CHAE Postat 6 juli Trådstartare Postat 6 juli (redigerat) Turkarna skapar chanser på chanser Redigerat 6 juli av CHAE
Dark Of Light Postat 6 juli Postat 6 juli (redigerat) 5 minuter sedan sa CHAE: Jävlar🥵 Ja? Redigerat 6 juli av Dark Of Light
Dark Of Light Postat 6 juli Postat 6 juli 15 minuter sedan sa Dark Of Light: Legacy is a bitch... Vilket är passande med tanke på var matchen spelas...
CHAE Postat 6 juli Trådstartare Postat 6 juli 5 minuter sedan sa Dark Of Light: Ja? Nä fan det var inget
Fidden Postat 6 juli Postat 6 juli Semifinaler: Holland(?) mot England Frankland mot Portland Har jag uppfittat det korrekt? 1
slejnard Postat 6 juli Postat 6 juli Lyssnade lite på radion på väg hem från fiskeoturen. Spännande match och roliga referat.
slejnard Postat 7 juli Postat 7 juli Tilly väckte mig kl 7. Nu gick hon och lade sig igen. Morn å KPD
Neosus Postat 7 juli Postat 7 juli Har ni surrat fast era möbler? https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/bmgBWl/ovadret-haller-i-sig-gula-varningar
Dark Of Light Postat 7 juli Postat 7 juli Beverly Hills Cop : Axel F. 2024. Netflix m.fl. Snuten i Hollywood filmerna är inga som jag direkt ser om speciellt ofta. Jag såg de tre tidigare installationerna för en tid sedan som en slags förberedelse inför den här. De har sin charm de där. 80-tals musiken, kläderna och en ung Eddie Murphy i topp form med sina, för tiden fräcka repliker. Underhållande som en slags tidsdokument som till viss del håller än. Så det var med viss tvekan jag mottog nyheten att en ny film skulle spelas in. Det är 30 år sedan den sista filmen, 40 sedan den första. De flesta som fortfarande kan gå utan rollator är med. John Taggart som John Ashton och Judge Reinhold som Billy Rosewood t ex. Storyn är banalt enkel som sig bör i filmserien. Detroitpolisen Foley åker till Beverly Hills när hans dotter Jane (Taylour Paige) som är advokat, svävar i livsfara då hennes klient, en man med kartellkopplingar, misstänks för polismord. Så vi bjuds på de mest uppenbara sakerna som de tidigare filmerna i serien bjöd på förr. Biljakter, förstörelse av egendom, arga överordnade, rappa repliker som tar Foley in vart som helst samt klyschiga skurkar och... Serge förstås. Enda avsteget från det klassiska receptet är den klyschigt komplicerade far/dotter relationen. Helt plötsligt tappar filmen tempo något i dessa scener, komiken ersätts av någon slags försök till social realism. Det är väl kanske där som det hela, i alla fall för mig börjar styra snett. Dessa filmer är ju inga underverk av trovärdighet, dessa ÄR ren underhållning och inget annat. Men man kan ju undra hur Axel Foley kunnat behålla sitt jobb så länge eftersom allt i hans väg brinner eller exploderar. Han åker fortfarande runt i en gammal Chevy Nova, den här gången med tak och den är nytvättad och relativt fri från bucklor. Det slår mig efter ett tag att det är nästan som ett tema filmen igenom. Allt är välpolerat och rent men inte helt befriat från rynkor. Vi är i nutid men ändå känns det som om tiden stannat i en del detaljer. Den klassiska Detroit jackan som INGEN annan bär längre, Hi Power pistolen som borde bytts ut mot en Glock för länge sedan och bilen, om än en i bättre skick än den förra. Foley har sina trademark detaljer förstås, det ger ett igenkännande men samtidigt får man bilden av att inget förändrats. Man känner igen det mesta från förr. Samma klättra över murar till palats liknande maffia villor, samma skumma narkotikafyllda lager lokaler, samma sammanstötningar med den lokala polismakten. Det enda som märkligt nog saknas är hans karaktäristiska eeh, eeh, eeh, skratt! Man har dock inte gjort några försök att göra Foley till någon slags 2024 version. Redan i början av filmen, där Axel kör sin blåa bil till tonerna av ”The Heat Is On”, står det klart att det här inte är ett försök att blåsa nytt liv i en franchise genom att modernisera den nämnvärt. Det här är ren nostalgi. En tonmässigt trogen fortsättning på original filmerna, med Murphy stadigt i retro-läge. Murphy är dryga 60 år och borta är hans smidiga rörelse schema. Dagarna när han sprang är för länge sedan förbi. Han har inte riktigt samma scwung som förr förstås. Det enda som fortfarande flyter på är hans leverans av replikerna och i vissa scener känns det som att komma hem, välbekant. I andra är det mer påklistrat. Det ryktas om en uppföljare till. Hur länge kan man girigt mjölka en ko innan den sinar? Påminner lite om KISS farewell turnéerna som avlöste varandra och som aldrig tycktes ta slut, eller om de sista Bond filmerna med Roger Moore. Figurerna känns ju igen men bäst före datumet gick ut för ett tag sedan. Kvar blir ett stapplande och snubblande, ofta med en pinsam eftersmak. Det här är ren nostalgi och inget annat. En retrospektiv återblick till värld som försvann för länge sedan. Detta är också regissören Mark Molloys första långfilm. Det märks framför allt i det haltande, ojämna tempot. Sevärt en söndag. 2/5 kokainpåsar.
slejnard Postat 7 juli Postat 7 juli Bra recension men tror jag avstår. Var aldrig särskilt förtjust i de filmerna. Die hard däremot. Fast det är ju lite olika genrer.
Recommended Posts
Bli medlem (kostnadsfritt) eller logga in för att kommentera
Du behöver vara medlem för att delta i communityn
Bli medlem (kostnadsfritt)
Bli medlem kostnadsfritt i vår community genom att registrera dig. Det är enkelt och kostar inget!
Bli medlem nu (kostnadsfritt)Logga in
Har du redan en inloggning?
Logga in nuLogga in här.