Analog längtan

[everlastingrecords]

Fast dom fuskade ju när dom åkte till månen, dom hade ju datorer med sig i raketen...

Fy bubblan för digitala raketer!

[Guitar Nilsson]

om du bara håller dig där så skriver vi bara till dig där

"om du bara håller dig där så skäller vi bara på dig där" 😆

[Guitar Nilsson]

För att gå tillbaks till ämnet; tror ni det är så omöjligt att konstruera en sorts hårddiskliknade grej för att spara helt analoga ljud?

Om det fanns såna inspelare skulle det säkert finnas en stor marknad för dem, oavsett om det är bättre eller sämre män digitalt…

[Demonproducenten]

Om det fanns såna inspelare skulle det säkert finnas en stor marknad för dem, oavsett om det är bättre eller sämre än digitalt…

varför skulle det finnas en stor marknad för nåt som är sämre?

[SadamJR]

För att gå tillbaks till ämnet; tror ni det är så omöjligt att konstruera en sorts hårddiskliknade grej för att spara helt analoga ljud?

Om det fanns såna inspelare skulle det säkert finnas en stor marknad för dem, oavsett om det är bättre eller sämre män digitalt…

Hur stor får den va? Analogt ljud tar plats.

[Thörnblom]

Man talar om att komma i "zonen". Man kan komma i zonen inom sportens värld och man kan komma i zonen när man musicerar. I en dokumentär som handlar om när Sverige besegrade Kina för första gången i bordtennis, använder J.O. Waldner just det uttrycket "att komma i zonen". Robbie Robertson använder samma uttryck, "get in the zone" om hur han upplevde The Bands avskedskonsert "The last Waltz". Gemensamt för både Waldner och Robertson var att dom inte var vid fullkomligt sunda vätskor; Waldner hade haft magsjuka och tappat i vikt, vad Robertson led av minns jag inte, allmänt osunt rock'n'roll-leverne, tror jag.

Ledningen för det svenska pingislandslaget uppmärksammade den prestationshöjande effekten som magsjukan förde med sej, och satte laget i hårdträning, så att dom skulle kunna komma i zonen utan magsjuka. Grabbarna skulle vara fettfria, lätta och i toppform. Inom laget uppstod en speciell kemi, dom pushade varandra på ett positivt vis och skapade många magiska och oförglömliga ögonblick.

Det finns många orsaker till varför folk vill spela i band. Man kanske vill vara med på TV, eller tycker det ser ballt ut med en gitarr på magen, eller man kanske tror att man ska få ligga med många brudar. Min erfarenhet är att det roligaste med att spela i band, är när man kommer i zonen tillsammans. Det kallas även för att "komma på samma våglängd". Bäst är det naturligtvis när det sker på scen, inför många människor. När man kommer i zonen får man nya glasögon på snoken; den största skillnaden är nog att man känner mera kärlek. Alla tycker det är roligt med ett band som är i zonen, publiken och bandmedlemmarna. Man känner inte avund eller bitterhet när man går på en konsert och det lyfter; man blir upplyft, liksom människorna omkring en. Som musiker blir man peppad och inspirerad, det kvittar vad det är för genre.

Det är svårare att komma i zonen på egen hand. Det kan ske när man joggar eller mediterar eller när man sover. Det går lättare när man är förälskad. Om man musicerar mycket ensam och lär sej hur man gör för att komma i zonen utan hjälp av andra, uppstår det ett speciellt skimmer kring en sådan människa. Människan går i sin egen värld och behöver inte den sociala stimulansen för att leva upp; det brinner en eld i bröstet på vederbörande. Detta är ju fallet med alla stora artister. Med sin eld vill dom lyfta oss vanliga medborgare till högre nivåer och det är därför vi älskar dom så.

Jag menar att den analoga tekniken är mera naturtrogen än den digitala - i musikaliskt avseende. När man tar upp en akustisk gitarr och spelar, finns det inget brus. Det finns ingen kompression och inget bortfall i diskanten. När man lyssnar på det själv alltså, icke inspelat. Det samma gäller för den digitala inspelning; den är brusfri, den komprimerar inte och den är trogen dom höga frekvenserna. Det är inte undra på att den digitala tekniken ansågs överlägsen den analoga, när den kom. Emellertid är dessa parametrar inte dom viktigaste, när man musicerar. Man kan jämföra med när man sjunger en låt till gitarr, det viktigaste är inte att det är knäpptyst i rummet, eller att strängarna är splitternya så att dom högsta frekvenserna finns kvar. Det viktigaste är att man får känsla, när man lirar. När man får känsla lyssnar man inte till gitarrens enskildheter, man lyssnar till dess väsen, till dess själ. Gitarren säjer någonting, den har en personlighet, tonerna uttrycker något med en innebörd.

