Syntduon Pet Shop Boys fyller 40 år

Slumpen. Hade inte Chris Lowe gått in i den där elektronikaffären den där augustidagen 1981 där Neil Tennant redan stod framför disken och bad dem löda ihop en sladd så att han kunde använda stereon som förstärkning till sin nya synt, hade världen med all sannolikhet gått miste om popvärldens smartaste hitmakarpar. Smart är kanske inte det bästa adjektivet i lådan men hur ska man översätta clever? Det är framför allt helheten det handlar om: musikaliskt, textmässigt och den visuella framtoningen.

1981 var den första syntpionjärvågen över och genren hade börjat sätta sig, inte bara i musiken utan också till formen. Yazoo och Soft Cell skapade mallen med en sångare som blickfång och en maskinoperatör i bakgrunden, och Pet Shop Boys passade som hand i handske. De blev också tillsammans med Eurythmics och Depeche Mode starkt bidragande till att lyfta syntmusiken upp ur geeklådan.

Tre dagar efter mötet i butiken hade de börjat skriva låtar. Den första, Jealousy, hamnade dock inte på platta förrän den blev avslutningsspår på Behaviour 1990.

Båda diggade disco
Vid den här tiden studerade Lowe arkitektur och Tennant var journalist på Smash Hits. Båda delade intresset för disco och den amerikanske producenten Bobby Orlandos produktioner i synnerhet. När Neil Tennant skickades iväg till New York för att intervjua The Police passade han på att träffa Orlando. Då och där, för övrigt på dagen två år efter att Neil och Chris träffats, bestämdes att Bobby O’ skulle producera en av Pet Shop Boys låtar. Bobby O’s version av West End girls blev en mindre hit på klubbarna i San Francisco och New York men gjorde annars inget större väsen av sig.

Lowe och Tennant hade nu också bytt Tennants lägenhet mot en demostudio i Camden i nordvästra London som arbetslokal och började se sig om efter ett skivkontrakt på hemmaplan. 1985 skrev de på för Parlophone och släppte Opportunities på singel. Inte heller den hittade några köpare och i ett sista försök gjorde man med hjälp av producenten Stephen Hague en ny version av West End girls där vartenda ljud: trummor, bas, stråkar, körer och till och med trumpetsolot, som Hague spelade, är samplingar från en Emulator II. Singeln släpptes i oktober 1985 och blev efter en blygsam start så småningom listetta över halva planeten.

Nio singlar från två album
Både West End girls och Opportunities hamnade 1986 på debutalbumet Please – idén var att kunderna skulle fråga: ”Can I have the Pet Shop Boys album, please?’” – vilket följdes av remixalbumet Disco, det andra i historien, och året efter kom Actually. Allt material till de två första albumen var skrivet innan man spelade in Please. Man lyfte också nio singlar från de två första albumen, förutom West End girls och Opportunities bland andra It’s a sin, Rent, Suburbia och What have I done to deserve this?

Under de här åren gjorde Chris Lowe och Neil Tennant allt för att undvika formulär 1A i hur man gör karriär. Det gick fyra år från första singeln till att de gjorde sitt första livegig och de gjorde en film, It couldn’t happen here, innan de åkte på turné. Ändå, och kanske just därför, lyckades de befinna sig längst fram i utvecklingen på de följande albumen Introspective, Behaviour och Very. Och även om senare album kanske varit mindre jämna och Pet Shop Boys inte haft samma självklara position som under de första åren i deras karriär så kommer Cris Lowe och Neil Tennant aldrig att släppa en dålig eller ointressant platta.

Discography: The complete singles collection (1991)

Många av Pet Shop Boys största hits finner du i deras samlingsalbum "Discography: The complete singles collection" nedan.

Produktionen av Behaviour

För många kom det nog som en överraskning att Harold Faltermeyer skulle producera Pet Shop Boys femte album. Faltermeyer hade visserligen varit med och skrivit Hot stuff för Donna Summer, ett av många samarbeten med Giorgio Moroder, men hade annars en rätt så spretig producentkarriär i bagaget. Hans största framgångar fanns inom filmmusiken. Harold F låg bland annat bakom temat till Top Gun och ett av alla tiders mest effektiva häftplåster, Axel F, temat till snuten i Hollywood. Men det var hans sounds Neil Tennant och Chris Lowe var ute efter.

Pet Shop Boys valde att samarbeta med Harold Faltermeyer på sitt femte album, Behaviour. 

