The salt & pepper method

[AnthonyS]

och känns inte det liiiite bättre, när du lyssnar tillbaka på dina låtar? när du vet hur mkt svett, energi och känsla som ligger bakom?

Jo, tveklöst. Mycket bättre, till och med 🙂

[Casperfren]

Jag tycker faktiskt ibland det känns som att uttrycket "committing" ibland går till överdrift till lathet, att man låser sig så mycket bara för att man typ inte pallar mixa senare, som i fairfax videon från pensados place, där Kevin Augunas beskriver hur han spelar in trummor med nästan bara en mikrofon, och dessutom använder samma mikrofon som rummick för gitarrer, och sångmicken som rummick till trummor.

Det låter ju väldigt stålmannen att spela in så, men jag tycker det går lite till överdrift kanske.

[oakleaf (oregistrerad)]

Är det köttet eller är det "din matlagning med alla kryddor"?

Finns inte oxfilé får man köpa rostbiff. Jag tror på att göra det bästa med det man har. Finns en risk att man begränsar sig annars.

När man väl köpt rostbiffen går man hem och jobbar på den, med det man har, tills man är nöjd. Nästa gång, när man har tillgång till en oxfile igen, kommer man kunna tillaga den ännu bättre pga av erfarenheterna från rostbiffen.

Gör det bästa med det man har helt enkelt.

[Signia]

och känns inte det liiiite bättre, när du lyssnar tillbaka på dina låtar? när du vet hur mkt svett o energi som ligger bakom?

Det gör det inte för mig faktiskt. 🙂

Menar inte å va motvalls eller nåt, utan bara att ... frågeställningen är rimlig, men det finns dom som inte upplever så.

Om jag älskar en låt eller nån musik, så .. det bryr mig inte alls om den slets fram genom 5 års tid. Visst kan man uppskatta uppoffringar och findetaljerat hantverk, men för mig är det en annan sorts uppskattning än att reagera på musik. Tror inte det finns nån musik jag gillar mest för att ljudet är så bra, eller hur länge nån jobbat för att få till den.

Om jag kunde, skulle jag helst slippa hantverket. Hade jag en snabbare/effektivare väg att få till det 'som det ska va' enligt mig, så hade jag tveklöst gjort så. Ja vill bara ha njutningen av musiken, direkt och utan uppoffring. 😛

Redigerat 22 september 2013 av Signia

[Claes Holmerup]

och känns inte det liiiite bättre, när du lyssnar tillbaka på dina låtar? när du vet hur mkt svett, energi och känsla som ligger bakom?

Nej, inte för mig. Då är det egentligen roligare med de låtar där man kommer ihåg att allting flöt på så att det blev färdigt mycket snabbare än vanligt - men oftast funderar jag inte ett dugg på hur lätt eller svårt det var, utan lyssnar bara på resultatet även när det gäller egna låtar.

[Terror]

Mykcet bra svar från er alla. Intressant och se hur ni tänker.

Låt mig ställa en följdfråga. Låt oss alla lägga mixningshatten åt sidan. Jag vet, alla här är ju inte mixare, men vi köra på det iaf. Tänk er att ni bara är artister, ni har gått till en studio själva eller med ett band, spelat in en skiva och sedan släppt den.

Några veckor senare läser ni recensioner, kommentarer på facebook och youtube och hör diskussioner bland folk. Inte en enda person kommenterar erat framförande, låten eller texten. Det enda ni hör/ser är folk som berömmer hur "mäktiga trummorna är", hur pass mycket basen mullrar i breakdown:et efter andra refrängen, hur cool rösten var när den hackade, ni hör hur folk name-droppar namnet på mixaren och han hyllas för sitt tighta sound. Hur skulle ni reagera på det? Nu vet jag att jag verkligen tar i här. Men jag gör det endast för att ni ska förstå vad jag verkligen menar.

[Signia]

...hur cool rösten var när den hackade, ni hör hur folk name-droppar namnet på mixaren och han hyllas för sitt tighta sound. Hur skulle ni reagera på det?

Är man exhibitionistiskt lagd tror jag alla superlativ det skulle gå bra, ända fram tills nån annans namn nämns, tillskrivs (typ ljudteknikern).

