Är jag musikaliskt efterbliven?

[Ironoak]

Kul att läsa något så självutlämnande och ärligt! =)

Jag undrar... kan det inte vara så att det är nu din musikalitet tar fart? Jag menar... när jag var yngre, och började med musik på heltid tyckte jag att jag var så jämarns bra! Grym faktiskt! Å snygg dessutom!! Vi spelade in varje spelning, lyssnade i bussen på väg till nästa ställe och det lät så grymt bra, tyckte jag då!

Några år senare, när jag spelade i ett annat band, fick jag kontakt med gitarristen ifrån det första bandet igen. Det visade sig att han hade kvar dom här inspelningarna, och jag bad om att få lyssna på dom! Det... ehh... lät inte riktigt som jag mindes det!

Jag upplevde samma fenomen när jag bestämde mig för att sluta spela "ute". Jag var med i ett coverband, och ledsnade på att stå å härmas, och ville en gång för alla börja skapa min egen musik! Så, med stöd av min svåger/mentor köpte jag ett litet Pro Tools-paket och satte igång, och JÄMARNS va bra de va!!!

... fast inte, då... visade det sig senare...

Kan det vara något liknande för dig?

Att du kanske för första gången hör dina egna grejjer med "fräscha öron"?

Kanske blir du inte längre imponerad av vad ditt DAW kan göra? Nyhetens behag kanske har lagt sig? Du kanske inte längre imponeras av hur bra dom där gitarreffekterna låter? Den där synthen? Den där "darlingen" som man får lära sig att "killa" i "Studio-kurs 2"? Hon kanske inte låter som någon "darling" längre? Den där fällan man så lätt går i, att lägga på grej efter grej efter pryl efter riff efter fill efter räka efter den där 3-tonshöjningen i synkop kanske uppenbarar sig och man upptäcker att alla dessa ljud inte alls är musik, utan bara... ljud?

Jag tycker - att du absolut inte ska ge upp, eller låta dig slås ned av det här!

Jag tycker istället, att du ska sätta dig vid din dator och ta ett av dom här projekten du trodde att du gillade - och börja om!

Bara för kul skull... testa att använda dina "nya kritiska" öron och se om det blir något bättre?

Jag vet inte... jag kände bara igen mig lite i det du skrev... Kör hårt!

[D Vibe]

Det var inte riktigt det du sa. Vissa typer av musik kräver en fingerfärdighet som inte alla kan uppnå hur mycket dom än tränar.

Musikalitet sitter naturligtvis i huvudet, men för den som vill bli virtuos på ett instrument, även i kroppen.

Visst är det så, men det handlar om fysiska hinder snarare än musikaliska hinder.

[Guitar Nilsson]

Kul att läsa något så självutlämnande och ärligt! =)

Jag undrar... kan det inte vara så att det är nu din musikalitet tar fart? Jag menar... när jag var yngre, och började med musik på heltid tyckte jag att jag var så jämarns bra! Grym faktiskt! Å snygg dessutom!! Vi spelade in varje spelning, lyssnade i bussen på väg till nästa ställe och det lät så grymt bra, tyckte jag då!

Några år senare, när jag spelade i ett annat band, fick jag kontakt med gitarristen ifrån det första bandet igen. Det visade sig att han hade kvar dom här inspelningarna, och jag bad om att få lyssna på dom! Det... ehh... lät inte riktigt som jag mindes det!

Jag upplevde samma fenomen när jag bestämde mig för att sluta spela "ute". Jag var med i ett coverband, och ledsnade på att stå å härmas, och ville en gång för alla börja skapa min egen musik! Så, med stöd av min svåger/mentor köpte jag ett litet Pro Tools-paket och satte igång, och JÄMARNS va bra de va!!!

... fast inte, då... visade det sig senare...

Kan det vara något liknande för dig?

Att du kanske för första gången hör dina egna grejjer med "fräscha öron"?

Kanske blir du inte längre imponerad av vad ditt DAW kan göra? Nyhetens behag kanske har lagt sig? Du kanske inte längre imponeras av hur bra dom där gitarreffekterna låter? Den där synthen? Den där "darlingen" som man får lära sig att "killa" i "Studio-kurs 2"? Hon kanske inte låter som någon "darling" längre? Den där fällan man så lätt går i, att lägga på grej efter grej efter pryl efter riff efter fill efter räka efter den där 3-tonshöjningen i synkop kanske uppenbarar sig och man upptäcker att alla dessa ljud inte alls är musik, utan bara... ljud?