Det är nonsens att det analoga ljudets företräden skulle ha med färgning att göra. Den analoga inspelningstekniken har många brister, den är dyr, den är omständlig, den färgar och komprimerar ljudet. Men om en musiker befinner sej i zonen, kan den analoga tekniken förmedla denna känsla till lyssnaren, så att håren ställer sej på ända. Med den digitala tekniken kan man höra att en musiker är het och tajt, med den analoga tekniken kan man känna det, man kan transporteras till samma våglängd. Att det är svårt att skilja på analoga och digitala inspelningar i ett A/B test beror på att man måste först transporteras till zonens domäner, till det skärpta sinnestillstånd som det handlar om, om ens omdöme ska fungera adekvat.

[Kjubeis]

Är du Tomas Di Leva?

[wellness music]

För att gå tillbaks till ämnet; tror ni det är så omöjligt att konstruera en sorts hårddiskliknade grej för att spara helt analoga ljud?

Om det fanns såna inspelare skulle det säkert finnas en stor marknad för dem, oavsett om det är bättre eller sämre män digitalt…

Håkan, jag vet inte hur många gånger du fått förklarat för dig att där vi är idag med digital lagring av ljud, är vi så nära verkligheten man kan komma. Jag tror att du redan klurat ut det optimala konceptet just för dig, dvs. digital lagring på din porta och sedan färgning av ljudet med analog outboard. Med portan slipper du ju en stor tydlig skärm dessutom. 🙂

[Demonproducenten]

Men om en musiker befinner sej i zonen, kan den analoga tekniken förmedla denna känsla till lyssnaren, så att håren ställer sej på ända.

du menar att lyssnare idag inte kan njuta eller beröras av det dom hör?

[Claes Holmerup]

Det är nonsens att det analoga ljudets företräden skulle ha med färgning att göra. Den analoga inspelningstekniken har många brister, den är dyr, den är omständlig, den färgar och komprimerar ljudet.

Först är det nonsens att det handlar om färgning - och i nästa mening säger du att ljudet färgas...

Men om en musiker befinner sej i zonen, kan den analoga tekniken förmedla denna känsla till lyssnaren, så att håren ställer sej på ända. Med den digitala tekniken kan man höra att en musiker är het och tajt, med den analoga tekniken kan man känna det, man kan transporteras till samma våglängd. Att det är svårt att skilja på analoga och digitala inspelningar i ett A/B test beror på att man måste först transporteras till zonens domäner, till det skärpta sinnestillstånd som det handlar om, om ens omdöme ska fungera adekvat.

Du menar "zonen" när man börjar inbilla sig saker...? 😉

Analog inspelning kommer inte lika nära verkligheten som digital inspelning, på grund av bristerna i det analoga inspelningsmediat. Du har sämre frekvensomfång, sämre dynamik (som dessutom förändras olinjärt beroende på hur het signal man spelar in), mer distorsion och mer brus när du spelar in analogt, så det kan aldrig förmedla mer än den digitala inspelningen kan. Du kan däremot tycka att dessa brister bidrar med en färgning som du gillar - och det självklart är helt ok eftersom det är en smaksak.

"Känslan" finns däremot helt och hållet i framförandet - inte i inspelningsmediat.

Redigerat 18 december 2013 av Claes

[Guitar Nilsson]

Man talar om att komma i "zonen". Man kan komma i zonen inom sportens värld och man kan komma i zonen när man musicerar. I en dokumentär som handlar om när Sverige besegrade Kina för första gången i bordtennis, använder J.O. Waldner just det uttrycket "att komma i zonen". Robbie Robertson använder samma uttryck, "get in the zone" om hur han upplevde The Bands avskedskonsert "The last Waltz". Gemensamt för både Waldner och Robertson var att dom inte var vid fullkomligt sunda vätskor; Waldner hade haft magsjuka och tappat i vikt, vad Robertson led av minns jag inte, allmänt osunt rock'n'roll-leverne, tror jag.

Ledningen för det svenska pingislandslaget uppmärksammade den prestationshöjande effekten som magsjukan förde med sej, och satte laget i hårdträning, så att dom skulle kunna komma i zonen utan magsjuka. Grabbarna skulle vara fettfria, lätta och i toppform. Inom laget uppstod en speciell kemi, dom pushade varandra på ett positivt vis och skapade många magiska och oförglömliga ögonblick.

