Yamaha CS-5 – en perfekt livesynt

Yamaha CS-5, som kom 1979, var min första analoga synt, och den har satt djupa spår i mitt musikskapande. Den var för övrigt även Martin Gores första synt och användes flitigt i Depeche Mode i början av 80-talet. Den har inga dolda agendor eller menyer eller någonting som kan förvirra, men har allt som behövs för att laborera fram egna syntljud: en vco-oscillator, ett vcf-filter och en vca-förstärkare. 

Oscillatorn är voltstyrd och har två olika vågformer – fyrkant och sågtand. Fyrkanten kan pulsviddsmoduleras, det vill säga du kan modulera/skifta hur stor själva fyrkanten på vågen är. Med hjälp av det kan du skapa lite fetare ljud, speciellt om du samtidigt modulerar vco med lfo.

Vco:n är stabil, inte en enda gång har jag råkat ut för att den har stämt om sig eller på annat sätt svikit mig under en spelning eller inspelning. Ljudet har en härlig, ren klang. På panelen finns Tune, Feet (oktavväljare), PWM och LFO depth.

Oscillatorn producerar fyrkant och sågtand samtidigt – hur mycket man vill ha av varje avgör man i mixern. Där kan man också lägga till vitt brus, vilket är mycket effektivt vid till exempel trumljudsprogrammering.

CS-5 har ett väldigt välljudande voltstyrt filter som lägger till eller tar bort frekvenser. Mest tar det bort frekvenser, men med Resonance-ratten kan man förstärka en frekvens. Den frekvens som förstärks är den som Cut off-frequency ratten pekar på.

Passar för lågpass
Med en switch kan du välja mellan lågpassfilter (12 dB/oct), bandpassfilter (6 dB/oct) och högpassfilter (12 dB/oct). Den här synten låter bäst i lågpass-mode , tycker jag. Även här kan du ställa in LFO depth, men också EG depth (EG står för envelope generator, även kallad ENV/ADSR). Resonansen på synten är mycket bra, den lägger till och fyller ut på ett behagligt sätt.

Lfo:n är också en oscillator, men en lågfrekvent sådan. Fördelen med den är att den kan gå ända upp i det hörbara området, vilket gör att du kan använda den som en simpel men ändå, en extra ljudoscillator, som dock inte styrs av keyboarden. Det går att välja mellan sinus, sågtand eller s/h. S/h kallas ibland random och slumpar fram volttal. Att modulera vco:n med s/h är ett mycket effektivt sätt att få fram levande ljud – ha bara lite modulering på. Det låter inte som en Moog, men det blir fint och skevt.

External in är en väldigt användbar funktion. Om du har en trumtakt, ett stråkljud eller varför inte din egen röst som du vill modulera och filtrera är det bara att koppla in det på External in. Då går ljudet via mixern till filtret och sedan till vca, och det är fritt fram för fina filtersvep och hårt tremolo på valfritt ljud. Det är också väldigt bra i live­situationer.

Sköna svepningar
Vca är en voltstyrd förstärkare som har tre rattar, Initial Level (hold level), EG depth (volym) och LFO depth. Ett av mina favoritljud är att ha hög pitch på vco samt maximal LFO depth (sågtand) på vco och vca. Man börjar på högsta LFO speed och sedan sveper man nedåt. In i ett delay så blir det fina måsar. En annan favorit är att köra röster genom External in och ha maximal LFO depth på vca samt justera LFO speed till max.

Det låter trasigt och kul. Keyboarden är C-C, 37 tan­genter. Det sitter en pitchbend vid sidan av den, som inte är återfjädrande utan mer kan ses som en stämspak med ett större intervall. Yamaha CS-5 är billig, har stor variation på ljuden och är liten och robust – en perfekt live­synt!

Yamaha CS-5

Typ: monofonisk analogsynt.
Tillverkare: Yamaha (yamaha.se).
Minne: nej.
Filter: vcf, lpf/bpf/hpf.
Keyboard: 37 tangenter, C-C.
Midi: nej.

Artikeln är tidigare publicerad i Studio 1-2011