En pinsam sak när ni lirat

[Dark Of Light]

börjar tro att den här trummisen som du "känner" i själva verket är du. Antingen det eller så är personen ifråga väldigt pratglad och har mycket självironi. 😳

Det var det djävligaste!! 😎 Kallar du mig trummis,va? 😄

Nä, det är som du säger, personen i fråga är en god vän och har massvis av varan; själv ironi. 😄 En alldeles otroligt rolig person, en fascinerande figur som mer än gärna bjuder på sig själv. Dessutom en hyfsad trummis.. Själv är jag "sångare" eller "vokalist", som jag tycker låter lite mindre pretantiöst(?) 😉

Redigerat 23 januari 2006 av Dark Of Light

[Dark Of Light]

He he. Känns som om den här tråden stod och dog. 😆

[Humor]

He he. Känns som om den här tråden stod och dog. 😆

hehe 🙂

[Guitar Nilsson]

Det här var inte jag utan en annan figur.

Ett gäng jag känner skulle kompa Cyndie Peeters i en stor idrottshall, skitmycket folk. Cyndie P är ju ganska högtidlig och typ sträng så de övade rätt flitigt dagarna innan. Trummisen var ganska hemfallen åt rusdrycker, söp som ett svin natten innan showen. Kommer i sista stund infarandes på scen och sätter snabbt upp trummorna. Alla hade redan innan börjat bli skitnervösa, var fan är han? Första låten skulle börja med en prick och sen tystnad, där Cyndie i eget majestät skulle sjunga ett långt högtravande intro.

Musikerna går in på scenen, Cyndie presenteras, noga inrepat, samtidigt som hon gör entre´och precis kommer fram till micken ska den första ackordspricken klämta till. Cyndie kommer in samtidigt som hon presenteras, folk applåderar och hon skrider planenligt fram mot mikstativet. Ännu mer applåder och hon tar tag i micken. Och där sitter pricken som ett smäck. Samtidigt viker sig den spysjuke trummisens stol ihop, han ramlar baklänges och sparkar iväg baskaggen med pukor och allt så den välter framåt, ett fruktansvärt skrammel uppstår samtidigt som Cyndie Peters börjar solosjunga. Bägge cymbalerna välte med stativen och ligger och skramlar några extra varv runt henne. Publiken, flera hundra börjar gapskratta, Cyndie Peters vänder sig om och stirrar med onda ögat på trummisen, en äldre karl med väldigt krokig rygg som ligger dödsjuk på golvet vid resterna av trumpallen. Som en av de andra sa; han låg och gungade som en banan på puckelryggen! Cyndie Peters blev först så förbannad att det inte går att beskriva, sen skrattade publiken ännu mer, bandet började skratta, ja även trummisen låg raklång och skrattade, till slut började tom Cyndie Peters skratta och kunde nästan inte sluta. När de äntligen lyckades samla sig gjorde de en konsert som var extra bra och avslappnad. Det slutade med succé! Och började väl med succe´också, fast det tyckte nog inte Cyndee Peters först.

[saverman]

Jag har slagit av min framtand i mikrofonen. Två gånger.

[Guitar Nilsson]

et här var jag, fast inte i ett spelsammanhang, men fy fan vad hemskt. Jag jobbade som elektriker på ett sågverk, ett mkt stort område med olika byggnader, bla ett ställe som kallas fyrpacken, där man bandar ihop virkespaket. Jag var in där och kollade nåt lyse eller vad det nu var. Killarna som jobbade därinne var också i 18-årsåldern så vi gaggade naturligtvis om kn¤#lla som killar ju gör. Sen stack jag iväg och hämtade nåt som fattades, det tog bara tre minuter, sen var jag tillbaka. För att skämta med dom som jobbade inne där röck jag upp dörren och hoppade in på golvet, slänger i kull mig och skriker KUKEN I FITTAN MERA BRÄNNVIN KNULLA KNULLA osv. När jag tittar upp står det en hel skolklass, niondeklassare som precis hunnit in där på studiebesök. Fy fan vad jag skämdes, jag ville dö i flera dar.

Redigerat 30 september 2008 av Guitar Nilsson

[bettygoesagogo]

Vi har precis spelat klart crescendot i sista låten. Publiken jublar och jag har i extas segnat ned på scengolvet. Jag känner mig inte redo för att ge mig, så jag börjar spela en av låtarna vi snickrat på tidigare under veckan. Det låter så bra att jag sluter mina ögon. Halvvägs in i refrängen tycker jag att det låter lite tunt, så jag öppnar ögonen och ser mig omkring. Resten av bandet har då redan klivit av scenen och sitter vid ett bord och dricker öl. Liksom de flesta av publiken. Kändes väldigt ensamt och inte helt okej.

[Vallhagen]

Jag har slagit av min framtand i mikrofonen. Två gånger.

Jag finner mig därmed besegrad (mitt tidigare inlägg)🙂