I övrigt har i alla fall jag svårt att ta till mig exemplet. För, är jag namnet och gör det som jag gillar, och materialet min hjärtesak, då finns det inte en chans att jag skulle godta att teknikern gör ”mäktiga dundrande trummor” eller ”grymt mullrande bas i sticket” eller nåt. Om nåt sticker ut så pass, då skulle musiken/mixen ha slagsida, kännas obalanserad. Men … det är jag de … om jag gör nåt som passar just mitt hjärta.

Gör man nåt för andra, nåt som ska sälja osv, då är det en annan femma.

Du själv då? 😉

Redigerat 22 september 2013 av Signia

[Terror]

Är man exhibitionistiskt lagd tror jag alla superlativ det skulle gå bra, ända fram tills nån annans namn nämns, tillskrivs (typ ljudteknikern).

I övrigt har i alla fall jag svårt att ta till mig exemplet. För, är jag namnet och gör det som jag gillar, och materialet min hjärtesak, då finns det inte en chans att jag skulle godta att teknikern gör ”mäktiga dundrande trummor” eller ”grymt mullrande bas i sticket” eller nåt. Om nåt sticker ut så pass, då skulle musiken/mixen ha slagsida, kännas obalanserad. Men … det är jag de … om jag gör nåt som passar just mitt hjärta.

Gör man nåt för andra, nåt som ska sälja osv, då är det en annan femma.

Du själv då? 😉

bra svar, och håller med. Det beror lite på vad jag gör för något. När jag jobbar med andra, så försöker jag verkligen lyfta fram dem vid inspelningen, och inte tricksa fram deras låtar vid mixningen. Jag försöker verkligen göra så att de är DEM som är produkten, inte mitt mixande och editerande. Men det har ju lite med musikstil att göra. Bandet jag håller på med nu, spelar metalcore. Där är det verkligen viktigt med produktionen. Ingenting där ska egentligen låta "verkligt". Det gör ingenting om rösten har autotune och trummorna ska vara mäktiga, oavsett hur mycket man processerar (stavning?). Jag har blandade känslor om det där. Även om jag älskar riktigt vällåtande metalcore, så är jag också ett fan av det klassiska old school. Där det endast är bandets framträdande som lyser igenom. Typ Foo Fighters.

Jag och mitt egna band, spelar just nu in en metalcore-platta också. Jag kan erkänna att jag går emot "The salt and pepper-method" när det kommer till den. Vid den här plattan har jag spenderat 85% i burken och resten vid inspelning. Jag försöker att hitta olika tekniker och effekter som ska krydda låten. Även om jag gillar slutprodukten, så är jag inte nöjd. Jag vet ju att det är "jag" som skapat allt, men det känns ändå inte som jag. På något sätt så försöker jag att göra klart den här skivan snabbt för att bli av med den. Jag gillar att lyssna på slutresultatet, men jag gillar inte processen.

Nästa skiva jag själv ska göra, ska vara en singer song-writer. Akustisk gitarr, sång, tamburin mm.. och verkligen försöka fånga ett "framförande". Det enda jag ska göra i burken, är just "salt and pepper". Mindre eq, volymbalansering och kompression. Jag har gjort det förut med enstaka låtar. När jag lyssnar på metalcore-låtar jag gjort, och låtar jag gjort där jag inte editerat eller lagt lika mycket effekter, så gillar jag låtarna lika mycket. Men jag ser dem på olika sätt. När jag hör metalcore-låtarna tänker jag "fan, jag lyckades verkligen få till trummornas ljud asså! Produktionen blev stor, full och mäktig!", men jag kommenterar nästan aldrig låten. När jag lyssnar tillbaka på en lugnare låt jag gjort, där framträdandet och låten varit A&O, så kommenterar jag istället låten, uppbyggnaden, melodin och "känslan". Aldrig själva ljudet eller produktionen.

Ja må vara lika nöjd med alla låtar.. men det finns en viss tillfredställelse hos de lugna låtarna, där jag vekligen känner stolthet över "låten", och inte själva produktionen.

