Så spelar du in nylonsträngad gitarr

Den nylonsträngade gitarren kan, precis som andra gitarrer, användas på många sätt – inte minst i inspelningssammanhang. Detta mångsidiga instrument kan med fördel agera soloinstrument så väl som kompgitarr, för att inte tala om fingerspel och plock. Vidare kan den nylonsträngade gitarren, precis som den stålsträngade och elektriska, användas som rytmisk förstärkning och pådrivare. Något jag personligen älskar och förmodligen utnyttjar lite väl ofta, om nu sanningen ska fram. Faktum är att den akustiska gitarren inte är helt olik tamburinen i detta avseendet, även om instrumenten naturligtvis skiljer sig avsevärt åt på övriga punkter. De båda kan skapa rörelse och energi, utan att du för den sakens skull tänker på att de är där.

Med detta sagt ställer mångsidigheten (med rätta) också krav på den som spelar in. Det säger sig självt att ett klassiskt solostycke kräver ett helt annat sound och inspelningsteknik, än en gitarr som ligger och puttrar i bakgrunden. Likväl kan den nylonsträngade gitarren spelas och låta på väldigt många olika sätt - med eller utan naglar, med olika typer av plektrum, för att inte tala om strängval och själva instrumentet i sig. Det går med andra ord inte att helgardera sig när det kommer till inspelning av detta underbara och mångfacetterade träkonstverk.

Val av mikrofon
Med ovanstående i åtanke halkar vi därför osökt in på val av mikrofon. Här brukar jag tänka som så här: Ju större plats gitarren ska ta i mixen, desto ”finare” mikrofon bör användas. I praktiken brukar detta mynna ut i att soloinstrument berikas med en kondensator-mikrofon i mono eller stereo, medan kompgitarren får nöja sig med en dynamisk mikrofon. Anledningen till detta är att solo-instrumentet i regel kräver, eller rättare sagt mår bra av, ett större frekvensomfång. Här finns det plats att briljera, vilket naturligtvis ska utnyttjas. Gällande komp- eller plockgitarren är förutsättningarna dock annorlunda. Visserligen ska instrumentet låta på ett tillfredställande sätt, men det ska samtidigt hålla sig på plats och inte bråka med övriga instrument i mixen. Här lämpar sig den dynamiska mikrofonen bättre, eftersom känsligheten och upptagandet av topp och botten i regel är mindre än hos en kondensator-mikrofon. I förläningen innebär detta generellt att en gitarr inspelad med en dynamisk mikrofon är lättare att placera i mixen, än en gitarr inspelad med en kondensatormikrofon.

Den dynamiska mikrofonen Shure Unidyne III 545SD är en klar favorit på nylonsträngade gitarrer och förstärkare.

Avståndet
Det finns en oskriven regel (som idag förvandlats till en universell sanning) om att du ska placera mikrofonen ca 10-20 cm från gitarren, snett riktad mot ljudhålet och tolfte band. En bra utgångspunkt för att fånga upp så mycket av gitarren som möjligt, utan att plocka upp onödigt rumsljud. Därmed inte sagt att denna regel måste följas till punkt och pricka. Personligen föredrar jag att micka lite längre ifrån, för att komma bort från nylongitarrens naturliga bumlighet och för att jag gillar ljudet av mitt rum. Här gäller det att lyssna. Ju närmare (ljudhålet) du placerar mikrofonen, desto mer botten får du, tack vare närhetseffekten eller proximityeffekten som det också kallas. En önskvärd effekt i vissa sammanhang, i andra inte. Likväl råder jag dig att experimentera med olika placering (av mikrofonen) för att fånga upp mer eller mindre strängljud och anslag. Ibland vill du exempelvis mer åt ljudet av ett harvande plektrum, snarare än själva soundet från gitarren. Då är det bättre att tänka placering, snarare än att i ett senare skede försöka ratta fram ljudet du vill åt, med hjälp av en equalizer.

Eq och kompression
Det är tyvärr svårt att ge några generella eq-tips gällande den nylonsträngade gitarren, mycket på grund av ovan nämnda faktorer. En gitarr kan låta på väldigt många sätt, för att inte tala om tycke och smak. Trots detta finns det ändå några frekvensområden som kan vara väl värda att kika lite extra på. Till att börja med behöver du sällan något under 60-70 Hz, speciellt inte om det rör sig om kompgitarrer i en mix, då kan du kosta på dig att använda ett högpassfilter ända upp mot 200-300 Hz för att råda bot på onödig botten. Vidare är området 100-350 Hz speciellt känsligt och ofta överrepresenterat om du inte varit väldigt noggrann med inspelningen. En dipp här kan göra underverk för att lätta upp soundet och lämna plats för övriga instrument. Om gitarren däremot saknar värme kan du testa att öka runt 200 Hz. Det finns en härlig kärna att ta vara på runt 600-700 Hz, precis som 2000-3000 Hz både kan göra gitarren smärtsamt påträngande eller ljuvligt tydlig. Om sången har svårt att höras är det bland annat här du ska backa för att lämna plats. 6000 Hz lyfter fram strängljud och anslag, medan luften och lyxen tittar fram från 10-12 kHz och uppåt.

Gamla strängar och skitmikrofoner
Slutligen vill jag slå ett slag för användandet av gamla strängar och skitmikrofoner, främst när det kommer till inspelning av drivande bakgrundsgitarrer. Detta eftersom ”överflödiga” frekvenser och övertoner då blir mindre framträdande, vilket gör instrumentet mer lättplacerad i mixen. Dessutom kan det bidra till en mer intressant karaktär. Vidare är ett mjukt plektrum (enligt min högst personliga åsikt) att föredra när det kommer till drivande och snabbt komp, eller inget plektrum alls.

Tips på mikrofoner

• Shure SM57. Eller ännu hellre Shure Unidyne III 545SD (vintage)
• Line Audio CM3 (i stereo)
• Neumann KM184

Eller vilken mikrofon som helst egentligen. Inte alltför sällan är det just tillfälligheterna, begränsningarna och det oväntade som skapar de mest intressanta mixarna.

Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!

Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips