H eller B

[trombonisten]

Så även de "vanliga" tonerna kan ha olika värden beroende på vilken roll de spelar i sammanhanget?

Ja.

Jag är bara amatör på sånt här, antar att det finns ett och annat proffs som kan fylla på lite mer. Men så här ser jag det.

Inget är riktigt så enkelt man tänker sig i musik. Samma skrivna ton kan återkomma i olika sammanhang, det kan i ett ackord vara durtersen för att i nästa ha en helt annan roll. Det gäller att lyssna och förstå och anpassa sig.

I klassisk "regelstyrd" musik är det oftast ganska enkelt att förstå. Ackordsgångarna är relativt förutsägbara och man hittar rätt lätt hem till vilket ackord det är. Men ibland kan det vara riktigt svårt att veta.

Det är en av de riktigt stora upplevelserna av musik när en hel orkester klarar att spela helt rena ackord. Det blir en helt annan tydlighet och renhet jämfört med grumligheten i samma ackord spelade i en tempererad skala.

Gunnar

[hammagrella]

Har ni hört den här låten då:

Fter dina Hrda ord Cr jag D jag vill G dig

Kan du GISSa vA D E?

Prova lira - snygg ballad!

[FishNose]

B såklart, som resten av världen.

Bara för att tyskarna kör med H och svenskarna hängde på en gång i tiden finns det ingen anledning att krångla till det med H.

H som i Historia.

B som i Bättre

:] Fish

Redigerat 9 juli 2005 av FishNose

[wicked_s]

B såklart, det förstår väl vem som helst. H är ju helt ologiskt

[Peth]

En liten anekdot angående de tyska inslaget i svenska språket; i Sverige så kallar vi grundämne 74 i det periodiska systemet för Wolfram. Wolfram är ett tyskt ord som betyder vargfradga. Den övriga världen som inte pratar tyska eller svenska kallar dock metallen för Tungsten, ett ursprungligen svenskt ord som visar på att det egentligen rör sig om en tung jävla sten. Så nästan alla använder vårt ord utom vi själva och tyskarna.

Vad gäller H eller B?

H såklart!

[Peth]

Ett sänkt H blir ett B, barasånivet!

[Johan Royen]

Jo, hela H-grejen kommer från tyskarna som inte orkade sluta bulan på b:et ordentligt. Personligen använder jag mig av Bb.

Att skillnaden på höjda och sänkta toner till viss del försvunnit beror på att man bytte från "ren" till liksvävande temperatur för att kunna spela i flera tonarter utan att stämma om instrumentet. Skillnaden är fortfarande viktig i notskrift eftersom den ger tips om vart stämman är på väg och vilken funktion ett ackord har.

[Bone]

B!!!

[kirtaphus]

som sagt ALLA skolor i Sverige idag lär ut B som är de mest logiska.

Många historiker tror också att det kan ha blivit en felskrivning när allt noterades för hand tidigare, och mycket är svårläst redan då.

Men håller vissa på med H ännu och tjuras och lär ut så tar de bara längre tid innan vi kommer över (H) 😱

själv har jag aldrig använt H skulle aldrig falla mig in!! 🙂

Vad det gäller Melodisk skala var det höjd upp, sänkt nedåt. Men tror inte alls på den teorin. Varför skulle den skalan styra språket!!!

B vinner i längden!! 🙂

[MONO (oregistrerad)]

jag brukar säga BH så är man ju på den säkra sidan!! 😱

för det är så att jag som gitarrist gillar ju sådant som brukar finnas innanför BH:s... eller vad säger ni andra gitarrister..?

[Tilly]

🙂

Jag tror nog dom flesta killar gillar det som finns innan för en BH 🙂

jag är ingen gitarrist 😱

[Linus]

Jag brukar säga/skriva H och Bb eftersom det är så jag är lärd 😄

[Lundin]

Både och.. gärna HB på dunk om det finns

[schopin]

Jag säger oftast bess och h. Då kan man aldrig missuppfattas!

