En kärleksförklaring till 70-tals-Jazz Bass

Efter att ha etablerat sin första elbasmodell, Precision Bass, fick den genialiske Leo Fender i början av 1960-talet feedback från många basister som önskade ett mer lättspelat instrument med större ljudmässig flexibilitet. Leo gick tillbaka till ritbordet och kom så småningom tillbaka med Fender Jazz Bass. Den hade en mer balanserad kropp och smalare hals än P-basen, och var utstyrd med två single-coil-mickar för att kunna åstadkomma en bredare ljudpalett. Jazzbasen blev enormt framgångsrik och Leo Fender fortsatta att utveckla den löpande. Mot slutet av 1960-talet och i början av 1970-talet fick den så avgörande uppdateringar att Jazzbasar idag brukar grupperas i 60- respektive 70-tals-Jazzbasar. Superstjärnan Marcus Millers bas från 1977 har – utöver modifikationerna som gjorts – i princip alla drag man förknippar med 70-talsjazzarna: Askkropp med transparent finish, greppbräda i lönn med ljusa blockinlägg och större avstånd mellan mickarna jämfört med de tidigaste modellerna. I den här artikeln går vi igenom historien bakom de viktigaste egenskaperna hos jazzbasarna från 70-talet.

70-talets jazzbas – historia och funktioner
En viktig vändpunkt för företaget Fender var försäljningen till underhållningsjätten CBS 1965. De nya ägarna genomförde relativt snabbt kosmetiska förändringar av Jazzbasen, till exempel införandet av blockinlägg på greppbrädan. Ägarbytet kan sålunda sägas utgöra startskottet för 70-talsjazzarna. Utöver det skiftet är det svårt att rita upp en exakt tidslinje för när de olika förändringarna infördes. Fenders ägare CBS hamnade nämligen snart i ekonomiska problem och tvingades sänka sina kostnader. Det ledde till en viss oordning i Fenderfabriken och det förekom att man helt enkelt skruvade ihop instrument av de delar som råkade finnas tillgängliga. Det var därför inte ovanligt att en kropp och en hals som tillverkades under olika år – eller till och med årtionden! – sattes samman. Man kan hitta många basar från 70-talet med drag som egentligen placerar dem bland 60-talsbasarna. Men även om det kan vara svårt att tidsbestämma exakt när en viss förändring blev produktionsstandard är detta egentligen främst av intresse för de verkligt detaljerade Fender-historikerna. För oss vanliga dödliga duger det gott att fokusera på det allmänna ljudet, utseendet och känslan hos 70-talets jazzbasar. Här är de viktigaste egenskaperna som kännetecknar en Fender Jazz Bass av 70-talsmodell:

• Från omkring 1967 erbjöds en greppbräda i lönn som tillval.
• Till en början var de det vanligast att greppbrädorna i mörkt rosenträ hade blockinlägg av pärlemor och att lönngreppbrädorna hade svarta blockinlägg. Först 1973 började Fender även förse lönnbrädor med blockinlägg i ljus pärlemor.
• År 1974 hade halsinfästningens fyra skruvar blivit tre, men man införde däremot den såkallade micro tilt-skruven för att enkelt kunna justera halsens vinkel mot kroppen.
• Dragstången gjordes också om vid denna tid varvid dragstångsmuttern blev av såkallad bullet-typ. Den placerades dessutom i huvudänden av halsen.
• Man började märka instrumenten med den större Fender-loggan.
• Förutom al användes ask som ett alternativt träslag för kroppen, vilket vanligtvis gav högre vikt. Från omkring 1974 blev ask standardträslaget.
• En annan nyhet var den eleganta transparenta lackfinishen för basar med askkropp.
• Det blev vanligare med lite grövre U-hals-profiler med tjock polyesterlack.
• Omkring 1972 ökade avståndet mellan de två single coil-mickarna från 91 till 100 mm genom att stallmicken flyttades närmare stallet.
• Mickarna skyddades med shellack.
• Pickupspolarna fick färre lindningar och materialet i trådbeläggningen ändrades från från Formvar till emalj.
   

