Tambourine Studios – klassisk studiomark i ny ägo

För över trettio år sedan byggde några kompisar i Malmö en studio åt sig själva med fokus på vintageprylar och musikalisk känsla mer än på den senaste tekniken. De visste inte då att Tambourine, som studion fick heta, skulle bli en av landets mest kända.

Vi fick en pratstund med Per Sunding, en av de tre medlemmarna i indiepopbandet Eggstone som med hjälp ett skivbolagsförskott och ljudtekniker Tore Johansson skapade en studio åt sig själva 1991, ganska centralt i Malmö.

Per Sunding grundade studion 1991 tillsammans med de andra medlemmarna i bandet Eggstone. Foto: Nils Erikson.

Så började det
Per berättar att det från början var tanken inte var tänkt att Tambourine skulle bli en kommersiell studio

– Men andra band som lyssnade på våra skivor hörde av sig och ville spela in här och sedan rullade det på tills det kändes som att vi var ett skivbolag med högar av hitskickade demos, säger Per och fortsätter:

– Vi hade mer av ett romantiskt förhållande till inspelning än tekniskt, och den andan har nog hängt kvar och bidragit till Tambourines egenart. En studio är ju som ett slags musikinstrument i sig, en helhet.

I högen av demokassetter fanns bland många andra en från The Cardigans. Tore Johansson blev deras producent och efter bandets enorma framgångar hamnade Tambourine på världskartan.

Tambourines sound
Vi undrar om man kan säga att Tambourine har ett speciellt sound som genomsyrar produktionerna härifrån? Per tvekar.


– Njae, i varje fall inget medvetet. Visst gör tekniken och rummen sitt för soundet, men mest har det nog hängt på vem som producerar. På 90-talet var det Tore som höll i spakarna och på 00-talet var det mest jag och sedan har det varit andra. Men det har kanske blivit en visst sorts artister som söker sig hit, för att de gillat våra produktioner. 

Sedan funderar Per lite till:


– Fast hur stor likhet är det egentligen mellan Cardigans första plattor och Bob Hunds första? Medier vill ibland kategorisera lite för mycket.

Hunden Ekman tar igen sig i Gröna Studion, som A-studion också kallas. Foto: Nils Erikson.

I vilket fall som helst har Tambourine ändå kommit att förknippas med indiepop, där musiker spelar tillsammans i studion på ett organiskt sätt. Per nyanserar bilden:

– Vissa band har allt klart för sig från början och kan spela in rakt av på rullband, medan andra behöver experimentera, pröva idéer och klippa och klistra – och då är ju Pro Tools mer praktiskt. Därför har vi flexibla system här. Men i och med generationsskiftet tycker jag att soundet blivit lite annorlunda, kanske mindre “träigt” och mer state-of-the-art. På det hela taget är allting mer proffsigt skött nu.

Vi undrar hur den tekniska utvecklingen påverkade soundet på Tambourine. Det hände ju ganska mycket runt sekelskiftet när den digitala tekniken började ta över. 

– Ja, svarar Per, när Pro Tools och sådant kom kunde folk göra ganska avancerade inspelningar hemma och vi fick ibland mer rollen att bara mixa färdiga filer. Men hela studiobranschen blev hotad där ett tag, särskilt de större studiorna som Air i London fick problem.

– Men de kunde väl överleva för att det bara var där som de riktigt stora ensemblerna kunde spela in, flikar vi in.

– Jo, men många gånger räckte det inte. Mellanstora studior som Tambourine klarade sig bättre, helt enkelt för att inspelningskostnaderna är mindre. Folk tyckte det var värt att ta steget upp från hemstudion när de nådde gränsen för sin teknik och sitt kunnande. Och nu har ju rullbandspelarna kommit tillbaka så cirkeln är sluten. Det är kul. Det blir gärna lite för mycket konform perfektionism med digital teknik och dessutom är det ju i allmänhet lättare att putsa på något som är för stökigt än att göra det omvända.

Generationsskifte pågår i studion

Per Sunding visar oss runt i studiokomplexet som sedan något år tillbaka successivt håller på att lämnas över av en ny generation. Själv hyr han numera in sig ett av de många nya, mindre studiorum som har kommit till efter en del ombyggnad.

Utöver A- och B-studio finns här också många mindre rum som hyrs ut till andra producenter och kreatörer. Här Albin Johanssons syntstudio. Foto: Nils Erikson.

