le Sage]

Jag har upplevt stunder i mitt liv då jag inte riktigt kunnat tagit till mig musiken på en gång utan först efter flera lyssningar,inte nödvändigtvis för att den är speciellt svår men för att det är något speciellt och unikt som gör att den inte blir lättplacerad/kategoriserad,och det tycker jag om.

Sådan musik lyssnar jag på än idag och upptäcker även ny musik (fast sällan)som jag gillar på det sättet-man hör på en gång att det är NÅGOT,till skillnad från 99% av fallen när man hör DIREKT att det är skit/usla plagiat och efterapningar till förbannelse utan karaktär etc-vilket gör att man frestas att säga att allt är skit idag,men riktigt så illa är det inte,bara nästan... 🙂

[tbruce]

...fast jag har svårt för att se musik som mer eller mindre "svårlyssnad". Enligt min mening så kan det bara bli fel om man måste vänja sig vid en låt. Jag lyssnar säkert på vissa saker som andra tycker är "svårlyssnade", men jag kan liksom inte förlika mig med det begreppet, utan jag känner igen mig direkt i musiken om den (enligt min uppfattning) är bra.

Jag tycker att det är mer som att man efter några lyssningar kan lära sig stå ut med vissa låtar som är sämre från början (annars hade man väl blivit knäpp av att lyssna på radio... 🙂 ) - men låtarna blir ju inte bra för det - och de får definitivt aldrig chansen att åka in i min CD-samling...

Men nu förstår jag inte riktigt vad du menar. Man kan ju lära sig se "charmen" i en viss musik - vare sig det är en viss låt, en artist eller en helt musikstil - annars skulle man ju t ex aldrig utveckla sin musiksmak? Om jag tar Tiga som exempel igen, så tyckte jag till en början att skivan kändes amatörmässig och demoaktig, men ganska snart så såg jag charmen i det och började uppskatta det som katten.

Och idag lyssnar jag t ex på en del ganska hård house och techno som jag för ett par år sen hade tyckt var vedervärdig - så på nåt sätt måste jag ju ha blivit van vid den musiken och ändrat uppfattning om den?

[Claes Holmerup]

...fast jag har svårt för att se musik som mer eller mindre "svårlyssnad". Enligt min mening så kan det bara bli fel om man måste vänja sig vid en låt. Jag lyssnar säkert på vissa saker som andra tycker är "svårlyssnade", men jag kan liksom inte förlika mig med det begreppet, utan jag känner igen mig direkt i musiken om den (enligt min uppfattning) är bra.

Jag tycker att det är mer som att man efter några lyssningar kan lära sig stå ut med vissa låtar som är sämre från början (annars hade man väl blivit knäpp av att lyssna på radio... 😳 ) - men låtarna blir ju inte bra för det - och de får definitivt aldrig chansen att åka in i min CD-samling...

Men nu förstår jag inte riktigt vad du menar. Man kan ju lära sig se "charmen" i en viss musik - vare sig det är en viss låt, en artist eller en helt musikstil - annars skulle man ju t ex aldrig utveckla sin musiksmak? Om jag tar Tiga som exempel igen, så tyckte jag till en början att skivan kändes amatörmässig och demoaktig, men ganska snart så såg jag charmen i det och började uppskatta det som katten.

Och idag lyssnar jag t ex på en del ganska hård house och techno som jag för ett par år sen hade tyckt var vedervärdig - så på nåt sätt måste jag ju ha blivit van vid den musiken och ändrat uppfattning om den?

Musiksmaken kan utvecklas, men detta att man skulle vänja sig vid en viss låt och plötsligt tycka att den är bra efter 10 lyssningar eller något, tolkar jag som att det rör sig om ett kort tidsperspektiv, medan en förändring av musiksmaken snarare rör sig om ett förlopp som rör sig över flera år...

Exempelvis uppskattar jag opera och musical numera, sedan flera år tillbaks - medan jag tyckte att det var mest pest och pina för kanske 25 år sedan...

[Vallhagen]

Jag märkte ganska nyligen, kanske för 3 månader sen, att albumet TURBO också är ett bra Judas Priest-album. De har jag aldrig tyckt förut. Jag köpte det för 20 år sen.

Men inte fan går det att vara generell. En del låtar faller man för redan när man hör första takten, och så inleds en livslång kärlek.

Så spannet blir; mellan 4 sekunder och 20 år.

[norcomp]

Otroligt svårt att svara på

vissa låtar sitter redan efter första refräng, och vissa måste nötas in lite

[Thimmie]

Beror på vad det är för genre. Men oftast händer det något i kroppen direkt, man blir glad, ledsen, arg, fundersam osv. En bra låt berör. För mig finns det inget sämre än själlösa låtar. Även om det är ett dåligt uttryck för, för vem är låten själlös?

[dede]

Min livsavgörande platta är Henry Cows "In Praise Of Learning".

Jag hatade dom; hatade alla böcker som rekommenderat dom, och "fin" progressiv rock i allmänhet, men plattan fastnade på nått sätt så jag lyssnade ändå var annan månad ungefär, bara för att känna på det. Efterhand började jag känna igen teman, och sedan var det kört: utmanande musik lönar sig! Så enkelt är det...

"Direkt" musik BEHÖVER inte vara dålig (se på Jeff Buckley), men är man intresserad av att digga musik under en längra tid (än två veckor) så skall man inte köpa det första bästa (se på... svensk musik); utmanande musik är nyckeln. Fan, The Knife var bra tills andra plattan när dom började tänka kommersiellt. Think about it...

Henry Cow var ju ett sånt där band man hade förväntningar på hur det skulle låta.

........Och så går man och ser dom live och får till livs en och en halv timmes atonal improvisation...... 😄

Ingen Dagmar. Inga låtstrukturer.

Det var rätt svårsmält.

För mig var annar just Henry Cows första strumpskiva en sån där skiva som tog många lyssningar innan jag uppskattade den. Det är väl ett kännetecken för experimentell musik. Vem har gillat King Crimson, eller Miles Davis första gången de hörde dem. Viss experimentell musik växer dock inte utan förblir obegriplig för alltid (för mig, dvs.). T.ex Fred Friths "Guitar Solos". Live var han dock rolig att se.

Det finns förstås också till synes enkel och traditinell musik som växer och växer ju mer man spelar den. T.ex Kevin Coynes blueslåtar. ---Hmm, gäller nog mycket musik med "känsla", "passion" med.

Måste erkänna att när SexPistols först dök upp så tyckte jag inte om det. Eftersom jag var inne i symfonirocklyssnandet. Men när jag väl kommit över den "genretröskeln". Så kunde jag ta till mig hela konceptet.

[Egghuvud]

Intressant fråga. Jag tycker det kan vara både att det är första genomlyssningen ochatt det tar ett tag. Ibland sitter det smask, då tröttnar jag oftast foprtare dock. Ofta hör jag låten eller skivan och sedan arbtear mitt undermedvetna med det ett par dagar.Sedan plötlsigt kommer jag på mig med att antingen gå och sjunga på låten ekller känna en stark längtan efter att höra den. Sådana låtar kan jag oftast lyssna på längre tid.

Att tjata in grejor fungerar inte. VIss musik (speciellt när jag var yngre) var man liksom tvungen att tycka om. Jag försökte verkligen, men det gick bara inte hur mycket jag än tjatlyssnade. 😕

[nurfen]

De låtar som verkligen fastnar tycker jag inte är något speciellt först, men efter runt fem lyssningar så vill jag inte lyssna på något annat 😕

Låtar man gillar på första lyssningen tröttnar man oftast väldigt fort på.