Svensk musikhistoria: Atlantis Studios lika aktuella nu som då

Atlantisstudions liverum med ny belysning och och nya färglager. Men gammalt golv och gamla akustikplattor i taket för att inte riskera något. Foto: Björn Olsberg

Vad som i folkmun kallas Atlantis, är studion som genom Janne Hansson visade att man kan vara relevant och nå framgång utan att följa trenderna. Idag har studion en ny ägarkonstellation som behållit och bevarat studions klassiska inspelningsteknik, samtidigt som de satsat på modernisering och nya format. Ett bevis för att man faktiskt kan äta kakan och ha den kvar. 

Legend är bara ett av många epitet man skulle kunna förse honom med. Och förmodligen skulle han protestera mot alla, trots utmärkelser som Gyllene regeln, Guldmicken, en svensk Grammis och en amerikansk Grammy. Men vad ingen, inte ens han själv, kan sopa under mattan är att få eller kanske ingen alls har motsvarande kunskap om insidan på svensk musik de senaste dryga femtio åren. Från Pugh, och Fred Åkerström till Abba, Imperiet och Lisa Nilsson, Orup, Hellacopters, Robyn, Håkan Hellström, Björn J:son Lindh, Lykke Li, Opeth och alla andra som Janne Hansson spelat in i Atlantis, studion han varit synonym med sedan 1974. 

Skriver man Janne Hansson i sökrutan på Discogs får man 806 träffar: ljudtekniker, remixare, musiker, arrangör och producent. Men producent, det ordet värjer sig Janne mot. 

– Man kan väl ha kommit med förslag sådär ibland och har det inte funnits nån annan där har man såklart hjälpt till, men producent, nej det skulle jag inte säga. 

Ödmjukt, fritt från prestige, och uttalat med ett mjukt och lätt sjungande tonfall som trots fem decennier i Stockholm fortfarande skuggas av barn- och ungdomens dalmål.  

Kjell Höglund har en särskild plats 
Som många andra blivande ljudtekniker ur sin generation började Janne Hansson med en tvåspårs Tandberg rullbandspelare. Senare bytte han till sig en Akai M8 ”med stora mätare och sound-on-sound” och började spela in band i hemorten Avesta med omnejd, som Bowery med singeln Snow in my shoes från 1970. Inspelningarna fick allt oftare plats i radioprogrammet Bandet går där man spelade upp lyssnarnas insända kassettband. Det gav Janne blodad tand och han sökte in på Dramatiska Institutets ljudteknikerlinje, en utbildning som lockade hundratals sökande till en handfull platser. Janne var en av två som antogs 1971. Med Jannes egna ord ”råkade han komma in”. 

– Man fick ju en fantastisk start, säger Janne, med tillgång till studio hur mycket man ville. Och det utnyttjade man ju förstås. 

En av flera kompisar Janne spelade in var Kjell Höglund som han hade träffat genom Radio 88, då en omtalad piratradiostation som sände radioprogram med musik och reklam förinspelat på kassett lokalt över Stockholm. 

– Man fick ju åka runt med sändaren för att undgå upptäckt. Sändare och en liten kassettbandspelare var monterad i en attachéväska och drevs med ett bilbatteri, minns Janne. 

Kjell Höglund hade själv spelat in och givit ut två album på eget bolag. Det tredje, Häxprocess, spelade Janne in i DI:s radiostudio 1973, och deras samarbete kom att bli ett kamrat- och kompanjonskap över tolv album och flera decennier. 

Jannes goda rykte föregick honom 
”Metronome Records söker ljudtekniker” stod det i DN-annonsen. Michael B Tretow skulle sluta för att bli Abba-medarbetare på heltid. Men när Janne väl stod där i Metronomes kontrollrum fick han en avhyvling av teknikern Rune Persson. Det gick inte an att dyka upp oannonserad på det viset. Men precis som Janne vände på klacken och skulle gå frågade Rune Persson vad han hette och när Janne sagt sitt namn sade Rune Persson bara: ”Jaha, jaså, jamen då kan du börja i morgon”. En radiotekniker som varit gästlärare på DI hade tipsat Persson om den unge dalmasen. 