– Pet Shop Boys gillade uppenbarligen det jag skruvade fram ur mina syntar och förklarade att de ville ha dem till sitt nya album. De var också mycket noga med att vi bara skulle använda analogsyntar, trots att det här var vid en tidpunkt då digitalsyntarna slog igenom stort. Vi hade ett möte i min studio, som var tämligen komplett vad gäller analogsyntar: gamla Moogar, ARP-syntar och Rolands modulsystem, och de gillade vad de såg.

Interiör från Harold Faltermeyers studio Red Deer, som ligger utanför München.

”Rätt seriös setup”
Harolds studio, Red Deer, ligger utanför München och hade förutom alla syntar ett 106-kanalers Euphonix mixerbord och två Sony PCM 3324:or som gick i synk med en Synclavier.

– Det var en rätt seriös setup för den tiden... Det mesta av låtmaterialet var klart, förutom texterna, och Neils och Chris demotejper var bra nog att inte bara peka ut vilken väg låtarna borde ta, en del kunde dessutom användas som grunder att jobba vidare på. Dagarna i studion brukade börja vid tiotiden och sedan arbetade man fram till lunch. Efter det gjorde man ett par timmars koncentrerat arbete innan det blev dags för en öl i Red Deers alphydda, en kort promenad förbi studions egen tennisbana. Vid åtta-nio på kvällarna brukade Neil och Chris lämna studion för en stunds rekreation inne i München.

– Det var de trevligaste månaderna jag har haft i en studio. Det var kreativt och ett samarbete på en hög musikalisk nivå. Intelligent, skulle jag vilja beskriva det som, säger Harold.

Testade alla uppslag
Även om mycket var klart testades många idéer och Harold Faltermeyer säger att varje idé oftast utvärderades mycket noga innan den antingen accepterades eller förkastades.

– De var båda mycket stränga när det gällde att bedöma nya idéer mot det ursprungliga konceptet men det innebar också att när något passade så passade det mycket bra. Alla sounds utvärderades också mycket noggrant men för det mesta passerade de nålsögat. Men det fanns också tillfällen när man tog snabba beslut. Som Being boring, albumets första spår, som inleds med ett smått abstrakt instrumentalparti där bara beatet är gemensamt med låten. Det dröjer faktiskt till 1:24 innan det första refrängackordet signalerar att låten har börjat på riktigt. Då har man för övrigt förflyttat sig från Abm till A dur.

– Introt var en bit som vi hade tänkt använda men vi visste inte var och lösningen kom en dag när Neil sa till Chris ”Vad tror du, skulle det inte vara en bra start på plattan?”.

Red Deer-studion huserar ett stort antal analoga syntar, däribland Moog 55.

”Respekt för artisterna”
Det är svårt att tänka sig att en skivbolags-a&r av idag hade gått med på det.

– På den tiden hade skivbolagen fortfarande respekt för artisterna och jag menar att det är sådana detaljer som gör en riktigt stor platta. I dag tror jag att ingen på skivbolaget hade gått med på det, särskilt med tanke på de nischade radioformaten. Pet Shop Boys låtar skrivs ganska mycket fifty-fifty och rollfördelningen i studion var förhållandevis fastlagd.

– Chris var mer praktisk och styrde saker från sina keyboards medan Neil var mer överblickande och hade en mer filosofisk approach. Chris är inte någon stor musiker men han kan sina saker, han kan programmera och han spelar definitivt bra nog för den musiken. Han har också bra idéer vad gäller ljud. Texterna skrev Neil Tennant oftast på kvällarna, ibland helt från scratch, ibland utifrån halvfärdiga utkast. Och tvärtemot vad man kan tro – Pet Shop Boys texter är alltid bra, många gånger briljanta – styrde texterna aldrig produktionen.

– Det var snarare åt andra hållet. När vi gjorde So hard blev produktionen hård och det var det som fick Neil att skriva den texten. Han satt och skrev om texterna hela tiden och många gånger utifrån våra arr och sounds. Han var dessutom alltid beredd att diskutera texterna, inte bara med Chris utan också med mig. Överlag menar Harold Faltermeyer att Chris och Neil hade en intellektuell approach till det mesta.

– De läste massor. Alltid när jag programmerade ljud eller testade nya idéer för arrangemang läste de. Böcker, tidskrifter, tidningar… så de var hela tiden nära både dagsaktuella händelser, litteratur och life style.