Lönnhals med blockinlägg i pärlemor – typiskt för Jazz Bass av 70-talssnitt.
 

70-talets jazzbas – kända spelare och basgångar
Marcus Miller – När jag gjorde research för den här artikeln visade det sig att det inte finns så många basister som omedelbart förknippas med en 70-talsjazzbas som sitt huvudinstrument. Men högst upp på listan hittar vi förstås Marcus Miller. Ljudet från Millers Jazzbas från 1977, som modifierats av Roger Sadowsky med aktiv elektronik, är helt enkelt en dröm och utgör för många definitionen av det perfekta slap-ljudet. Här kommer några exempel på Marcus Millers basspel och -ljud.

Geddy Lee
Den andra basikonen som gärna har använt en 70-talsjazzbas är utan tvekan Geddy Lee, som skrev musikhistoria med sitt Rush. Fender har hedrat både Marcus Miller och Geddy Lee med signaturmodeller. I Geddy Lees fall bygger den på hans “Number 1” – en 1972 års Jazz Bass. Såhär låter Geddy Lee:

Jerry Barnes – Den tredje som gjort sig känd för sin kärlek till 70-talets jazzbasar är Jerry Barnes. Amerikanen har haft ett nära samarbete med ikonen Nile Rodgers i cirka 25 år och är den drivande kraften bakom reinkarnationen av discolegenden Chic. Han har också sin egen signaturmodell från 70-talet, om än från det japanska företaget AtelierZ.

Meshell Ndegeocello – Meshell Ndegeocello föddes i Berlin 1968 och spelade ofta på jazzbasar från 70-talet, särskilt i början av sin solokarriär i början/mitten av 90-talet. Med detta sound och sin blandning av funk, soul, hiphop och jazz blev hon en viktig föregångare för neo-soul-artister som Erykah Badu och Jill Scott.

Ljudet från en 70-tals jazzbas
Förändringarna i mickarnas konstruktion och placering förändrade förstås ljudet, vilket även de träslag som nu användes bidrog till. I princip kan ljudet från en 70-talsjazz beskrivas som mer rappt, aggressivt, ljusare, mer slagkraftigt, krispigare eller mer briljant jämfört med en 60-talsmodell.

Jag äger själv tre jazzbasar från 1970-talet, varav en är ett original från 1972. Tyvärr har den, precis som många av sina årsbarn, genomlevt upp- och nedgångar. Någon gång på 1980-talet utrustades den med aktiv elektronik och ett batterifack frästes därför in i kroppens baksida. När den kom i min ägo runt 2010 fanns inte heller originalmickarna kvar. Jag modifierade tillbaka basen genom att ta bort den aktiva elektroniken och sätta i ett par Fender 74 vintage-mickar. Min andra 70-talsjazz är en Fender Geddy Lee USA som jag blev erbjuden till ett förmånligt pris. Självklart var jag tvungen att slå till! Den tredje basen i gruppen är en femsträngade Fender med 70-talslook och 70-talsmodellernas avstånd mellan pickuperna. Den leverades med Fender-elektronik vilken jag sedan bytte ut mot den legendariska Sadowsky-elektroniken.

Stallmicken flyttades närmare stallet på 70-talsmodellerna, vilket gör stor skillnad för ljudet.

70-tals Jazz Bass – ljudexempel
Här är tre inspelningar i olika stilar med min Jazz Bass från 1972 som jag först spelade in i Noble Preamp DI och sedan direkt i ljudinterfacet. Ljudexemplen ger dig en bra uppfattning om det något metalliska och tydligt morrande ljudet.

Vad återstår annat än att än en gång buga sig för Leo Fender och hans tidlösa baskreationer? I det här fallet måste vi dock även tacka företaget CBS, vars dåvarande företagspolicy överhuvudtaget gjorde 70-talets Jazz Bass möjlig.