Janne minns inte sin första inspelning i Metronomestudion, däremot sin första mix: Dinga linga Lena från Pugh Rogefelts Bolla och rulla. (🎧 Apple Music | Spotify)

Sannolikt från Pughs skiva Bolla och rulla (1974) med Anders Burman, Janne Hansson och Pugh Rogefeldt. Janne tror att det möjligen är mix av just Dinga linga Lena. Fotograf okänd.

Under sjuttiotalet spelade Janne sedan in svensk visa med Turid, instrumentalflum med Kebnekajse, blues med Roffe Wikström, Abborna Anni-Frid och Björn Ulvaeus, singer songwriter med Ola Magnell, fusion med Kornet och svensk schlager med Siw Malmkvist och Lill Lindfors. Bland annat. 

Tillgång till det absolut bästa för sin tid 
Metronomestudion hade ett rum som kunde hantera det mesta och utrustning som saknade motsvarighet i Sverige. Studion hade startats av Anders Burman och Börje Ekberg i en liten lokal på Östermalm där man spelade in jazz, och man såg till att ha den bästa tekniken som fanns att tillgå – det skulle vara amerikanskt sound till amerikansk musik. Från den tiden kom en del av den nuvarande studions mikrofonpark bland annat Neumann U47 och U48:or, två Pultec Eq:n, RCA BA-6A-limitern och Fairchild 660-kompressorerna. När Janne Hansson kom till studion var också ett nytt mixerbord på plats, ett Neve 8026 med 1084-moduler.  

Två stycken Pultec EQP-1. Foto: Björn Olsberg

Fairchild 660. Foto: Björn Olsberg

Idag smått sagoomspunnen teknik men på 1970-talet mer pålitliga arbetshästar som visserligen hjälpte till att upprätthålla studions grundmurat goda rykte men som några år senare kom att betraktas som omoderna. 

Under sent sjuttiotal hade digitaltekniken gjort sitt insteg i studiovärlden med reverben EMT 251 och Lexicon 224 och 1982 var det premiär för CD-skivan med Abbas The Visitors bland de första popalbumen att ges ut på det nya formatet.

EMT 251 är en ordentligt tung golvpjäs med kylflänsar läns sidorna. Foto: Björn Olsberg

Där det tidigare hade funnits kvalitativt bättre och sämre ljud presenterade digitalljudets skarpare kanter nu alternativa ljudideal. Janne var en av dem som inte omedelbart ställde sig i hyllningskören inför det nya ljudlandskapet och med tanke på vilken studio han satt i var det kanske inte så konstigt. Kategorisk var han däremot inte. Metronomestudion hade som en av få studior en ekokammare men man köpte tidigt också in digitalreverbet Sony DRE-2000.

– Jag har aldrig reflekterat så mycket över det ena eller det andra när det gäller teknik utan har gått på vad jag har tyckt låtit bra. Reverbet var dyrt som attan, minns Janne, men det var välkommet för att komma åt de korta rummen.

Atlantis kom till
Åttiotalet innebar också andra förändringar. Warner Music köpte Metronome Records av Burman och Ekberg men ville inte ha studion och Janne Hansson erbjöds nu att köpa ut den ur bolaget.

Idag minns Janne inte om han såg det riskabla i företaget.

– Det var en möjlighet för mig att få ett eget ställe, säger han, och då blundade jag nog för många saker. Det var väl ingen lysande början men det fanns alltid de som ville hålla på. På riktigt. Och det var de som gjorde det möjligt.

När Janne tog över Metronome 1983 fick han inte behålla namnet eftersom varumärket nu tillhörde Warner Music. Efter mycket funderande döptes den till Atlantis av Björn J:son Lindh. Det var också det enda nya i studion på Karlbergsvägen. Trenden vid tiden dikterade att musiken skulle skapas i stora kontrollrum med syntar och samplers. Flyglar och liverum var helt ute och kunde ersättas med Midi och digitalteknik. Men Janne vägrade sälja ut det som gjorde studion till det den var och efter några magra år kom 90-talet med en ny generation musiker och producenter.