Det finns många orsaker till varför folk vill spela i band. Man kanske vill vara med på TV, eller tycker det ser ballt ut med en gitarr på magen, eller man kanske tror att man ska få ligga med många brudar. Min erfarenhet är att det roligaste med att spela i band, är när man kommer i zonen tillsammans. Det kallas även för att "komma på samma våglängd". Bäst är det naturligtvis när det sker på scen, inför många människor. När man kommer i zonen får man nya glasögon på snoken; den största skillnaden är nog att man känner mera kärlek. Alla tycker det är roligt med ett band som är i zonen, publiken och bandmedlemmarna. Man känner inte avund eller bitterhet när man går på en konsert och det lyfter; man blir upplyft, liksom människorna omkring en. Som musiker blir man peppad och inspirerad, det kvittar vad det är för genre.

Det är svårare att komma i zonen på egen hand. Det kan ske när man joggar eller mediterar eller när man sover. Det går lättare när man är förälskad. Om man musicerar mycket ensam och lär sej hur man gör för att komma i zonen utan hjälp av andra, uppstår det ett speciellt skimmer kring en sådan människa. Människan går i sin egen värld och behöver inte den sociala stimulansen för att leva upp; det brinner en eld i bröstet på vederbörande. Detta är ju fallet med alla stora artister. Med sin eld vill dom lyfta oss vanliga medborgare till högre nivåer och det är därför vi älskar dom så.

Jag menar att den analoga tekniken är mera naturtrogen än den digitala - i musikaliskt avseende. När man tar upp en akustisk gitarr och spelar, finns det inget brus. Det finns ingen kompression och inget bortfall i diskanten. När man lyssnar på det själv alltså, icke inspelat. Det samma gäller för den digitala inspelning; den är brusfri, den komprimerar inte och den är trogen dom höga frekvenserna. Det är inte undra på att den digitala tekniken ansågs överlägsen den analoga, när den kom. Emellertid är dessa parametrar inte dom viktigaste, när man musicerar. Man kan jämföra med när man sjunger en låt till gitarr, det viktigaste är inte att det är knäpptyst i rummet, eller att strängarna är splitternya så att dom högsta frekvenserna finns kvar. Det viktigaste är att man får känsla, när man lirar. När man får känsla lyssnar man inte till gitarrens enskildheter, man lyssnar till dess väsen, till dess själ. Gitarren säjer någonting, den har en personlighet, tonerna uttrycker något med en innebörd.

Det är nonsens att det analoga ljudets företräden skulle ha med färgning att göra. Den analoga inspelningstekniken har många brister, den är dyr, den är omständlig, den färgar och komprimerar ljudet. Men om en musiker befinner sej i zonen, kan den analoga tekniken förmedla denna känsla till lyssnaren, så att håren ställer sej på ända. Med den digitala tekniken kan man höra att en musiker är het och tajt, med den analoga tekniken kan man känna det, man kan transporteras till samma våglängd. Att det är svårt att skilja på analoga och digitala inspelningar i ett A/B test beror på att man måste först transporteras till zonens domäner, till det skärpta sinnestillstånd som det handlar om, om ens omdöme ska fungera adekvat.

Mycket bra skrivet. Skönt att det finns fler än jag som har den rätta känslan.

Snart kommer den analoga 1000-kanalsbandaren. Lite mindre än en iPhone.

[everlastingrecords]

Om analoga prylar får dig att hamna i zonen är det ju bara att vara glad för din skull. Att du hittat ditt sätt att få feeling. Men att säga att denna feeling inte går att fånga med digitala verktyg är så logiskt inkonsekvent att det förvånar mig att du inte själv ser det.

Men jag tror jag får nöja mig med att konstatera att min världsbild skiljer sig totalt från TS på samma sätt som den gör från antroposofers och homeopaters.

Mvh

Skeptiker

[Guitar Nilsson]

I bra musik, och även annan konst, finns det nånting som varken kan ses, höras eller mätas med oscilloskop. Vi har inte ens nån benämning på det. Men det finns där, och det är det som är magin. Den dagen man inser att det är så har man tagit ett stort steg i sin utveckling.

[BluesBoy]

I bra musik, och även annan konst, finns det nånting som varken kan ses, höras eller mätas med oscilloskop. Vi har inte ens nån benämning på det. Men det finns där, och det är det som är magin. Den dagen man inser att det är så har man tagit ett stort steg i sin utveckling.