Jag tycker - att du absolut inte ska ge upp, eller låta dig slås ned av det här!

Jag tycker istället, att du ska sätta dig vid din dator och ta ett av dom här projekten du trodde att du gillade - och börja om!

Bara för kul skull... testa att använda dina "nya kritiska" öron och se om det blir något bättre?

Jag vet inte... jag kände bara igen mig lite i det du skrev... Kör hårt!

Det där var grymt bra skrivet, huvvet på spiken, jag känner igen mig helt. Jag hade spelat o sjungit live i typ 30 år under ofta stort ljubel från publiken. Men när jagf började spela in så var det inte bara roligt, det var värsta skräcken att höra hur illa jag sjöng och hur otajt jag ofta spelade på gitarren. Jag begriper mig inte på datorer så jag var knäckt över att inte kunna få in Melodyn i min studio. Nu har jag nött som satan med sången, och vissa låtar är jag helt nöjd med. Men att höra sina egna inspelningar är nog värsta kallduschen för många.

Det är ju tom så att nu när jag hållit på i min studio några år o lyssnar kritiskt på tex Pink Floyds Dark Side Of The Moon som jag alltid hållit för bland det bästa ljus som finns så hittar jag fula grejer även i deras superproduktioner; kaggeljudet är riktigt illa tex, det låter som om de endast använd en subkick o inget som tar upp attacken alls.

Redigerat 12 januari 2014 av Guitar Nilsson

[slejnard]

Kämpa på! Försök hitta nån kompis eller ett band och spela med. Ger mycket.

[rundgång]

Deppa inte ihop ...din förmåga att skriva väger upp 😉

Är inte bara din självkänsla lite stukad? Och ifall du nu inte trotts allt är så jävla teknisk, spelar det någon roll?

För vems skull sitter du där och gör musiken för?

Jag kan inte spela en hel låt som någon annan gjort. Jag kan texten alt musik på gitarr, men en hel låt förutom mina egna kan jag inte. Jag har spelat på bröllop och på fester men måste ha text och ackord som ser ut som en barn-teckning. Men det är min adhd som spökar där....

Han jag spelar med garvar som fan varje gång vi ska spela på något och jag ångrar mig å undrar vad jag håller på med. Men det löser sig på något sätt.

Men jag gör ju detta för min egen skull - låsa in sig och spela in, och ibland så tar jag fram en låt i samma stil på spotify och inser hur jävla fattigt det låter, det som för en liten stund sedan va skitbra ...nu har jag stängt av internet i stugan där jag sitter så nu kan jag gå därifrån som en musiker i min egna värld.

Redigerat 12 januari 2014 av rundgång

[hellfog]

Så du menar att fingrar m m inte styrs av huvudet? Musikalitet börjar alltid i huvudet, sen kan man träna sina kroppsdelar till att reagera på den musikaliteten.

Tror jag gjort jämförelser med dyslektiker förut. Även en dyslektiker kan bli en fantastisk författare, även om det krävs att någon annan skriver ner det man dikterar. Inget konstigt med det.

Jo visst, skulle nog säga att det kanske är 50/50.

[Guitar Nilsson]

Jag har läst om nån känd författare att han, för att öht kunna läsa en bok eller nåt annat fick klippa ett avlångt hål i en pappbit så han kunde täcka över hela texten förutom en halv textrad o sen flytta hålet eftersom över boksidan.

[D Vibe]

Jo visst, skulle nog säga att det kanske är 50/50.

Så du menar på allvar att någon som är förlamad inte skulle kunna vara musikalisk? Eller 50% mindre musikalisk jämfört med någon som kan röra på sina lemmar...

Redigerat 12 januari 2014 av D Vibe

[Drängen]

Kan du inte slänga upp några exempel på låtar då?, du kanske bara har fått en dipp i självförtroendet?

Det skulle jag kunna göra när jag kommer hem. Har spenderat helgen hos min särbo och dotter så jag ska gå igenom projekten när jag kommer hem.

[ErikW]

Det här är såklart bara min åsikt, men jag tror det du beskriver är helt naturligt. Färdigheterna med säg ett instrument utvecklas inte nödvändigtvis parallellt med insikterna. Att inse vad man kan och inte kan är en utveckling i sig, och kan leda till att du förstår spelandet och instrumentet bättre. Förhoppningsvis kan du ta bättre beslut fortsättningsvis där du använder dig av insikterna.

