Progg. Vad är det egentligen?

[VacUm]

Pretentiös kallas musiken oftast av anledningen att det inte finns lika mycket tydlig

attityd som musikaliskt hantverk. Tycker det är pretentiöst att kalla musik pretentiös. 😆

Saken är väl att den så kallade progressiva rocken inte är ett smack progressiv. Den står och stampar på precis samma ställe som den gjorde nån gång på 70-talet. Sen vet jag inte om jag vill hålla med om att det är något vidare hantverk att prata om där i jämförelse med mycket annan musik. Den där flöjt-gubben i Jethro Tull är ju outhärdligt jobbig att lyssna på eftersom hans tonspråk räcker till ungefär en halv låt innan han börjar om från början.

[Egghuvud]

Mjaeee.. Vacum. Här blir jag nog tvungen att gå i polemik. Jethro har jag precis återupptäckt. Jag hade "songs from the wood" och "thick as a brick" på vinyl när jag var liten. Men jag fattade inte riktigt vad texterna handlade om.

Ensidigt tonspråk håller jag inte med om. Att musiken är pretentiös, visst, det är den, men att det bara skulle räcka till en halv låt?

Har du lyssnat på deras julalbum t e x? 😆

edit:stavfel

Redigerat 29 mars 2005 av Egghuvud

[Tophe]

Saken är väl att den så kallade progressiva rocken inte är ett smack progressiv. Den står och stampar på precis samma ställe som den gjorde nån gång på 70-talet

Nu nämnde jag iofs nästan bara band från 70-talet.

[equality]

Tophe Postat den 29 March 2005, 00:20

Kul att fler gillar Camel, Moon Goose tycker jag är deras bästa.

Lånar tråden med att tipsa om fler bra progressiva band i den stilen.

Tack för tipsen! 😆 Ska kolla in Happy the Man pga kopplingen till Camel.

Antar att du menar Snow Goose som är ett superalbum av Camel?

Eller är det Moon Madness?? Länk

Redigerat 29 mars 2005 av (e)qualitymusic

[VacUm]

Saken är väl att den så kallade progressiva rocken inte är ett smack progressiv. Den står och stampar på precis samma ställe som den gjorde nån gång på 70-talet

Nu nämnde jag iofs nästan bara band från 70-talet.

Har likt förbannat inte hänt ett smack sen dess.

[Tophe]

Har likt förbannat inte hänt ett smack sen dess.

Nä, tack och lov.

Progressiv rock är ju numera en genre-benämning.

Det behöver ju inte innebära att den är progressiv längre.

Även om jag iofs tycker att den är det. För det har hänt mycket inom stilen.

Precis som Barock egentligen betyder att musiken är helt barock, men idag

betyder det bara att den är skriven under en viss tidsepok.

Men jag tycker Symfonisk Rock är en bättre benämning. For det är den absolut.

Det roligaste jag läst om progressiv rock är ju alla dessa anskrämliga Per Bjurman-kloner.

Den bästa måste vara han som var på Jethro Tull sist.

"De bytte taktarter hela tiden, låtarna var för långa och han kvittrade hela tiden

i flöjten. För en som är van vid 3-minuter popexplosioner var det förskräckligt"

Haha.. ärligt talat hur intressant är det att höra vad "en som är van vid 3-minuters

popexplosioner" tycker om symfonisk rock.

Det är som att skicka Eddie Meduza att recensera Mozarts requiem:

"Det var för mycket fioler, och töntarna sjöng på tyska. För en som är van vid

raggarmusik så..."

Antar att du menar Snow Goose som är ett superalbum av Camel?

Eller är det Moon Madness??

Snow Goose, såklart. Sorry.

(e)qualitymusic, du borde kanske kolla in Marillion också. Har för mig att Camels

gamle trummis Andy Ward spelade med där.

[VacUm]

Har likt förbannat inte hänt ett smack sen dess.

Nä, tack och lov.

Progressiv rock är ju numera en genre-benämning.

Det behöver ju inte innebära att den är progressiv längre.

Även om jag iofs tycker att den är det. För det har hänt mycket inom stilen.

Precis som Barock egentligen betyder att musiken är helt barock, men idag

betyder det bara att den är skriven under en viss tidsepok.

Men jag tycker Symfonisk Rock är en bättre benämning. For det är den absolut.

Det roligaste jag läst om progressiv rock är ju alla dessa anskrämliga Per Bjurman-kloner.

Den bästa måste vara han som var på Jethro Tull sist.

