De 10 bästa albumen genom tiderna

[Vallhagen]

Fantômas - The Director's Cut

Mike Patton är i sitt esse och Dave Lombardo spelar halvslaskigt och helt underbart, på den här skivan där ett av de coolaste banden någonsin tolkar skräckfilmsledmotiv. Fantastiska arrangemang och välproducerat.

[...]

The Dillinger Escape Plan & Mike Patton - Irony is a Dead Scene

När DEP gjorde sig av med sin inkompetenta sångare hoppade linslusen (micklusen?) Mike Patton in och gästade på denna 18 minuter långa EP. Totalt vansinne är kanske det bästa sättet att beskriva den här skivan, med roliga och tänkvärda texter, grymma musiker och en härlig avslutande cover på Aphex Twins "Come To Daddy". "Tyvärr" hittade ju DEP en ny sångare efter det korta samarbetet, och även om han sköter sig riktigt bra så når musiken ändå inte upp till den nivå som den var på under den här skivan.

JA!

och JA!!! igen!

[karl]

Queens of The Stone Age - Songs for the Deaf

Det känns som att jag bara har med relativt nya skivor på den här listan...

Shit, jag glömde denna, ett mästerverk !

Villig att hålla med , såg dom i LOndon häromåret sanslös energiskt och bra... 😉

[tomazopantera]

Utan inbördes ordning, här är mina favoriter :

The Clash - London calling (1979)- förutsägbart val men kan inte utelämnas på en sån här lista. Så mycket bra låtar och en tidlös produktion.

Naked City (John Zorn's) - Torture garden/LENG TCH´E (1992)- Egentligen helt olyssningsbar, min sambo skriker av förtvivlan om jag sätter på denna. Men den får mig att le och jag älskar den.

Faith No More - Angel dust (1992)- Mike Patton är en stor favorit, här är han i sitt esse, tyvärr också sista plattan med knasbollen Jim Martin på gitarr.

Refused - the shape of punk to come (1998)- Det är extra kul med ett svenskt band på en sån här lista och den här förtjänar det definitivt.

Ministry- Psalm 69 (1992)- Hårdare blir det inte.

The Gun Club (1984)- The Las vegas story - R.I.P

Sex Pistols (1977)- Nevermind the bollocks - har betytt oerhört mycket för mig. Steve Jones demonstrerar hur man använder en Les Paul.

Chemical Brothers (1995)- Exit planet dust - deras enda bra skiva, den är fantastisk.

Kiss-Destroyer (1976)- min första LP, tyvärr slängde jag den utför ett stup när unmasked kom.

The Prodigy - Music for the jilted generation (1995) - Den har nåt hotfullt över sig den här plattan, varje låt känns som ett bryt in på nåt bommat lager och massor av galningar som dansar fulla med kemikalier.

Du verkar ha exakt samma musikaliska förebilder som Thåström....

Scary...

😉😛😄

Har aldrig ens hört Jeffrey Lee Pearce.

Kan hålla med om London Calling, även om jag tycker att deras första platta också skulle platsa.

Propaganda - A secret wish.

The soundtrack of our lives - welcome to the infant freebase

AC/DC - Back in Black

The Clash - The Clash

The Clash - London Calling

Judas Priest - British steel

Ramones - its alive

Kraftwerk - Computer world

U2 - the joshua tree

Kent - verkligen

[MarcusRombo (oregistrerad)]

The Prodigy - Experience Helt underbar, en milstolpe för brittisk dansmusik.

Coldcut - Let Us Play Låter bli att skriva något.

Kid Koala - Carpal Tunnel Syndrome Fick mig att köpa skivspelare. Sen lade jag ner hela turntablism grejen när jag insåg att jag aldrig kunde bli lika bra som fan! 😉

The Persuader - Stockholm Ett album jag upptäckte när jag grävde ner mig lite längre i dansmusiken när jag var yngre. Dope som fan.

DJ Vadim - USSR: The Art Of Listening Ett av dom, hmm, kanske 3 bästa hiphop albumen någonsin imo. Dom 2 andra är Sherlock - Made To Measure och:

Gang Starr - The Ownerz Vill inte säga så mycket.

Beastie Boys - Hello Nasty När jag var liten hade jag köpt en platta som jag tröttnade på rätt snart, men en polares bror ville ha den så jag bytte den mot Hello Nasty. Idag kommer jag inte ihåg vad det var för platta jag bytte bort, men jag är helt säker på att jag inte gjorde ett dåligt byte. 😛

Radiohead - Amnesiac Radiohead's bästa album. Eller näe, delar första platsen med Kid A.

The Postal Service - Give Up Måste absolut vara med på listan. Har lyssnat så många gånger på det att det nästan skriver upp sig själv på listan.

Och nu har vi problem. Med tanke på vad jag tidigare lyssnat på, borde jag välja ett kent album, men icke. Jag skulle vilja välja en samling, men det skulle nog kännas dumt? Jag borde nog välja Nuyorican Soul, men näe. Äsch, jag kan inte. Det blir en topp 9 bara!

[joachime]

I dessa tidevarv av masskonsumtion [...] känns det som om hela Album-konceptet håller på att falla i skymundan.

[...]

Ärligt talat, när släpptes det senast en fulländad platta som du är redo att dö och döda för? [...] Gör gärna din egen topplista, men här är min all-time-whatsoever-best-albums.

[...] Vilka är era favvosar?

Fast jag avskyr det, så har jag också den där känslan av att det var bättre förr!

Jag brukar trösta mig med att det är jag som är för gammal. Jag tror helt enkelt att jag med åldern har blivit lite trögare. Att det kanske trots allt görs minst lika fantastiska plattor som tidigare, bara det att jag inte lyssnar på musik på samma sätt längre.

De tio album jag lyssnar på / gillar mest just nu, berör mig inte alls i samma grad som mina favoriter gjorde för, säg, tio år sedan. Därför känns det mest rättvist att lista de tio viktigaste plattorna i mitt liv, snarare än mina tio favvisar för tillfället.

Här kommer de tio album som haft starkast påverkan på mitt sätt att se på, och göra, musik. Ska försöka hålla dom i, för mig upplevd, kronologisk ordning.

The Beatles - Magical Mystery Tour (1967)

Jag börjar med att bryta reglerna och listar en EP istället för ett album!

Skulle iofs kunnat välja vilket Beatles-album som helst. Uppfostrad av 40-talister är det svårt att inte influeras av Beatles. Inte för att jag tänker Beatles varje dag, snarare ligger det nånstans i det undermedvetna. Varför känns t ex Reed-ljudet på mellotron så familjärt?

Varför det blev just Magical Mystery Tour som får representera min barndom är för att jag minns att jag en gång tänkte, "Hur har dom lyckats få till det där?", när jag lyssnade på titellåten. En första tendens till att gå in bortanför framförandet och istället tänka arrangemang och produktion.

Niel Young - Harvest (1972)

För mig är den här plattan tre saker. Först och främst är det min första starka upplevelse av singer/songwriter-traditionen. Det är starka låtar framförda av en övertygande röst. Dels är det ett otroligt lyhört samspel (som iofs är ännu bättre på After the gold Rush) mellan musikerna. Slutligen är det ett ljudideal. Det träiga, varma och samtidigt lite matta soundet. Jag är kär i det!

Kiss - Destroyer (1976)

Kiss var ett av de första band jag aktivt valde att lyssna på (Dvs som jag inte blev presenterad för av föräldrar eller syskon). Destroyer var/är otroligt maffig att lyssna på som barn. Jag kommer ihåg att jag brukade känna mig helt matt efter "God of thunder". Men ändå ville jag fortsätta lyssna. Andra låtar som berörde mig var "Shout it out loud" och "Do you love me". Inser nu att det var Paul Stanley som gjorde de bra låtarna på plattan, men det var inget jag tänkte då. Det var ju Gene Simmons som var farlig!