Nu på senaste tiden, så har jag iof blivit mer av en mixare än en artist. Så när jag jobbar med andra så är det mixen som spelar störst roll. Fast producenten inom mig säger ju också emot. "Lyft fram artisten, känslan och deras framträdande.. istället för att få dem att låta bra i mixen".

Jag vet inte om du läste tråden jag gjorde för ett tag sedan där jag frågade hur man jobbar med artister man inte gillar? Jag tackade nej till den artisten. Varför? För att det var ett sådant band, som jag skulle få pussla ihop i mixen. De förlitade sig för mycket på trumeditering och autotune mm. Jag sa då att det skulle fortsätta träna, skaffa mer erfarenhet och verkligen knyta ihop bandet. De förstod faktiskt vad jag menade, och till och med höll med. De var inte riktigt redo för inspelning.

[mixopenta]

Finns inte oxfilé får man köpa rostbiff. Jag tror på att göra det bästa med det man har. Finns en risk att man begränsar sig annars.

När man väl köpt rostbiffen går man hem och jobbar på den, med det man har, tills man är nöjd. Nästa gång, när man har tillgång till en oxfile igen, kommer man kunna tillaga den ännu bättre pga av erfarenheterna från rostbiffen.

Gör det bästa med det man har helt enkelt.

Håller med! Tricket är bara att inte försöka få rostbiffen att smaka oxfilé... ☺️

[D Vibe]

Håller med! Tricket är bara att inte försöka få rostbiffen att smaka oxfilé... ☺️

Jag vet inte om det bara var en ordvits från din sida utan någon eftertanke. Om inte så håller jag inte med dig. Om jag gör en låt som låter som metal med enbart synthar eller en låt som låter synthpop med enbart gitarrer så spelar väl inte det någon roll?

[mixopenta]

Vad jag menade var att det alltför ofta kommer band till studion som är både orepade och oförberedda beträffande deras egen utrustning. En trummis har ett trumset med sneda sarjar omöjliga att stämma, och trumskinn som mer består av gaffatejp än faktiskt skinn. Men vill att man medelst någon magisk knapp på mixerbordet ska få dessa trummor att låta öppna, ringande och feta. Gitarristen har en strata, men vill ha humbuckerljud, etc...

Det går att få sådant att låta bra eller ok, bara man utgår från hur instrumenten faktiskt låter, och inte försöker få det att låta som något det inte är.

Med det sagt, om man ändå försöker sig på att polera exkrementer till ätbara hamburgare kanske man inte ska förvänta sig att de blir det. Men de kan ju bli snygga att se på...eller få någon annan användning. 🙂

[AnthonyS]

Det gör det inte för mig faktiskt. 🙂

Menar inte å va motvalls eller nåt, utan bara att ... frågeställningen är rimlig, men det finns dom som inte upplever så.

Om jag älskar en låt eller nån musik, så .. det bryr mig inte alls om den slets fram genom 5 års tid. Visst kan man uppskatta uppoffringar och findetaljerat hantverk, men för mig är det en annan sorts uppskattning än att reagera på musik. Tror inte det finns nån musik jag gillar mest för att ljudet är så bra, eller hur länge nån jobbat för att få till den.

Om jag kunde, skulle jag helst slippa hantverket. Hade jag en snabbare/effektivare väg att få till det 'som det ska va' enligt mig, så hade jag tveklöst gjort så. Ja vill bara ha njutningen av musiken, direkt och utan uppoffring. 😛

Ja, jag håller med om detta utifrån den aspekten att en låt aldrig blir bättre per se (och nu utgår jag bara från mina egna kompositioner) för att det ligger en jäkla massa nötande bakom. Det är en viktig distinktion. Det må kännas bättre, när jag själv vet vilken guldtagning det var. Men låten och verket i sig kan ju vara kass för det.

[AnthonyS]

Nej, inte för mig. Då är det egentligen roligare med de låtar där man kommer ihåg att allting flöt på så att det blev färdigt mycket snabbare än vanligt - men oftast funderar jag inte ett dugg på hur lätt eller svårt det var, utan lyssnar bara på resultatet även när det gäller egna låtar.

