Jag gjorde min debut när jag var fjorton år. Det var på konfirmationen i kyrkan, av alla ställen, och jag var klädd i en vit särk som var i vägen. (Debut som basist alltså, inget annat.) Basen var en fin Aria som jag hade lånat. Jag minns inte vad vi spelade, men det kan inte ha låtit bra. Om det var av rörelse eller av skam som föräldrarna grät vet jag fortfarande inte.

Nästa avgörande bashändelse var när jag åtta år senare blev ihop med en tjej som höll på att röja vinden. Till återvinningen skänkte hon ett par utmärkta högtalare, en Hohner Clavinet-Pianet Duo i gott skick samt en fullt fungerande, avbandad Fenderbas-kopia.
– Ska du verkligen slänga allt det där? frågade jag försiktigt, men fick inget användbart svar så jag smög ut i natten, klättrade upp i containern och räddade alltihop från att gå till tippen. Det blev aldrig någon riktigt bra relation efter det. Basen, som jag däremot hade mycket trevligt med, gav jag långt senare bort till en annan ung dam som troligen slängde den omedelbart. Clavinetten behöll jag klokt nog och högtalarna ingår numera i min hemmabio.

I tjugoårsåldern var jag farligt nära att bli über-analytisk, vad gäller musik. Jag lyssnade bara med hjärnan efter intressanta harmonier och låtarnas förmåga att överraska. Den som till slut räddade mig från den avgrunden var ingen mindre än Bob Marley. Rågunget, snygga tre-ackordslåtar och melodiska basgångar gjorde jobbet med att föra mig tillbaka till vad musik handlar om: känslor.

Bob Marley & the Wailers - One Love (Spotify / Apple Music)

Bob Marley & the Wailers basist Aston Barret, med en Fenderbas intill förväxling lik den avbandade som jag i ett anfall av ogenomtänkt generositet gav bort.
Bild: Martin Raggio, Wikimedia Commons.

En annan milstople var Derek Forbes suggestiva och högt mixade basriff på Simple Minds skiva "New Gold Dream". Simple Minds – Someone Somewhere (In Summertime) (Spotify / Apple Music). Synd att han slutade i bandet sedan. När vi nu ändå name-droppar så kan jag ju inte gärna gå förbi Tony Levin, inte minst för de underbara bassound han har presterat genom åren. Lyssna på originalversionen Don't Give Up med Peter Gabriel, till exempel. Basen är halva låten. Peter Gabriel - Don't Give Up (Youtube).

Soundet ja. På min första platta ville jag få fram ett Levin-artat basljud till låten Min bror (Spotify / Apple Music). Efter mycket experimenterande slutade det med att jag satt bredvid och dämpade strängarna med skinnhandskar, medan Peter Anderhagen spelade. Via en stor, uppmickad EBS-låda och en svindyr Fairman-kompressor blev det hela som jag ville. På en annan låt låg Sven Lindvall på golvet och spelade för att få till rätt sväng - och Jan Hellmans insats på Chapman Stick ska vi inte glömma. Hela skivinspelningen var en riktig basfestival. Dessvärre också mastringen som jag fick göra om själv för några år sedan, bara fjorton år för sent …

Så till Broomstick Bass, en av skribentkollegan Sven Bornemarks många innovationer: en mjukvarubasist med färdiga riff och komp i olika stilar. Jag fick äran att göra hälften av all "content" till programmet. En hel sommar gick jag omkring med en liten diktafon och beatboxade ihop roliga basfigurer. Ett av de instrument som samplades var faktiskt just den där Hohner Pianet Duon (med fetare basljud än en vanlig clavinett) som en flickvän en gång för länge sedan dumpade i en container.

Som det kan bli.