Jag slutade sist precis där Sabine skulle börja till att mäta upp Fogg Lecture hall och testa absorptionen.

Så hur gick detta till då?

Han hade sin kronograf tillsammans med en bärbar orgel. Bärbar orgel kanske du undrar? Jo det var egentligen en stor orgelpipa (gemshorn stop) ansluten med en slang till ett stort schabrak till luftpump.

Men det är lite spännande för vi vet faktiskt att pipan var stämd till C4, det vill säga 512Hz i dessa första mätningar.

Den stora luftpumpen var extremt tyst och vattenisolerad (eller vattenförsluten) och kontrollerades med hjälp av elektropneumatik för att starta mätningarna. Designad av en herre vid namn George S Hutchings.

Det var viktigt att den var tyst eftersom man mätte kvarvarande ljud (residual sound).

Och fler åtgärder togs för att mätningarna inte skulle smutsas ned av ljud utifrån.

Han arbetade främst mellan 12 och 5 på morgonen och gjorde uppehåll när någon enstaka bil var inom två kvarter eller när ett tåg närmade sig inom ett par kilometer.

Testerna gjordes på så sätt att flera platser i rummet mättes.

Olika mängder med kuddar och draperier, oftast hämtat från Sanders Theater inte långt därifrån, bars in och ut i lokalen mellan olika mätningar. Flera olika platser i rummet mättes upp. Kuddar och draperier byttes för att jämföra olika material.

På detta sättet jämfördes helt enkelt olika absorptionsvärden.

Både det att ljudet transformerades till energi eller att det försvann ut någon annanstans kallades för absorption och ansågs räcka för undersökningen.

Absorptionen mättes därför även upp för flera olika öppna fönster.

Det visade sig till slut att absorptionen var proportionell mot arean och även att efterklangen verkade vara oberoende av position och oberoende av placering av absorbenter.

Trots detta nämndes redan då att (fritt översatt) "det vore ett misstag att anta att absorption alltid är något önskvärt, eller när det är önskvärt att dess position inte har någon betydelse".

Sabine undersökte alltså enbart beroendet mellan absorption och efterklangstid (reverberation time).

Efter massor av mätningar, med en största avvikelse på 0,31 sekunder, räknade man ut att noggrannheten i undersökningarna och uträkningarna låg inom 0,05s.

Med tillstånd av professor Goodale hade han möjlighet att testa flera rum som t.ex. Botanical laboratory och dess kontor. Detta var rum med en volym under 100 m3, Recorders Office och Greenhouse var snäppet större tillsammans med Deans Room och Clerks room. Det minsta rummet var Commitee room på 65m3. De lite större salarna var bland annat Faculty Room på 1480m3 och Constant Temperature Room i Jefferson Physical Laboratory.

Fogg Art Museum lecture room var näst störst med en volym på 2740m3 och störst var Sanders Theater med 9700m3. Totalt undersöktes 12 olika rum med väldigt varierande storlek.

I fem år höll han på med alla dessa olika tester innan rapporterna sammanställdes.

Först approximerat med hjälp av diagram och alla uppmätta värden vilket ledde fram till den klassiska formeln: T = k * V/A där konstanten k bestämdes.

Därefter kom även vad som kallades en matematiskt exakt lösning till denna.

Många fler spännande detaljer observerades, diskuterades och testades, som till exempel absorptionskoefficenten på "Isolated woman: 0,54; Isolated man 0,48". (det finns ett skämt här nånstans ....).

Men detta får jag helt enkelt lämna kvar i "Collected Papers on Acoustics" av Wallace Clement Sabine.