Att det ligger svett, känsla och energi bakom måste ju inte innebära att det var just svårt. För mig har det inget med saken att göra. Om jag själv skulle ranka de saker jag spelat in efter "bästhet" tror jag att de översta fem platserna innehas av relativt banala bitar, rent tekniskt. Att få till dem med avsedd känsla däremot, det är en kul utmaning. Men kanske inte just svår.

[Bullerbyn]

Jag brukar jobba med bra tagningar. Att de som skall lägga ex. gitarr gör det med energi och att det skall vara tight. Jag tycker det hörs när någon sitter lite halvslappt på någon pall och lägger gitarr istället för att stå och känna in låten som när man spelar live. Kan man låten och grejorna ordentligt har man igen det när mix och redigering tar vid. Hatar verkligen att behöva sitt och klippa ihop tagningar då man helt klart förlorar feeling! Samma sak med trummor, självsäkert och tight. Dessutom är bland det värsta jag vet folk som spelar över sin egen förmåga med resultatet att saker inte sitter. Har alltid hävdat att man ska ligga en bit under vad man kan i spelskicklighet. Finns inget värre än t.ex. avancerade metalsolon. i hundraåttio som spelas halvtaffligt.

[JohnRick]

Jan Guillou skriver väl fortfarande på skrivmaskin va'?

[Demonproducenten]

Hur skulle ni reagera på det?

komma ihåg att använda samma mixare nästa gång men se till att skriva bättre låtar

[Terror]

Jag brukar jobba med bra tagningar. Att de som skall lägga ex. gitarr gör det med energi och att det skall vara tight. Jag tycker det hörs när någon sitter lite halvslappt på någon pall och lägger gitarr istället för att stå och känna in låten som när man spelar live. Kan man låten och grejorna ordentligt har man igen det när mix och redigering tar vid. Hatar verkligen att behöva sitt och klippa ihop tagningar då man helt klart förlorar feeling! Samma sak med trummor, självsäkert och tight. Dessutom är bland det värsta jag vet folk som spelar över sin egen förmåga med resultatet att saker inte sitter. Har alltid hävdat att man ska ligga en bit under vad man kan i spelskicklighet. Finns inget värre än t.ex. avancerade metalsolon. i hundraåttio som spelas halvtaffligt.

När jag haft på mig producenthatten med banden jag spelat in (och kommer spela in), brukar jag säga "spela inte in något du inte skulle kunna framföra live". Sen är det klart att man kan göra undantag om gitarristen vill lägga en pianoslinga. Lite svårt att släppa guran för att lira piano live ^^

[JJRockford]

När jag haft på mig producenthatten med banden jag spelat in (och kommer spela in), brukar jag säga "spela inte in något du inte skulle kunna framföra live". Sen är det klart att man kan göra undantag om gitarristen vill lägga en pianoslinga. Lite svårt att släppa guran för att lira piano live ^^

Det där låter ju som något oerhört begränsande. Själv tycker jag att man alla gånger ska försöka göra en så bra inspelning som möjligt utan att låta sig begränsas av sånt där. Istället borde man ju hitta på alla trix man kan för att få fram bästa möjliga musik.

Gruppen kanske aldrig kommer spela det partiet eller låten live. Eller så hinner dom lära sig tills det är dags. Eller så spelar dom något annat istället. På en live-spelning är ju de flesta oftast intresserade av helt andra saker än att något låter exakt som på skiva.

[Terror]

Det där låter ju som något oerhört begränsande. Själv tycker jag att man alla gånger ska försöka göra en så bra inspelning som möjligt utan att låta sig begränsas av sånt där. Istället borde man ju hitta på alla trix man kan för att få fram bästa möjliga musik.

Gruppen kanske aldrig kommer spela det partiet eller låten live. Eller så hinner dom lära sig tills det är dags. Eller så spelar dom något annat istället. På en live-spelning är ju de flesta oftast intresserade av helt andra saker än att något låter exakt som på skiva.

mja alltså, det beror på om bandet har som avsikt att spela live eller inte. Jag gör ju backing tracks också, så det är inte helt omöjligt. Det jag menar är att jag avråder artisten att tex spela ett gitarriff de måste pussla ihop för att låta bra. Sen om de ändå vill göra det, så får dem ju självklart göra det! Jag hindrar dem ju inte 🙂 Bara ett tips för att få fram den där känslan i framförandet, istället för en låt som är uppbyggd på effekter och editering.