– Jag har återupptäckt hur roligt det är att jobba här igen, efter en längre tids uppehåll, berättar Per som det senaste året arbetat med Bobs Hunds nya album.

– Andra i det gamla gänget håller på med annat, fortsätter han, men Tambourine är nu som ett stort kollegialt komplex där många olika producenter och musikmakare hyr in sig på längre tid och har sina egna projekt och kunder. Det råder en härlig kompisanda mellan de runt 30 personerna i hela huset. Dealen är att den som har sina saker här får räkna med att andra i huset använder dem också, och alla som har rum här får hyra A-studion till ett fördelaktigt pris. 

Frågan hänger i luften, om vilka det är som kommer ta över driften av Tambourine. 

– Det nya gänget har hängt här länge som tekniker, musiker eller producenter så det är en väldigt naturlig övergång. Vi har en bra deal där de får hyrköpa stället, så att det steg för steg blir deras utan att någon blir ruinerad.

Men det gamla Neve-mixerbordet blev lite för kostsamt att behålla så det har sålts till Irland. I stället har A-studions kontrollrum nu ett Harrison-bord, av samma modell som det som står i The End studios, om än med något färre kanaler (se reportage i Studio) I övrigt är det samma grundutrustning som tidigare.

Tambourines A-studio har numera ett Harrison mixerbord stället för det gamla Neve-bordet. Foto: Nils Erikson.

De nya ägarna av Tambourine
Vi stämde förstås träff även med några av de nya innehavarna, Joar Sylvan och Jesper Gunge som tillsammans med Walle Richardsson driver Tamban AB, uppkallat efter det gamla smeknamnet på studion.

De nya innehavarna Jesper Gunge och Joar Sylvan driver ihop med Walle Richardsson Tambourine Studios sedan något år tillbaka. Foto: Nils Erikson.

– Övergången har varit sömlös, säger Joar och Jesper instämmer. Det känns nästan som om vi har vuxit upp här, i synnerhet Walle. 

Vi sätter oss i A-studion, eller Gröna studion som den också kallas. Det är här de flesta av Tambourines legendariska skivor har spelats in. Här finns ett antal instrument att fritt använda för den som hyr tid här, såsom Hammondorgel, flygel, trumset, ett flertal vintagesyntar, många elgitarrer och en vibrafon.

[foton]

– Samlingen av fritt tillgängliga vintageinstrument här drar hit en del kunder. Det är resurskrävande att hålla allt i gott skick, men helt klart värt det, säger Joar. 

– Vi har fått lära oss att löda och serva allting efterhand, fyller Jesper i, och det finns mörka stunder då man bara vill ge upp och digitalisera alltihop, men det går snabbt över.

Skillnad i sound mellan Neve och Harrison
Vi kommer sedan in på skillnaden mellan Harrison och Neve-bordet. 

– Vi fick gott om tid på oss att hitta något nytt innan Neve plockades ner, berättar Joar, men de har lite olika karaktär. Harrisons diskant är lite mindre förlåtande. Med Neve kunde man till exempel ha en SM57 som trummick medan man får välja mer noga med Harrison. I gengäld har Harrison en skön grusighet som saknas i det lite renare Neve-ljudet. 

Vi ställer frågan om de känner ni att Tambourines sound har förändrats i och med generationsskiftet.

– Det sound som fanns här hängde mycket på Tores och Pers personliga smak och de band som lockades hit, inte så mycket på själva studion i sig, menar Joar. Men jag lyssnade mycket på Eggstone så när jag nu spelar in egna band ligger det där och skvalpar någonstans. Och det är fortfarande samma trumset här i Gröna studion.

– Det är annars nog mest Walle som fört indie-arvet vidare här med band som till exempel The Radio Dept och Magic Potion, berättar Joar vidare. Jag är mer progg och psykrock. Det började dyka upp sådana band här och sedan blir det som feedbackloopar där fler nya band i samma stil dras hit, som Madminton och Jättedam.

Den kollegiala kompisandan som Per beskrev finns absolut kvar, menar de båda. 

– Det finns alltid någon i huset att fråga om något tekniskt eller produktionsmässigt och vi vänder oss också ofta till andra studios i landet för att få goda råd.

Utmaningar i övertagande

När en studio byter ägare händer alltid saker. Vi frågar vad som har varit svårast i övertagandet av Tambourine. 

