Om det finns fel i artikeln, underrätta mig gärna så att det kan rättas till. På så vis får vi till slut till en bra artikel ang. Jazzblues..

mvh

//pxm

Delta Blues och Chicago Blues;

Vi utgår från roten till all blues, kallad Delta blues vilken är spelades först med Moll penatatoniska skalan på munspel ackompangemanget spelad på akustisk gitarr spelandes enbart dominanta 7 ackord med början i Missisippi. Chicago bluesen utvecklades senare och spelas med trummor, piano, elgitarr, bas, trumpet och saxofon. Man lade också till "den blå tonen" i Moll pentan så att skalan kom att innehålla 6 toner.

I Chicago lade man även till toner durskalan samt toner från dominanta 9 ackord. Mer om det senare i artikeln då vi tittar på olika ackord och skalval till våran blues.

Chicago blues är levandes historia och jag antar att den är mest familjär för oss med musiker som bl a Muddy Waters och Jimi Hendrix. Idag lyssnar vi t ex på Joe Bonamassa.//

Blues rythm

De traditionella takterna att spela i är 4/4 och/eller 12/8 och vanligt förekommande betonar man även med synkoper Bo Diddleys beat (vilket är en form av son-clave´).

Så här räknar man Bo Diddleys beat över takten då; One e and ah, two e and ah, three e and ah, four e and ah.

Beatet betonar, i ordning, One, ah, and, and och four (and ah).

Son-clave är en sub Saharisk Afrikansk Rythm.//

Traditionell tonart;

En Delta-blues spelas trad. i tonarten Bb. Även då man spelar blues inom jazzmusiken är denna tonart vanlig fast man låter då ofta blues skalan gå i F - vilken är Bb:s p5 (perfekta 5:e ton). Ibland, oftast i jazzblues spelar man den modernt, som bl a Pat Metheny, d vs hela bluesen i F.

Från början berodde det på en stämning av instrumenten som kommer från barbershop musiken, en vokal musikform, en sort fyrstämmig ensemble.

Det blev dock svårt att hålla denna stämning då pianon kom in i som en del av bluesensemblen. Därför använde man Bb som låg närmast i ton till det ursprungliga ackordet.//

Ackorden;

Blues spelas trad. med sk "Bluessevenths".Med det menas med dominanta 7-ackord.

Chicago bluesen utvecklade bluesmusiken därifrån.

Moll 7 ackord används för V-ackordet för att ge bluesen en litet mjukare ton ibland och då skall det ses som en färgning av ett dominant 7 ackord, snarare än som ett moll 7. Detta gäller för mollblues...

I durblues är V ackordet alltid ett dominant / ackord....

En annan vanlig färgning är den #9:an och den b9:an för 9-ackorden i bluesens grundackord, I-ackordet, vilken klingar fint till bluesskalan.

Övriga färgningar är att expandera de dominanta 7 ackorden till dominanta 9 och/eller 13 ackord. Detta kan man göra efter eget tycke och smak.

9-ackorden är det som ger en litet jazzig ton till bluesen.

Bluesskalans 4:e tons diatoniska ackord är ett m7b5-ackord, ibland reducerat till ett dim-ackord.Om det används spelas det oftast som 5:e eller 6:e takt i blues 12:an. Bl a i några av Pat Metheny´s blues.

Då vet vi de ackord och färgningar som kan vara inblandade i en blues.

Tritonussubstutitioner kan användas, men det är vanligast när man spelar blues eller reharmoniserar en bluesprogression inom jazz. Ger en litet annan klang i bluesen. En sådan substutition går till på följande vis. Välj ett dominant 7 ackord och räkna tre stora tonsteg = 6 halvtonssteg uppåt eller nedåtgående och ta det dominanta 7 ackordet där istället. Det som händer är att att två av tonerna byter plats med varandra samt att du får en ny, vilket skapar en viss dissonans, spänning. Användes oftast i syfte för att göra en progression/ackordslinga med litet mjukare och mer linjära, kromatiska övergångar till nästkommande ackord.

Vanligare inom bluesen är mediantik. Det betyder att man flyttar grundtonen en stor eller liten ters och böjar ackordet eller skalan man ämnar spela i där. Ett, enklare tycker jag, sätt att beskriva det som är att man använder paralelltonarten, även om inte det uttrycket användes för att beskriva bluesteori.

Som ni förstår så fungerar det inte med ackordsfamiljer, Subdominant, Dominant och Tonika inom bluesteorin. Den är utvecklad helt för sig själv utan inblandning av klassisk teori.

Man talar däremot om Statisk fas/Statiskt capo, d v s bluesens första takter och om Dynamisk fas d v s turnarounden.

Jazzblues;

För att få turnarounden att sluta med en ii-V progression lade man till ii-ackordet,vilket blir ytterligare ett m7-5-ackord. Det blir en fin fullständig kvintsekvens då bluesen åter början på I-ackordet. Man erhåller jazzens berömda och karaktäristiska ii-V-I. Detta sista m7-5-ackord då jazzens ii-V-I progression är diatonisk till Harmonisk mollskala. I Blues brukar det spelas som ett Bluessevenths.

Det sista ackordet i turnarounden, V, kan altereras med en # eller b 9:a för en mjukare, mer smooth, övergång till I-ackordet.