I ditt fall tror jag utmaningen ligger i att hantera den känslomässiga reaktion du får av insikterna. Detta är säkerligen något du kan öva på, även om experterna nog vet mer om det. Personligen skulle jag säga att många missförstår utmaningarna med att spela ett instrument. Jag skulle säga att emotionella hinder är mycket större än de hinder man stöter på under den faktiska teknikövningen. Vore människan en dator så skulle det bara vara att sätta denna i övning och bearbeta data, men lägger man till de mänskliga sidorna så är inte övning lika självklart längre.

Mitt tips är att se den här bergochdalbaneinsikterna som en del av processen. Insikterna krävs för att du ska kunna bli bättre.

[Drängen]

Självklart ska du inte lägga av med musiken. Tycker det låter som att du har ett intresse för musik men bara inte kommit igång riktigt. Det kan ta sin tid. Man behöver absolut inte vara jättebra för att spela och göra musik/låtar, känslan ä viktigast. Sen ska du inte ha för höga krav på att det måste "bli nåt" och att det du gör ska bli färdigt och världens bästa låt, särskilt inte om du är väldigt självkritisk. Det var jag när jag började göra egen musik. Jag jämförde konstant det jag gjorde mot andras. Och det blev oftast aldrig riktigt bra. Och det var riktigt döden för kreativiteten. Då kommer man oftast ingen stans heller utan sitter bara fast. Det låter på dig som att du vill spela hårdrock/metal. Men du kanske (ovetandes?) är riktigt bra på "beat-baserad" musik? Du skriver att du gjort en helt ok trum programering. Du kanske skulle prova på att utveckla den och trixa lite mer med trummor och beats? Eller så tänker du att "skitsamma om jag inte kan spela gitarr (så bra) om jag vill göra metal så gör jag min egen metal. Spelar så som jag kan/vill och så får det bli som det blir." Inget krav på att det måste låta/vara på ett vist sätt. Det är bara kreativitetsdödande. Jag spelade med en kille en gång, han kunde ingenting om hur man stämde en gitarr, inga ackord eller vilka toner som satt vart på gitarren. Utan han spelade bara på känsla och det lät skitbra!

Nu kan det hända att jag skrivit en massa konstiga saker här och jag orkar inte läsa igenom det jag skrivit, men förhoppningsvis kanske det ger dig lite pepp. 🙂

Det kan ju vara så att man stångar sig blodig och sätter ribban baserad andras resultat. oavsett om man vill eller inte. Men vem jämför inte sig själv med någon annan?

Ja metal vill jag spela.. Men med de som jag träffar med 6 månaders mellanrum är det "industrirock" som gäller. Där är jag placerad på synth. Gitarr och bas om det skulle behövas.

Sedan har man ju försökt lekt fram några Max Martin låtar med blandade resultat 😉

Tack för ett inspirerande svar.

[SadamJR]

Så du menar på allvar att någon som är förlamad inte skulle kunna vara musikalisk? Eller 50% mindre musikalisk jämfört med någon som kan röra på sina lemmar...

Har det gått i baklås för dej? För att kunna va en virtuos på ett instrument måste man ha både fingerfärdighet och musikalitet,

var den nu sitter. Däremot kan man ju t ex skriva musik utan att kunna traktera något instrument öht.

[Drängen]

Kul att läsa något så självutlämnande och ärligt! =)

Jag undrar... kan det inte vara så att det är nu din musikalitet tar fart? Jag menar... när jag var yngre, och började med musik på heltid tyckte jag att jag var så jämarns bra! Grym faktiskt! Å snygg dessutom!! Vi spelade in varje spelning, lyssnade i bussen på väg till nästa ställe och det lät så grymt bra, tyckte jag då!

Några år senare, när jag spelade i ett annat band, fick jag kontakt med gitarristen ifrån det första bandet igen. Det visade sig att han hade kvar dom här inspelningarna, och jag bad om att få lyssna på dom! Det... ehh... lät inte riktigt som jag mindes det!

Jag upplevde samma fenomen när jag bestämde mig för att sluta spela "ute". Jag var med i ett coverband, och ledsnade på att stå å härmas, och ville en gång för alla börja skapa min egen musik! Så, med stöd av min svåger/mentor köpte jag ett litet Pro Tools-paket och satte igång, och JÄMARNS va bra de va!!!

... fast inte, då... visade det sig senare...

Kan det vara något liknande för dig?

Att du kanske för första gången hör dina egna grejjer med "fräscha öron"?