[CHAE]

[...] istället för en låt som är uppbyggd på effekter [...]

Om nu inte effekterna är ett sound i sig. Men visst, känslan är ju såklart också viktigt. Ville mest bara nämna det där om effekterna.

Vänligen,

Sköna oscillerande delayer och ambiensreverb.CHAE

[Signia]

Finns även en inre känsla i det här, som kan vara viktig för vissa musiker/sångare. Att känna att bilden man sprider av sig själv, till människor, är en representation av vad man egentligen är, och gör; en uppvisning som man faktiskt kan utföra i verkligheten.

För vissa känns det falskt annars. Som att man är en osäker bluffande pajas (för att va övertydlig) eller bara är en tomt skal, en produkt, front för nåt som inte existerar. Inte alla känner så, men för en del kan det va så, i olika grad.

Redigerat 22 september 2013 av Signia

[Terror]

Om nu inte effekterna är ett sound i sig. Men visst, känslan är ju såklart också viktigt. Ville mest bara nämna det där om effekterna.

Vänligen,

Sköna oscillerande delayer och ambiensreverb.CHAE

ja det är klart 🙂 Det måste ju inte vara svart eller vitt. Lite synd bara att en låt helt dör när du tar bort dina effekter och tricks i datorn. Visst, de kan bli lite tråkigare.. men om den HELT tappar sin charm så tycker iaf jag att man ska gå tillbaka till låtskrivandet.

Där har du "salt and pepper". Köttet ska smaka så pass bra från början, att du inte egentligen ska behöva salt och peppar. Utan det är bara det där lilla extra. Om köttet kräver hundratals kryddor och tillsattser för att smaka bra, så är det inge bra kött 😉

The salt and pepper-method - Ta något fantastiskt, krydda med lite salt och peppar.. och få något mind blowing.

[davedecay]

Oj, det är svårt detta. Det är omöjligt att säga att det ena är det bättre än det andra. Enligt mig finns det flera aspekter i denna fråga. En filosofisk aspekt, en ren estetisk aspekt, en aspekt som handlar mer om hantverket och bevarandet av det - alla tre går hand i hand. Jag tycker att jämförelsen med mat är rätt relevant, därav behåller jag kopplingen i min text.

För att börja med den estetiska: jag tycker att det oftast låter bäst när man har haft bra instrument och ett varsamt tillvägagångssätt med i processen. Jag kan ganska ofta pricka ut skillnaden på ”denna låt som består av elektronisk information” och ”den där som består av analog information”. På samma sätt föredrar jag en kanelbulle som jag har knådat med mina egna händer, bestående av naturliga ingredienser framför en Pressbyråndito. Jag återkommer till detta längre ner.

Det gäller även för processen vid låtskriveri och skivinspelning. Det är viktigt med elgitarrer av bra kvalitet och trumskin av bra kvalitet. Motsättning: någonting fult, skitit, billigt, dåligt kan låta svinbra, i alla fall svincoolt. Men där tror jag mer att det handlar om att lyckas lyfta fram den extremt lilla potential detta instrument har och då är man i behov av någon som har fingertoppskänsla nog att hantera detta.

Den filosofiska aspekten: Vi lever idag i ett samhälle där produktion styrs efter efterfrågan och således efter resurser (tid och pengar). Detta är ju givetvis en självklarhet för alla. Matproducenterna är idag extremt skickliga på att framställa ämnen på syntetisk väg som kan bära de naturliga produkternas egenskaper både vad det gäller färg, textur, konsistens och framför allt smak. Det görs så extremt bra substitut att jag inte från hjärtat kan påstå att jag tycker att en kanelbulle från Pressbyrån smakar skit - jag tycker faktiskt inte det. Men medvetande om vad som finns i, vad jag äter, och när jag jämför det med "the real deal", skulle jag aldrig någonsin föredra denna kanelbulle, bakad på margarin, äggmassa och aprikoskärnor framför en som är bakad med smör, ägg och mandelmassa.