Kraftwerk - Trans-Europe Express (1977)

Jag hade tidigare hört Autobahn och älskade det repetiva. Men när jag hörde "Hall of mirrors" fick jag en aha-upplevelse. Tänk att det går att bygga så uttrycksfull musik med så få byggstenar och med så lite variation. Av Kraftwerks alla kvaliteter är det de två som inspirerat mig allra mest.

Dead Kennedys - Fresh Fruit for Rotting Vegetables (1980)

Det här är den platta som, för mig, visar hur svängig punk kan vara. Även den platta som visar hur punk något kan vara. Inget annat band, vad jag vet, hade tidigare kombinerat furiös energi, teatralisk sång och surfgitarrer med en förkärlek för burlesque! Det här bandet var helt unikt i sin samtid!

Pixies - Come on Pilgrim (1987)

Egentligen ett minialbum. Men vilket album sedan. Vilka låtar, vilket uttryck och vilken produktion! Det låter rostigt, fuktigt, trasigt och ensamt. Ändå är det egentligen ett gäng konventionella poplåtar.

Santiagos gitarrspel är fortfarande en källa för inspiration (de få gånger jag plockar upp elgitarren nuförtiden 😱 ).

Dinosaur Jr - Bug (1988)

Jag blev helt ställd av den här plattan. För mig lät den så stor, så ödslig, så sorgsen. Samtidigt är den full av gnisslande gitarrer och slammrande trummor. Egentligen rätt kass produktion, men jag tycker ändå att det är det klart bästa albumet Mascis spelat in.

Portishead - Dummy (1994)

Den här skivan gav mig två aha-upplevelser. Dels insåg jag hur betydelsefull kompressorn kan vara för ett sound. Det nästan pirrade i kroppen när jag hörde plattan första gången. Dels så är hela skivan mixad i mono, förutom ett diskret reverb på sången. Och jag som hittills kämpat med att få alla panoreringar att ligga helt rätt. Här behövdes tydligen inga panoreringar!

Tortoise - Millions Now Living Will Never Die (1996)

Den här plattan fick mig att lämna pop-scenen, både bokstavligen och bildligt. Det kanske inte låter så bra, men jag upptäckte så mycket bra musik istället. Man kan säga att det här albumet var en perfekt språngbräda in till något annat. Samtidigt är det en fantastisk platta. Passar lika bra i hörlurar som i ett stort PA!

Aphex Twin - Come to Daddy EP (1997)

Egentligen inget album, så det här är tredje gången jag bryter mot reglerna. Det finns en Parallell till Beatles här. Återigen var min första tanke: "Hur har han lyckats få till det här?" En fantastisk samling låtar, som starkt har påverkat min uppfattning av musik/arrangemang/komposition.

Edit: Sådär! Det var de tio album som har haft störst inflytande på mig. Det är konstigt att när jag väl satt ihop en lista så känns den inte alls speciellt viktig. Men det har väl sin förklaring i vad jag skrev i början av inlägget. Musik berör mig inte på samma sätt idag som när jag fullständigt gick upp i de album jag nu listat.

Edit 2: Det ser lite konstigt ut att det senaste albumet är släppt för åtta år sedan. Hade listan utökats till tjugo hade jag garanterat fått plats med något från den här milleniet också! 😱

Edit 3: Blev påmind om den här tråden på IRL-träffen och när jag gick tillbaks för att kolla så var plötsligt alla länkade bilder borta... Så nu har jag letat nya länkar. Hoppas dom fungerar ett tag nu.

Redigerat 7 februari 2006 av joachime

[burtx77]

Du har glömt "Where you been" med Dinosaur Jr.

vill Köpa Premier - kit !

Philo

[Pajosv]

Okej... Här kommer min lista: Tio skivor jag skulle ta med mig till en öde ö... För att få lite variation... (men ej rangordnat)

KRAFTWERK Computer Welt (1981)

THE BEATLES Sgt Pepper´s Lonely Hearts Club Band...(1967)

LUSTANS LAKEJER En Plats I Solen (!982)

YAZOO Upstairs At Eric´s (1982)

MARVIN GAYE Here, My Dear (1978)

MASSIVE ATTACK Blue Lines (1991)

THE FUTURE SOUND OF LONDON Lifeforms (1994)

ZBIGNIEW PREISNER Trois Couleurs Bleu (1993)

DJ VADIM U.S.S.R. Repertoire (1996)

MILS DAVIS Aura (eller någon annan...) (1989)

Det var svårt det här... Vill läga till en massa Kraftwerk, Beatles, Marvin Gaye, tidig 80-tals synthpop, lite modern RnB, R. Kellys R. Kelly från -95, tidiga Ratata, lite Acid Jazz från 90-talet, Billie Holiday m.m. m.m.

[dede]

För att sammanfatta;

De flesta vill gärna ha in Beatles på listan. Nåt enstaka rop på Rolling Stones. I övrigt verkar ju 60-talsikoner som The Who, Animals, Cream, vara borta.

Med undantag AV Pink Floyd................Som får samsas i symfonirockgenren med Genesis och King Crimson. Högst orättvist för de inblandade. Och var tog Yes, ELP och Jethro Tull vägen?

Sen har vi lite punk- Där vi enas om Pistols & Kenedys

Sen kommer det lite hiphop och annat jag inte begriper mig på. Tillbaka till GÅ utan att inkassera 4.000. Lyssna på Buddy Holly till öronen blöder O´Boy!

[captain nemo (oregistrerad)]

Ojojoj. Svårt som bara den. Att välja tio plattor innebär att man får skära rätt rejält. Jag har spridit gracerna mellan olika genrer, men ofta nog kommit tillbaka till rock från sjuttiotalet... Är det så, att den musiken helt enkelt är den bästa. Nåväl, med reservation för tiotalet glömda och bortsållade heta kandidater så kommer listan:

#1: Elton John - Goodbye Yellow Brick Road

Ett förstahandsval som präglas av uppväxten under sjuttiotalen - detta var en av de få skivor som fanns i föräldrahemmet, så den snurrade friskt. Skall man bara ha en enda skiva så får det bli denna. I stort sett fulländad, varierad och så bra. Favoriter är de mäktiga syntarna från Funeral for a Friend - eg introt till Love Lies Bleeding. Jag hade aldrig hört så mäktiga syntmattor då och jag har inte hört dem "ever since". Annars är Grey Seal ett starkt spår. Fråga - vad har Elton John gjort efter denna platta???

#2: Donald Fagen - The Nightfly

Betydligt senare i livet kom jag i kontakt med denne gigant. Bredvid fotoaffären där jag jobbade extra fanns en stereoaffär, som spelade sönder Green Flower Street när de demonstrerade stereoanläggningar. Jag hatade skivan för den låten, men upptäckte resten och var såld. Sedan dess är Don Fagen och Steely Dan stående inslag i CD-spelaren. Starka spår är I.G.Y och Maxine.

#3: Level 42 - Level 42

När vi började spela i band hade vi en basist med gummitumme. Gockandet var en direkt influens av Mark Kings smattrande på basen. Som gitarrist kan man knappast bli influerad av Levels ganska mediokra gitarrinsatser, men hela upplägget var så annorlunda och så fantastiskt. Starkaste spår är Love Games och Dune Tune, följt av Heathrow.