"De bytte taktarter hela tiden, låtarna var för långa och han kvittrade hela tiden

i flöjten. För en som är van vid 3-minuter popexplosioner var det förskräckligt"

Haha.. ärligt talat hur intressant är det att höra vad "en som är van vid 3-minuters

popexplosioner" tycker om symfonisk rock.

Det är som att skicka Eddie Meduza att recensera Mozarts requiem:

"Det var för mycket fioler, och töntarna sjöng på tyska. För en som är van vid

raggarmusik så..."

Problematiken ligger väl i att materialet inte håller för mer än 3 minuter på sin höjd. Det jag hört inom genren progrock/symfonisk rock har saknat substans rent kompositionsmässigt, och arrangemangen är mest utdragna ointressanta solon som vilken halvtafflig jazzmusiker som helst skulle kunna få mer spännande. Fattar inte poängen med dessa långa jam som sällan leder någon vart.

Rytmiken är oftast väldigt basal (inga metriska modulationer i sikte där inte) och melodik/harmonik går igen låt efter låt efter låt efter låt. Kan dom inte öva in en ny skala inför varje platta åtminstånde?

[tomazopantera]

Progg är runda glasögon, lila sammetsbyxor med rosa potatistryck, röda banderoller,

sandaler, näbbstövlar, kärnkraft nej tack,palestinasjal, parador, Kpmlr, APK, VPK och Lars Ohlys spelandes fotboll mot Nacka Skoglund och snubben från Nationalteatern framförandes; doing the omoralisk melodifestival... Den där epoken saknade humor...

Är glad att punken kom och gav gubbarna en stor spark där bak...

[Tophe]

Punken förde mycket bra med sig. Men jag fattar inte varför musikrörelser så

ofta måste vara motreaktioner. "Vi spelar så här för att vi hatar det där".

Det är inte inom många genrer som jag tycker man hittar ren och skär spel- och musikglädje.

Skulle väl vara Blues, Jazz och Symfonirock möjligtvis.

Man måste ju naturligtvis få uttrycka syn syn på livet.'

Men måste det ske genom att man skiter ner nån annan?

Hemmastudion är 2000-talet punkrörelse tycker jag.

Man behöver inte längre ha kontakter eller få skivkontrakt eller göra en

3-minuters popexplosion i manchester, plysch, dålig attityd och pottfrilla

som Per Bjurman höjer till skyarna. Det räcker med en dator och en mick.

Och sen ut med det på internet.

Tipp topp.

[equality]

...du borde kanske kolla in Marillion också. Har för mig att Camels

gamle trummis Andy Ward spelade med där.

Tack för det. 😄

Värdiga arvtagare till denna typ av musik tycker jag Level 42, i viss mån även Nick Kershaw och Talking Heads var. L 42:s Back Seat of the Car t ex...länge sen nu.

Tycker i övrigt att din analys är klockren och korrekt. 😎

Redigerat 29 mars 2005 av (e)qualitymusic

[tomazopantera]

Punken förde mycket bra med sig. Men jag fattar inte varför musikrörelser så

ofta måste vara motreaktioner. "Vi spelar så här för att vi hatar det där".

Hur ska annars äldre generationer kunna förfasa sig över den unga generationen??

Antar att det är just det som driver på utvecklingen...

[Egghuvud]

Hemmastudion är 2000-talet punkrörelse tycker jag.

Man behöver inte längre ha kontakter eller få skivkontrakt eller göra en

3-minuters popexplosion i manchester, plysch, dålig attityd och pottfrilla

som Per Bjurman höjer till skyarna. Det räcker med en dator och en mick.

Och sen ut med det på internet.

Tipp topp.

Palabra

[Nad]

Problematiken ligger väl i att materialet inte håller för mer än 3 minuter på sin höjd. Det jag hört inom genren progrock/symfonisk rock har saknat substans rent kompositionsmässigt, och arrangemangen är mest utdragna ointressanta solon som vilken halvtafflig jazzmusiker som helst skulle kunna få mer spännande. Fattar inte poängen med dessa långa jam som sällan leder någon vart.

Rytmiken är oftast väldigt basal (inga metriska modulationer i sikte där inte) och melodik/harmonik går igen låt efter låt efter låt efter låt. Kan dom inte öva in en ny skala inför varje platta åtminstånde?

Med all respekt - men jag tror Du är helt fel ute. Är det kanske inte så att Du är van att få det mesta inkluderat inom just tidsramen av ca 3 minuter?