Specifikt för jazzblues är även tillagda sekundära dominanter samt relaterade IIm7 ackord.//

Vad man egentligen gör är att reharmonisera blues 12;an samt att plocka in diatoniska ackord till antingen Dorisk eller Melodisk moll skala beroendes på succesionen/låtens head (melodin).

I jazzblues använder man dessa 6 metoder för att reharmonisera bluesskelettet;

1//

ii-V substitut - byts mot V ackordet.

2//

Tritonus substitut - Ett V7 ackord kan bytas mot ett ackord med samma kvalitet ett tritonussprång ifrån.

3//

Medianta substitut - Ackordet byts mot sitt ackord motsvarande en ters upp eller ned.

4//

Inversioner av Dim-ackordet - Att kasta om tonerna i dimackordet för att få ett annat dim ackord - främst för att få

bas/grundtonen i ackordet i smooth linje med progressionen.

Ett m7b5 ackord blir i inversion ett m6 en mollters upp, t ex bBm7b5 blir Dm6. m6 ackord är oftast Tonikan/ I ackordet och flaggar för Dorisk skala där 6:an är karaktärston. Är IV-ackordet ett m7b5 kan det bytas mot ett m6.

5//

Sekundära Dominanter- Ett V ackord kan ersättas av sin pV, sitt ackord fem tonsteg upp eller fyra tonsteg ned.

T.ex ett G7 ackord blir ett D7.

6//

Om man har reharmoniserat bluesen med diatoniska ackord så är alla durackord är utbytbar mot dominanta 7 ackord, vilka i sin tur går att byta mot 7sus ackord. Och vice versa..

Det finns 3 gyllene regler, en för varje ackordskvalite i en vanlig blues 12:a om man vill bygga en jazzblues. De reglerna är följande;

Regel nr 1: I ackordet

I-ackorden i en Blues kan bytas mot sekundära dominanter, vilka i sin tur kan ersättas av ii-V substitut diatoniskt till tonarten.

Regel nr 2: IV ackordet

Ett IV ackord kan bytas mot Vii m7-5, Vim7 eller Imaj7 ackord lånade från dess p5:as tonart i dur.

Regel nr 3: V ackordet

V-ackordet kan bytas mot sin diatoniska II-V substutition eller mot IV ackordet från bluesens orginaltonart, I ackordets tonart.

Det kan även bytas mot ii-V progressioner lånade från dess paralelltonart i moll.

Vanligt är att man ser IVsub som en tänkt p5 till I ackordet och lägger till ii framför det i sista takten av bluesen. Detta då ii ackordet i fråga är en tritonussubstutition till bluesens orginal V ackord.

Detta för att få en iisub-Vsub-I kadens/progression då bluesen börjar om på I ackordet igen.

Skalorna;

Skall vi tänka, blanda in, litet modal jazz i detta för att få mer möjligheter och nyanser i våra bluesfraseringar så spelades den Doriska-skalan och Melodisk moll-skala med fördel till Blues tillsammans med Bluesskalan och dess 4 modus. Vi har ju den Doriska-skalan då den innehåller toner som går i harmoni med Blues-skalans "blå"ton", dess 4:e ton. Jimi Hendrix blandade den Doriska skalan med Blues skalan då han spelade över 9-ackord.

Även Melodisk moll-skala,går att använda vilken även låter fint alterat över Blues-sevenths-ackord.

Dess 4:e och 7 modus används ofta i jazzblues, Dominant-Lydisk över 7 ackord och Super-Lokrisk skala över altererade 7 ackord. Detta hjälper till att förstärka dynamiken mellan bluesens statiska capo och dess (dynamiska) turnaround.

Vanliga skalor inom blues är Dim-skalan och Heltons-skalan. Bl a Scott Henderson använder sig av de skalorna ibland i sin blues.

Den Dominant-Lydiska skalan med början två semitoner lägre än Bluesens i frågas grundackord är användbart och mycket bluesigt. Den täcker även de toner som Scriabin´s skala Prometheus innehåller.

Prometheus är en mytomspunnen skala inom bluesen Alexander Scriabin (1915) presenterade i sin "Prometheus; The Poem of Fire" 1910. Det är en europeisk skala som blev adopterad av bluesmusikerna.

( I det verket presenterade Scriabin också "the Mystic chord"/Prometheus ackordet som är ett syntetiskt sex tons ackord - C, F#, Bb, E, A, D.

Användbart som substitut för I ackordet i blues, här - i detta ex "the Mystic chord" i C istället för ett Bb7, sparsamt, när man vill spela något ovanligt och få publiken intresse.)

Ett roligt trix när man skall spela solo över bluesseventh´s ackord är att börja bluesskalan med en durters och sedan fortsätta den som vanligt över två oktaver. Bl a Larry Cartlon använder sig av detta trix ibland.

Det går självklart utmärkt att spela den Lydiska skalan över dominanta ackord i Chicago Blues. Man använder den på samma sätt som Fusion artisterna använder den Mixolydiska skalan i Blues.

Då man spelar blues inom Fusion -grenen använder man bluesseventh´s och till det den Mixolydiska skalan. Man blir då tvungen att modulera inför varje ackordsbyte i bluesen.

Den Lokriska skalan användes i Chicago blues på samma sätt som den Mixolydiska skalan användes då man spelar blues i Fusion genren.//

Kotym

Inom jazz är det standard på att i sluten av låten, efter att solona/improvisationerna spelats, att ta två takter var och "svara" varandra.//

mvh

//pxm