Roky Erickson

[Halkbi]

Tänkte tipsa om att rocklegenden Roky Ericksons solodebut nyligen återutgivits på Light In The Attic Records, och i och med det passa på att lyfta en av mina absoluta favoritartister och en mycket intressant skiva.

För er oinvigda så sjöng Roky i Texasbandet 13th Floor Elevators, vilket var det första bandet att beskriva sin musik som psychedelic rock. I slutet av 60-talet var Roky i likhet med Syd Barrett ett paranoid-schizofrent LSD-vrak och lades in på Rusk State Hospital for the Criminally Insane, där han bland annat gavs elchockbehandlingar och varifrån han sägs ha kommit ut betydligt sämre skick än han var i innan han blev inlagd.

Efter att ha kommit ut från mentalsjukhuset i mitten av 70-talet så började Erickson att spela som soloartist. I sin nya skepnad framförde han raka rocklåtar med skräck-, science fiction- och religioninspirerade texter i ett försök att bearbeta den galenskap han bevittnat och upplevt på Rusk (och aldrig blivit frisk från.) Detta förevigades i och med albumen Roky Erickson & The Aliens och The Evil One, vilka spelades in 1977-1979. Fem låtar skiljde utgivningarna från varandra och båda producerades av Stu Cook (bas i Creedence Clearwater Revival.) Albumen betraktas (och är återutgivna) som ett och bjuder på grymt låtskrivande, innovativa rockgitarrarrangemang och klassisk sen 70-talsproduktion (med stormsteg på väg mot 80-talets ideal.)

80- och 90-talen präglades för Rokys del av fortsatt mental sjukdom, klassisk musikbranschutnyttjande och andra missförhållanden (t.ex. en moder som i egenskap av förmyndare aktivt nekade honom psykiatrisk vård och medicin.) Först i början av 2000-talet kunde han rehabiliteras, vilket dokumenteras i den mycket sevärda biografiska filmen You're Gonna Miss Me.

Jag har personligen blivit otroligt berörd av Rokys musik. Att höra en person som förmodligen varit närmare helvetet än de flesta sjunga textrader som "If You Have Ghosts/You Have Everything" och "Stand For The Fire Demon/Spirits Say Boo And The Paper Bursts Into Fire" är en mäktig upplevelse. Demoner till trots så lyckas han dessutom mycket väl med låtskrivarhantverket, och som bonus så har han en mycket unik, rockikonisk sångröst med och mycket speciell frasering som man sällan hör idag.

Vidare har namnkunniga artister som ZZ Top, Patti Smith, Janis Joplin, R.E.M, Primal Scream, Nirvana, Jack White, Sonic Youth, The Hellacopters och Queens of The Stoneage angivit honom som en influens. Ändå så tycks Roky förbli något av en underground antihjälte. Det må så vara. Roky turnerar flitigt sedan han blev frisk, och trots att han inte är mycket av sitt forna jag så har jag sett honom live två gånger för att bevittna det fantastiska i att människan över huvud taget lever och för att ge honom det igenkännande jag tycker att han förtjänar.

Jag finner hela Rokys historia och hans musik mycket fascinerande och tänkte passa på att introducera honom till er som inte tidigare hört talas om honom och bjuda upp till diskussion.

Länkar:

http://www.youtube.com/watch?v=yM_AJb4JXhE

Skivan på Spotify: Roky Erickson – The Evil One

Trevlig helg!

[hegobald]

Cool musik! Men "Alla vet Rocky var hög hela tiden.". Hm.. Näe.. Orkar inte kommentera det.. Men det lät bra i alla fall. 🙂

[slejnard]

Roky rockar!

Fett!

😑

[Halkbi]

Cool musik! Men "Alla vet Rocky var hög hela tiden.". Hm.. Näe.. Orkar inte kommentera det.. Men det lät bra i alla fall. 🙂

Men förstår vad du menar. Det blir rätt tröttsamt att höra tjat om att drogerna är grejen bakom musiken (vilket ju ofta hörs i förhållande till band som Beatles, Pink Floyd och Black Sabbath.) Dock var det vad jag förstår en stor del i Elevators ideologi (vilket förmodligen inte var till deras fördel.) När de började var LSD fortfarande lagligt, och jag kan tänka mig att kunskaperna om de faktiska riskerna med droger överlag inte var lika välkända då som nu. Samtidigt var det ju en del av en ny ungdomsrörelse som de blev navet i, och att sätta dit Roky hade nog ett stort symboliskt värde i att visa auktoritet. Rokys historia blir ganska talande för en annan bild av 60-talet än vad som ofta uppmålas.