– Man märkte man att det började finnas ett intresse av att spela tillsammans igen. Att lyssna och låta saker hända och då fanns det inget bättre än Atlantis. Storleken, möjligheten till olika rum med separation och utrustning för att göra sessions. Det var bara att boka in sig några veckor och köra.

Vilket Monica Zetterlund, Lisa Nilsson, Orup, Bo Kaspers Orkester, Weeping Willows, Rickard Wolff och många andra gjorde.

Och trots att Atlantis alltid har representerat traditionen vore det fel att säga att inget har hänt med studion sedan Janne tog över. Mixerbordet fick Optifile-automation och Pro Tools ersatte gradvis Studer-bandarna men det var aldrig på bekostnad av det som varit, ursäkta uttrycket, dess kärnvärden.

– Man tyckte ju att man hade det bästa, säger Janne och fortsätter. Å andra sidan, om jag hade varit tekniknörd hade jag säkert köpt en massa grejor, men i grunden har studion stannat kvar i det läge den alltid varit i.

Den specialbyggda ekokammaren på Atlantis. Inga räta vinklar eller parallella ytor så långt ögat når. Foto: Björn Olsberg

Försiktig hållning betalade sig
Det skulle visa sig att strategin var riktig, för under 00-talet snarare förstärktes Atlantis position tack vare nya artister som The Hives, Anna Terheim, Hello Saferide, Christian Walz och Deportees sida vid sida med jazzakter som EST, Oddjob, Magnus Lindberg och ett äldre garde som fortfarande valde att boka in sig i studion. Till de äldre hörde då också Elvis Costello, som producerade Anne Sofie von Otter i Atlantis, och Primal Scream, som bokades in av Björn Yttling vars betydelse som producent under de här åren inte ska underskattas.

Samtidigt blev skivbolagens inspelningsbudgetar allt snålare, något många studior fått känna på sedan mp3-formatet möjliggjorde Napster och dess efterföljare runt millennieskiftet.

För Atlantis började skivindustrins krympande ekonomi bli kännbar på allvar åren runt 2010.

– Runt Spotifys lansering började det bli tydligare för oss att hela branschen satte effektiviteten före allt annat. 

Man bokade inte in sig på veckor längre, snarare dagar, och för Janne och hans fru Katarina “Lalla” Sandberg Hansson som ensamma drev studion, handlade det mer om att sätta upp och riva ner än att spela in och skapa musik. Trummor en dag, flygel nästa följt av femton stråkmusiker en tredje. Och Janne som alltid sett den mänskliga kontakten som en helt vital del av studioarbetet började gradvis tappa intresset.

– Det passerade mer folk men man hann aldrig få någon kontakt, säger han och fortsätter. Förr diskuterade man kreativitet, nu hann man knappt med ett ljudprov. Det var ”vi tar tio tagningar och så klipper vi ihop det efteråt”. Allt handlade om ekonomi.

Jannes avrundning 
Fyrtiosex år i samma studio, trettiosex som dess ägare. Janne Hansson har många minnen även om han först motvilligt och efter lång tvekan nämner Opeth, Björn J:son Lindh, Esbjörn Svenssons Trio och Weeping Willows som särskilt minnesvärda. Lika mycket för musiken som de musikaliska mötena. De sistnämnda hade Janne planerat att spela in för sitt eget skivbolag, Atlantis Grammofon, men Virgin knep dem i stället. Här har förstås också Kjell Höglund en plats, särlingen som var anledningen till att Janne överhuvudtaget startade skivbolaget.

– Jag är själv förvånad över hur många som lyssnar på honom, inte minst många yngre. Men han berör mycket och när man lyssnar på hans texter är de helt tidlösa, fortsätter Janne.

Han beskriver sin och Kjell Höglunds relation som en kompisgrej och när Janne berättar om Genesarets sjö (🎧 Apple Music | Spotify) blir det tydligt hur lite ordet producent betyder för honom i relation till vad han ser som väsentligt för skapandeprocessen.

– Vi satt med en trummaskin och en Prophet One till sju på morgonen och det fanns ingen tanke bakom hur vi gjorde den men vi hade väldigt kul, minns Janne. Det blev Kjells mest spelade låt – varför har varken han eller jag förstått.

