Test: Rob Papen Blue II

[Carl Löfgren]

22 timmar och 20 minuter efter att Rob Papen släppte den nya versionen av sin Blue-synt fick vi lägga vantarna på ett exemplar. Installerad, aktiverad och inladdad, gjorde vi det mest klassiska av alla synttest: stängde ögonen och drämde ner C3.

Imponera mig, Rob.

Rob Papen kan marknadsföring av syntar och vet att de tio första preset-ljuden är vad som säljer synten, och mycket riktigt sparas det inte på krutet. Efter en handfull ljud börjar man faktiskt undra om det faktiskt är Blue man jobbar med. För de som inte vet, är Blue Rob Papens FM-synt. FM som i elpianon, klockor och fläskiga basar. Men vad som strömmade ut ur högtalarna kunde knappast vara längre ifrån 80-talets bild av en FM-synt. Akustiska trummor, körer, virvlande ljudlandskap och de där obligatoriska jag-har-mest-hår-på-bröstet-i-hela-världen-Dubstep-basarna. Vi tittar för säkerhets skull på specifikationerna och blir dåligt upplysta om något som kallas Crossfusion Synthesis. Crossfusion Synthesis är inte någon ny syntesmetod utan är ett samlingsnamn på en handfull synttekniker däribland FM och subtraktiv syntes. Inget nytt under himlen alltså, men en handfull tekniker prydligt samlat under samma parasoll.

Enklast att beskriva Blue II är om du tänker dig en FM synt med ett rejält utbud av vågformer och algoritmer som låter dig skapa allt från klassiska FM-ljud, till rena subtraktiva syntljud till hybrider av de båda. Som syntteknik har FM alltid osat syntnörd med propellerhatt, vilket Blue II tar ett par steg ifrån tack vare de inbyggda samplingarna. De nya vågformerna sträcker sig över ett stort område, inklusive en massa trum- och percussionljud som är fenomenala för att skapa allt ifrån digitala trumljud till fläskiga basar. Efter att man lekt med samplingarna känns det som ett naturligt steg att ladda in sina egna samplingar, något som man tyvärr inte kan göra. En miss - men faktiskt ingen avgörande sådan. Man har nog med vågformer att arbeta med.

En av nyheterna i Blue II är modulationssequencern som först såg dagens ljus i Rob Papens Blade-synt, som låter användaren grafiskt "rita in" modulation på en XY-platta a la Vektor-syntes, något som ger stor rörlighet till ljuden. Om det är något som verkligen imponerar i Blue II är det just att synten känns väldigt organisk i det att man enkelt kan dra ihop ljud som ständigt förändrar sig. Samma sak gäller enveloperna som kan ställas in på automatiskt återtriggning, vilket gör att man kan dra ihop rytmiska partier på knappt någon tid alls. Ännu roligare blir det när man ställer in de olika oscillatorerna på olika notvärden - vilket ger skön polyrytmik. Blanda med digital FM-känsla och vilken syntpoppare som helst har skoj fram till småtimmarna.

När det gäller syntar finns det två skolor. De som har nålen på nollan och är produktionsfärdiga från ljud nummer 1. Tänk Nexus och syntar från Tone2. Sedan finns de syntar som fungerar mer som smör och bröd. Rob Papens syntar har alltid följt den senare skolan, och även om det medföljer en imponerande mängd ljud är Blue II en synt som du får mest ut av om du gillar att mecka med ljud.

Det här gillar vi

Fest för ljudmeckaren

Både subtraktiv och FM-syntes i ett

Spartanskt gränssnitt - men snabbjobbat

Fantastiska envelopes

Det här kunde varit bättre

Kvaliteten på de medföljande ljuden är ojämn

Kan inte ladda in egna vågformer

Här köper du produkten: http://www.timespace.com/product/BLUE2-120/3/9999916/rob_papen_blue_ii_%28serial_download%29.html

Klicka här för att visa nyhetsartikel