Att det alltså går att gömma, fabricera, fuska fram alla sensoriska faktorer är lika uppenbart som det är skrämmande. Men något som det syntetiska aldrig kan konkurrera med, är att det saknar något vitalt: hjärta. Genom att veta att mjölken är mjölkad av en bonde, varsamt kärnat för hand, att äggen är värpta av glada hönor och att mandelmassan kommer från mandlar som inte är besprutade och skördade av stora traktorer gör att slutprodukten blir en helt annan sak än vad det ”framfuskade” är. Istället för att det är en produkt, är det plötsligt en upplevelse. Och jag menar att en produkt (ett konstverk, whatever) som är varsamt framställd från grunden alltid slår det som är framställd på konstgjort väg, trots att det kan vara omöjligt att skilja dem åt utan att veta vilken som är vilken. Det är därför ett Rembrandt-original kostar mer än en kopia. Det är därför jag respekterar popproducenter men har svårt att riktigt bli berörda av musiken när det produceras fram på maskinlikt sätt. Det är därför en ett surdegsbröd är tre gånger så dyrt som en Lingongrova. Och som tur är verkar folket idag bry sig mer om historia och bakgrund. Trend eller något annat, bra är att hantverket lyfts fram.

Detta hör självklart samman med den tredje aspekten. Att hobbymusikern kan skapa en platta inne i sovrummet med rekvisita på bara några tusenlappar och få den att låta (minst) lika bra som producenten som äger en studio för 10 miljoner är givetvis fantastiskt. En otrolig möjlighet, likväl som det är ett hot. Alla hobbymusiker ska inte dö. Men alla studioägare och musikhantverkare ska heller inte dö p.g.a. de ökande möjligheterna – det de gör är att värna om ett hantverk som är på väg att konkurreras ut, och jag tror att det är bra att skydda hantverket.

I slutändan kommer jag alltid fram till samma slutsats. Syntetiskt eller äkta – vilket väljer jag? Men jag kan inte välja enbart ett av dem, faktum är att en elgitarr är lika beroende av elektronik som den synth vars uppgift är att framställa samma ljud. Och elektronik är väl inte oäkta? Det (och plast) är ju vår största tillgång sedan hundra år tillbaka, precis som trä och hästhår var en lika viktigt för trehundra år sedan. Med det resonemanget, är fiolen och dess stråke lika äkta som en Yamaha-synth. Precis som man inte kan jämföra en fiol med fiolljudet på en Mellotron, kan man inte jämföra smaken mellan en skumbanan och en banan. Det är två olika smaker och inte samma. Jag väljer ju inte en skumbanan, för att jag är sugen på en banan men inte har råd med en äkta. Däremot kommer jag alltid välja ”idealet” framför ”kopian”, just av ovan nämnda skäl.

[D Vibe]

Det där låter ju som något oerhört begränsande. Själv tycker jag att man alla gånger ska försöka göra en så bra inspelning som möjligt utan att låta sig begränsas av sånt där. Istället borde man ju hitta på alla trix man kan för att få fram bästa möjliga musik.

Gruppen kanske aldrig kommer spela det partiet eller låten live. Eller så hinner dom lära sig tills det är dags. Eller så spelar dom något annat istället. På en live-spelning är ju de flesta oftast intresserade av helt andra saker än att något låter exakt som på skiva.

Håller med dig! Jag ser det som att man gör två olika tolkningar av låten. En tolkning för studioversionen och en för livespelningar.

[JJRockford]

mja alltså, det beror på om bandet har som avsikt att spela live eller inte. Jag gör ju backing tracks också, så det är inte helt omöjligt. Det jag menar är att jag avråder artisten att tex spela ett gitarriff de måste pussla ihop för att låta bra. Sen om de ändå vill göra det, så får dem ju självklart göra det! Jag hindrar dem ju inte 🙂 Bara ett tips för att få fram den där känslan i framförandet, istället för en låt som är uppbyggd på effekter och editering.

När jag funderade lite mer så tror jag att det jag skrev egentligen inte har med salt&peppar-metoden att göra. Som jag förstår det så handlar det väl egentligen ursprungligen om att försöka få själva ljudet så färdigt som möjligt direkt vid inspelning. D v s, vill man ha mycket mellanregister i gitarrerna så ska man inte spela in med hängmatte-eq och sen försöka skruva fram midden i mixen.