Du har helt enkelt inte förstått den här musiken, och gör man inte det - så ger den en heller inte mycket. Visst, det finns tjatig utdragen musik med evighetslånga gitarrsolon, speciellt då hårdrocken under 1970-talet. Därtill ett trumsolo osv.

Jag tror inte heller att Du har lyssnat särskilt mycket på de spåren många anser vara "classics". Men för att återgå till Yes epic-stycke "Close To The Edge" från 1972 - en skitlång låt som består utav olika sektioner. Vad Yes var (kanske fortfarande är) rätt unika med var att de blandade teman. Del 1, del 2 och del 3 kördes samtidigt i del 4.

(vem minns inte "Perpetual Change"?)

Jag menar, med en sådan musikalisk filosofi, hur skall man kunna hinna genomföra detta inom 3-4 minuter? Det går ju bara inte!

Eller ta Genesis tidiga 70-tals plattor såsom Selling England By The Pound och The Lamb Lies Down On Broadway (kult!).

De solon som finns på dessa plattor är skrivna melodiösa stycken. Och på den senare bygger de flesta låtar på sången, som man utsmyckad med dramatisk atmosfär och lyrik. Dessutom är låtarna inte alls särskilt långa.

Tycker Du skall lyssna på "The Lamb" (om Du orkar...det är ju en dubbel-CD! 😠 ) Det är rockteater på högsta nivå.

Inte för inte att The Musical Box (världens bästa Genesis-tribute band) spelar för utsålda hus världen över med just den. (Phil Collins hoppade in på trummor i Geneve i förra månaden. Snacka om att killarna dog!)

Jag tror för övrigt att begreppet "progressive rock" innebär mycket att man frångår det vanliga poplåtsformatet,

typ intro/vers/bro/refräng/vers/bro/refräng/stick/refräng/refräng/ut.

Man för musiken längre, ibland där den aldrig varit förut (kanske inte går idag, men vem vet?).

Minns en gång Jon Anderson (sångaren i Yes) säga i en intervju "You simply couldn´t put Steve Howe and Rick Wakeman in a regular rock n´roll band.

They had more going for them". Så sant så sant. IMO.

edit: "Perpetual Change" (bättre exempel! Ändrat från "Yours Is No Disgrace").

Redigerat 31 mars 2005 av Nad Sylvan

[ake]

[

metriska modulationer

ÖÖhh ?????

Det fanns två varianter av progg (som i progressiv utvecklande på svenska)

En musikalisk variant typ Fläsket brinner, Samla mammas manna etc. Instrumentalt.

En politisk där politrukerna bestämde vad som var proggresivt Texterna bestämde vad som var rätt och fel.

Åke

[Pluffo]

Som vanligt när vi pratar om något som är föremål för den subjektivta bedömningen ( som musik ändå är ) så är det svårt att säga vad som falller under en viss genré.

Proggrock är för mig: tydliga melodislingor på ständigt växlande udda skalor, taktbyten utan någon förvarning och hejdlöst fula pudelfrillor.

[djonas]

Håller med Nad 🙂 och håller definitivt inte med vacUm. 😄

Fin bild förresten Pluffo. 🙂

Mvh / djonas

[hammagrella]

Jag är ingen stor diggare av progressive rock även om Lamb lies down, Selling England by the pound fortfarande står väldigt långt fram i skivhyllan.

Blev dock nyfrälst av Wonderboy härom månaden när han introducerade A.C.T. , fanimej det bästa jag hört på år och dar. Låter som en mix av Saga, Queen, 10CC, Rush och ELO. Inte bara supermusiker med knäppa omotiverade melodi och taktbyten, utan riktigt bra låtar, fantastiska körstämmor och hör-och-häpna: humor i den här genren. Allting ihopkokat. Makalöst. Svenskt också. 😉

[Pluffo]

och hör-och-häpna: humor i den här genren.

Du missade uppenbarligen bilden jag la upp i mitt förra inlägg 😉

[dede]

(vem minns inte "Perpetual Change"?)

J

Alla under fyrtio misstänker jag. 😉

Självklart kan en bra låt vara hur lång som helst och ändå vara fängslande till sista tonen klingat ut. Och den behöver inte innehålla solon för det. När Doors brer ut sig i en kvart med "The Music is Over" så är det ju inte för att musikerna ska glänsa med sina solon. Och det är inte jazz. Och inte symfoniprogflashrock. Så vad är det då? Teater?

Suicide som föddes i punkens anda brer ut sig på 12 minuter med "Frankie Teardrop".

Hur mycket melodi och taktbyten finns där? Öhh?

Det skapades massor med odödlig musik på symfoniprogflashartrockens tid.