#4: The Beatles - Help

Ytterligare en skiva som fanns i föräldrahemmets skivsamling. Den skivans ljud ur den gamla philipsstereons mjuka och lite burkiga ljud sitter i ryggmärgen. Det spår som sitter starkats i minnet är nog Hey - you've gotta hide your love away, lågmäld och med tvärflöjtsolo.... Andra starka intryck är de fullkomligt underbara gitarrsounden.

#5: Pink Floyd - The Wall

Innehåller inte PFs starkaste låtar enskilt, men är en tegelstenstung lyssning och långa välarrangerade stycken - helt unik. Rockopera sade någon.

#6: The Clash - London Calling

Fantastiskt starkt titelspår. Lysande är också Guns of Brixton och Spanish Bombs. Ändrade min syn på Clash från punk till rock.

#7: Dire Straits - Dire Straits

Som gitarrist måste man bara dö av Sultans of Swing. Vilken besvikelse det blev när jag köpte CD-versionen och hör att producenten tonar ner låten i den andra delen av det fantastiska solot. Helgerån!!! Annars står denna platta för gitarrer, gitarrer och ytterligare gitarrer. Här lärde jag upptäcka ägg-ljudet i stratan. Släng dig i väggen, Lester Paul!! Länge leve Leo Fender!!

#8: Kiss - Rock 'n' roll over

Många har nämnt Destroyer som bästa Kiss-platta. Visst är den bra, men RNRO är bättre. Framför allt mycket bättre sound. Mycket tätare sound, replokal och snyggare tunga distgitarrer. Det är svettigt och skitigt. Sedan har jag aldrig lyckats förlika mig med det stora ljudet på Destroyer. För mycket rymd, helt enkelt. Fan, platta låter som den är inspelad i en kyrka... Nä, valet faller helt klart på RNRO. Starka spår är I want you (Snacka om att man blev impad av att höra phaser på distad gitarr) och Mr Speeds snygga gitarrlicks.

#9:ELO - A new world record

Den tredje plattan på listan som kommer från föräldrarnas skivsamling. Helt unik musik. Symfonisk rock. Spännande att se dem live - hur sjutton kan man ha stråkar i rockmusik. Starkaste spår torde vara Rockaria och Telephone Line.

#10: Van Halen - Van Halen

PÅ en extremt hedrande tiondeplats måste bara Van Halen in. Och i synnerhet denna platta. De gjorde egentligen inget bra efter debuten. Eddie Van Halens skärande dist försökte vi länge uppnå, men lyckades aldrig, trots dubbla distpedaler och twinnen på full volym. Hörselskador - ja, rundgång - så in i helvete, Eddiedist - njaäää. Ryktena gick om att han körde förstärkarna på högre spänning än de var avsedda för och att han hade fem stackar med sig till spelningarna och att en gubbe sprang och bytte sladd från stack ett till stack två när stack ett brann upp och lade av... Hehehe. Starka spår är förstås Eruptionsolot - VM i stilbildare - och Atomic Punk.

Puh! Det var inte lätt, men där har ni mitt liv. Slående är att många av plattorna är debutplattor, är gjorda på sjuttio- eller tidiga åttiotalet och att alla finns på vinyl.

//nemo

Redigerat 4 december 2005 av captain nemo

[Lindeberg]

I övrigt verkar ju 60-talsikoner som The Who, Animals, Cream, vara borta.

Med undantag AV Pink Floyd.......

Konstigt att inte fler tycks hålla åtminstone ett Beach Boys-album som varande ett av de tio bästa. Om du frågar mig. 😱

Och nu ångrar jag lite att inte Piper var med på min lista.

[SyntaxError]

Här är 10 bra skivor:

1. Aphex twin - Richard D james

Den och Druqks smäller lite högre än hans övriga produktion, annars är det mesta han gör grymt.

2. Ramones - Leave home eller första skivan

Min första stora musikkärlek....Hey ho lets go!!!

3. Stina nordenstam - The world is saved

Hon gör så fin musik att man vill gråta...

🙁

4. 13th floor elevators - The psychedelic sounds of...

Roky är ju magisk när han sjunger "your gonna miss me" och "rollercoaster"

5. Spiritualized - Lazerguided melodies

Första skivan och helt klart den bästa...har bara varit utförsbacke sen dess....

6. Nancy sinatra with Lee hazelwood - "best of"

Mysiga bitar....Passar nästan närsomhelst

7. Boards of canada - Geogaddi

Redan upptagen av minst 2 andra här men det skiter jag i 😛

8. Kraftwerk - Man machine

Säkert det band som nämnts flest gånger här men man kommer lixom inte ifrån dom...

9. MC5 - Kick out the jams

Mer rockenergi går nog inte att pressa in på en platta...

10. Chet baker - Svårt att välja en speciell inspellning

Mannen, myten, jazzrebellen! Grym på att tuta i luren och allt blir så fint när han sjunger! Allt han har gjort har något jävligt sorgligt över sig....

[olivetti (oregistrerad)]

1.

Faust - So far

2.

The Residents - Eskimo

3.

Kraftwerk - Minimum - Maximum

4.

Roxy Music - Roxy Music

5.

Gentle Giant - Free Hand

6.

Cardiacs - A little man and A house and the whole world window

7.

Robert Wyatt - Rock bottom

8.

Can - Soon over Babaluma

9.

Peter Hammill - Sitting Targets

10.

Genesis - The lamb lies down on broadway

[Norbaggen]

En slik liste vil jo forandre seg fra dag til dag, men man kan jo alltids gjøre et forsøk.. men jeg må ha med 11 😆

#1: NIGHTINGALE - ALIVE AGAIN

Dan Swanö`s Nightingale er et av mine absolutt største favorittband. Alive Again er deres nest seneste skive, og den beste i deres diskografi etter min mening. Det finnes ikke et svakt spor i en mils omkrets her, rett og slett en knallbra skive som jeg setter veldig høyt i min CDsamling. Dan Swanö er et musikalsk geni og leverer alltid. Sjekk også "The Closing Chronicles" fra 1996. Verdens beste band kommer fra Sverige!

#2: DEF LEPPARD - HYSTERIA

Def Leppards første skive etter den tragiske bilulykken til trommeslager Rick Allen. Bandet hentet inn producergeniet Mutt Lange, og skapte sammen det jeg vil kalle et mesterverk. Dette er en hitparade fra start til mål med catchy og udødelige låter som tittelsporet, Rocket, Animal, Armegeddon It, Pour Some Sugar On Me og Love Bites, bare for å nevne noen... Andre band ville vært stolt om dette var deres "Best Of"-skive. Dette er verdens beste puse-rock!

#3: MARILLION - MISPLACED CHILDHOOD

Når det kommer til progressiv rock er Marillion det bandet jeg liker å dra frem. Misplaced Childhood er etter min mening deres beste skive, og av en eller annen merkelig grunn synes jeg den høres best ut i fylla, når man kommer i den rette sentimentale stemningen 🙂 Fish er konge, og her - som ved de to jeg allerede har nevnt, er det etter min mening gjennomgående sterke låter og lite nedturer å spore.

#4: IRON MAIDEN - PIECE OF MIND

Ikke det at jeg for tiden hører så veldig mye på denne skiva, eller noe av Maiden for den del, men denne må jeg uansett ha med på en slik liste, da den i seg selv var mye av grunnen til at jeg i sin tid fattet interesse for rock generellt og ikke minst gitarspilling. På mange måter kan man si at mine første gitarlærere var Dave Murray og Adrian Smith, så slik sett fikk jeg jo en fin start 😄 En flott skive dette her, som etter min mening topper seg ved spor #2 "revelations".