Men sedan finns det vissa tillfällen då man i kultiverade kretsar får hela pensionärsbänken att hoppa till om man säger dessa. T ex kalla Bachs h-moll-mässa för b-moll-mässan, chopin's 2:a sonat i b-moll för bess-moll-sonaten, hans 3:e sonat i h-moll för b-moll-sonaten, liszts stora h-moll sonat för b-moll-sonaten eller tchaikovsky's pianokonsert i b-moll för bess-moll-konserten. osv 😆

[Carabus]

Jag körde med B och Bb fram till några år sedan. Fick skola om mig då jag började plugga musikteori på Uppsala Universitet, eftersom de kör med H och Bb.

[crillemannen]

Det stämmer, berättelsen om Munken som skrev fel. Och självklart ska det vara "B".

Det säger sig själv.. C,D E F G A H??? Det är som att räkna 1 2 3 5 6

[captain nemo (oregistrerad)]

Klart det är från Tyskland. Adolf Bitler hade ju inte låtit klokt.

Å andra sidan hade kanske The Heatles också kunnat slå igenom.

//nemo

Redigerat 28 juli 2005 av captain nemo

[captain nemo (oregistrerad)]

Jag körde med B och Bb fram till några år sedan. Fick skola om mig då jag började plugga musikteori på Uppsala Universitet, eftersom de kör med H och Bb.

Otippat. Har själv pluggat i Uppsala och de är så stenkonservativa.

Framstegsfientliga.

//nemo

Redigerat 28 juli 2005 av captain nemo

[ChrisSnyder (oregistrerad)]

att säga H är otroligt svenskt, det görs i huvudtaget knappt alls utanför våra gränser.

Det är precis som inlägg nr 2, det var munkar som skrev ett litet B (😄 slarvigt som sen skapade h trenden, men det är väldigt svensk att säga det.

Så det korrekta är B, vilket faktiskt är påväg tillbax nu oxå ...

Det är rätt logiskt ändå..

A B C D E F G alfabetet lixom ...

men vem vet ... om 200 år kanske E ses som Z oxå ... 🙂

[Neosus]

B

[norcomp]

En

Häst

Går

Där

Aldeles

Ensam

Fick jag lära mig av min elaka gitarrfröken, så därför är det H som gäller

[hammagrella]

En

Häst

Går

Där

Aldeles

Ensam

Fick jag lära mig av min elaka gitarrfröken, så därför är det H som gäller

Nä såhär går den väl:

En

Ball

Grabb

Diggar

Alltid

Elvis (kan bytas mot t exl; E.L.O, Eddie Meduza, Earth Wind & Fire, E.L.P., Eilert Pilarm, Edit Piaf, Eddie and the Hotrods...)

[mange01 (oregistrerad)]

Jag har skrivit en del på wikipedia om det här med övergången till Bess och B i Sverige. Se http://sv.wikipedia.org/wiki/Ton#B.2C_H_och_Bess . Vidareutveckla gärna artikeln - och leta gärna i bokhyllan efter fler referenser! Inom vilka områden används de nya tonnamnen idag? När började man använda dem, och när försvann de gamla namnen? Finns nytryckta noter och läromedel som fortfarande skriver "B" och "H"?

En diskussion har pågått om vilken policy man bör ha i svenska wikipediaartiklar gällande tonnamen. Se

http://sv.wikipedia.org/wiki/Wikipediadisk...Bess.2C_B_och_H

Många äldre musiker och klassiska musiker verkar fortsätta säga B och H - de har inte ens hört talas om Bess. Men det verkar som att vi har närmat oss en kompromisslösning i ovanstående disskusion.

/Magnus E

[slejnard]

Är så pass gammal att jag hört bägge. Men det viktigaste är ju att veta att ett B är andra tonen i A-dur skala. Finns även exempel på att folk säger C-noll när dom menar C-dim. (brukar skrivas som C med en liten 0 i hörnet).

Nu en annan fråga för musikteoretiker: E7#9, är det både dur och moll eller hur räknas det?

