Studio.se - en mkt bra sida för musikmakare

[Pär Nord]

som gärna trampar i klaveret. Efter några år i "hemstudioförsamlingar" som rattas på YouTube och Facebook (=sociala media) och efter en lång inledande skepsis till Studio.se:s (automatiska antar jag) "övervakning" och musikmakarnas förtjusning i pseudonymer, avatarer och flytande identitet så är det här jag helst befinner mig om jag vill dela nåt och höra bra musik. Musikhandeln/industrin är en helt egen vrå i ekonomin. Varuutbudet är enormt men de betydelsefulla varorna finns inte på lager, i förråd, på börsen i ungmöars skattkistor eller ens i verkligheten. Skivor, band, instrument, audioutrustning även streaming etc är verkliga varor ELLER tjänster. Dom kan vi handla med, lagerhålla sälja på rea osv men den handeln är ingen egen vrå.

Vanlig business med varor eller tjänster som bidrar till makandet och förmedlandet av det betydelsefulla: musiken men inte på något sätt nödvändig för att göra eller lyssna på musik. Du behöver ingen rattmuff för att ta bilen till jobbet men du måste ha en ratt. Filosofen Ludwig Wittgenstein blev igenkänd på en atlantångare och ombads hålla ett föredrag om nåt alltså uppträda. Istället för filosofi visslade han (tror jag rätta mig gärna) ett komplext stycke av Bach. Kanske Haydn-variationerna

Alltså den komplexa musiken fanns där hela tiden bland passagerarna ohörbar precis som slagdängorna som "alla" kände till. Min far spelade tenorsax i ett dansband på 30-talet "The Russians". Inte fan kunde han spela saxofon, men han var med på  fiol, och han läste noter. Och skulle spela andrastämman. Det "The Russians" kapellmästare behövde var kunskap hos bandmedlemmarna att två saxar är bättre på dansbanan än en (plus en omikad fiol) och förutom det, det viktigaste: PUBLIK. 

På 70-talet flyttade jag till Götet och började nästan direkt spela elbas i ett blues n rythm band. Jag hade aldrig spelat elbas förr men jag kunde greppbrädan, lite harmonilära och visste att gitarrens blueskomp (utan ackord) funkade för bas. Vi hade replokal bredvid ett "stort" DANSBAND som kom varje söndagkväll och fyllde sin replokal med utrustning som dom sen hämtade på torsdan för helgens jobb. Jobbet var att stå framför ett berg av fejkhögtalare och en gömd rullbandspelare och hålla takten i 3 timmar. All deras både äkta o fejkade utrustning var INTE NÖDVÄNDIG för deras musikmakande eller de dansandes kväll. Men den var nödvändig för att de skulle få tre gig i veckan och slippa gå tillbaka till Volvo. Jag fattade men ändå inte. För mig var och är det betydelsefulla hos "varan" musik att den finns tillgänglig för oss alla hela tiden. 

Studio.se IMO signalerar klart och tydligt att man är ett kommersiellt projekt vilket jag lärt mig uppskatta. Öppet, utan det som kommersiella projekt på sociala medier försöker ge sken av, att de INTE ÄR KOMMERSIELLA projekt. Alla i gruppen är jämställda och vänner! Håll en hövlig ton kritisera inte rekommendationer och bli utesluten om du undrar varför "admin" låtsas att XYZ är top notch när du delat en artikel som visar på motsatsen.  Alla duktiga försäljare (=drar in sin egen lön plus vinst för ägare) letar efter gemensamma beröringspunkter med ev. kunder. "Äter du också köttbullar?" "Joodu, och sen tar jag en timme på Stairmaster50000 o bränner bort dom" för bara 200 kronor! (i veckan som livstidsabbonemang) Har man egen affär kan man som en gammal vän säga "Jag vill inte ha dig som kund. jag gillar dig inte" men han sålde antikviteter och ville ha kunder som köpte varorna, inte folk som var intresserade av att tjöta om antikviteter och blev förnärmade när han pratade om pengar. Men musikbranschens detaljister har ett drömläge. Alla har råd med nånting Den som handlar med musikmakandets mojänger skiljer sig från andra säljare. Från plektrum för en tia till John Mayers handbyggda signaturgitarr som inte ens han har råd med etc En lusfattig bohem hittar en tia i en rock köper ett plektrum som ger honom ett nytt sound och älskar expediten som rekommenderade det. I själva verket var det ett plektrum säljaren hittat i sin egen rock men han anar att bohemen är en ny Lundell och den historien kan bli värd mycket.

Som ni förstår är jag en usel försäljare och en idealisk kund. Begagnade saker som jag slutat använda och aldrig kommer att använda ger jag bort. Skivor som inte spelas portabandspelare som ersatts av laptop, dansbandskostymer med ENORMA kragar och annat som samlar damm har inget värde för mig. Inte så länge all världens spelade och ospelade musik ständigt fyller världen omkring oss.

Asså här är både de ansvariga och oansvariga det som de ger sig utför att vara. Folk som utbyter idéer, varor och tjänster utan att förväxla vänlighet med vänskap.

PS vår trummis som också närmar sig "Lemmyåldern" föreslog att vi skulle ta en av 60-talets snabbaste låtar (166bpm) och göra den tungålångsam (groovig sa han) så med nya strängar på baritonegitarren och efter att ha lyssnat på tidiga Stones gitarrspel Jones/Richards) blev denna skiss till. Original är 2min36sekunder (GIVETVIS) men med 102bpm tar den aldrig slut

 

 

[Pär Nord]

dä ä ingen långsäm låt, snabbt å mä piano