#5: FAITH NO MORE - KING FOR A DAY, FOOL FOR A LIFETIME

Angel Dust har vært nevnt tidligere i denne tråden, men for min del velger jeg å trekke frem skiva som kom etter. Den er etter min smak den beste FNMskiva, og skal jeg kose meg med Patton & co er det denne jeg drar frem. Patton viser her sitt store vokalspekter på hele skalaen. Den ene sterke låten avløser den andre, klassiker!

#6: KANSAS - LEFTOVERTURE

Første gang jeg hørte denne skiva og Carry On Wayward Son slo meg midt i trynet en gang i 2001, var jeg fortapt. Har siden hamstret hele back-katalogen til bandet, og ikke blitt skuffet for å si det mildt. Dette er i følge Dream Theatre alle prog-bands læremestere, og selv om de ikke spiller prog i den form vi kanskje forbinder det med i dag, så leverer de noen sinnsyke melodier. Steven Walsh er helt sjef på vokal. Sjekk også Point Of Know Return, som kom etter Leftoverture.

#7: QUEENSRYCHE - OPERATION:MINDCRIME

Midt i en tidsalder med Hair-Metal kom Queensryche med dette strålende konseptalbumet, og viste hvordan rock skulle spilles. Bandet er noe for seg selv, og har et eget utrykk. Dette er en skive jeg hører mye på den dag i dag, udødelig klassiker!

#8: KISS - DRESSED TO KILL

Når man har i overkant av 20 KISSalbum i CDsamlingen så får man vel ta med ett på top10-listen også 🙂 Trenger vel ikke si så mye om dette, det skulle være kjent for de fleste. Kiss er Kiss, Kiss er tøft!

#9: DREAM THEATRE - IMAGES & WORDS

😆

#10: HIM - RAZORBLADE ROMANCE

Enda et favorittband, og dette er deres beste album. Som så mange andre på min liste er dette en hitparade med få nedturer. Love Metal slik det skal spilles, med genrens beste vokalist. Skal man dra damer på nachspiel så setter man på HIM 🙂

#11: MOONSPELL - SIN/PECADO

Portugisiske Moonspell har jeg alltid hatt sansen for, og kom med på lasset på deres debut "Wolfheart". Deretter kom den geniale "Irreligious", før bandet gjorde helomvending ved Sin/Pecado. Det tok LANG tid å få inn dette albumet, men når det først satt så satt det som en bullet. Deres facinasjon for Depeche Mode skinner igjennom på dette albumet, som er langt fra så metal-basert som de foregående albumene. Dette albumet krever sitt av lytteren, med et kompleks lydbilde, men når det først synker inn er det et album du vil elske. Om du liker genren forstås..

Slik ser min liste ut i dag, i morgen ville den nok sett annerledes ut. Men slik er det vel for alle 🙂

Redigerat 5 december 2005 av Norbaggen

[giggsy]

Konstigt att inte fler tycks hålla åtminstone ett Beach Boys-album som varande ett av de tio bästa. Om du frågar mig. 😄

Och nu ångrar jag lite att inte Piper var med på min lista.

Ja, mycket märkligt!

Det ska snart bli ändring på det dock, bara jag får hyvla lite mer på min lista.

[equality]

I övrigt verkar ju 60-talsikoner som The Who, Animals, Cream, vara borta.

Med undantag AV Pink Floyd.......

Konstigt att inte fler tycks hålla åtminstone ett Beach Boys-album som varande ett av de tio bästa. Om du frågar mig. 😆

Och nu ångrar jag lite att inte Piper var med på min lista.

Ja, fasen vart tog Pet Sounds vägen!? Jag måste ha sovit...

[giggsy]

1. Beach Boys - Pet Sounds (1966)

Morsan gav mig en Beach Boys-samling när jag fyllde 9 år och på den vägen är det.

Får fortfarande gåshud VARJE gång jag hör "God Only Knows".

Beach Boys inspelningsmetoder var oerhört intressanta. Dan Dumb har i en tidigare tråd nämnt att Brian Wilson

kunde droppa in direkt på acetaten.

Hela gänget kunde samlas runt en mick, sen hade Mike Love en egen mick bredvid.

När det var dags för honom att sjunga sina basgångar lutade han sig bara ut och sjöng in genom sin mick

medans dom andra kunde fortsätta sina snortajta, otroliga arrangemang som om inget hänt.

Brian Wilson kunde göra liknande saker och sjöng in det mesta med en billig skräpmick som ingen annan i

Western Studios ville ta i ens med tång.

2. Dinosaur jr - Bug (1988)

Hela plattan vibrerar av ångest och hat. Att tala ut var inte varken J Mascis eller Lou Barlows paradgren.

Situationen blev ohållbar och Lou lämnade bandet.

Plattan är dränkt i arga gitarrer (solot i Post är det argaste jag hört!!!). Basen ligger lååångt bak i mixen men just i det här fallet accepterar jag det.

Det var betydligt värre när Bowie fullständigt sabbade Ron Ashetons bas på Raw Power. Inte ens när Henry Rollins hittade mastertejperna

på en vind i Amsterdam (av alla ställen!) och plattan mixades om gick det att få fram ett anständigt ljud. Ron's spelande är dock helt otroligt bra.

Någon nämnde "Where You Been" som i mina ögon är en gäspig storbolagsprodukt jämfört med mästerverket Bug.

3. The Byrds - Younger Than Yesterday (1967)

Året är 1967 och och Kalifornien är indränkt i flower power. Byrds, och i synnerhet David Crosby, hänger på.

Här blandas folk-rock, country och psykedelia helt utan besvär. Chris Hillman börjar helt plötsligt skriva grymma låtar.

Byrds hade en sällsynt förmåga att inte bara följa musiktrenderna utan oftast leda utvecklingen.

Att den här plattan spelades in redan 1966 säger lite om det.

Att dom tackade nej till att göra ledmotivet till "Easy Rider" visar dock att även Byrds var kapabla till felbeslut.

4. Weezer - blåa albumet (1994)

Rik Ocasek är gud. Tillsammans med Rivers Cuomo's fantastiska låtar var det ett match made in heaven. Plattan har en otrolig kraft i sig.

Tror inte det sammanlagt finns ens en (1) ointressant minut där. Att dom sen såg sig duktiga nog att själva ge sig på

att producera uppföljaren Pinkerton är bara att djupt beklaga.

5. Teenage Fanclub - Songs From Northern Britain (1997)

Plattan börjar med låten "Start Again" och det är väl så. Efter att ha gjort den rätt miserabla produktionen "13" som jag såg nån här gilla,

letade dom efter rätt sättning och spår på "Grand Prix". När tiden var mogen hade dom hittat den.

Ljudbilden är gudomlig, kanske min idealljudbild. Blake's och Love's låtskrivande är på topp.

Harmonierna som oftast arrangeras av Norman Blake är fantastiska. Till och med jag låter bra när jag sjunger med i låtarna.

Tänk om inte Teenage Fanclub vore så äckligt demokratiska. Då hade dom skippat Raymond McGuinley's låtar och gjort världens bästa platta.

6. The Smiths - The Queen Is Dead (1986)

Även här var det turbulens i bandet. Verkar som dom flesta plattorna gjords när spänningarna varit stora i banden?

Bättre inspelning än tidigare alster, mindre daterad ljudbild och ett knippe kanonlåtar.

Förstår inte hur jag kan bli så jäkla glad när jag lyssnar på så här deppiga låtar och texter?

7. Attentat - I Denna Stan (1984)

Attentat kallades punk men det gjorde ju Buzzcocks också... Lite kajal och en sund inställning till livet räckte då.

Hur jag än gör kan jag inte tröttna på den här plattan.

Inspelningen, arrangemangen och framförandet och låtarna är 100% rakt igenom!

Kan inte sticka under stol med att jag haft några otroliga stunder i sällskap med skivan som triggas när jag hör "I denna stan".

Notera vem som spelar sax...

8. Hoodoo Gurus - Stonage Romeoes (1982)

Dave Faulkner kom från ingenstans, (eller ja, från Perth) och skrev en helt otrolig debutplatta.

Mallen för den Australiensiska sk stenålders-rocken var därmed satt.

9. Radio Birdman - Living Eyes (1978)

Många håller debuten högre men jag tyckte Birdman lyfte när pip Hoyle fick lite utrymme för sina keyboard-kunskaper.

Synd bara att bandet splittrades när plattan var inspelad. Här kan vi snacka turbulens.

Deniz Tek mixar låten "Crying Sun" i Rockfield Studios, Wales, när låtskrivare Warrick Gilbert kliver in.

Efter att ha hört den "radio-anpassade" mixen vände han och gick ut utan ett ord.

Tre veckor senare var han fortfarande försvunnen. Tror inte han diggade mixen...

10. Roky Erickson - The Evil One (1981)

Stu Cook, Creedence-basisten fick i uppdrag att producera plattan. Frågan är om han hade tackat ja om han vetat...

http://www.richieunterberger.com/stucook.html (läs, läs, läs!!!)

11. Velvet Crush - Teenage Symphonies To God (1994)

Många har gått i Byrds fotspår men väldigt få har lyckats fylla upp deras kostym (märkligt uttryck). Velvet Crush är en fantastisk trio.

Ric Menck ÄR den bästa powerpop-trummisen jag nånsin hört! Han får dom svåraste fillen att låta som en dag på stranden.

Han vet exakt när han ska spela vad. Förutom ett gäng egna låtar har grabbarna den synnerligt goda smaken att göra en

cover på Gene Clark's "Why Not Your Baby". Another true ståpäls-moment.

Titeln är för övrigt ett Brian Wilson-citat där han beskriver hur den legendariska icke-plattan Smile lät..

Bubblare:

Stooges - Funhouse (1970)

Produktionen är fantastisk, Ron Asheton's gitarrer är överjävliga,

omslaget är ett foldout med suverän design och foton.

Bilden på grabbarna liggandes på den persiska mattan i studion måste vara ett av världens 10 bästa rockfoton.

Miljontals kids runt världen skulle mörda för att se ens hälften så coola ut.

Sen har vi problemet. Efter att ha spelat in första sidan på plattan (som kan vara den

bästa förstasidan nånsin) sprang dom på Steven McKay i korridorerna i studion.

Höga som hus tyckte dom det var en fantastiskt idé att låta jazz-saxofonisten

lägga sina improvisationer över hela jävla låtarna!

Låten 1970 inleder andra sidan och fram till McKay blåser loss kan det

va världens bästa låt. Sen stänger man av...

[Signert]

Trodde jag skulle vara först med Pet Sounds, men tji fick jag. Mycket roligt att se att både Mike Patton och John Zorn har lyfts fram av tidigare

skribenter. De är givetvis med på min lista också. Så här ser listan ut i dag, utan rangordning:

The Beach Boys - Pet Sounds

- Det kanske bäst sammanhållna popalbumet genom tiderna. Beatles lyckades aldrig få till samma helhet, inte ens på Sgt. Pepper. En platta med ett mycket stort hjärta och en radda briljanta kompositioner. Alltid med på min tio-i-topp. (Överlägset bäst i mono, även om steroversionen är intressant.)

Naked City - Leng T'che

- Plattan innehåller ett enda spår (30-40 min långt, minns inte exakt) som är en illustration till en gammal kinesisk avrättningsmetod. Offret drogas med opium, spänns fast vid en påle, varpå delar av kroppen skärs bort, bit för bit, tills offret avlider. Opiumruset gör att man inte tuppar av, vilket förlänger lidandet. Ett makalöst stycke musik, som dock kräver en mental kraftsamling innan lyssning. Bör avlyssnas med hörlurar, liggande på golvet i totalt mörker.

Mr.Bungle - California

- Mr.Bungles sista(?) och bästa verk. Inte ett enda svagt spår. En i teorin nästan omöjlig kombination av ljudexperiment och genrekrockar blir till en briljant helhet med influenser av allt från Bacharach till metal, via Brian Wilson och Zappa och jag-vet-inte-vad...

Portishead - Dummy

- Hörde en låt på studentradion i Göteborg. Gick omedelbart och köpte albumet. En milstolpe i min skivsamling.

Metallica - Ride The Lightning

- Genredefinierande. Master Of Puppets är måhända mer förfinad, men detta är originalet. Bättre förr... 😆

Napalm Death - Scum

- "The music to end all music". Kan egentligen betraktas som två album. De första 12 spåren, med ursprungliga sättningen, är en våldsam resa genom rockmusiken vid historiens slut. Lika mycket konstmusik som rock.

Radiohead - The Bends

- Ett pärlband av popexplosioner som Kent aldrig lyckades återhämta sig ifrån. 😉

Bob Hund - Bob Hund (Första fullängdaren)

- En lysande debut från en unik poporkester i svensk musikhistoria. Och vilka texter!

Faith No More - Angel Dust

- Ett kreativt kaos. Alla andra FNM-plattor låter mer harmoniska än denna. Och ingen är lika bra. Jim Martins begränsade gitarrspel var en av bandets största tillgångar, paradoxalt nog.

Flesh Quartet - Flow

- Kanske den mest rättvisa Grammisen någonsin. Så fick jag med både Freddie Wadling och Stina Nordenstam på listan också.

Dagens bubblare:

John Zorn - Spillane

Slayer - Reign In Blood

The Smiths - The Queen Is Dead

The Beatles - Abbey Road

Painkiller - Guts Of A Virgin

Pink Floyd - Piper At The Gates Of Dawn

...och så vidare. Det här är ta mig tusan omöjligt. 😉

[equality]

"Suite: Judy Blue Eyes" är en av världens bästa låtar för övrigt.

Ja, jädrar vilken makalös stämning det måste ha varit när de drog den i Woodstock. Saknar ord för det mäktiga latinocrescendot på slutet... De lämnade Joni Mitchell hemma på hotellet i New York och hon skriver den tidlösa "Woodstock". Vilken tid det måste ha varit! Det tar sig nu är det tre som har med Pet Sounds... 😄

[hammagrella]

Nu börjar det likna nåt!!! 🙂

Kul att se folks olika musiksmak. Håller inte med Dede om att man kan sammanfatta det här på något sätt, det här är ju verkligen personligt och vi bör inte hitta några direkta trender eller slutsatser. Däremot får man ju massor av tips på musik man missat från folk som man kan lista ut vad dom har för musiksmak.

Annars, jättekul att gammal Genesis verkar snurra flitigt, liksom Clash, Kiss och Pink Floyd. Inte heller överraskad över att många har Kraftwerk-frisbees på sina listor - även om jag själv är långt ifrån såld på deras musik fur alle.

Giggsy - bra där att ha med Funhouse och Velvet Crush!!

Karl - underbar lista

Nemo - skön samling du också, New world record var en bubblare för mig...

Fortsätt outa er själva, det här är nörderi...och kärlek! 😄

[giggsy]

Hammagrella,

är också lite kär i 1974 men av andra anledningar:

Planet Waves

Blood on the Tracks

Before the Flood

Dylan var som bäst med The Band medans The Band var som bäst på sin avskedsspelning "The Last Waltz". Tack, Martin Scorsese, för en underbar film.

[J.Westling]

När en kompis som är lika otroligt musikintresserad som jag ungefär hörde den här plattan första gången så grät han av lycka. Tårarna rann. Det är jobbigt att se en vuxen man gråta men jag förstår honom...