Kanske blir du inte längre imponerad av vad ditt DAW kan göra? Nyhetens behag kanske har lagt sig? Du kanske inte längre imponeras av hur bra dom där gitarreffekterna låter? Den där synthen? Den där "darlingen" som man får lära sig att "killa" i "Studio-kurs 2"? Hon kanske inte låter som någon "darling" längre? Den där fällan man så lätt går i, att lägga på grej efter grej efter pryl efter riff efter fill efter räka efter den där 3-tonshöjningen i synkop kanske uppenbarar sig och man upptäcker att alla dessa ljud inte alls är musik, utan bara... ljud?

Jag tycker - att du absolut inte ska ge upp, eller låta dig slås ned av det här!

Jag tycker istället, att du ska sätta dig vid din dator och ta ett av dom här projekten du trodde att du gillade - och börja om!

Bara för kul skull... testa att använda dina "nya kritiska" öron och se om det blir något bättre?

Jag vet inte... jag kände bara igen mig lite i det du skrev... Kör hårt!

Tack för ett fantastiskt svar!

Haha nu kom jag och tänka på när jag spelade live för första gången.

Gick i mellanstadiet och gick på en 5 veckors rockskola som Unga örnar anordnat.

Vi fick rotera och prova på alla instrument. trummor, gitarr, bas och piano.

Sedan skulle vi välja ett instrument att lära oss och det skulle bildas band i grupper.

varje band fick en låt som dom skulle lära sig för att sedan framföra på stora torget i byn.

Våran låt var Smoke on the water.

Mitt instrument blev bas men med en vecka kvar till spelning, hoppar trummisen av. Jag fick då byta till trummor.

Hade inte den blekaste om vad jag höll på med, men jag lärde mig snurra med trumstocken så som alla coola glam trummisar gjorde.

Det var nog 10 pers på torget men det kändes som 10 000! Jävlar vilken känsla!

Vi drog igång och spela och vi var rockstjärnor i några minuter! Skivkontrakt nästa!

För något år sedan hittade min pappa en gammal videokamera han skulle slänga, Det satt ett band i så vi tog ut det och kolla.

Då var det filmat från den spelningen och det var hysteriskt kul att kolla på!!

Jag hade ju inte den blekaste om vad jag höll på med bakom trummorna. Spelade nå galet fel och knappast i takt.

Men kul var det! 🙂

Du kan mycket möjligt ha rätt, jag blev lite lättad när jag läste ditt inlägg så det är nog åt rätt håll! hehe

Det kanske är så att jag ska omstrukturera min vardag och avsätta 2 timmar på kvällen till att öva på gitarren. Skit i datorn och teven. Sedan ägna en fredag efter jobbet eller lördag till att fila låtar. Gamla som nya.

[D Vibe]

Har det gått i baklås för dej? För att kunna va en virtuos på ett instrument måste man ha både fingerfärdighet och musikalitet,

var den nu sitter. Däremot kan man ju t ex skriva musik utan att kunna traktera något instrument öht.

Jag pratar om musikalitet, enbart musikalitet. Man kan vara mer musikalisk än en virtuos även om man inte är lika "fingerfärdig".

[D Vibe]

Tack för ett fantastiskt svar!

Haha nu kom jag och tänka på när jag spelade live för första gången.

Gick i mellanstadiet och gick på en 5 veckors rockskola som Unga örnar anordnat.

Vi fick rotera och prova på alla instrument. trummor, gitarr, bas och piano.

Sedan skulle vi välja ett instrument att lära oss och det skulle bildas band i grupper.

varje band fick en låt som dom skulle lära sig för att sedan framföra på stora torget i byn.

Våran låt var Smoke on the water.

Mitt instrument blev bas men med en vecka kvar till spelning, hoppar trummisen av. Jag fick då byta till trummor.

Hade inte den blekaste om vad jag höll på med, men jag lärde mig snurra med trumstocken så som alla coola glam trummisar gjorde.

Det var nog 10 pers på torget men det kändes som 10 000! Jävlar vilken känsla!

Vi drog igång och spela och vi var rockstjärnor i några minuter! Skivkontrakt nästa!

För något år sedan hittade min pappa en gammal videokamera han skulle slänga, Det satt ett band i så vi tog ut det och kolla.

Då var det filmat från den spelningen och det var hysteriskt kul att kolla på!!

Jag hade ju inte den blekaste om vad jag höll på med bakom trummorna. Spelade nå galet fel och knappast i takt.

Men kul var det! 🙂

Du kan mycket möjligt ha rätt, jag blev lite lättad när jag läste ditt inlägg så det är nog åt rätt håll! hehe

Det kanske är så att jag ska omstrukturera min vardag och avsätta 2 timmar på kvällen till att öva på gitarren. Skit i datorn och teven. Sedan ägna en fredag efter jobbet eller lördag till att fila låtar. Gamla som nya.