Det kan jag nog köpa, men det betyder inte att det bara gäller analogt, eller?

[laban1]

I bra musik, och även annan konst, finns det nånting som varken kan ses, höras eller mätas med oscilloskop.

Man använder öronen när man lyssnar på musik,.. har jag hört.

[Guitar Nilsson]

Det kan jag nog köpa, men det betyder inte att det bara gäller analogt, eller?

Nej med det menade jag inte alls analogt. Det finns nåt som ingen av vet vad det är. Magi. Det kan uppstå ibland bara. Men gör det det på en inspelning tex, då följer detta osynliga med även på inspelningen, tom om den är digital 🙂 Sen överförs den osynliga magin till alla som sen lyssnar, även om det är 200 år senare. 🥰

[D Vibe]

Är du Tomas Di Leva?

Nja. Di Leva använder en hel del synthar på sina inspelningar 🙂

[D Vibe]

Nej med det menade jag inte alls analogt. Det finns nåt som ingen av vet vad det är. Magi. Det kan uppstå ibland bara. Men gör det det på en inspelning tex, då följer detta osynliga med även på inspelningen, tom om den är digital 🙂 Sen överförs den osynliga magin till alla som sen lyssnar, även om det är 200 år senare. 🥰

Mmm. Depeche Mode och Kraftwerk brukar lyckas skrämmande ofta med det. 🥰

[D Vibe]

Man talar om att komma i "zonen". Man kan komma i zonen inom sportens värld och man kan komma i zonen när man musicerar. I en dokumentär som handlar om när Sverige besegrade Kina för första gången i bordtennis, använder J.O. Waldner just det uttrycket "att komma i zonen". Robbie Robertson använder samma uttryck, "get in the zone" om hur han upplevde The Bands avskedskonsert "The last Waltz". Gemensamt för både Waldner och Robertson var att dom inte var vid fullkomligt sunda vätskor; Waldner hade haft magsjuka och tappat i vikt, vad Robertson led av minns jag inte, allmänt osunt rock'n'roll-leverne, tror jag.

Ledningen för det svenska pingislandslaget uppmärksammade den prestationshöjande effekten som magsjukan förde med sej, och satte laget i hårdträning, så att dom skulle kunna komma i zonen utan magsjuka. Grabbarna skulle vara fettfria, lätta och i toppform. Inom laget uppstod en speciell kemi, dom pushade varandra på ett positivt vis och skapade många magiska och oförglömliga ögonblick.

Det finns många orsaker till varför folk vill spela i band. Man kanske vill vara med på TV, eller tycker det ser ballt ut med en gitarr på magen, eller man kanske tror att man ska få ligga med många brudar. Min erfarenhet är att det roligaste med att spela i band, är när man kommer i zonen tillsammans. Det kallas även för att "komma på samma våglängd". Bäst är det naturligtvis när det sker på scen, inför många människor. När man kommer i zonen får man nya glasögon på snoken; den största skillnaden är nog att man känner mera kärlek. Alla tycker det är roligt med ett band som är i zonen, publiken och bandmedlemmarna. Man känner inte avund eller bitterhet när man går på en konsert och det lyfter; man blir upplyft, liksom människorna omkring en. Som musiker blir man peppad och inspirerad, det kvittar vad det är för genre.

Det är svårare att komma i zonen på egen hand. Det kan ske när man joggar eller mediterar eller när man sover. Det går lättare när man är förälskad. Om man musicerar mycket ensam och lär sej hur man gör för att komma i zonen utan hjälp av andra, uppstår det ett speciellt skimmer kring en sådan människa. Människan går i sin egen värld och behöver inte den sociala stimulansen för att leva upp; det brinner en eld i bröstet på vederbörande. Detta är ju fallet med alla stora artister. Med sin eld vill dom lyfta oss vanliga medborgare till högre nivåer och det är därför vi älskar dom så.

Jag menar att den analoga tekniken är mera naturtrogen än den digitala - i musikaliskt avseende. När man tar upp en akustisk gitarr och spelar, finns det inget brus. Det finns ingen kompression och inget bortfall i diskanten. När man lyssnar på det själv alltså, icke inspelat. Det samma gäller för den digitala inspelning; den är brusfri, den komprimerar inte och den är trogen dom höga frekvenserna. Det är inte undra på att den digitala tekniken ansågs överlägsen den analoga, när den kom. Emellertid är dessa parametrar inte dom viktigaste, när man musicerar. Man kan jämföra med när man sjunger en låt till gitarr, det viktigaste är inte att det är knäpptyst i rummet, eller att strängarna är splitternya så att dom högsta frekvenserna finns kvar. Det viktigaste är att man får känsla, när man lirar. När man får känsla lyssnar man inte till gitarrens enskildheter, man lyssnar till dess väsen, till dess själ. Gitarren säjer någonting, den har en personlighet, tonerna uttrycker något med en innebörd.