Jag gråter fler gånger i veckan till allt som signetats Neal Morse.. Allt med spocks Beard, hans solo plattor å förstås Transatlantic...

Bästa låtskrivaren någonsin... err finns ju ett par till men han är fan så bra...

bobo

[Smart Cat]

YEAH!!!

Faan vilken inspirerande tråd. Blev ju faan skitsugen på att köpa skivor.

TACK Hammagrella. Vi har ganska lika smak men du har hört sånt som inte jag har hört än och det är roligt, jag litar på ditt omdöme, Blev bland annat jättesugan på att köpa Bowie´s Aladdin Sane och Elton John.

Dock så är Sparks (nästan) bäst.

[sparksfan (oregistrerad)]

Detta var ju inte så enkelt.Jag kan råkat glömma något men dessa 10 hör ivarje fall till mina favoriter.

Ej i någon inbördes ordning:

SPARKS-A WOOFER IN TWEETER´S CLOTHING: Originellt,New wave innan termen på riktigt uppfanns.Från 1972.

SPARKS-KIMONO MY HOUSE: Stark,vass,smått explosiv vital melodisk poprock med humor och humör. En verklig klassiker och då nyskapande 1974.

SPARKS-PROPAGANDA: Även denna stark,något mer nyanserad och än mer melodisk.Helgjuten.Ett poprock mästerverk.1974.

SPARKS-INDISCREET: Väldigt varierande,starka melodier,hög musikalitet,genialisk.Musikaliskt storverk.1975.

SPARKS-LIL´BEETHOVEN: Jag kan erkänna att just denna hade jag lite svårt att ta till mig i början men den vinner i längden.En helhetsupplevelse.magisk.

Ej konventionell musik.2002.

T.REX-ELECTRIC WARRIOR:Klassiskt rockalbum från 1971.Gitarrinfluerat emellanåt boogierock+en del lugnare låtar.Med superhiten "Get It On".

LED ZEPPELIN-4: Klassiskt rockalbum 1971 också.Behöver nog kanske ej närmare presentation.

NAZARETH-CLOSE ENOUGH FOR ROCK´N´ROLL: Jag tycker Nazareth gjorde några riktigt bra album i början av 70 talet fram till detta 1976.Därefter blev de sämre.De tappade glöden,den smått bluesiga känslan.

Riktigt bra tycker jag här. Ex i "Lift The Lid"(fantastiskt gitarrspel,vilken känsla) och "Carry Out Feelings" reggaeinfluerad.

REM-GREEN: Bra låtar,Känsla. Ett starkt album.1988.

JETHTRO TULL-ROCK ISLAND: Ett sent Tull album från 1989.En del kanske hellre skulle välja äldre album med dem men jag fastnade mer för detta.

Skönt gitarrspel,skön helhet,bra röst.Jag tror ej detta räknas till något av deras mest framgångsrika.Typ folkheavyrock med varma melodier.Dock ej lika originellt och ej lika folkmusikinfluerat som en hel del äldre Jethro Tull.

[allansson]

Dags att dra mitt strå till stacken då, och konstruera min album topp-tio (eller egentligen blir det en topp-sjutton... kunde liksom inte sluta när jag väl börjat... 😕 ).

Jag har ingalunda baserat denna lista på vilken effekt dessa album haft på musikvärlden, utan den är helt och hållet baserad på hur de har påverkat mitt liv...

Börjar bakifrån för spänningens skull...

17. Kind of Blue - Miles Davis

Det första och enda jazzskiva jag köpt. Inte den enda för att jag inte gillar det, utan snarare för att jag antagligen skulle bli besviken på alla andra album i den genren. Den här skivan har helt enkelt något helt oförklarligt över sig, som verkligen griper tag i en och dra med en in i musiken... underbart bra helt enkelt...

16. Gustaf Kjellvander Proudly Presents The Fine Arts Showcase & The Electric Pavillion

En, tror jag, ganska okänd skiva. Tyvärr. Hela skivan har ett ganska Lo-Fi-sound över sig (vilket jag bara kan anta är ett medvetet val från herr Kjellvanders sida) och allt känns primitivt på ett brilljant sätt... allt utom texterna som är så oerhört djupa och mångsidiga att inga borde kunna lämnas oberörd.

15. Last Broadcast - Doves

Skulle vilja beskriva den här skivan, och gruppen i helhet, som en mix mellan Radiohead, Coldplay och Pink Floyd. Första låten (bortsett från introt dvs.) "Words" drar genast in en i en skiva som är, enligt mig, så nära perfektion att det är läskigt. Med låtar som "Ther Goes the Fear", "Satellites"och "Pounding" får den här skivan en väl förtjänt 15:e plats.

14. To Die Alone - Moneybrother

Moneybrothers andra skiva som soloartist är helt underbar. Melankolisk... ja, men inte desto mindre bra. Texterna är simpla men briljanta på det där sättet som får en att tänka "Varför kom inte jag på det där?". Är även väldigt tacksam att Moneybrother hållit sig borta från sin falsett-röst, vilken jag anser förstörde stora delar av hans första album "Blood Panic"...

13. Isola - Kent

En av de första låtar jag älskade av Kent var nog "Saker Man Ser" och det var just denna låt som fick mig att köpa denna skiva, vilket skulle visa sig vara ett lyckat drag. Enligt mig är "Isola" Kents juvel, där varje låt smälter samman och bildar vad man kallar ett riktigt album. Man kanske hittar Kents bästa låtar på Hagnesta Hill elller Vapen & Ammunition, men som helhet tycker jag att denna skiva är klockren.

12. Alligator - The National

Har bara ägt och lyssnat på den här skivan i kanske en och en halv månad men ändå har den lyckats kämpa sig upp på 12:e plats. Jag skulle vilja påstå att denna skiva är 2005 års bästa album och att gruppen The National är musikvärldens bortglömda prinsar. Hela skivan är fylld av en sorts melankolisk optimism, där depressionen är en eftertraktad egenskap istället för ett handikapp. Den är så fylld till kanten med både självgodhet och självhat, skönhet och fulhet, och minnesvärda textrader som de i t.ex. låten Karen:"Karen put me in a chair, fuck me and make me a drink, I've lost direction and I'm past my peak" och raderna från Geese of Beverly Road "Oh Come be my waitress and serve me tonight, Serve me the sky with a big slice of lemon". Skall ni någonsin köpa en skiva av en grupp ni antagligen aldrig hört så låt det för guds skull bli denna...

11. O - Damien Rice

Det finns ingenting med denna skiva som inte stämmer. Texterna, musiken. låtordningen och även omslaget, med bilden av två figurer som verkar vara ritade av en sexåring över vilka det stor "You" och "Me", är helt perfekta. Damiens texter är allihopa små poetiska mästerverk med en skönhet som verkligen göder ens romantiska tankarna (tidsepoken, inte blommor och middag över ett ljus) och tillsammans med hans röst och gitarr bildar de en treenighet som får självaste gud att blekna (ursäkta blasfemin)... Precis som med "Kind of Blue" ligger det någon odefinerade storhet över denna skiva, en storhet som kanske inte står att finna i varje enskild låt utan i lyssningen av hela alstret. Favoritlåtarna är "Cold Water", "The Blower's Daughter" och "Eskimo" (som lustigt nog avslutas med lite Finsk Opera).

