Mastring – en ytterst delikat process

Idag tänkte jag steg för steg gå igenom hur det kan se ut när jag mastrar en låt från grunden. Av upphovsrättsmässiga skäl kan jag tyvärr inte dela med mig av hela låten utan enbart introt, då låten är tänkt att släppas senare i vår. Eftersom mastringen av naturliga skäl är starkare än originalet har jag lagt en limiter på mixen med samma inställningar som mastern. Båda versionerna, i sin fulla form, ligger på exakt samma LUFS enligt https://www.loudnesspenalty.com. Hur stark en låt upplevs beror på flera saker: vilka frekvenser som lyfts fram, kompression, arrangemang osv. Så bara för att en låt (eller två olika låtar för den delen) har samma LUFS, betyder inte detta att de upplevs lika starkt, vilket kan vara smått förvirrande.

Innan vi sätter igång vill jag också understryka att detta inte är någon heltäckande guide i hur du mastrar från A till Ö, utan snarare en inblick i hur jag i detta specifika fall gick tillväga. Varje mix är unik och så även varje master. Pluggarna jag använder för tillfället (jag mastrar inte analogt, förutom i enstaka fall då jag kör mixen genom min omvandlare Burl B2 ADC) är dock i stort sett alltid de samma. Kriget mellan digitalt och analogt är enligt mig lika uttjatat och dött som volymkriget.

Processen
Efter att ha lyssnat på mixen och samtalat med artisten hade jag en ganska klar bild av vad som behövde göras. Målet var att ge låten mer tyngd, djup och tydlighet, men även mer separation och i förlängningen ett mer modernt sound, utan att för den sakens skull ändra för mycket på grundkaraktären. Mixen i sig var redan på god väg, men behövde lite hjälp på traven. Nedan kan du lyssna på före och efter master. I vanlig ordning rekommenderas hörlurar av god kvalité eller studiomonitorer. Jag vill framförallt att du lägger fokus på bottenpaketet, bredden, djupet och toppen samt hur mixen sitter ihop, vilket kan vara svårt att höra genom exempelvis datorhögtalare, eller telefon. Tänk på att sänka volymen och växla gärna snabbt mellan ljudklippen, för att enklare höra skillnaden.

Steg 1
1. Rullbandsemulering. Tape Machine 24 från IK Multimedia med input ställd till +3 dB för pressa och runda av diskanttopparna en aning och samtidigt addera lite övertoner i form av subtil distortion. En väldigt liten ökning med HF EQ och LF EQ ger aningens mer botten och topp. Detta är en väldigt transparent rullbandare, men i sitt sammanhang en angenäm förbättring och ett steg närmare det sound jag tänker mig i slutändan.

2. Equalizer. Ökning med 3-4 dB från 80 Hz med ett vanligt hyllfilter, vilket bidrar till att hela bottenpaketet lyfts fram och verkligen börjar kännas. Visserligen medför detta också att området 100 Hz blir lite väl framträdande, speciellt i refrängerna, vilket jag senare fick råda bot på med en dynamisk eq. En försiktig minskning runt 300 Hz appliceras också för att lätta upp helheten något och komma bort från lite av grumligheten, ca -1.5 dB.

3. Gullfoss. Den magiska ljudförbättraren från Soundtheory försiktigt inställd för att tämja utstickande frekvenser över hela mixen, ca 30% vilket bättrar på klarheten. Inga andra inställningar.

4. Soothe 2. Inte helt olik Gullfoss, men som istället fokuserar på problematiska resonanser och dynamiskt plockar bort dessa. I detta fall väldigt försiktigt vid 3000 Hz med omnejd. Anledningen till att jag använder Gullfoss och Soothe 2 efter varandra i detta skede är för att minska risken för missljud och vassa frekvenser, när jag senare jobbar vidare med eq och kompressor. Jag plockar alltså bort onödig information, innan jag förstärker det jag faktiskt vill höra.

Steg 2
1. Equalizer.  Ett försiktigt lyft från ca 3 kHz med ett hyllfilter och en sparsmakad ökning vid 5 kHz för än mer tydlighet. Denna kombination öppnar upp hela mixen, som nu börjar titta fram bakom gardinen.

2. Dynamisk eq. Här använder jag inställningarna -3 dB vid 95 Hz för att tämja lågbasen en aning, som fått lite väl mycket energi efter att jag tidigare boostat subbasen. Vidare +1 dB vid 600, 2000 och 10000 Hz vars frekvenser känns aningen underrepresenterade. 600 Hz ger mixen lite mer kropp, 2000 Hz lyfter fram sången, syntharna och virveltrumman, medan 10000 Hz lyxar till det en aning. Tjusningen med att använda en dynamisk eq är att frekvenserna endast förstärks när det behövs och inte hela tiden.

3. Kompressor. Här lämnar jag allt under 150 Hz orört med hjälp av MagicDeathEye, då jag personligen föredrar en rörlig botten framför en komprimerad. Detta är naturligtvis en smaksak (som med allt annat här i livet) - för mig ger det mixen mer liv. Vidare använder jag mig av medium attack för att bevara lite av dynamiken, men samtidigt inte släppa igenom de absolut snabbaste topparna. Jag känner ett behov av att tämja virveln en del och komprimerar strax över 1 dB i låtens starkaste parti. Vidare ger kompressionen hela låten en mer sammansatt karaktär, samtidigt som det börjar röra sig på ett skönt sätt.

4. Stereobreddning. Här använder jag mig av ett av mina favorittrick för att bredda mixen mellan 400-4000 Hz, frekvensområdet som är framträdande i de flesta lyssningssystem. När stereobreddaren är aktiv känns hela mixen mer omslutande och tredimensionell utan att påverka bottenfrekvenserna, som annars lätt kan ställa till fasfel. Att fokus läggs på mellanregistret gör effekten mer uppenbar. Ozone 9 Imager är ett utmärkt val och inställningarna ser ni på bilden nedan.

5. Avrundning. Sist ut innan limitern är lite analogt mojo från Kush TWK i form av varm och skön saturation. Jag låter pluggen arbeta så att de starkaste topparna försiktigt rundas av. I förlängningen kan detta liknas vid en slags naturlig kompression, vilket i sin tur både ökar den upplevda ljudstyrkan och värmer upp ljudet.

6. Limiter. Fabfilter Pro-L 2 inställd med utvolymen på -1 dB för digitalt släpp och 16-bits dithering eftersom jag mastrar i 24-bitar, men exporter till 16-bitar i 44.1 kHz. Vidare använder jag mig av 32x oversampling vilket minimerar aliasing - det vill säga oönskad distortion och ljudförsämring. Huruvida aliasing är ett reellt problem råder det dock delade meningar om. Limitern plockar max 2-3 dB i låtens starkaste parti och är inställd för matcha Spotifys volymstandard, vilket du bland annat kan läsa mer om i Hur volymstark ska din mix vara 2020?

Summan av kardemumman
Som du kanske märker består (just denna) mastring av ganska många steg, där varje enskild del egentligen göra hyfsat lite. Jag gillar att jobba på detta vis - att istället för att exempelvis låta en eq göra allt, så har flera stycken olika uppgifter. Är det kanske rent av så att många bäckar små gör en... välljudande master? Det låter jag vara osagt. 

Den uppmärksamme noterar eventuellt avsaknaden av ett högpassfilter, vilket är helt i sin ordning då detta helt enkelt inte krävdes.

Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!

Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips