Förra veckans gastkramande cliff-hanger var om den nya versen skulle passa ihop med en gammal refräng som letat efter en lämplig partner i flera år. Först verkade de inte riktigt trivas i samma tempo, men med en ny rytmisering skulle det kanske fungera.

***

Faktiskt! När det mer traditionella två/fyra-kompet - som Problemrefrängen bara tagit för givet under alla dessa år - byts ut mot en rytm liknande den i Coldplays gamla hit ”Clocks” faller bitarna på plats. Refrängen tål nu att tas ner i tempo och versen kan tas upp något, och så möts de, som ett älskande par på stranden i solnedgången.

Eller … nej, nu överdriver jag verkligen, för även om de båda nu funkar i samma tempo så behövs det en brygga. Versen kan inte bara dundra rakt in i refrängen så där. Förväntningarna måste byggas upp lite till först, så att refrängen verkligen får den rätta förlösande känslan, annars blir det lite plötsligt. Lyssnaren måste ju känna ”Jaa, äntligen!”. Det är hela tricket.

Bryggan ska inte bara fungera som spänningshöjare utan också som harmonisk länk. Om refrängen är grundtonart/tonika (Bb-dur i detta fall) och versen snurrar omkring parallelltonarten (g-moll) så blir en brygga på dominanten (F-dur) perfekt. En brygga ska inte vara intressant som en vers och absolut inte förlösande som en refräng. Den är något av en transportsträcka, ett andetag innan det hela drar igång, men får ju inte vara tråkig. Den ska bädda för refrängen, kratta manegen, lägga ut röda mattan.

Alltså, in med åtta takters brygga med sång och slasktext och allt. F-dur etableras och sedan när refrängen väl kommer så … så … eh? När jag gjort en liten snabbproduktion med vers, brygga, refräng så känns det inte rätt ändå. Bryggan gör inte sitt jobb. Visst är F-dur helt rätt som länk, men man hinner nästan tappa intresset för låten under de där åtta takterna. Sångmelodin i bryggan känns meningslös och jag provar med flera andra. Att lägga en transportsträcka kan låta enkelt, men låten får ju inte köra i diket.

Det spelar dock ingen roll vad eller hur jag sjunger. Åtta takter är för långt, kommer jag fram till efter många försök. Nå, fyra då? Det funkar bättre i formen, men å andra sidan hinner man inte riktigt etablera någon melodi på så kort tid och låten riskerar att bli snuttifierad och rörig. Suck.

Då kommer jag ihåg det gamla grundtipset att aldrig fylla en låt till brädden med sång. Lyssnaren tål mer luft än man kan tro. Jag skippar därför bryggans sång helt och lägger i stället in några små trumpettoner till fyra takters komp - och voilà! Bryggan leder nu elegant versen rakt i refrängens famn.

***

Nu måste jag bara få ihop en låtform också. Och en text. Och just det, en hook … Fortsättning följer.

/NE