10. Dark Side of the Moon - Pink Floyd

Denna skiva är, enligt mig, egentligen ingen skiva utan en enda lång låt, då varje låt går in i varandra, vilket gör det väldigt svårt att lyssna på en enskild låt. Om man t.ex. bara vill lyssna på "Us and Them" får man vara beredd på att ta emot det plötsliga slutet på låten, då den egentligen bara fortsätter in i nästa låt på skivan. Personligen ser jag DSOTM som Pink Floyds mästerverk, vilket jag nog inte är ensam om. Den har en särskild plats i mitt hjärta då det var den första Pink Floyd skivan jag ägde och hörde, vilket öppnade dörren till ett av tidernas största band. Styrkan hos Pink Floyd tror jag ligger i deras förmåga att göra episka låtar (Us and Them, Great Gig in the Sky, Brain Damage och Eclipse) som nästan bokstavligen får ens huvud att explodera... Den här skivan innehåller även ett av mina favorit saxofonssolon, dvs. det i "Us and Them".

9. Automatic for the People - R.E.M.

R.E.M.s bästa. Allting är så lysande att man från första låten bara sitter stilla och lyssnar, helt omedvetandes om den utomstående världen. Stipes texter är så kryptiska att de nästan skulle kunna handla om vad om helst, men de känns ändå så målmedvetna att man sitter och nickar lätt för att visa att man förstår precis vad han menar med dem. Bland de mer lättsmälta låttexterna hittar vi "Everybody Hurts", en låt som inte gått många förbi, men vars öppenhet och insikt aldrig lämnar en helt oberörd. Alla instrument är så otroligt bra inspelade, speciellt de akustiska gitarrerna som måste vara några av de bäst inspelade någonsin, och hela skivan i sig är ett mästerverk inom mixningskonsten.

8. Gold - Ryan Adams

Första gången jag hörde denna skiva var när jag på en mattelektion satt och lyssnade på några skivor jag lånat på biblioteket. Bland dessa skiva fanns denna, och så fort jag tryckt på play var jag fast i vad jag skulle vilja kalla Ryan Adams-träsket. När lektionen var slut, skolkade jag från resten av dagen bara för att åka in till Örebro och köpa mig ett eget exemplar av skivan. Efter att jag köpt skivan måste jag ha lyssnat på den nästan konstant i en månad eller så. Låt efter låt efter låt satt jag fängslad av Ryans säregna men alldeles underbara röst, och lyssnade när han sjöng om kärlek som är för stark för att dö, kärlek som håller på att dö och kärlek som redan dött. Spelar ingen roll om alla säger att "Heartbreaker" var hans topp, och att han därifrån bara gått nedåt. Detta album är hans bästa, och även ett av de bästa jag någonsin hört. Punkt.

7. Highway 61 Revisited - Bob Dylan

Aldrig förr hade jag hört någon sjunga med ett sådant hat för någon annan, som första gången jag hörde "Like A Rolling Stone". Öppningsspåret på denna skiva är en av de bästa låtarna genom tiderna, och skivan i sig är inte mycket sämre. Från den inledande smällen på virveln i "Like A Rolling Stone" till den sista anslagna strängen på gitarren i helakustiska "Desolation Row" andas detta album perfektion. Skivan visar upp en ung Dylan i toppform och innehåller några av hans vassaste texter någonsin. Blande de bästa finner vi den kusliga "Ballad of a Thin Man", vars pianoriff måste vara ett av det bästa någonsin. En perfekt skiva att lyssna på om man vill blåsa av lite aggressioner.

6. A Rush of Blood to the Head - Coldplay

Anledningen till att jag började lyssna på Coldplay var på grund av en tjej jag gillade. Även om det inte blev något mellan oss två så är jag fortfarande tacksam för den förälskelsen då den tog mig till "A Rush of Blood to the Head". Aldrig trodde jag att någon som sjöng så dåligt som Chris Martin (för ingen kan ju direkt säga att han har en, i den bemärkelsen, fin röst, även om den verkligen passar bandets musik) skulle kunna förmedla så starka känslor som han gör. Jag tror det är blandningen av hans gripande texter och det sätt som hans röst liksom skär sig i slutet av raderna (Jag tror att de som lyssnar på Coldplay förstår vad jag menar) som gör honom till en bra sångare (Nej, jag säger inte emot mig själv. Han sjunger dåligt, men som sångare gör han ett suveränt jobb). Bland favoritlåtarna finner vi "The Scientist", med raderna "Questions of science, science & progress do not speak as loud as my heart" som får mig att tänka på alla fysiklektioner jag tänkt på ovan nämnda tjej istället för att hänga med på vad som hände framme vid tavlan, och "Warning Sign".

5. Ok Computer - Radiohead

Att gå från The Bends till Ok Computer var för mig lite som att gå och lägga sig och sedan vakna upp i en annan dimension, först blev jag skrämd men efter att jag gett det en andra, tredje, fjärde, etc. chans började jag inse att den nya dimensionen kanske till och med var bättre än den gamla. Borta var den uppenbara pop-rocken från The Bends, och i dess plats fanns istället en mycket mer lågmäld samling låtar, som fullständigt andades av livets meningslöshet. Det var en skiva som passade perfekt för en allt för gammal 17-åring, med förkärlek för depressioner och apati, som inte såg någon annan framtid framför sig än att jobba bakom disken på ett McDonalds hela sitt liv. Den låt som slog mig hårdast var nog "Let Down", och då framförallt raderna "One day I am gonna grow wings, a chemical reaction, hysterical & useless", vilka jag inte alltför sällan fann mig själv med att sitta och mummla för mig själv. Jag återvänder fortfarande frekvent tillbaka till Ok Computer och även om jag inte tar dess budskap lika bokstavligt, så fortsätter detta album att bara växa och växa.

4. Blood on the Tracks - Bob Dylan

Att glädjas åt andras olycka är fruktansvärt, men i detta fall kan inte göra något annat. För skillsmässan från Sara innebar att Bob Dylan fick material till att göra Blood on the Tracks, vilket jag är evinnerligt tacksam för, då detta är det bästa album han släppt. Redan från första låten "Tangled Up in Blue" stod det klart för mig att detta album var något alldeles extra. Dylan hade på detta album till stor del övergett den surrealism som färgat hans tidigare alster. Hans texter var nu mer ärliga och öppna, vilket för en gångs skulle gav lite insikt i vad han verkligen var för en människa. Men det är inte bara de starka texterna som tagit detta album till plats fyra, utan det är även musiken som inte lämnar någonting att önska. Den är aldrig för mycket, men aldrig heller för lite. Allt är perfekt avvägt, och sätter man på första låten kommer skivan att vara slut innan man vet ordet av det. Nej, en klar favorit. Nu och för alltid.

3. Born to Run - Bruce Springsteen

Att detta album nästan sög livet ur Bossen och hans E-Street Band, är nästan förståeligt då man genast inser hur genomtänkt allting är. Varje ton, varje ord, allting är så noggrant planerat att man inte kan undvika att älska detta album. Och är man ung när man första gången hör detta album, kommer det nästan definitivt att förändra ens liv. Det gjorde det för mig, när jag köpte det i slutet av nian. Här fanns allt en naiv tonåring någonsin kunde önska: drömmar skulle uppfyllas, kärlek upplevas, framgång uppnås. Och allt låg längs motorvägen, någonstans bortom horisonten. Öppningspåret "Thunder Road" är i min utsago världens genom tiderna bästa låt. Hela tanken på att hämta sin tjej och bara ge sig av från en plats som är så bekant att den hemsöker dig om nätterna tilltalade, och tilltalar mig än, på ett så fundamentalt sätt att jag nästan börjar darra av tanken. Sedan har vi låten "Backstreets" som fullständigt kokar av ilska blandat med övergivenhet och sorg, något jag tror att de flesta känt en eller två gånger i livet. Det är svårt att inte gripas med när Springsteen spottar ut raderna "But I hated him, and I hated you when you went away".

