Det här är dithering – och så använder du det

I begynnelsen…
När vi spelar in digitalt har vi valet att välja vilken kvalitet på ljudet vi vill använda. Kvaliteten avgörs dels av bitdjup, i regel 16 eller 24 bitar och dels av samplingsfrekvensen, vanligtvis 44,1 kilohertz. Sammantaget kallas detta i inspelningsvärlden för upplösning – ju högre upplösning (precis som i bildbehandlingsvärlden) desto bättre, i alla fall på pappret.

Exakt vilken upplösning du ska använda är dock mer oklart och har gett upphov till otaliga diskussioner de senaste årtiondena. Dels finns det de som förespråkar en så hög upplösning som möjligt, 24 bitar/96 kilohertz eller mer, medan andra menar att 16 eller 24 bitar/44,1 kilohertz räcker mer än väl.

Det är däremot inte självklart att högre samplingsfrekvenser än 44,1 kilohertz faktiskt låter bättre. Anledningen till detta är det så kallade Nyquist-Shannon-samplingsteoremet, som lite förenklat kan förklaras med att människor inte uppfattar frekvenser högre än 20 kilohertz och då ska alltså 44,1 kilohertz vara mer än tillräckligt. Många påstår trots detta att högre samplingsfrekvenser ändå ger bättre ljudkvalitet och pekar på olika mer eller mindre vetenskapliga teorier, så väl som sina egna guldöron.

Bitarna faller på plats
Gällande bitdjup är i stort sett alla överens om att 16 bitar är bra, 24 bitar är bättre och att allt över detta är överflödigt. Man kan säga att varje ”bit” motsvarar 6 decibel av dynamiskt omfång. Således har en 16-bitarssignal ett omfång på 96 dB (8x16=96) och 24-bitarssignal 144 decibel. Med ovanstående i åtanke rekommenderar jag därför alltid upplösningen 24 bitar/44,1 kilohertz när du spelar in och mixar. Undantaget är om du arbetar med filmmusik, där traditionen är 48 kilohertz.

Dithering – cd och streaming
Problemet börjar dock när du ska omvandla din färdigmixade musik från 24-bitar till 16-bitar, för tryck av cd-skvior (som endast tillåter 16-bitar i 44,1 kilohertz) eller diverse streamingtjänster som Spotify och Itunes, beroende på vilken uppladdningstjänst du använder. Det är tyvärr inte så enkelt som att mixa i 24-bitar för att sedan exportera i 16-bitar, eftersom reduceringen av åtta bitar (24-8=16) innebär att det dynamiska omfånget minskar, men på ett sätt som inte är transparent, det vill säga ohörbart. En slags (kvantiserings)förvrängning av ljudet uppstår.

Med anledning av detta är dither ett av de mest missförstådda områdena i den digitala ljudkedjan. Många vet helt enkelt inte vad det är, när det ska användas och framför allt inte hur. Vad dithering gör är helt att lägga till ett knappt hörbart brus i processen för att maskera den distorsion (förvrängning) som uppstår i själva omvandlingen 24- till 16-bitar.

Men hörs det verkligen om du struntar i dithering? Kanske inte för ett otränat öra. Men precis som de mer eller mindre subtila skillnaderna mellan en wav-fil och mp3-fil så finns det garanterat där, även på normal lyssningsvolym. Denna så kallade kvantiseringsdistorsion kan då uppfattas som tunn, grynig och med sämre stereobild. I jämförelse låter en korrekt utförd dithering fylligare, varmare, jämnare och mer analog.

Dithering ska appliceras absolut sist i signalkedjan innan slutexport och finns inbyggd i de flesta limiters och musikprogram. Ofta är det så enkelt som att klicka i 16-bitar och nöja sig med det. Min personliga dithering-plugg är dock fristående och heter Kazrog master Dither. Lika enkel att använda som det är att starta ditt musikprogram, nåväl nästan. Och så är det med den saken.

Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!
 

Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips.