Då och då i jakten på "Hur Det Verkligen Funkar" får man helt enkelt börja från början och ibland hittar man också lite roliga detaljer just i den början.

I Collected Papers On Acoustics av Sabine hittade jag några om hur begreppet reverberation, eller efterklang som vi säger på svenska, började ta sin lite mer vetenskapliga form.

Det även om det finns mycket att säga om efterklang kommer jag bara ta upp en liten del vetenskap här och istället lite mer kuriosa om hur det började.

Bara det räcker till två delar, så att inte inlägget blir för långt. Det kommer bli lite svengelska ibland, det får ni stå ut med.

Wallace Clement Sabine och reverberation

År 1895 fick den unge professor Wallace Clement Sabine, som då arbetade på Harvard men inte hade sysslat med ljud tidigare, i uppdrag att åtgärda den relativt nybyggda Fogg Lecture Hall.

Den hade en efterklangstid (reverberation time) på fem och en halv sekund och det var i princip omöjligt att höra flera ord efter varandra i byggnaden.

Det första han gjorde var att tydliggöra begreppen.

Redan då fanns en diskussion om begreppen ljudets avklingning (sound decay), efterklang (reverberation), och eko (echo).

Och även om vetenskapen hade definierat begreppet resonans så användes det i dagligt tal när man benämnde efterklang eller eko.

Så efterklang definierades som multipla reflektioner från flera ytor där eko är inkluderat som ett specialfall. Till skillnad från eko så fyller efterklangen ett rum och enstaka reflektioner går inte att urskilja och är omöjliga att lokalisera. Eko är ett distinkt, ofta kort, ljud som repeteras.

I Sabines fall kunde han inte höra några distinkta reflektioner eller ekon. Alltså blev det efterklangen han fokuserade på.

En annan skillnad mellan efterklang och eko är den att i fallet efterklang bryr vi oss bara om hur snabbt det klingar av. När det gäller eko så är vi även intresserade hur lång tid det tar från originalljud till första reflektion.

Det betydde att man då kunde fylla ett rum med ljud, sedan stänga av ljudet och mäta tiden det tog för det att klinga av. För att kunna mäta detta måste man kunna mäta ljudets intensitet.

Det var flera sätt som undersöktes och senare övergavs.

Ett exempel var att optiskt mäta en manometrisk gaslåga med ett mikrometerteleskop och man prövade också med att fotografera detta.

Till slut kom man fram till att örat med hjälp av en elektrisk kronograf gav överraskande precision och var tillräckligt känslig för att bestämma tid för avklingning.

Fråga mig inte om alla dessa verktyg de testade för jag jag vet inte mycket om dom förutom att jag sett några på bild.

Så istället för att mäta hur snabbt det klingade av valde man då hur lång tid man kunde höra kvarvarande ljud (residual sound) alltså efterklangstid.

Vetenskapligt var det ett förhållande som var omvänt proportionellt dvs "rate of decay" vs "reverberation time".

I fallet med Fogg Lecture Hall så resonerade man att det var två faktorer som påverkade: formen inklusive volymen samt materialet inklusive möbler.

Eftersom det i efterhand är svårt och kostsamt att ändra formen så föll fokus på inredning och material.

Det vi idag kallar absorptionsförmåga helt enkelt.

Mer om hur det gick till kommer nästa gång.

Ha det bra så länge!