Hej

Idag hände det mig en sak som säkert händer alla hela tiden, men som ändå fick mig att börja fundera på vad en gammal jazzmusiker sa till mig för många år sedan. Han sa att alla musiker lider av mer eller mindre manodepression.

Detta har genom tiden för mig fått mer och mer sanning i sig och jag förstår vad mannen menade. 

exempelvis satt jag precis och lyssnade på ett rep som kändes helt ok när det spelades in, men nu i efterhand tyckte jag det lät skit och hittade inte mycket som jag tyckte om. Men är detta verkligen något negativt då? Tvärtom tror jag......

Vi människor som är kreativa behöver ha en viss mån av manodepression för att utvecklas. Om vi gick runt och va nöjda med oss själva hela tiden så skulle vi aldrig utsätta oss för allt det innebär att bli duktiga på något. Allt slit och övande som troligtvis inte leder till någon större inkomst för de flesta av oss, och bedrägliga arbetstider.

Direkt efter jag lyssnat på inspelning så gick mina tankar till hur ska detta bli bättre? hur ska detta utvecklas? Och det är det jag tror är viktigt, att vi kan omvandla våra negativa känslor till något kreativt istället. Faran ligger nog när man är nere i dalen för längre och tillslut tappar sin kreativitet. 

Med detta vill jag nog bara säga....Va inte ledsen för att du mår dåligt ibland över din insats utan va glad för det, det är din sporre till kreativiteten du har. Glöm dock inte bort att även se det positiva i det du gör och ge dig själv en klapp på axeln ibland.

MVH
en som håller på att känna sig kreativ