Det är nonsens att det analoga ljudets företräden skulle ha med färgning att göra. Den analoga inspelningstekniken har många brister, den är dyr, den är omständlig, den färgar och komprimerar ljudet. Men om en musiker befinner sej i zonen, kan den analoga tekniken förmedla denna känsla till lyssnaren, så att håren ställer sej på ända. Med den digitala tekniken kan man höra att en musiker är het och tajt, med den analoga tekniken kan man känna det, man kan transporteras till samma våglängd. Att det är svårt att skilja på analoga och digitala inspelningar i ett A/B test beror på att man måste först transporteras till zonens domäner, till det skärpta sinnestillstånd som det handlar om, om ens omdöme ska fungera adekvat.

För att korta ner din fina berättelse till ett par rader;

Kan man med digital teknik spela av "musikaliteten i analog teknik"? Ja/nej?

[KillwithSkill]

[Thörnblom]

"Digital" kommer från engelskans "digit", som betyder ensiffrigt tal, siffra. I den digitala världen är funktionerna binära: indata och utdata kan anta ett av två möjliga värden. Dessa två lägen kallas för hög/låg, 1/0 eller sant/falskt.

När man försöker beskriva verkligheten med siffror, kan man stöta på problem. Ett berömt sådant dilemma är Zenons paradox om Akilles och sköldpaddan. Paradoxen har formen av ett tävlingslopp i vilket dom startande är Akilles och en sköldpadda. Eftersom Akilles är så pass mycket snabbare än sköldpaddan får sköldpaddan ett försprång på 100 meter. När Akilles har sprungit 100 meter, har sköldpaddan hunnit 10 meter. När Akilles sprungit dom 10 meter som sköldpaddan låg före, har sköldpaddan hunnit en bit till. Om man resonerar på det här viset, blir följden att Akilles aldrig kan hinna ikapp sköldpaddan. Det kommer alltid ta en viss tid för Akilles att tillryggalägga försprånget som sköldpaddan har, och på den tiden kommer sköldpaddan ha hunnit en bit till.

Dilemmat bygger på en föreställning om tidpunkter. Vid en viss tidpunkt befinner sej dom tävlande på en viss plats, man har fryst verkligheten, men detta låter sej endast göra i fantasin. Termodynamikens huvudsatser tillåter inte att ett system når absoluta nollpunkten eftersom detta skulle kräva total frikoppling från övriga universum.

I musikens värld har man också att göra med rörelser över vissa sträckor, om man tex spelar slidegitarr, glider man med sliden över strängarna. En bluesgitarrist påpekade för mej en gång, att "the blue note" är inte en specifik ton, det är ett intervall mellan molltersen och durtersen. Mycket av känslan i bluesen sitter i hur man spelar detta. Hur fort man glider, hur långt upp man går mot durtersen, eller hur man glider ner på molltersen.

Med digital teknik kan man omöjlgen beskriva en sådan glidning med sliden exakt, då hamnar man i Zenons paradox - man måste beskriva ett oändligt antal tidpunkter. Den digitala tekniken löser detta genom att beskriva en kurva av färre punkter, som hjärnan tolkar som en sammanhållen glidning, på samma sätt som gammaldags tecknad film ser ut som rörlig film, fast den består av stillbilder.

Människans hörsel har sina begränsningar, bas till diskant löper över ett visst register som är hörbart, och vissa ljud är så svaga att dom inte går att höra. Den digitala tekniken kan återge frekvens- och dynamikomfånget exaktare än den analoga - men den analoga tekniken lider inte av att den måste förvanska tonernas karaktär över tid. Och tiden är musikens magiska parameter par préférence. Det är i timingen eller tonfallet som känslan och innebörden sitter, och på det området är människan vida överlägsen en dator, för hon är själv en del av den analoga verkligheten.

Ju mer digital musik man konsumerar, desto sämre timing får man som musiker. Tillslut har man fullkomligt tappat bort sin egen inre rytmkänsla, vilket är förödande för musikklimatet (och även för samhällsklimatet i stort).

