Senast avslöjade jag hur det gick till när versen och refrängen kom att finna varandra på riktigt - via en brygga som inte fick vara för lång eller ta fokus från de båda andra. Nästa steg är att få ihop en fungerande helhet.

***

Är det klokt att börja med introt när man komponerar? Kanske det, om man har precis hela låten klar i huvudet, men den här gången har den ju vuxit fram från kärnan/refrängen och liksom bakåt. En bra låt skriver sig själv på tre minuter, brukar jag säga och det står jag för, men det är ju inte alltid det går till så. Ibland är en bra låt en arbetsseger, ett hästjobb.

Att versen via bryggan nu leder fram till refrängen är ju kanoners, men man ska tillbaka också … Efter refrängen kommer versen obönhörligen åter. Ibland funkar det att bara köra pang på direkt, men ofta vill man ge lyssnaren en liten stund att smälta refrängen, låta den sjunka in lite så den inte direkt sköljs bort av en ny vers. En klassiker är att göra ett litet instrumentalt mellanspel som i allt väsentligt är en versdel men utan melodi. Det funkar inte i den här låten, kan jag berätta. Även utan sång har versen för mycket egen karaktär för att kunna dunkas in så där abrupt. Mer andrum behövs.

Jag provar därför med ett annat trick-of-the trade, nämligen att bara låta det några takter där praktiskt taget ingenting händer, utom möjligen en lämplig ljudeffekt eller något annat för att lyssnaren inte ska tro att låten är slut, något som viskar ”vänta lite, det kommer mera”. Jag lägger för säkerhets skull in både ett swish och en subdrone. Med mikroskophörseln på låter det bra men jag vet hur det kan vara och lämnar det hela någon dag för att sedan komma tillbaka med teleskopöronen i stället. Det är ju så låten måste fungera, man bara hör den och den låter självklar i sin helhet. Mikrostudier är ingenting som flertalet lyssnare sysslar med (om de inte är toknördar som analyserar varje takt för sig, alltså). Alla låtar behöver luft.

Och mycket riktigt - dagen därpå känns den här andhämtningen för kort medan fyra takters swish och drone blir direkt krystat. Ska jag komponera ett helt nytt litet mellanspel kanske? Njae, vill inte ha för många kockar i den här soppan och dessutom är det som att refrängen skulle behöva förlängas, rent känslomässigt. Den hinner jobba upp sig till sådana höjder att vad som än kommer därpå känns som ett antiklimax. Just när man står där på bergstoppen och blickar ut över hela världen vill man inte att något förnumstigt litet mellanspel ska peta en i ryggen och säga ”ursäkta, men nu måste ni gå ner”. Nej, då vill man bara flyga vidare ut över vidderna.

Och det är nu mina blickar faller på trumpeten, som ni kanske minns, den som diskret prövade några toner i bryggan. Där har vi det kanske!

Mer följer.

/NE