Det jag skrev handlar nog mer om att det kan vara otroligt tidsbesparande att klippa ihop fyra tagningar av ett solo, istället för att ta om hela solot 73 gånger tills till delar sitter exakt som man tänkt sig i samma tagning. Och det tror jag sällan är några problem live, då behöver man ju inte alltid vara lika exakt som på skiva.

[JJRockford]

Håller med dig! Jag ser det som att man gör två olika tolkningar av låten. En tolkning för studioversionen och en för livespelningar.

Man kan väl tänka sig att vissa band, typ Dream Theater, har en publik där majoriteten förväntar sig att det ska låta exakt som en skiva.

Andra band, som t ex Queen och Deep Purple gjorde ju oftast om låtarna på olika sätt. I Queens fall genom att man skalade av dom rejält, medan DP ständigt jammade fram nya versioner.

Och sen finns ju band som Hanoi Rocks, som ju egentligen inte låter så roliga live (i a f inte de två gånger jag sett dom), men när man är där så är det ändå bland det bästa man kan se. Däremot skulle jag inte vilja lyssna på en live-skiva som låter sådär 🙂

[vmbr]

Som jag förstår det så handlar det väl egentligen ursprungligen om att försöka få själva ljudet så färdigt som möjligt direkt vid inspelning.

Jag tänker att pengar kan vara ett problem med den här metoden, allt man vill undvika att göra i mixen kräver ju att man gör det med hårdvara på insignalen istället.

Det känns som man begränsar sig själv väldigt mycket också, om det i ett senare skede visar sig att man inte är riktigt nöjd med inställningarna man använde så sitter man i skiten. Dessutom är det knappt någon skillnad på pluggarna och den hårdvaran som "vi vanliga" har råd med, jag kan verkligen inte se någon fördel med att lägga EQ på insignalen istället för att använda en plugg.

[Claes Holmerup]

Jag tänker att pengar kan vara ett problem med den här metoden, allt man vill undvika att göra i mixen kräver ju att man gör det med hårdvara på insignalen istället.

Det känns som man begränsar sig själv väldigt mycket också, om det i ett senare skede visar sig att man inte är riktigt nöjd med inställningarna man använde så sitter man i skiten. Dessutom är det knappt någon skillnad på pluggarna och den hårdvaran som "vi vanliga" har råd med, jag kan verkligen inte se någon fördel med att lägga EQ på insignalen istället för att använda en plugg.

Instämmer för egen del, men det finns många som trivs bättre när de blir lite mer begränsade, eftersom det kan finnas risk att det blir stressande att ha oändliga möjligheter vid mix. Om man har stenkoll på vad man pysslar med, så kan det dessutom vara ett sätt att snabba upp processen, men risken finns då att något blir fel och, som du säger upptäcks när det är för sent, så att man får göra om inspelningen istället för att bara ändra inställningar i pluggarna.

Det handlar ändå främst om en smaksak med hur man vill jobba och det ena sättet är inte mer "rätt" än det andra.

[Guitar Nilsson]

Kul tråd. Jag är väl helt oldschool, jag spelar bara in riktiga ljud med mikrofoner, och max åtta spår samtidigt och max 24 spår totalt. Och då kan sex spår vara bara olika reverb/delay.

Jag spelar nog in ganska precis som på 70-talet fast på digitalporta i stället för rullband. Om jag hade haft dator o DAW i studion hade jag nog gjort lika. Bra mick o kompressor redan vid sångpålägget, och ingen autotune.

Ju färre instrument ju bättre tycker jag. Keith Richard tycker Stones gjorde bästa inspelningarna när de bara hade åttaspårs bandare. Det enkla kan nog vara både det svåraste o det bästa. Att jag är för datadysleltisk för att använda tex Melodyne har fört det goda med sig att jag blivit bättre på att sjunga av all övning.

Jag väntar än på min UA 610mkll channelstripp, hoppas mkt på den gobiten. O lite nya cymbaler. 🙂

[Evil_E]

Kul tråd. Jag är väl helt oldschool, jag spelar bara in riktiga ljud med mikrofoner, och max åtta spår samtidigt

Är inte alla ljud riktiga? 😳