Harold hade givetvis utrustat sin studio med den legendariska Synclaviern.

Massor av Moog
Man kan lugnt säga att Red Deer Studios präglade ljudet på Behaviour. De allra flesta basarna till exempel är Moog 15.

– Jag har en Moog 15 och en Moog 55 och Moog 15 är min favoritsynt alla kategorier. Frekvensomfånget på den är helt sinnessjukt och man måste verkligen skära om man vill att ljudet ska få plats på en cd.

Det är för övrigt Faltermeyers Moog 15 som gör basslingan på Alex F-temat. För att slippa problem med transformatorer och annat – Moogarna är amerikanska 110 volt/60 hertz – byggdes Red Deer med två separata strömslingor, en 110 volt och en 220 volt, och tack vare kraftiga transformatorer kan Harald Faltermeyer köra båda systemen samtidigt. Pad-ljuden är oftast Roland Jupiter 8 eller MKS-80 Super Jupiter.

– Oftast hade jag två stycken samtidigt med liknande vågformer och lite snedstämda. Trummorna var lite beroende på låtens karaktär, antingen Roland TR-909, 808 eller Linn Drum, alternativt Faltermeyers Synclavier. Synclavierens sequencer rullade också parallellt med allt som gick till band. Till en grupp speciella sounds använde man emellertid en annan sequencer.

– Vi använde sequencern i Roland 700 och körde ljudet genom Phase-shiftern och delayet som ligger i en av modulerna. På So hard och några andra låtar kan man tydligt höra det här phasing-ljudet. Chris var helt såld på just det. Behaviour är också den första Pet Shop Boys-plattan med gitarr. Dels spelar Johnny Marr, från The Smiths, gitarr på This must be the place och My october symphony, dels J J Belle på Being boring, men den gitarr som verkligen sticker ut är melodislingan på This must be the place, ett arr som låter på gränsen till pinsamt mycket Depeche Mode. Harald Faltermeyer kryssar sig förbi genom att direkt börja prata om gitarren.

– Jag hade ingen gitarr i studion så jag fick köpa en och den körde vi genom en Rockman – Neil spelade – som vi sedan samplade och spelade från ett keyboard. Det här ljudet experimenterade vi mycket med. Neil Tennants sång spelades in med en AKG 414.

– Vi testade först med en Neumann U67 men den kändes lite för mjuk, en AKG 414 är hårdare och passade bättre. Det var för övrigt samma mick som vi alltid spelade in Donna Summer med. Signalen gick sedan via en Focusrite-preamp och direkt till band. Harold säger att sången tog ganska lång tid att spela in, inte för att det fanns särskilt mycket att jobba med, varken intonation eller betoningar, utan för att man var mycket noggranna.

– Neil är väl ingen Pavarotti men han är en mycket bra sångare inom sitt gebit och han har en mycket distinkt röst och kan berätta en historia. Och egentligen är allt annat betydelselöst, för så fort han öppnar munnen är det Neil Tennant som sjunger. Punkt.

Moog 15 är Harolds favoritsynt och den som står för basgången i Axel F.

En nytagen bild från Red Deer-Studion, där Harold Faltermeyer håller till än idag.

Undvek stolpträffarna
Behaviour har med tanke på när den är inspelad stått sig mycket bra, mycket tack vare låtmaterialet, men också för att Harold lyckades undvika 80-tals-produktionernas värsta stolpträffar. Han säger samtidigt att det många gånger inte går att isolera de hysteriska virvelljuden och tar Princes Kiss som exempel.

– Just där är det det enda tänkbara virvelljudet och det beror helt och hållet på låten. Däremot skulle han aldrig använda en orchestra hit i dag, ett ljud Pet Shop Boys gärna använde och som man också ägnade många timmar åt genom olika Synclavier- och Akai-kombinationer.

– De blir förhoppningsvis aldrig mer moderna. Jag skulle heller aldrig använda en åttiotalsvirvel, däremot använder jag gärna sequencerslingor från ARP 2600, Korg MS20 eller någon av Moogarna. Jag har egentligen aldrig slutat använda dem.

Faltermeyers Büro

Mest i elden under produktionen av Behaviour: Linn Drum, Roland TR-808, TR-909, TB-303, Jupiter 8, Super Jupiter, Super JX, MKS 20, D50, System 100, System 700, Yamaha 816, Korg M1 och Moog M 15.

