Jump to content
Annons

Den allmänna snacktråden, 2015


Linus

Recommended Posts

Igår drömde jag att Fidden skulle bli pappa. grattis!

Tja, vi kör fortfarande lite rocknroll, så visst kan det hända 😄

Fast har det inte hänt än, så tycks det vara ganska liten risk att det händer nu när jag går på den här antinuppmedicinen 😛

Link to comment
Dela på andra sajter

Annons
Postat (redigerat)

Nu känner jag bara för att skriva av mig lite så ni kan scrolla vidare om ni inte orkar läsa.

Jag träffade en nära vän igår och hon sa att hon trodde att jag just nu gick igenom en depression. Tanken har inte ens slagit mig men jag antar att det kan stämma - jag har sovit väldigt dåligt i flera månader och jag har druckit alkohol mer eller mindre varje dag för att kunna slappna av ordentligt. Men framförallt - jag har nog varit väldigt olycklig ganska länge nu.

Det är lustigt hur man inte ens kan märka något sådant. Man tror att det ska vara som på film där man genomgår ett trauma och sen så slutar man kamma håret och hänga med i konversationer men riktigt så klyschigt är det inte. Istället är det som en filt som ligger över en och alla ens tankar.

Jag vill gärna skylla det här tillståndet på att jag blev dumpad för fyra månader sedan på exakt samma sätt som jag blev dumpad för fem år sedan - genom att min partner tappade känslorna. Men jag tror samtidigt det går betydligt djupare än så och definitivt har med mitt kassa självförtroende att göra. En känsla av att inte räcka till eller vara tillräckligt för någon. Att man inte duger som man är. Samtidigt ser jag hur jag själv arbetar för att upprätthålla denna självbild - jag klankar ständigt ner på mig själv och tänker mycket på mina brister. Men det är ett beteende som jag, trots att jag är medveten om det, har otroligt svårt för att stoppa.

Min vän tycker jag ska söka hjälp. Jag vet ärligt talat inte om jag orkar eller ens vad jag ska säga. Jag gick hos en psykolog för tre år sedan och jag överdriver inte när jag säger att det var ett av mitt livs värsta upplevelser. Samtidigt är det sjukt jobbigt att höra att ens bästa vän är jätteorolig för en. Sånt vill jag inte utsätta mina vänner för.

Såatte...jag förväntar mig inget svar alls på det här. 😛 Ville bara skriva av mig.

Redigerat av Micke H
Link to comment
Dela på andra sajter

Du kan alltid prova att börja träna mer eller knapra johannesört. Sen undrar man ju varför det var en sådan plåga att gå till psykologen? Det känns snarare som ett tecken på att du verkligen borde gå dit, men jag är å andra sidan inte någon psykolog, så jag vet ju inte.

Link to comment
Dela på andra sajter

Träna mer? Som i...börja träna? 😆

Det var en plåga för att det helt enkelt var sjukt jobbigt att öppna upp mig på det viset och jag tyckte inte att jag vann något överhuvudtaget på det, iallafall inte just då. Man vet ju inte hur det hade vart om jag hade gett det mer tid men just då tyckte jag det var fullständigt värdelöst och fick mig att vilja hoppa från en bro.

Link to comment
Dela på andra sajter

Börja promenera och kolla upp det där med johannesört. Det är ett receptfritt och ganska snällt alternativ till antidepressiva medel och funkar i många fall. Har kört med det i många år och det har räddat mig några gånger.

Nästa steg är att få något receptbelagt eller hitta en psykolog som hittar en sätt att få dig att må bättre.

Link to comment
Dela på andra sajter

Postat (redigerat)

Min vän tycker jag ska söka hjälp. Jag vet ärligt talat inte om jag orkar eller ens vad jag ska säga. Jag gick hos en psykolog för tre år sedan och jag överdriver inte när jag säger att det var ett av mitt livs värsta upplevelser. Samtidigt är det sjukt jobbigt att höra att ens bästa vän är jätteorolig för en. Sånt vill jag inte utsätta mina vänner för.

Såatte...jag förväntar mig inget svar alls på det här. 😛 Ville bara skriva av mig.

Det här med psykologer handlar väldigt mycket om personkemi. Man ska ha lite tur där. Själv gick jag några gånger hos ett antal när jag drabbades av min 30-årskris, som fortfarande pågår. Sedan träffade jag en som jag trivdes med, och efter ett 25-tal träffar var vi överens om att det bästa för mig var att medicinera, och typ gilla läget. Att jag var som jag var pga personlighet och en knepig uppväxt, där hon i stort sett höll med mig om mina egna analyser. Därmed slutade jag hos henne och har aldrig gått i terapi mer. Alternativet hade varit någon slags samtalsbehandling som aldrig tar slut, vilket kanske är det bästa för vissa.

Jag tycker inte att en persons åsikt är en bra anledning att söka den typen av hjälp dock. Ett sånt beslut måste du verkligen känna för, men du kanske har fler att prata med?

Pillrena funkar rätt skapligt för mig för det mesta. De har ju dock en del biverkningar, men det är väldigt olika för olika personer. Det där med lägre drift kan ju vara både en förbannelse och en välsignelse. 😉

Edit - kör in en fink för säkerhets skull även om det tar emot. Hoppas det blev rätt sort.

Redigerat av Den Gode
Link to comment
Dela på andra sajter

Fick feeling och åkte till skjutbanan, tillbringade ett par timmar med att producera hål i papp och bulor i stålplåt. Bula var det i brallan också 😊😱 nothing quite beats the feeling...

Efter en smådeppig dag så känns det så där avslappnat och skönt nu, lite som efter ett nupp. ☺️ En del säger att jag har en våldsam hobby... my ass...

Nä, men jag undrar lite över ditt sexliv.

Link to comment
Dela på andra sajter

Börja promenera och kolla upp det där med johannesört. Det är ett receptfritt och ganska snällt alternativ till antidepressiva medel och funkar i många fall. Har kört med det i många år och det har räddat mig några gånger.

Nästa steg är att få något receptbelagt eller hitta en psykolog som hittar en sätt att få dig att må bättre.

Instämmer på promenaderna. Det är precis vad som fått mig upp ur mitt hål. I'm telling ya, jag funkar som en jävla hund... när jag är i rörelse är jag lugn och harmonisk.
Link to comment
Dela på andra sajter

Postat (redigerat)

Nä, men jag undrar lite över ditt sexliv.

Det är det många som gjort genom åren 😄 inte minst här. Don´t worry, det är på topp.

Ja, det där med motion är det många som propagerar till mycket. Det ligger något i det. Är ingen motionsnisse direkt, men som bekant är ute och skjuter lite emellanåt, bra terapi... för mig. Musiken fungerade ju "ett tag" också.

Knaprar inga piller själv, men har närstående som gör, som jag nämnde tidigare. Har genom deras sj.mords tankar och försök blivit lite rädd för att i svåra stunder pröva dylika. Hur hade det slutat om jag också blivit sämre? Men det där är ju initiala doseringsproblem som kan slå slint, som det gällde i hög grad.

Har dock provat samtalsterapi. Fungerade sådär. Skönt kanske för stunden där och då att snattra loss med någon, lätta på hjärtat s a s. Men de grundläggande orsakarna i min närmiljö till varför man mådde som man gjorde kunde ju han inte ändra på. Tanken var väl att så småningom komma fram till gamla bekanta "arv&miljö" och tänka på approachen när man ställs inför svårigheter. Hur man ska tänka och handla. Inte helt enkelt i svåra stunder...

Jag vet, det där behöver inte vara speciellt representativt för hur det fungerar, det är ju väldigt individuellt. Vet dock att dessa preparat gör nytta, flera av er här är ju behjälpta. Samma gäller mina närstående.

Intressant att notera är dock hur många det är som går på sådana här piller. Vad säger det om oss och vår värld egentligen? Folk har medicinerat i alla tider mot dåligt mående. Med alkohol inte minst eller genom att röka olika substanser.

Redigerat av Dark Of Light
Link to comment
Dela på andra sajter

Gäst
Detta ämne är nu stängt för fler svar.

×
×
  • Skapa ny...