Titelspåret är även det ett mästerverk utan dess like. Denna låt är väl egentligen hela grundtanken bakom i alla fall 80% av Bossens musik, fast i en mycket starkare koncentration. Från och med de första slagen på trummorna till de avslutande ropen, glöder denna låt av en vilja att ta sig någonstans i livet, att finna vad man verkligen söker, allt detta sker givetvis med sin flickvän vid sin sida. Sist men absolut inte minst bland de särskilt nämnvärda låtarna har vi "Jungleland", ett musikepos utan dess like. Finns inte så mycket mer man kan säga än att det är perfekt. Innehåller det, enligt mig, bästa saxofonsolot någonsin.

2. Nevermind - Nirvana

Det finns inte många album som känns som ett slag i magen, men detta är ett av dem. Jag menar det inte som en dålig sak (för vem gillar egentligen att bli slagen?), utan jag menar att från och med "Smells like Teen Spirit" till och med "Something in the Way" (eller "Endless Nameless" om man nu ska vara fullsändigt korrekt) är detta album så fullpackat med sanning att det överrumplar en. Jag läste en gång om Kurt Cobain att han lär ha sagt att han inte brydde sig om texterna, utan att det var musiken som var det viktiga, vilket är något som jag alltid kommer ha svårt för att tro. För att även om han struntade fullkomligt i texterna så lyckades han alltid hamna precis mitt i prick. Det finns ingen text som man måste anpassa lite för att få den att passa in på sitt eget liv. Nej, hans texter är som livet självt(i alla fall under tonåren). Egentligen tycker jag att "In Utero" är Nirvanas bästa album, men den skivan hade aldrig samma effekt på mitt liv som Nevermind hade, därför tycker jag att Nevermind hörde bättre hemma på andra platsen.

1. Darkness on the Edge of Town - Bruce Springsteen

Här är den. Min heliga Graal. Den skiva jag gladeligen skulle ta en kula för, om den någonsin befann sig under pistolhot (eller nej... men ni förstår vad jag menar). Här har vi en skiva som jag älskar så högt att jag knappt vet vart jag ska börja. Jag kan ju berätta att jag spelade den bokstavligen konstant i ett halvår. Jag kom hem från skolan och satte denna skiva på repeat på stereon och lät den gå varenda sekund jag spenderade hemma, till och med när jag sov. Varenda dag i ett halvår. Jag måste spelat den så mycket att man i ett DNA-prov skulle upptäcka att vissa av mina DNA-sekvenser har kodat om sig och bildat texterna till låtar som "Something in the Night", "Racing in the Streets" och titelspåret "Darkness on the Edge of Town" eller någon av de 7 andra perfekta låtarna på denna skiva. Hela detta lyssnandet kan verka en aning psykotiskt, och det kanske det är, men då är det en psykos jag inte skulle vilja bli av med för allt guld i världen. Och det faktum att jag tycker om detta album mer och mer för varje gång jag lyssnar på det ser jag som ett bevis på att det verkligen är ett sant mästerverk. Jag tänker inte skriva mer om detta album, då ag blir allt för uppjagad och skulle kunna hålla på i en och en halv evighet, utan jag tycker att ni ska köpa det, lyssna på det och älska det så möts vi i mörkret i utkanten av stan.

Japp. Här har vi min lista... blev typ 20 ggr längre än vad jag trodde den skulle bli menmen...

[Hilmer]

Utan inbördes ordning:

AC/DC - Dirty Deeds Done Dirt Cheap

AC/DC - Back In Black

DIO - Holy Diver

Van Halen - Van Halen

Beatles - Sgt Peppers...

Yngwie J Malmsteen - Rising Force

Rainbow - Rising

Joe Satriani - Surfing With The Alien

Dire Straits - Brothers In Arms

Jan Johansson - Jazz på Svenska

[android]

Jag måste spelat den så mycket att man i ett DNA-prov skulle upptäcka att vissa av mina DNA-sekvenser har kodat om sig och bildat texterna till låtar som "Something in the Night", "Racing in the Streets" och titelspåret "Darkness on the Edge of Town" eller någon av de 7 andra perfekta låtarna på denna skiva.

😉

Måste va rätt så knepiga texter på de där låtarna om de går att få ihop med de fyra "bokstäverna" (A, T, G, C) som DNA består av... 😎

[allansson]

Jag måste spelat den så mycket att man i ett DNA-prov skulle upptäcka att vissa av mina DNA-sekvenser har kodat om sig och bildat texterna till låtar som "Something in the Night", "Racing in the Streets" och titelspåret "Darkness on the Edge of Town" eller någon av de 7 andra perfekta låtarna på denna skiva.

🙂

Måste va rätt så knepiga texter på de där låtarna om de går att få ihop med de fyra "bokstäverna" (A, T, G, C) som DNA består av... 😆

Jo den där Bruce är en jävel på att skriva texter.... 🙂

[giggsy]

Härligt att den här skutan rör på sig!

Fortsätt skriva om era plattor så den här suveräna tråden kan bli ännu suveränare!

[Micke H]

Utan särskild ordning...

Ayreon - The Human Equation

Min introduktion till Ayreon och till en massa underbara sångare och deras respektive huvudband. För er som inte vet, så bjuds man med varje nytt Ayreon-album på en bunt med nya gästsångare. På detta album hittar man James Labrie (Dream Theater) Eric Clayton (Saviour Machine), Devin Townsend, Mikael Åkerfeldt (Opeth) och en massa andra. Mästerverk!

Dream Theater - Scenes From A Memory

Vad säger man? Progressivt mästerverk. Om än något tråkigt historia (det är ett konceptalbum) är hela utförandet så briljant. Redan från Overture så sugs man in. För övrigt är Dance of Eternity den GALNASTE...LÅTEN...NÅGONSIN!

Pain of Salvation - Entropia

Min senaste skiva, och introduktion till svenska Pain of Salvation. Mästerverk, jag älskar den! Dynamiken mellan tungt och lätt är genomgående på alla låtar, och Daniel Gildenlöws röst är fantastiskt rolig att lyssna på.

Iron Maiden - Number Of The Beast

Heavy metal-klassiker, helt klart. Bruce Dickinsons inträde i metal-bandet blev en av de bästa skivorna någonsin. Kan forfarande få rysningar av Hallowed Be Thy Name.

Queensryche - Operation Mindcrime

"Hårmetallens" mästerverk. Fulare artister får man leta efter, men man serveras åtminstone (i de flesta fall) riktigt bra musik. Queensryche har aldrig nått upp till samma kvalité efter detta album i mitt tycke, och jag är högst skeptisk till nya Operation Mindcrime 2.

Äh, orkar inte fylla på med mer. 😄

[Florian le Sage]

Oj-trevlig tråd detta,håller med Hamagrella om:

GENESIS the lamb...(lyssna på Phil Collins när han gjorde det han skulle...)

PINK FLOYD--------Wish you were here,10 resor bättre än uttjatade Dark side...

METRO 1976--------ett mästerverk...(Duncan Browne-Peter Godwin)

FRANK ZAPPA-------(många) men ok 1 då---Sheik Yerbouti... 1978

LED ZEPPELIN------ Physical Graffiti 1975 orgiastisk och svulstig drogmusik...

BUGGLES -----------Adventures in modern recording,Trevor Horn osv 1982...

STEELY DAN---------Gaucho...1980 - slick o skön produktion,så här ska västkust låta...

CAPTAIN BEYOND---1973 super rock,fanns länge inte på vinyl-kostade då $$$$$$...

BEATLES-------------Abbey road...klart bäst-ödesmusik av högsta klass,grinar alltid...

och självklart

BEACH BOYS-------Pet sounds+annat he he...