PSP Audioware Wobbler – sinnesutvidgande modulation

Ibland behöver låten man jobbar på någon färgklick, lite rörelse, eller helt enkelt en effekt som bidrar med örongodis och gör livet roligare. Då är den nya pluggen Wobbler från PSP Audioware en klar kandidat.

Vad är Wobbler?
Wobbler låter som den heter. Det är en modulationseffekt besläktad med phaser-, flanger-, chorus- och vibratoeffekter, men den underliggande tekniken är en annan och pluggen har sin alldeles egen ljudmässiga karaktär. Den är svår att beskriva i text, men lyssna gärna på ljudexemplen nedan.

Eller lyssna på låten Time av Pink Floyd, effekten är framträdande på “oooh-aaah”-körerna som dyker upp knappt tre minuter in i låten. Vadå, undrar du – hade de alltså PSP-pluggen i Abbey Road-studion på 1970-talet? Nä, riktigt så framåtblickande var man inte. Däremot är det så att Wobbler bygger på en unik analog enhet som fanns (kanske finns än?) i Abbey Road. Manicken ifråga heter The Frequency Translator och uppfanns av Keith Adkins, ljudtekniker i den klassiska studion. Alan Parsons, som producerade Pink Floyds Dark Side of the Moon plus ytterligare några halvkända skivor, blev mycket förtjust i The Frequency Translator och använde den en hel del. Alan Parsons har även varit personligen inblandad i arbetet med PSP:s Wobbler och har välsignat pluggen med sin personliga signatur.

I användning
Låt oss titta lite närmare på de viktigaste inställningarna. De två stora rattarna i mitten av gränssnittet lär vara de du använder mest. Rate ställer in modulationens hastighet och Feedback modulationens djup eller intensitet. Rate-ratten byter dock namn beroende på vilken av de tre mittersta Mode-knapparna i underkant man har valt. Med Rate valt är modulationens tempo oberoende av inspelningsprogrammets dito. Med Note valt tar pluggen inspelningsprogrammets tempo i början av de aktuella projektet och håller fast vid det oavsett vilka tempoändringar som eventuellt sker under låtens gång. I Sync-läge följer tempot efter inspelningsprogrammet slaviskt, och hänger alltså med på eventuella tempoändringar.

Med Feedback i de lägre lägena låter Wobbler mest likt en phaser. Men drar man upp ratten ordentligt får Wobbler närmast karaktären av ett väldigt vokalt ljudande syntfilter, med tydliga oo-ii-aa-oo-vokaler. Man kommer nästan på sig själv med att röra på munnen i takt!

Sinnesutvidgande stereobreddning
Vi ska inte gå igenom alla rattar, men jag vill lyfta fram Spread-funktionen. På stereokanaler ger den nämligen en riktigt spejsad breddning när man skruvar upp den. Det fina i kråksången är att funktionen verkar bygga på mid-side-teknik. För ju mer man gasar på Spread och får sig en rejäl åktur i stereo, desto mindre uttalad blir effekten då man lyssnar i mono. Jag tänker att det är väldigt användbart. Härligt med sinnesutvidgande flum i stereo, men för den som lyssnar på låten i mono kan det vara bättre att man tar det lite lugnt med effekterna för att hushålla med det begränsade utrymmet. Vill man ha kvar mer av effekten i mono kan man backa tillbaka något på Spread-ratten tills man hittar en balans man är nöjd med.

 

Vad är nyttan?
Allt det låter ju skoj, men har man någon egentlig nytta av Wobbler i praktiken? Personligen svarar jag ja. Jag tycker dels att den funkar bra som en tydlig och markerad färgburk på ljud man vill ska sticka ut. Kanske en sologitarr, någon enstaka sångfras som ska få lyssnaren att vakna till, eller som Pink Floyd gjorde – på ett körpaket. Men det är också härligt att låta den bidra med subtil rörelse, på den där nivån där man framförallt märker den om man stänger av den. Där tycker jag att den gör sig bra på ackordinstrument som piano, gitarr och syntpads, men även till trumöverhäng. Och varför inte efter ett reverb eller delay som behöver livas upp lite?

Sammanfattningsvis är Wobbler en härlig och unik färgburk, som inte bara är rolig utan faktiskt väldigt användbar för att bidra med liv och rörelse till mixen.

Wobbler kostar cirka 1100 svenska kronor. Prova gratis eller köp en licens på tillverkarens hemsida.