Om man vrider upp en EQ så färgar man ljudet, om man spelar in ljudet analogt så färgas det av det analoga mediets egenheter vad gäller frekvensomfång. Men att det digitala ljudet upplevs som kallt och det analoga som varmt, har inte med färgning att göra - det kommer sej av den psykologiska reaktionen beträffande tonernas gestaltning över tid.

[stol]

Jag är en glad amatör i musikskapandet, mycket jag inte har koll på. Dock bekymrar jag mig inte för att något ovärderligt går förlorat i musiken när den översätts till digitalt format. Har i jobbet fått en del koll på digital signalbehandling och har läst en del om argumentationen för digitalt ljud och jag har lätt för att köpa den till 100%

Varför jag inte bekymrar mig:

1 Om man kvantiserar signalen till siffror så går en del av informationen förlorad. MEN. Just när det gäller ljud så går det att matematiskt att bevisa att den information som går förlorad ligger bortom det örat kan höra. Alltså ingen information går förlorad som vi har någon användning av. (Sedan är inte AD/DA omvandling perfekt etc men för resonemanget lämnar jag det därhän)

Det man får slänga i den ekvationen för ett se om något går förlorat som kan höras är: samplingsfrekvens parat med nykvistteoremet och matcha mot vad den mänskliga hörseln har för gränser (20Hz-20Khz), bitdjup - genom den kan man räkna om till db dynamik och matcha mot vilken dynamik kan det mänskliga örat uppfatta (har inga siffror på detta 🙂). (Sedan kan man ge sig in i resonemang om att klockan till ad-omvandlaren inte är exakt och liknande men det lämnar jag också därhän dårå…)

2 Det som kommer ut ur DA-omvandlaren som en ljudsignal, är inte alls kvantiserad till siffror. Omvandlingen sker tillbaks till en kontinuerlig vågform igen. Visserligen är den underliggande ljudinformation kvantiserad (men bara på en nivå där informationen som går förlorad är ohörbar av mänskliga öron) men det som kommer ut är en kontinuerlig vågform, inte ett stapeldiagram. Det finns en jättebra video som tidigare har publicerats här på forumet som visar detta men jag hittar inte länken, kanske någon annan kan lägga ut den.

Läser inlägget ovan som refererar till Zenons paradox. Jag tycker paradoxen möjligtvis kan användas precis tvärtom. Paradoxen visar att siffrorna till synes ställer till problem, men att detta bara är en illusion. Samma som digitalt ljud kan man säga för att spetsa till det. Men för att inte måla in mig i ett hörn med paradoxer, jag ser på detta rent ingenjörsmässigt, vilken information går in och vilken kommer ut och är det som försvinner något vi människor kan höra. Och jag tycker jag har läst övertygande argumentation för att vi inte kan höra det som går förlorat.

Detta är min åsikt och hur jag valt att se på detta med digitalt ljud…

Redigerat 20 december 2013 av stol

[Demonproducenten]

Ju mer digital musik man konsumerar, desto sämre timing får man som musiker. Tillslut har man fullkomligt tappat bort sin egen inre rytmkänsla, vilket är förödande för musikklimatet (och även för samhällsklimatet i stort).

[laban1]

Men att det digitala ljudet upplevs som kallt och det analoga som varmt, har inte med färgning att göra - det kommer sej av den psykologiska reaktionen beträffande tonernas gestaltning över tid.

"tonernas gestaltning över tid" Du pratar om kompression till tape?

[D Vibe]

Ju mer digital musik man konsumerar, desto sämre timing får man som musiker. Tillslut har man fullkomligt tappat bort sin egen inre rytmkänsla, vilket är förödande för musikklimatet (och även för samhällsklimatet i stort)

Helvete vilket överlägset skitsnack. Du får väl sitta och suga på din gitarrjävel och dina vinylskivor så kan vi som är musikintresserade på riktigt ägna oss åt musik och inte hårklyveri. Sånt här dravel har jag som intresserad av elektronisk musik alltid fått höra av någon gitarrgnidare med för stort ego.

[JJRockford]

"Digital" kommer från engelskans "digit", som betyder ensiffrigt tal, siffra. I den digitala världen är funktionerna binära: indata och utdata kan anta ett av två möjliga värden. Dessa två lägen kallas för hög/låg, 1/0 eller sant/falskt.

När man försöker beskriva verkligheten med siffror, kan man stöta på problem. Ett berömt sådant dilemma är Zenons paradox om Akilles och sköldpaddan. Paradoxen har formen av ett tävlingslopp i vilket dom startande är Akilles och en sköldpadda. Eftersom Akilles är så pass mycket snabbare än sköldpaddan får sköldpaddan ett försprång på 100 meter. När Akilles har sprungit 100 meter, har sköldpaddan hunnit 10 meter. När Akilles sprungit dom 10 meter som sköldpaddan låg före, har sköldpaddan hunnit en bit till. Om man resonerar på det här viset, blir följden att Akilles aldrig kan hinna ikapp sköldpaddan. Det kommer alltid ta en viss tid för Akilles att tillryggalägga försprånget som sköldpaddan har, och på den tiden kommer sköldpaddan ha hunnit en bit till.

Dilemmat bygger på en föreställning om tidpunkter. Vid en viss tidpunkt befinner sej dom tävlande på en viss plats, man har fryst verkligheten, men detta låter sej endast göra i fantasin. Termodynamikens huvudsatser tillåter inte att ett system når absoluta nollpunkten eftersom detta skulle kräva total frikoppling från övriga universum.

I musikens värld har man också att göra med rörelser över vissa sträckor, om man tex spelar slidegitarr, glider man med sliden över strängarna. En bluesgitarrist påpekade för mej en gång, att "the blue note" är inte en specifik ton, det är ett intervall mellan molltersen och durtersen. Mycket av känslan i bluesen sitter i hur man spelar detta. Hur fort man glider, hur långt upp man går mot durtersen, eller hur man glider ner på molltersen.

Med digital teknik kan man omöjlgen beskriva en sådan glidning med sliden exakt, då hamnar man i Zenons paradox - man måste beskriva ett oändligt antal tidpunkter. Den digitala tekniken löser detta genom att beskriva en kurva av färre punkter, som hjärnan tolkar som en sammanhållen glidning, på samma sätt som gammaldags tecknad film ser ut som rörlig film, fast den består av stillbilder.

Människans hörsel har sina begränsningar, bas till diskant löper över ett visst register som är hörbart, och vissa ljud är så svaga att dom inte går att höra. Den digitala tekniken kan återge frekvens- och dynamikomfånget exaktare än den analoga - men den analoga tekniken lider inte av att den måste förvanska tonernas karaktär över tid. Och tiden är musikens magiska parameter par préférence. Det är i timingen eller tonfallet som känslan och innebörden sitter, och på det området är människan vida överlägsen en dator, för hon är själv en del av den analoga verkligheten.

Ju mer digital musik man konsumerar, desto sämre timing får man som musiker. Tillslut har man fullkomligt tappat bort sin egen inre rytmkänsla, vilket är förödande för musikklimatet (och även för samhällsklimatet i stort).

Om man vrider upp en EQ så färgar man ljudet, om man spelar in ljudet analogt så färgas det av det analoga mediets egenheter vad gäller frekvensomfång. Men att det digitala ljudet upplevs som kallt och det analoga som varmt, har inte med färgning att göra - det kommer sej av den psykologiska reaktionen beträffande tonernas gestaltning över tid.

Precis som en del andra här har du nog missat några saker när det gäller digital lagring.

Allt ljud du hör är analogt.

När ljudet når ditt öra, efter att ha varit lagrat på det digitala mediet, så är det en 100% analog signal du hör. Och en analog signal kan, precis som du ändå är inne på, omöjligt ha några små hopp i sig.

En kan säga att upplösning är oändlig (ett påstående som dock verkar väcka visst anstöt hos vissa 🙂). Och det gäller oavsett ifall ljudet varit lagrat digitalt eller analogt.

[Claes Holmerup]

Med digital teknik kan man omöjlgen beskriva en sådan glidning med sliden exakt, då hamnar man i Zenons paradox - man måste beskriva ett oändligt antal tidpunkter. Den digitala tekniken löser detta genom att beskriva en kurva av färre punkter, som hjärnan tolkar som en sammanhållen glidning, på samma sätt som gammaldags tecknad film ser ut som rörlig film, fast den består av stillbilder.

Nej - du behöver bara beskriva ljudet så detaljerat som hörseln kan uppfatta. Synen är MYCKET känsligare, så att jämföra med film, är inte relevant.

Du har uppenbarligen missförstått hur det fungerar. Du har 44100 samplingar per sekund. Enda chansen att den digitala inspelningen skulle missa delar av en slide, är om hela förloppet skulle ske på kortare tid än det är mellan två samplingar - och det hade i så fall ändå varit meningslöst eftersom hörseln ändå inte hade kunnat registrera skillnaden.