Tur att det inte var Final Countdown ni spelade, för då hade nog någon länkat till en känd YT-video 😛

[Drängen]

haha

[KillwithSkill]

En talang brukar som oftast inte komma längre än vad den förmår att vara, just en talang. Men en som inte är det och ger sig fan på att prestera något, övar på sitt instrument 10 000 timmar kommer väldigt mkt längre. Sen finns det ju naturligtvis extremfall, åt båda hållen. Hur mycket vill man? Hur mycket ska man offra? Om man spelar 4 timmar om dagen i 7-8 år? Eller halverar åren med 8 timmar per dag? Vad är belöningen efter allt slit? Är man för gammal? Så mycket slit för ingenting?

Man känner musiker som är vansinnigt vassa på det dom gör och ändå är vanliga, mer eller mindre arbetslösa eller jobbar med nåt menlöst skit och är vanlig Svenssons. Sen finns det dom som knappt vet hur man stämmer en gitarr och ligger ute på turné.

För mig som blivit medelålders surkuk har iaf lärt mig det viktigaste, att ha kul. Har man inte kul så finns det ingen poäng med det alls. Sen finns det dom som har det som yrke, men då är det en annan sak. Och alla jobb oavsett har skitdagar.

För att du ska få en nytändning så gäller det att du måste försöka glada dig. Lyssna inte på musik som du inte gillar, försök undgå det om det går. Nu är det ju svårt då det ex finns arbetsplatser som spelar skit från radion och alla dess skitkanaler som spyr Avicii och all annan obegriplig dynga.

Rota igenom dina gamla plattor, ha en nostalgitripp, ta ut låtarna och spela till. Det kan hjälpa. Sitt inte och mjölka på dina kassa gamla skitriff.

Det är iaf alltid en början, få inspiration till nånting. Kom ihåg att det är som en kåtspiral, ju mer du känner dig bekväm med det du spelar ju mer vill du hålla på. Går det åt andra hållet så prova nåt annat.

Du är inte efterbliven, det är nog tvärtom. Tyvärr inte många har den insikten att förstå att dom suger... och dom är många, tro mig!

Borsta av dig skiten från knäna och ställ dig upp! 🙂

Redigerat 12 januari 2014 av KillwithSkill

[Die Hard (oregistrerad)]

Börja med att spela in en så enkel låt som möjligt. Som jag också fattar så är det mest metal du är inne på? De tyngsta metallåtarna är de med enkla riff. Tänk Black Sabbath. Använd klick när du spelar in. Sen hur bra man blir är ju alltid individuellt. Finns de som spelat bara ett år och är hur grymma som helst. Själv är jag en medelmåtta på gura men va fan, jag kör på det och gör det som jag vill och skiter i hur andra gör. Att jag utrustades med för små fingrar bidrar också. Blir en dek skräpljud ibland. Men hellre för små fingrar än en för liten kuk. 😆 Man kan inspireras av andra men ändå gör allt på sitt sätt. Det finns gott om de som är duktiga och kan spela svåra saker och de låter som alla andra kloner. De har ingen som helst egen stil. Vem vill bli en klon? Även om du kanske bara kommer bli bra nog att spela begränsat så kanske det kommer att vara en del av din stil. En tanke hur som helst. Som redan sagts så länge det är kul och du får ut det du vill få ut av glädjen att hålla på med musik är huvudsaken. Om någon skulle tycka att du suger på att spela så skit i det. Låt ingen ta i från dig glädjen. Jo man kan se ibland posörer i musikbutiker som ska står och runkar på guran och vill att alla andra ska se dem och bli impad. Brukar bara hånflina åt dem. Sett såna hånflina åt dem som inte kan spela så bra. Såna idioter är inget att bry sig om.

Redigerat 12 januari 2014 av Die Hard

[hellfog]

Så du menar på allvar att någon som är förlamad inte skulle kunna vara musikalisk? Eller 50% mindre musikalisk jämfört med någon som kan röra på sina lemmar...

Nä det har jag aldrig sagt, tror inte vi pratar om samma sak. Jag menar bara alla fall när jag själv gör musik. Så är det fingrarna som styr, hjärnan är inte alltid med (jo visst är den med), för jag har inte alls koll på vad som händer ibland när jag spelar. Jag bara spelar.