Vad som inte var lika kul var den elitism som fanns. Nån som kommer ihåg/har hört uttrycket "musikermaffian"? Därför kom punken som en befrielse. Alla fick vara med och skapa, harva, lattja, whatever. Och det blev en vitamininjektion som skapade massor med bra musik när professionalismen inte längre var ett hinder. Ungefär som när poeterna inte längre behövde rimma.

Som nån tyckt tidigare. Lite av samma situation idag. Hemmapularna vs Bert Carlsson.

[Tophe]

Bert är küng

[ake]

Ni har glömt

Brain Sallad Surgery. ELP.

Åke

[Tophe]

ELP nämnde jag faktiskt tidigare.. Men Brain Sallad måste jag kolla in.

[Duende]

välkomen tillbaks

[Tophe]

Hej och tack...

Fick dina schysta länkar. Grymt gitarrspel från dig, som vanligt.

[Duende]

tack tack

[MrPhil (oregistrerad)]

MrPhil och Wonderboy: Vad glad jag blir när ni nämner Camel! 🙂 Lyssnat på deras musik i dagarna. Yes kan låta passé och himla pretentiösa men Camels musik står sig! Rekommenderar Breathless och Rain Dances. Vart tog de vägen egentligen??

har bara hört en dubbel-liveplatta med Camel, mycket bra instrumentalt, usel sång! 😉

Det verkar som Camel faktiskt fortfarande lever! www.camelproductions.com

YES är aldrig passé! 😛

[equality]

Kul! Asså, Yes är inte fel heller men när jag lyssnar idag på den musik jag diggade för snart 30 år sedan låter Camel förvånansvärt fräscha sannolikt pga deras starkt melodiska sinnelag. Skall kolla in sidan. Tack! 😉

[Tophe]

Jag tror att Camel släppte sin förra CD för ett år sedan.

Fortfarande lika magiskt gitarrspel.

[wonderboy]

Fantastiskt, Hammagrella! En bild på Sparks! Fantastisk dåligt, alla Ni andra som inte kommenterat detta! Vare sig man är Progressive-, Artroc-, Disco-, Rock- eller Pop-fan kan man undvika dem. Maken till egensinne har sällan skådats vare sig förr eller senare och vilka låtar! Personliga favoriter måste bli "Kimono My House" och "Propaganda". Jag diggade också deras discoskiva med bl a hiten "Number One Hit Song In Heaven". Ron och Russel Mael är och förblir genier och det är en av de största skandalerna inom musikvärlden under det senaste århundradet att de inte uppmärksammas mer!

Fantastiskt med så många som kommer ihåg och älskar Camel! Jag vågar inte skaffa de senaste alstren av rädsla att bli besviken. Andrew Latimer var en idol och förebild för mig. Hans vackra, till bristningsgränsen av känslor fyllda, gitarrspel ger mig gåshud! Lyssna på hans spel i den långa, instrumentala låten "Ice" som ligger sist på "I Can See Your House From Here". Det 5 minuter långa distsolot där är ett "One Take Wonder"! Bl a Phil Collins satt med i kontrollrummet när Andrew nitade det solot och har själv vittnat om hur han grät, vilket för övrigt resten av folket i kontrollrummet också gjorde. Andrew själv hörde ett par halvsura grejor som han ville ta om men han förbjöds av de andra.

Sällan har väl Camel navigerat så framgångsrikt mellan det popiga och det proggiga som på "Nude". Den skivan var min bibel under något år efter det att den kom ut. Jag fick faktiskt köpa ett nytt vinýlex eftersom jag fullständigt spelat sönder det första.

Kit Watkins var den stora synthstjärnan i Happy The Man. Han var med i Camel under ett par plattor och turnéer. Herregud, så den mannen kan spela! Det är inte ofta man tar ord som "själfullt, känslostarkt" osv för att beskriva Minimoogsolon! Lyssna på Happy The Man om Du vill höra udda harmonier, melodier och gränslösa kompositioner framförda av drivna musiker som ledigt rör sig mellan olika spelstilar.

[equality]

Tusan! Det här var kul att läsa! Vet fler som håller det solot som deras höjdpunkt.

Kommer att lyssna med lite andra öron nu.

Jag vågar inte skaffa de senaste alstren av rädsla att bli besviken.

Precis, man vill ju inte hamna i en ny "Free as a bird"-fälla. 🙂

Edit: Glömde citera Wonderboy. Mer begripligt nu kanske?

Redigerat 5 april 2005 av (e)qualitymusic