Wolfgang Van Halen för arvet vidare med ikoniska studion 5150

Wolfgang Van Halen.

Det har nu gått en tid sedan en av de verkliga förgrundsfigurerna för den moderna hårdrockens gitarrvirtuositet gick ur tiden. Edward Lodewijk Van Halen blev bara 65 år och hade kämpat hårt mot sin cancer under de sista åren, vilken upptäcktes 2017 efter en motorcykelolycka.  Sedan dess gick all energi åt till tillfrisknande och behandlingar i Tyskland sägs ha förlängt hans liv med flera år. Ställt utom allt tvivel är dock att en av de största lämnat oss och med honom den bekymmerslösa doften av ett 1980-tal som rent musikaliskt faktiskt var helt enastående.

Eftersom allt görs över videomöteprogrammet Zoom dessa dagar får man acceptera dess både för och nackdelar med det. Till fördelarna kan räknas att den man intervjuar är ganska bekväm i sin hemmamiljö och kan ge speciella inblickar, men missar den kontakt man får genom att vara fysiskt nära den man intervjuar. Och man får heller inga autografer eller coola bilder att lägga ut på Instagram.  Wolfgang sitter vid vår intervju i sin hemstudio och har den basgitarr som han använde på Van Halen-turnén 2015 bakom sig i bild. Denna man rör sig onekligen i ett sammanhang som är färgat av ett soundtrack till vår samtid.

Så vi börjar med ”the basics” och jag frågar Wolfgang om den förmodat vanligaste frågan om sin far som journalister ställer till honom.
– Den vanligaste frågan som jag inte vet svaret på är ”när visste du att din pappa var den han var?” Men jag vet inte det, för mig var allt normalt. Jag kanske förstod över tid för det fanns alltid gitarrer överallt. 

Var det en speciell erfarenhet att ha den man som världen kände som gitarrikonen Eddie Van Halen, som pappa?
– Nej, egentligen inte alls. Det var ju inte så att han var med och spelade gitarr på dagarna när jag var i skolan och lärde mig saker. Men han var ju där och hejade på mig när vi hade uppspelningar i lågstadiet, precis som alla föräldrar. Jag visst inget annat och det var normalt för mig.

Men du började som trummis eller hur?
– Ja, jag började spela trummor när jag var nio år gammal. Pappa tyckte att det var ett bra sätt att börja spela musik och det var ju så han började själv.

Wolfgang och Eddie Van Halen. Foto: Peter Yang.

Namnet på bandet som gjorde sin debut hos Jimmy Kimmel nyligen är ju Mammoth WVH och visst finns där en anspelning till en tidig upplaga av Van Halen?
– Ja, det var namnet på bandet innan David Lee Roth, när min pappa sjöng och spelade gitarr, Alex spelade trummor och Mark Stone spelade bas. Jag har alltid gillat det namnet. Och bestämde tidigt att när jag växte upp, då skulle jag kalla mitt eget band för Mammoth.

Du har släppt två låtar redan. Är de representativa för vad som kommer på fullängdaren i juni och svarar det mot den målbild du hade med inspelningarna?
– Ja, det tycker jag. Det kommer att finnas låtar för alla typer av stämningar. Distance är lite mjukare och och You’re To Blame är lite tyngre och det finns fler låtar som befinner sig däremellan. Mitt mål var främst att se om jag kunde klara av att göra det här och spela alla instrument själv. Egentligen var det bara en väldigt kul erfarenhet och jag kunde inte vänta att komma tillbaka till studion för att arbeta vidare.

Kan man anta att huvuddelen av inspelningarna gjordes i studion 5150, den klassiska Van Halen-studion som också är en del av egendomen där du växte upp?
– Vi spelade in på fyra olika ställen men bulken av plattan gjordes i 5150. Vi spelade in trummor i NRG-studion i Burbank, Los Angeles, där vi faktiskt också repade inför Van Halen-turnén. Vi spelade in en del sång i den här studion där jag sitter nu, i min egen hemstudio. Vi avslutade arbetet i min producents studio i Florida. Michael ”Elvis´” Baskette har ju också jobbat med Alter Bridge och Slash och var involverad från det att vi började arbetet 2015 tills vi rundade av 2018.  Vi spelade in de första trumspåren 2015 och vi tog upp arbetet när jag kom tillbaka från Van Halen-turnén. Sedan arbetade vi kontinuerligt till juli 2018 då vi passerade mållinjen.