Och efter en tankepaus fortsätter Janne.

– Men han sjunger ju rätt bra på den.

Janne Hansson på Atlantis innan studion såldes och renoverades. På väggarna syns den dåvarande vita panelen. Foto: Katarina Sandberg Hansson

När Atlantis såldes 2020 hade Janne under en tid låtit folk förstå att han kunde tänka sig att sälja. Det saknades inte intressenter, bland dem ett kapitalstarkt amerikanskt bolag som ville köpa inkråmet men inte ta över lokalerna, så när Stefan Boman och Sami Sirviö tillsammans med fyra kompanjoner erbjöd sig att köpa hela studion kände Janne att det var rätt köpare. 

– Det hade varit fantastiska år men jag måste säga att det är skönt att slippa ansvaret, säger Janne idag. Det var ganska tungt mot slutet, inte minst när pandemin kom, men rent generellt hade det också blivit andra tider. 

Den nya konstellationen är förutom Stefan Boman och Sami Sirviö, Martin Terefe, Jörgen Ringstrand, Jonas Kamprad och Lars-Johan Jarnheimer.

Stefan Boman är en av de nuvarande ägarna, här i entrén på Atlantis. Foto: Björn Olsberg

Renoverade och moderniserade med omsorg 
Att Stefan Boman arbetat mycket i studion betydde inte bara att han kunde Atlantis utan och innan, han kunde också uppskatta det Janne och Lalla Hansson byggt upp under åren. 

– Atlantis har ju varit en väldigt älskad studio, säger Stefan Boman. Alla stora svenska artister har varit där och för oss var det viktigt att förvalta det arvet varsamt.

Dels fanns ett renoveringsbehov men man ville också förnya studion och utöka dess möjligheter. Många stenar vändes på och varje förändring stöttes mot att inte ändra för mycket.

– Det var ett känslomässigt arbete, fortsätter Stefan. Även om ganska mycket behövde göras ville vi ju att alla skulle känna igen sig i studion.

Förutom en generell uppfräschning blev första punkten på att-göra-listan att utöka de 24 micklinjerna ut till studion för att möjliggöra inspelningar från vilket rum man vill. Hörlurslyssningen var ett annat måste. De befintliga boxarna med sex kanaler var för lite och för krångligt. Ju färre kanaler ut till musikerna desto mer jobb i kontrollrummet. För Stefan är sexton kanaler är ett minimum.

Ett av de större jobben var att byta studions patchbay som var i fyra olika delar och med olika kontaktstandarder beroende på om en mikrofon eller en effekt skulle kopplas in. Olika saker skulle dessutom gå tillbaka in i bordet på olika sätt.

Kontrollrummets nya patchbay. Foto: Björn Olsberg

– Det var väldigt lätt att göra fel och när det blev tyst förstod man inte varför, minns Stefan. Jag ville ha en studio där man inte behövde ringa någon för att förstå hur saker hängde ihop. Vem som helst ska kunna läsa av en patchbay och direkt veta hur den funkar.

Träpanel i kontrollrummet
Akustikpanelen i kontrollrummet byttes också ut. Akustikkonsulternas förslag kändes som ett för stort ingrepp så man valde i stället en tunnare akustikpanel som kanske inte var optimal men viktig för igenkänningseffekten. Det gjorde kontrollrummet stummare och mer kontrollerat men inte minst viktigt var att gamla kunder kommit in och tyckt det varit fint att man tagit fram den gamla träpanelen.

– Då tänkte man ”Yes!”, säger Stefan. Faktum är att Atlantis efter renoveringen nog aldrig känts så retro som nu.

Nya panelen i kontrollrummet. Foto: Björn Olsberg

Maskinellt är kontrollrummet i princip som Janne Hansson lämnade det förutom att Stefan Boman och Sami Sirviö tog med sig en del tungviktare från Park: Fairchild 670, stereovariantern av Jannes 660; preampar från Calrec, Telefunken och Helios; fyra Pye-kompressorer; Distressorer och en försvarlig mängd vintagemikrofoner. 