Pet Shop harmonies

Det brukar vara antingen sounds eller snygga ackordvändor, men Neil Tennant och Chris Lowe lyckas göra båda samtidigt. Det är också tydligt att de flesta låtarna är skrivna på ett klaviaturinstrument: Cm – Ab, som nog är det mest frekventa ackordintervallet i Pet Shop Boys låtar, är inte förstavalet för en gitarrist, men bara en ändrad baston på en klaviatur. Typiskt för dansmusik är också att de flesta låtarna går på tre- eller fyrackordsvändor: Domino dancing, Am F G; What have I done to deserve this, Fm E A; Opportunities, Cm Ab Bb Cm; Suburbia, Cm Ab Bb G; eller lite mer udda som i Can you forgive her, Bm C#7 F# Em.

I It’s a sin har Tennant och Lowe plockat upp en variant av kvartgång som många har använt: Cm Fm Bb Eb Ab Fm G. En gång använd är den förbrukad eftersom den är så lättidentifierad och det låter antingen som om man har imiterat någon annan eller sig själv.

Ett medvetet drag i många låtar är också refränglyft genom att gå från moll till dur. Suburbia har vers i Cm och refräng i C dur, båda fyrackordsvändor. Snyggare blir det i Left to my own devices där versen vandrar mellan Am och Dm, fyra takter av varje, för att byta till A dur som första ackord i refrängen och dubbla ackordtempot från A:et till Bm E sus E C Bm och tillbaka till A igen innan versen börjar om med Am.

Elegantast är kanske Being boring där versen först växlar mellan Fm och Ebm för att gå till en fyrackordsbrygga som landar i ett Abm som går till ett Ab dur för att sedan dra på refrängen en halvton upp, A, följt av två rundor på A B G#m C#m och via en nedgång sedan landa på E innan versen börjar om en halvton upp och då i moll: Fm.

Stilbildande musikvideor

Från en diffus start med videon till Opportunities högg Pet Shop Boys in sin visuella identitet med videon till West End Girls där Neil Tennant går omkring och sjunger i eleganta kläder medan en nollställd Chris Lowe hukar i bakgrunden. I den videon har han skinnjacka, senare syns han oftast i någon sorts campingklädsel.

Ett kliv upp på stegen tog duon med It’s a sin, regisserad av Derek Jarman, och med synbart större budget. Pet Shop Boys-arketyp nummer två dyker sedan upp i What have I done to deserve this, duetten med Dusty Springfield, där båda rör sig i nattklubbsmiljö iklädda smoking, fast Chris Lowe inte kan motstå att visa sig i skjortärmarna i ett par klipp.

Den som sedan bara har sett Ian McKellen i druidmundering kan passa på att kolla in videon till Heart där han spelar transylvansk betjänt med opraktiskt långa tänder.

Videon till Domino dancing med sin öppna homoerotisicm blev sedan spiken i kistan för medelklass-amerika. Låten gick visserligen upp på Billboardlistan men förvandlade i ett slag Pet Shop Boys från pålitliga hitmakare med listettor till ett mindre kultband i USA. Being boring, mycket snyggt filmat i svartvitt, är ett ändlöst party i ett Long Island-hus som plockar upp textens Gatsby-referens. Mycket sex, vackra människor, en Jimi Hendrix T-shirt och en snabbt förbiflimrande Norton-logga.

Being boring blev sedan starten på en lång rad bra videor: How can you expect to be taken seriously, Where the streets have no name, Jealousy, Dj culture, Was it worth it, Can you forgive her och Go west.

I Go west är en av de fem vältränade unga männen i gymnastiktrikåer (som med hjälp av datorer förvandlades till en hel armé) en ung Niclas Luthman. Han syns i närbild 2:06 in i videon. Niclas fullföljde emellertid aldrig sin videokarriär utan beslöt sig för att satsa helhjärtat på sin musikimportverksamhet istället.

Diskografi studioalbum

• Please, 1986
• Actually, 1987
• Introspective, 1988
• Behaviour, 1990
• Very, 1993
• Bilingual, 1996
• Nightlife, 1999
• Release, 2002
• Fundamental, 2006
• Yes, 2009
• Elysium, 2012
• Electric, 2013
• Super, 2016
• Hotspot, 2020

Förutom studioalbumen har Pet Shop Boys släppt ett antal remixalbum och samlingar samt musik till balett, musikal och filmen Pansarkryssaren Potemkin.

Denna artikel är uppdaterad 2021-02-15, och publicerades ursprungligen 2012-10-25.