[Opus99]

Varför heter det H i Sverige när man säger B i stora delar av övriga världen?

men det verkar som alla inte är nöjda med den förklaringen... vad är egentligen rätt?

Det heter H och inte B i de flesta nordeuropeiska (i synnerhet tyska) områden, som en genväg i utvecklingen till den liksvävande tempereringen som vi använder idag. Det har nada att göra med munkar med dyslexi eller nåt sånt BS. Det här vet alla som har läst musikhistorisk teori.

En snabb re-cap för de som inte har det: 😏

Idag använder vi en stämning av våra instrument som är ganska ung. En person från 1600-talet skulle tycka det lät riktigt illa, men våra öron har vant sig, vi har blivit lite avtrubbade. Våran stämning bygger på att alla skalor ska vara spelbara i alla tonarter och ändå klinga likadant. För att få till det så måste man stämma sitt instrument efter en naturligt sett väldigt ojämn stämning. Men det här är en ganska ung idé. för flera undra år sedan så använde man helt andra stämningar, och det medförde att vissa skalor och harmonier funkade bättre i vissa tonarter än i andra.

När klaverinstrumenten med sträng började tillverkas i stor skala, runt 1500, så var de s.k. kyrkotonarterna och naturskalan det förhärskande systemet. Kyrkan styrde många teoretiska uppfattningar om rätt och fel. Kyrkan hade även stadgat att skalor skulle användas i specifika tonarter. Kyrkans reglering kom till helt enkelt för att dölja att den Guds musikaliska ordning de förespråkade hade sina brister: om man spelade t.ex. en dorisk skala ifrån fel utgångston så lät det fördjävligt. Pianister känner ju till att en dorisk skala idag är detsamma som att spela C dur skala med D som start-ton. Men använde man t.ex. Gb som start-ton på 1500-talet så lät det bra de 2-3 första tonerna, och sen vek surheten ut sig mer och mer ju längre upp ifrån utgångstonen man kom. Så, doriska tonarter reglerades så de fick bara spelar utifrån de utgångstoner där de lät bra - t.ex. D. Musikstycken skrevs därefter med. Det var en svårare konst än idag.

Anledningen till att det kunde låta så surt, var att avstånden mellan hel och halvtoner skilde sig lite på några hertz jämfört med idag. Det var en kvarleva från efter romartiden och de gamla grekernas mattesystem och andra varianter. Det här blev tydligt när klaverinstrument började användas, för nu ville alla plötsligt kunna spela alla skalor i alla tonarter lika lätt. Så ett klaver kunde stämmas för att låta väl i C skalor. När man sen spelade jonisk skala med D som utgångstonart så lät det småskapligt med. Även på E så lät .. ja .. hm .. och på F började det låta riktigt jävla surt. På G .. ja, då lämnade kattfan rummet ... och när man kom ändå upp till B (vit tangent under C) så lät det så jävla surt (det var för högt) så att tonen som tangenten Bb alstrade var mer musikaliskt konsekvent i skalan än vad tonen som tangenten B alstrade.

Man visste inte riktigt hur det här skulle lösa sig. Skulle man lämna ut en slags internationell kommuniké om att det europeiska stämningssystemet nu skulle ändras helt? Ja, det var ju detsamma som att säga att Kyrkan hade fel om Guds ordning av världen. Politik, kulturkrockar ... kort och gott så gjorde tyskarna så att de döpte helt enkelt om tonen Bb till B, och så blev man tvungen att kalla den därefter namnlösa B-tangenten något. Och eftersom alla bokstäver upp till G redan var upptagna, så fick den helt enkelt ta namnet av näst kommande bokstav: H.

Senare så växte det fram en nydaning i hur musikinstrument skulle stämmas för att låta bra i alla tonarter - inklusiva kyrkotonarterna. Det var en stor skiftning ifrån den tiden, som blev tydligt delvis för att klaverinstrumenten blev så populära. När den liksväviga temperaturen infördes så döpte en del tillbaka tangenten B till Bb och tog bort H-et, men inte vi germaniska folk. Den här skiftningen från den gamla tontemperaturen till den vi använder idag, kallades för den vältempererade omstämningen. Bach var fascinerad och skrev en samling numera världsberömda klaverstycken - Das wohltemperierte klavier - delvis för att demonstrera den nya tekniken och dess klanger.