Så då tycker jag 50/50 låter bra. 😉

Fast nu pratar jag om när jag spelar ett instrument, och inte när jag skapar musik i ett DAW tex då är hjärnan 100 % med 😄 .

Redigerat 12 januari 2014 av hellfog

[magnus83]

Ja du, det är inte lätt när hjärnan säger en sak och viljan en annan.

När jag började lira gitarr för si sådär 25 år sedan så övade jag så att fingrarna blödde.

Tyckte att det lät fantastiskt efter något år eller så.

Började lira i ett punkband, BRUK. Brutalt Råknull Utan Känslor. Vi spelade vår och även min första spelning

på kyrkans sommarcafé. Namnet imponerade ej!

Men vi va verkligen rockstars!......i våra ögon i alla fall.

Samma visa här som för övriga i tråden att man fick se ett videoklipp från spelningen efteråt.

Då insåg man vilken fantastisk samling tondöva alternativintelligenta blötfeta småglin vi egentligen var.

Lät för djävligt, och såg även fantastiskt dumt ut också.

Så efter det så började jag verkligen plugga gitarr. Åkte till USA och läste på musikskolan GIT. Studerade massa teori, liveframträdande, improvisation, hur man bygger upp en låt. You name it.

Och när jag återigen beträdde Svedala mark igen så var jag Gud själv!!!.......trodde jag......

När jag i ett par år gått i denna villfarelse om min gudomliga kompetens, så satte jag mig ner.

Precis som du, och lyssnade igenom vad jag egentligen hade gjort genom åren.

Visst blev det bättre och bättre rent tekniskt allt eftersom åren gick hörde jag ju. Men lät det bättre?

Lät det proffsigare och roligare att lyssna på?

Nä. Inte i mina vaxfylda öron i alla fall.

Jag tyckte att låtarna jag gjorde när jag spelat gitarr ett par år var mer intressanta, händelserika och oförutsägbara

än dom jag nyss hade gjort.

Visst, det lät för bedrövligt rent tekniskt sätt. Men mycket mer genomtänkt och proffsigt.

Jag spelade då gura och sjöng i bandet Her Whisper, den nyfikna kan själv lyssna på Spotify.

Vi hade släppt vår andra platta och jag blev verkligen superdeppig.

Precis som du.

Vad fan skulle jag ta mig till??

Skulle jag lägga ner min dröm? Börja virka? Sätta mig på torget och låtsas att jag var en get?

Nä du.

Så vad gjorde jag. Jo, jag började om på nytt kan man säga.

Jag tänkte efter. Vad gillar jag själv att lyssna på?

Gillar jag egentligen musiken vi spelar i bandet.

Svaret var njä, egentligen inte. Jag gillar ju faktiskt lite hårdare musik.

Då var jag ett steg närmre lösningen på problemet.

Nästa steg var att ta reda på vad jag inte gillade med mina musikaliska alster.

Det första var att jag tyckte att jag sjöng för jävligt. Fattar ta mig rackarn inte att

vi fick kontrakt överhuvudtaget med mig på sång som lät som en trasig cykel.

Vi fick för fan lysande recensioner på allt från sång, musikuppbyggnad till instrumentpresterande.

Döva jävlar!

Ok, så jag la ner sången. Eller i alla fall bytade sångstil, till growl.

All right, ännu ett steg i rätt riktning.

Så vad göra nu. Jo, jag gick naturligt vis vidare med min självransakande lista av vad jag behövde ändra på.

Det jag kom fram till nu var efter noga lyssnande och jämförande med andra grupper att allt jag gjorde var

sjukt förutsägbart.

Först kom ett intro av något slag, sedan en vers, en brygga, refräng, vers, solo.......bla bla bla....trist.....bla bla......slut på låten.

Hur roligt är det att lyssna på?

Och svaret på den frågan var, inte roligt alls.

Jag tyckte även att det blev mer och mer trist att lyssna på alla dessa jävla solon som "måste" va med på varenda jävla låtjävel.

Har alltid tyckt att det vart roligt att spela solon. Särskilt live.

Men när jag tänkte efter så kom jag fram till att det nog bara var jag som tyckte att det var roligt med solon.

Den kära publiken tyckte nog egentligen att det kunde kvitta.

Så för att rätta till även dessa problem så la jag ner solandet på låtarna, och la istället till melodislingor för att göra låtarna lite mer intressanta och levande.

Nästa sak jag gjorde var att slänga mallen åt helvete som jag omedvetet hade skapat musik efter.

Detta var i mitt tycke den viktigaste insikten och viktigaste steget för att komma lite närmre hur jag vill att min musik ska låta.