Jag förstår naturligtvis att det hände en hel på olika fronter under denna tid och att det behövde ta sin tid?
– Jag hittade min identitet vad det gäller musiken och texterna allt starkare under resans gång och min producent dessutom är en ganska upptagen man. Jag tror det här behövde ta tid. Musiken kom ganska snabbt, men texterna tog särskilt lång tid för mig att färdigställa. 

Varför tog texterna tid?
– Det är den del där jag hade minst erfarenhet och jag ville komma till en punkt där jag inte blev generad över vad jag skulle säga. Jag ville vara stolt över mina texter och jag tycker att jag nådde fram hela vägen till slut. Jag har egentligen inga tips att dela men det är en stark, både privat och terapeutisk, erfarenhet där man får sätta en röst till musiken man skriver.

Wolfgang Van Halen.

Var du även involverad i de tekniska aspekterna av arbetet med inspelningen och producerandet?
– Nej, jag kan inte någonting om sådant och lämnade över allt det arbetet till Michael Baskette och teknikern Jef Moll, som tillsammans är ett verkligt dream team. Sätter man oss tre i ett rum, det är då det händer bra saker.

Hur bygger du dina låtar?
– Det börjar normalt med att jag gör en demo över låten med programmerade trummor i Logic. När jag har en struktur så tar Jef Moll denna session och lägger över i Pro Tools och synkar till ett klick. Sedan tar vi det till studion där vi mutar trumspåret och spelar in analoga trummor, därefter gör vi det samma med bas och gitarr.  Sedan lägger vi sång, gitarrsolon och eventuella ytterligare pålägg. Vi spelade faktiskt in på tape för att ge det hela lite mer av en levande känsla och lade sedan över det i ProTools så att vi slapp klippa i bandet. Jag tycker det fungerade exceptionellt bra, speciellt för trummorna. 

Med tanke på att ni spelade in i en sådan historisk omgivning måste jag fråga om ni använde några av Eddie´s instrument?
– Ja, jag använde den ursprungliga Frankenstein-gitarren på två spår; låtarna Mammoth och Feel. Det är ju en speciell och ganska sentimental känsla att spela på pappas instrument med vetskapen om all den tid han investerade i att forma sitt liv kring musiken. Det är definitivt något jag vill utforska mer i framtiden. Medvetet gjorde jag nog avsteg från att försöka låta som honom och använde förvisso en del 5150-förstärkare fast faktiskt mer Marshalls och spelade mest in på halvakustiska elgitarrer.  

– Min favoritgitarr är en Gibson ES-335 1958 re-issue som tillverkades i den nu nedlagda Memphis-fabriken och som jag använde mycket på inspelningarna. Det är något speciellt med mickarna och sättet den låter. Jag skulle vilja kolla upp om jag kan hitta en gitarr med ett serienummer som ligger nära den här och som kanske gjordes av samma träd. Men jag är inte alls någon specialist på gitarrbyggande. Jag tror att pappas unika ton och uttryck kom från hans händer och inte så mycket från de gitarrer han byggde eller de förstärkare han använde.

Wolfgang Van Halen.

Det sägs att på vissa av de klassiska inspelningarna lades cymbalerna på i efterhand av utrymmesskäl. Kan det stämma?
– Jag vet inte om just det stämmer , men jag vet att när de spelade in 1984 så var studion 5150 väldigt liten och var egentligen bara ett kontrollrum. Det kan finnas sanning i det.

Jag såg ett klipp där Eddie visar den vägg i studion som är helt täckt med osläppta inspelningar. Vad är tanken att göra med dessa?
– Det är ju en enorm massa material som finns där, men det är inte bara att släppa det obehandlat. Över tid så släpper ju det magnetiska materialet från plastmaterialet och man behöver baka ihop dem igen i en speciell ugn. Om man inte gör det så förstör man inspelningen för evigt. Det krävs alltså en ganska massiv och tidskrävande insats för att göra detta, men det kommer att ske. 

Var Eddie eller Alex på något sätt inblandade i inspelningen av albumet?
– Nej, inte alls. Pappa var tydlig med att han inte ville blanda sig i min musikaliska utveckling för mycket och han sa att han var nöjd med att betrakta den kreativa processen på avstånd. Han sa ofta att det gjorde honom stolt att se att jag klarade av detta på egen hand och det var väl någonstans också det jag ville visa både honom, mig själv och världen. Han är fortfarande alltid närvarande och jag tror han blev nöjd med resultatet.