Sen finns det en massa andra aspekter som väger in över det här med och förstärker det. Glareanus skrev i sitt musikregelverk Dodecacordon att när kompositörer skriver i moll (dom skrev i det vi idag kallar harmonisk moll, inte ren moll) så skall man undvika det svårsjugna intervallet liten sext -> stor septima, och istället flytta ner den sista tonen i mollskalan ett halvt steg. Det här betyder alltså att om man sätter sångare på att sjunga en uppåtgående melodi C moll som landar på Ab, så ska man inte lägga in tonen H efter det, för det ansågs för avigt för ett otränat öra. Måste man upp dit så ska man istället flytta ner H-et en halv ton. Så, även i kyrkans vokalmusik blev "den sjunde tonen i skalan" bruksmässigt nedflyttad ett halvt steg. Harmonisk moll gled gradvis över till ren moll eftersom den sjunde tonen i skalan alltmer "skulle" vara sänkt.

There you go 😄

Redigerat 14 september 2008 av Opus99

[mange01 (oregistrerad)]

Hmm, intressant. Det cirkulerar många versioner av historien bakom B, Bb och H. Är det nån som kan citera en auktoritativ källa?

I wikipediartikeln B, H och Bess tog jag bort formuleringen att tyskarna avsiktligt skulle ha valt H för att det var nästa lediga bokstav i alfabetet, eftersom jag inte hittade en enda skriftlig källa som stödjer det. De källor jag har hittat skyller istället på munkarna vid avskrift av notnamen så att "Hårt b" blev h med tiden, och "mjukt b" fortsatte att vara b. Jag gissar att engelsmännen ännu inte hade börjat tala om "B flat" vid denna tid, men jag har inte hittat någon uppgift om när "B flat" föddes.

Jag undrar, har det någon gång skrivit en svensk standard att nu säger vi Bb istället för B? T.ex. i någon musiklärartidning, nån läroplan, nåt policydokument från nåt läromedelsförlag eller nån musikhögskola, etc?

[mange01 (oregistrerad)]

Hmm, intressant. Det cirkulerar många versioner av historien bakom B, Bb och H. Är det nån som kan citera en auktoritativ källa?

I wikipediartikeln B, H och Bess tog jag bort formuleringen att tyskarna avsiktligt skulle ha valt H för att det var nästa lediga bokstav i alfabetet, eftersom jag inte hittade en enda skriftlig källa som stödjer det. De källor jag har hittat skyller istället på munkarna vid avskrift av notnamen så att "Hårt b" blev h med tiden, och "mjukt b" fortsatte att vara b. Jag gissar att engelsmännen ännu inte hade börjat tala om "B flat" vid denna tid, men jag har inte hittat någon uppgift om när "B flat" föddes.

Jag undrar, har det någon gång skrivits en svensk standard att nu säger vi Bb istället för B? T.ex. i någon musiklärartidning, nån läroplan, nåt policydokument från nåt läromedelsförlag eller nån musikhögskola, etc?

[Twilight_Zound]

Ni är fan sanslösa...

Hamma, jag vek mig dubbel på din post på sidan 1.

[stajo]

aha den här gamla tråden lever ännu 🙂

För de som tycker detta är ett intressant ämne så finns det ännu en tråd som behandlar samma ämne.

Fast detta är originalet 😎 den andra kom ett år senare ...

https://www.studio.se/index.php?showtopic...h+eller+b\

[Opus99]

Läs själv. Läs musikhistoria, läs var och när B blev till Bb och B till H och hur det kom sig. Läs om skalor och tempereringar i Europa mellan 1200 till idag.

Det är inte så att det här är något mysterium. Bästa bekräftelsen är ofta att ta reda på bakgrunden själv 😎

Redigerat 14 september 2008 av Opus99