Det rent praktiska förfarandet var att helt enkelt först sitta och jamma med guran till ett trumkomp på datorn.

När det första riffet dök upp som i mina öron lät bra spelade jag in detta.

Jag spelade genast in resterande gitarrer till det riffet, det vill säga. Kompgitarrer panorerade vänster och höger.

När jag spelade in kompet så försökte jag att "lyssna" i huvudet om det skulle passa med några gitarrstämmor eller melodier över detta komp.

Kom jag på några stämmor eller melodier så spelade jag genast in dessa, samtidigt som jag gjorde det så "lyssnade" jag igen efter

vad som skulle komma efter detta riff.

Kom jag inte på något genast så spelade jag upp det jag hade spelat in och försökte att i huvudet komma fram till vad som skulle passa

att spela in härnäst.

När jag i huvudet kommit fram till vad nästa riff ska vara så försökte jag att spela det jag hade i huvudet på gitarr. Jag gav mig inte förrens

det lät likadant på gitarren som det lät i huvudet.

Och på detta sätt fortsatte jag tills jag hade en färdig låt.

Jag försökte att i att så mycket det gick inte tänka i termer som refräng och vers och sådant tjafs.

Utan lät min fantasi vara otyglad så gott det gick, utan att vara låst vid musikaliska standarder och normer.

Jag försökte även att inte fastna i oskrivna lagar om vilka ackord och skalor som passar ihop.

Min devis var att försöka göra det oväntade och sådant som egentligen inte passade och lät fel.

Men försöka att linda in "felen" så att dom lät rätt ändå.

Detta för mig nya sätt att göra musik gjorde att låtarna gick mycket snabbare att göra, och i mitt tycke lät bättre.

I genomsnitt så tar låtarna max en dag att göra. Från första ton tills att första slaskmastern är klar.

Så jag gjorde raskt ett antal låtar som för den hågade även dessa kan lyssnas på via Spotify.

Sök bara på gruppen Minions, och albumet soulmirror.

Well, det var i alla fall så jag kom över och förbi min största musikaliska kris och depression.

Edit: Hoppsan va långt inlägg det blev.......

Edit 2: Bli inte deppig över att du inte kan några kända låtar på gitarr. Det är samma här. Kan bara lite småriff här och där från kända låtar.

Men vad spelar det för roll?

Redigerat 12 januari 2014 av magnus83

[Horras]

Känner igen mig. Tror denna period är ett steg i utvecklingen. Efter en dal kommer en topp (om man inte ger upp). Se detta som en värdefull insikt och fortsätt härifrån, tycker jag.

När jag har liknande perioder brukar jag lägga upp ett övningsschema.

Öva lite ackordläggningar, skalor till metronom. Och det viktigaste (tycker jag), lär dig massa låtar och spela till skivor. Hela låtar, från början till slut. Planka solon, komp och allt möjligt. Groova loss till ett trumkomp, improvisera till play-along etc...

Efterhand kommer teknik, timing, känsla, koll på greppbrädan, gehör etc. automatiskt.

Spela in dig själv emellanåt och utvärdera ditt spel. Var kritisk och sann mot dig själv när du lyssnar, så du hittar vad du vill förbättra. Och ha kul.

[davedecay]

Igår blev jag deppig. Riktigt riktigt deppig.

Jag känner igen mig precis. Helt och hållet.

Jag gör mycket olika saker men sällan någonting jag känner har riktig "tyngd" i sig. Jag upplever att jag inte har någonting (kanske ett fåtal saker) som jag med stolthet kan säga att detta har jag gjort. Det handlar både om låtar men även saker utanför musiken.

För många andra verkar det vara så lätt. Folk slänger upp covers på YouTube, gör egna låtar och gör det till synes med lätthet. Jag får kämpa i evigheter med att få ihop någonting som jag ändå inte är nöjd med. Och hur jävla kul är det att alltid känna sig missnöjd?

I min projekt-mapp finns säkert 60 olika saker men bara 10 av dem kanske är färdigställda. Resten är fina idéer till någonting som kan bli bra, men jag är otålig och börjar ofta på någonting nytt.

Jag är en dock en positiv människa och ser såhär på detta problem: jämför inte ditt inre med andras yttre. För varje framgång går varje människa igenom minst två motgångar. För andra verkar det lätt, men de kanske inte har andra saker som tar energi och distraherar än (familj, flickvän, andra intressen). Olika människor är dessutom olika bra på att sortera sina kanaler. Mitt liv består av kanske 100 olika saker varav jag lägger ner väldigt mycket tid på några av dem. Men för andra består livet av bara 10 olika saker och således är det mycket lättare för dessa att kunna kanalisera och helt enkelt bibehålla en tydligare riktning i de saker som hen tar sig an.

