Så räddades Fender av de japanska tillverkarna

Foto: Andrew King, Wikimedia Commons

Många menar att Fenders omtalade förfall under sjuttiotalet inleddes redan 1965 när Leo Fender sålde sitt bolag till CBS för 13 miljoner dollar. Andra hävdar att CBS verkligen brydde sig om kvaliteten på instrumenten som tillverkades.

Helt klart är att kvaliteten gradvis försämrades under sjuttiotalet, att det fattades många märkliga beslut om modeller och att CBS jagade besparingar till varje pris, ofta på fel ställen.

Ett kanske till synes oviktigt, men väldigt talande, exempel på missriktade besparingar var att använda tre skruvar i stället för fyra till stålplattan för halsskruvarna till elgitarren Stratocaster. Det var ett superimpopulärt beslut bland många gitarrister.

Lägg till detta att Fender hade stora problem med tillverkningen i fabriken i Fullerton och att japanska tillverkare gjorde kopior av Fenders gitarrer som var både överlägsna och billigare.

Kort sagt, Fender satt i skiten i början av åttiotalet. Vad göra?

Lösningen blev bildandet av Fender Japan i mars 1982, ett samarbetsföretag med de japanska distributörerna Kanda Shokai och Yamano Music. Gitarrerna, avsedda för så väl den inhemska japanska marknaden, som för USA och resten av världen, tillverkades av Fuji Gen-Gakki.

I den här vevan gjorde Fender sin första rejäla satsning på återutgivning av klassiska modeller, så kallade ”vintage reissue”. Det beslutades att tillverka sådana både i USA och Japan.

Det finns gott om berättelser om hur anställda på Fender reagerade när de första japanska modellerna som landade i USA packades upp. De var markant mycket bättre, och mer vintagetrogna, än något som producerades i USA vid den här tidpunkten. Fenderfolket i USA var chockade.

De japanska modellerna kallades för JV, Japan Vintage, och är samlarobjekt i dag. Men sannolikt ännu viktigare för Fenders överlevnad på sikt var en enklare serie med återutgivningar som kallades för ”Squier Series”. När de instrumenten dök upp i Storbritannien 1982 var reaktionen översvallande.

Det handlade om två olika Strator och en Tele, samt några elbasar. De är mycket eftertraktade på vintagemarknaden i dag.

Efter den andra leveransen till Storbritannien av ”Squier Series”-gitarrer gjordes logotypen på huvudet om, från Fender till Squier. Fenders mycket framgångsrika budgetmärke Squier var fött.

Namnet Squier var inget påhitt under åttiotalet, utan kom sig av att CBS 1965 inte bara köpte Fender, utan även ett företag som tillverkade strängar som hette just Squier.

Fender fick så småningom i gång ordentlig produktion även i USA, men det dröjde. 1985 tillverkades till exempel samtliga modeller i katalogen med varumärket Fender i Japan.

Under årens lopp har Fendermodeller tillverkats främst i USA, Japan och Mexiko, men även i Sydkorea och på senare år i Kina. De billigare Squiermodeller görs till största delen i Kina och Indonesien i dag.

Squiers position i Fenderhierarkin har varierat, från att vara ett rent lågprisvarumärke, till att erbjuda modeller som klart utmanar modermärket Fender och ibland även helt egna modeller.

I dag är Squiers roll tydlig, främst med standardmässiga enkla varianter av de mest populära Fendermodellerna, men även med lite mer påkostade varianter av dem. Men klart snäppet under ”riktiga” Fender.

Fender-terminologi

• Fender Japan: Ett samarbetsbolag som bildades i mars 1982 av Fender och de japanska distributörerna Kanda Shokai och Yamano Music.
• JV: Står för Japan Vintage. Den första Japantillverkade serien med återutgivningar av klassiska Fendermodeller.
• Squier: Fenders budgetvarumärke.
• Squier Series: Billiga Japantillverkade Fendermodeller från 1982. Transformerades snabbt till det egna varumärket Squier.

Källor:
The Fender Book, av Tony Bacon och Paul Day.
Squier Electrics, av Tony Bacon.