– Vi har fyra Neumann U47, fyra U67, ett par U69, flera M49:or, två Telefunken ELA M 251…  

Det är lyx, konstaterar Stefan Boman. Man kan verkligen välja och vraka och vill man köra bara rörmickar i en session kan man nog nästan göra det.

Ny belysning och mer färg i liverummet
Liverummet (se översta bilden, reds. anm.) är bara ommålat. Man har funderat på hur det skulle låta med parkett i stora studion i stället för linoleum men Stefan Boman säger att risken är att det kändes allt för riskabelt då rummet alltid låtit fantastiskt.

– Dämpskivorna i taket har jag varit lite sugen på att ta ner eller byta ut för att få lite mer akustik eller något annat som ger känslan av större takhöjd, fortsätter Stefan, men då ändrar man bilden av studion och där har vi varit väldigt försiktiga.

I stället har man ägnat mer omsorg åt saker som belysning.

– Vi som har jobbat i många studior runt om i världen har sett hur effektivt stämningsbelysning kan vara. Det är viktigt att man kan stänga av yttervärlden och får vara i den där bubblan när man är i en studio.

Samma sak med tekniken: den ska hjälpa till att skapa en känsla. En bra Neumann U47-klon kan låta helt okej på vissa saker ibland men för den som ska sjunga och ser samma mikrofon som Frank Sinatra eller John Lennon hade framför sig framkallar en känsla som är svårslagen.

– Lyckas man ge musikerna lite extra feeling då är det värt så himla mycket mer. Min övertygelse är att om alla tycker det är roligare så blir det bättre oavsett.

Stefan behöver inte gå längre än till sig själv.

– Jag jobbar ju med en kontrollyta som inte gör någonting med ljudet men om jag tycker det är roligare att dra i reglar än att klicka med en mus på en skärm så gör det mitt jobb bättre.

Kompletterat med Dolby Atmos-studio
Stefan Boman har också byggt en egen studio i studion, ett mixrum som Ingemar Ohlsson ritat upp efter Stefans egna skisser. Ursprungligen var rummet endast förberett för 5.1 men med Apples starka engagemang skiftade man under planeringen till Dolby Atmos 7.4.1 i stället. När Stefan mitt i processen kontaktade Dolby som äger formatet och fick reda på att de skulle vara i Stockholm bara några veckor senare och då ha möjlighet att kalibrera rummet var paniken nära, men genom att kassera in några gentjänster från Studiobyggarna och låna högtalare från Genelec blev rummet klart – Dolby kom, såg, mätte in och godkände.

Dolby har varit tydliga med oss att de inte Atmos-certifierar musikstudior, däremot filmstudior. Ändå har Stefan fått en fin plakett för sin musikstudio. För här står den och skimrar. Foto: Björn Olsberg

Högtalarbestyckningen i den färdiga studion är Genelec 8351 för de tre högtalarna fram, fyra 8341 för surround och 8331 för de fyra i taket kompletterat med en 7370 sub.

Studion har inte stått sysslolös. När installationen var avklarad hörde Warner Music av sig och frågade om Stefan ville göra en Atmosmix som test på en Roxette-låt vilket slutade med att han mixade åtta av deras största hits i formatet. Efter det fick han uppdraget att mixa Avicii i Atmos och sedan har det bara rullat på.

Stefan Bomans Dolby Atmos-studio. Foto: Björn Olsberg

Men innebär det att Atlantis analogprägel håller på att gå förlorad?

– För mix har pluggarna blivit riktigt bra men långt ifrån allt går att ersätta, kontrar Stefan Boman. Som exempel har jag ett rördrivet fjäderreverb där fjädrarna är olika långa och när man blandar olika ljud reagerar fjädrarna olika för varje nytt ljud och det blir lite av ett instrument i sig. Det är fortfarande otroligt viktigt med grym analogutrustning vid inspelning för att verkligen fånga känslan.

Det låter som att traditionstyngda Atlantis med sin vintageprägel och Stefan Bomans Atmos-rum lyckas kombinerar det bästa av två världar.

Läs mer: Atlantis Studios hemsida >