Det andra är att aldrig ge upp. Att försöka hitta andra vägar är inte att ge upp. Våga konstatera att man har gjort fel, eller i alla fall kunde ha gjort på ett annat och bättre sätt. Du har i detta läge tre val: det ena är att konstatera att du vill ändra på den rådande situationen. Precis som en överviktig människa som vill gå ner i vikt så handlar det om uppoffringar. Och alla kan! Det handlar bara om att det krävs olika mycket. Detta leder till det andra valet: du kan också konstatera att du "ger upp". Att du "inte orkar". Jag skulle snarare beskriva det som att du inte är villig att lägga ner det som krävs. Och då får man finna sig i det. Vad detta beror på är inte alltid viktigt att ta reda på men känner man sig uppriktigt som en sämre människa, som en loser, då får man ta itu med det. Det tredje alternativet är att fortsätta som du har det men det är inte ett alternativ.

En sak går i alla fall att utesluta: du är inte musikaliskt efterbliven eftersom du med öppna öron kan höra att du inte tycker det du har gjort hittills är tillräckligt bra. Då handlar det om att bryta ner problemet och göra det greppbart: varför är jag inte nöjd? Börja om från början. Jag tror till och med att det rentav kan hjälpa att ta bort allt annat. Låtsas som du är 14 igen och att du upptäcker gitarren och musiken på nytt. Vad händer om du raderar alla projekt från datorn (eller i alla fall tar bort dem från just den datorn) och bestämmer dig för att inte göra om samma misstag? Om ett år från nu kanske du inte sitter med 15 ofärdiga projekt utan istället tre färdiga som du faktiskt kan visa upp för någon.

Ge inte upp, kämpa på men var också konstruktiv. Man har inte förutsättningar till allt. Du kanske drömmer om att bli snabbast i världen på gitarren men du kanske inte kan (läs: inte är villig att lägga ner det som krävs). Satsa då på att bli någonting som du kan bli inom de ramar du har satt, d.v.s. så mycket orkar du lägga ner på det. Och någonting speciellt har alla.

[Zakyath]

jag tror många duktiga musiker har nått en likadan insikt i sina liv. det är först när klart kan se sina brister man vet precis vad man bör göra för att det ska bli bra

[laban1]

jag tror många duktiga musiker har nått en likadan insikt i sina liv. det är först när klart kan se sina brister man vet precis vad man bör göra för att det ska bli bra

Japp, ett nödvändigt reningsbad. En nystart för att nå nästa nivå. Håll ut 🙂

[Kecke]

Du har kommit till en fantastiskt insikt! du har säkerligen en massa kunskap, nu måste du bara knyta ihop säcken. Vilken kunskap har musikern som du skulle vilja va? varför kan hen göra så mycket bättre musik än dig? Läs musikteori och träna, träna, träna.

Jag råkade ut för samma sak en dag när jag insåg att var enda snorunge som söker till idol var bättre sångare än mig, de kan sjunga vilken jäkla låt som helst. Jag beslutade mig för att även jag ska kunna sjunga och spela vilken jäkla låt som helst och efter en del musikteori så har jag nu en pärm med ca100 covers och den är ständigt växande.

Jag kan för första gången på allvar skriva den musik jag alltid velat skriva för att jag nu lärt mig så pass mycket musikteori att jag klarar av att göra det jag vill. James Hetfield lärde sig spela vanliga ackord och enkla saker och en massa musikteori innan han skrev Metallicas mästerverk om du förstår hur jag menar.

[hwasser]

Försökte förgäves att spela en hel låt på gitarren. AC/DC, Silwork, Slipknot, Metallica men inte en enda hel låt spelade jag.

Exakt det där problemet hade jag när jag började spela med ett band. Helt plötsligt märker man att man bara spelat delar av låtarna, men inte låtarna igenom. Efter jag spelat ett par månader i ett punkband så kunde jag plötsligt spela dom krångliga låtarna rakt igenom också. Börja spela med andra musiker, det är mitt främsta tips, punk passar nog ovanligt bra i det här sammanhanget då det är enkelt att börja med.

Och skaffa en metronom (går att tanka som app till mobilen, men jag köpte en riktig istället), annars kommer du aldrig kunna spela in tight! Ge inte upp för fan.