Människans hörsel har sina begränsningar, bas till diskant löper över ett visst register som är hörbart, och vissa ljud är så svaga att dom inte går att höra. Den digitala tekniken kan återge frekvens- och dynamikomfånget exaktare än den analoga

Ja, precis. Den digitala tekniken kan återge ljudet mer exakt och därför också mer verklighetstroget än den analoga tekniken kan. Var är problemet?

- men den analoga tekniken lider inte av att den måste förvanska tonernas karaktär över tid. Och tiden är musikens magiska parameter par préférence. Det är i timingen eller tonfallet som känslan och innebörden sitter, och på det området är människan vida överlägsen en dator, för hon är själv en del av den analoga verkligheten.

När den inspelade musiken spelas upp, så är den precis lika analog som den var från början - och du säger dessutom själv här att den analoga inspelningen förvanskar ljudet. Det är väl inte bra att ljudet förvanskas? Då låter det ju annorlunda än det gjorde från början.

Timing har inte ett dugg med någonting av det du säger att göra, utan den blir minst lika bra vid digital inspelning. Du har mycket kortare tid mellan samplingspunkterna än det finns minsta lilla möjlighet att uppfatta, så även de värsta sorternas extrema transienter kommer att spelas in och höras - och man slipper även ifrån att extremt svaga signaler drunknar i bruset.

Känslan sitter helt i framförandet - och vid digital inspelning blir det mer exakt (med andra ord närmare verkligheten), än vid analog inspelning.

Ju mer digital musik man konsumerar, desto sämre timing får man som musiker. Tillslut har man fullkomligt tappat bort sin egen inre rytmkänsla, vilket är förödande för musikklimatet (och även för samhällsklimatet i stort).

Undrar hur du har kommit fram till den slutsatsen? Om man lyssnar mycket på sådant som är mer exakt, så är det betydligt mer logiskt att man får bättre timing.

Om man vrider upp en EQ så färgar man ljudet, om man spelar in ljudet analogt så färgas det av det analoga mediets egenheter vad gäller frekvensomfång. Men att det digitala ljudet upplevs som kallt och det analoga som varmt, har inte med färgning att göra - det kommer sej av den psykologiska reaktionen beträffande tonernas gestaltning över tid.

Nej. Eftersom du utan problem kan spela in på hårddisk från exempelvis rullband - och få ut exakt samma ljud när du sedan spelar upp från hårddisken igen, så faller alla dina resonemang platt till marken. Den digitala tekniken är överlägsen och kan (som du själv också har erkänt) spela in ljudet mer exakt än den analoga. Om något är mer exakt, så är det också mer verklighetstroget.

Skillnaden handlar enbart om färgning. Lägg lite lågpassfilter, lite kompression och lite distorsion, så har du lika "varmt" ljud från den heldigitala inspelningen som du har från rullbandet.

En RAW-bild är mer verklighetstrogen än en JPG-bild. Fortfarande ingen bra jämförelse, eftersom det handlar om olika sinnen, men ändå...

[BluesBoy]

Ju mer digital musik man konsumerar, desto sämre timing får man som musiker. Tillslut har man fullkomligt tappat bort sin egen inre rytmkänsla, vilket är förödande för musikklimatet (och även för samhällsklimatet i stort).

Menar du att om jag lyssnar på mp3:or eller CD's kommer jag alltså börja spela sämre och sämre? Om jag plockar upp mina vinylplattor och skivspelare från förrådet och börjar lyssna på det i stället så är jag alltså snart Tommy Emmanuell tex?

[Guitar Nilsson]

"Det är i timingen eller tonfallet som känslan och innebörden sitter, och på det området är människan vida överlägsen en dator, för hon är själv en del av den analoga verkligheten"

Det var bra skrivet.

Men… Om man tar rullbandsinspelningar, hur analoga är de egentligen? Finns det inte en viss "kornighet" även i ljudet som spelas upp från rullband, lika som det är i gamla analoga filmrullar? Det finns ju bra och sämre kvalitet på magnetbanden… Jag tänker mig att riktigt analogt ljud, det får man endast om man tex sjunger i en studiomick och hör sig själv i hörlurar kopplade direkt till preampen och den analoga hörlursförstärkaren. De kan vara transistor eller rördrivna, bara de inte är digitala. Bara då kan man få ett helt analogt ljud.

Helt analogt ljud från inspelningar finns alltså inte öht. Varken från digitala minnen eller magnetband.

Ljusne - 55

[drloop (oregistrerad)]

Hej Valle!