– Det är väl att utrustningen hela tiden motarbetar oss, suckar Joar. Men så kalibrerar man om bandspelaren så att den låter bättre än någonsin och så känns allting bra igen.

– Men vi behåller verkligen hybridtänket här, påpekar Jesper. Det är inte som ett museum och vi håller olika tekniska möjligheter öppna hela tiden. Vissa band spelar in i Pro Tools och andra direkt på tape, medan vissa vill blanda.

De artister som kommer hit är i allmänhet väl förberedda men många vill prova sig fram genom de många instrumenten i studion. Men några jättebudgetar rör det sig sällan om och priset i studion är alltid förhandlingsbart.

– Vi vill gärna att alla ska ha råd att spela in här och få ett bra resultat, säger Jesper. Det beror också på hur stor insats av tekniker som behövs.

Ägarbytet skedde mitt under pågående pandemi men den märktes inte av så mycket i Tambourine. Många av de fasta hyresgästerna i studiokomplexet är själva kreatörer och kunde arbeta i sina respektive smårum ändå. Förutom något eventuellt bortfall från internationella kunder så ökade kundtillströmningen snarare något, eftersom många band inte kunde turnera och då valde att spela in i stället.

Jespers personliga favoriter

Bland Jespers favoritprylar finns två Neumann U-67 som har modifierats av Tomas Borgström som har anknytning till Tambourine. Det är en väldigt allround rörmikrofon som enligt Joar och Jesper funkar till allting.

Ett par modifierade Neumann U-67 mikrofoner låter bra till allting. Foto: Nils Erikson.

– På Paul McCartney’s andra soloalbum “Ram” är det typ U-67:or till allt, berättar Joar. Låter hur bra som helst!

Bland arbetshästarna finns förstås också ett antal vältejpade Sennheiser 421.

Sennheiser 421 mikrofoner är också flitigt använda. Foto: Nils Erikson.

– Min personliga favoritpryl här är annars Yamaha SY-1 som var deras första portabla modell, säger Joar. Den låter helt otroligt och jag använder den till alla möjliga projekt.

Joars favoritpryl är en Yamaha SY-1, monosynt från 1974. Foto: Nils Erikson.

Kunderna inspireras ofta av utrustningen. När Jesper ställde dit sin gamla portastudio ville folk börja använda den och vibrafonen dök under någon period upp på många olika album.

Mycket tankearbete bakom B-studion

Vi går runt bland de många mindre rummen i komplexet. Nytt för i år är en B-studio, som är mer noggrant konstruerad efter akustikens alla regler.

B-studion är ny och noggrant byggd efter akustikens alla regler. Foto: Nils Erikson.

– Det är skönt att ha ett mer ljudmässigt kontrollerat utrymme, säger Jesper. – Här finns sanningen. Ute i A-studion finns känslan, skattar Joar.

Några planer på att ytterligare expandera verksamheten har de nya innehavarna inte. 

– Vi städar själva här, så det räcker bra och det är sällan kö till mikron i köket på lunchen. Så vill vi gärna fortsätta ha det.

Men det går faktiskt att använda innergården och garageinfarten till inspelning också, särskilt till trummor som får en speciell efterklang därute mellan husväggarna. Och mer än ett band har tagit foto framför de grafiskt fascinerande rören och elledningarna.

På innergården går det att spela in trummor och beundra grafiska rörledningar. Foto: Nils Erikson.

Namnet och framtiden

Vi undrar om det finns några drömplylar som inte finns på Tambourine ännu. 

– Tja, det finns ju mycket. En äkta Mellotron hade inte varit fel. Det får vi väl spara till, säger Joar.

Innan vi går ut genom den larmade ytterdörren passar vi på att fråga Per Sunding om hur studions namn kom till.

– Vi satt och spånade och en tamburin är väl just lite naiv och skramlig, precis som vi ville ha känslan här.

Den känslan har den nya generationens ägare förstått att förvalta och utveckla och den kommer att prägla och inspirera många nya artister från Tambourine Studios framöver. 

– Om tio år gör vi förhoppningsvis samma som det vi gör nu, säger Jesper och Joar, fast med ännu mer tejp på 421:orna.

Läs mer:

• Tambourine Studios >
• Tore Johansson och hans mobila studio, artikel från första numret av Studio