Skånsk vintage vid The End Studios

– Jag fick lova min fru att detta skulle bli den sista studion jag byggde, svarar Peter Dahlström med ett leende på den fråga han nog fått hundra gånger, om namnet.

The End Studios har funnits i snart 25 år och är inrymd i vad som en gång var Künkels kyrkorgelfabrik, med tillhörande villa och trädgård. Peter och hans dåvarande kumpan Ajax anlitade landets ledande akustiker Lennart Nilsson för att rita både inspelningsrum och kontrollrum. Sedan byggde de det mesta själva. 

Det stora inspelningsrummet mäter 130 kvadratmeter och rymmer hela orkestrar. Lunds Studentsångare med över 60 medlemmar har spelats in här, liksom flera andra stora ensembler. Även för filmmusik. Kortsidorna är något välvda för att undvika stående vågor och man kan dra för draperier längs väggarna eller ställa fram skärmar för att anpassa akustiken. 

Stora inspelningsrummet är 130 m2 stort och rymmer stora orkestrar. Foto: Nils Eriksson.

– Rummet har ett mjukt och luftigt sound och diffussionsväggen funkar extra bra för blåsare att spela mot, berättar Peter.

Dessutom finns ett antal mindre rum med olika akustisk karaktär, ett för elgitarr, ett för trummor, ett för sång och en kammare med ett tvättäkta plåteko längs väggen.

Utöver det stora inspelningsrummet finns flera mindre sidorum med olika akustiska karaktärer. Foto: Nils Eriksson.

– Men för det mesta använder vi den stora hallen för att spela in allt, berättar Peters nuvarande kollega Ulf Blomberg som tidigare hade egen verksamhet i Jönköping och var den som fick Peter att återuppta arbetet med att driva studion för fem år sedan. Ulf hittar du även som bloggare på Studio under namnet @HoboRec.

Peter Dahlström och Ulf Blomberg driver vintagestudion The End Studios utanför Lund. Foto: Nils Eriksson.

– Ja, jag var på väg att bygga om stället till garage men Uffe har lärt mig mycket och nu tycker jag det är kul igen, säger Peter som har lång erfarenhet av ljudbranschen, inte minst som livetekniker där han knutit många värdefulla kontakter.

Under radarn bland studiorna i Sverige
Det finns inte så många studior av den här kalibern i Sverige idag. The End ”tävlar” med Atlantis och Baggpipe i Stockholm men har gått lite under radarn. Föreningen SSES, Swedish Sound Engineer’s Society, fick först helt nyligen upp ögonen för det resursstarka bygget i Skåne.

– Här finns ett annat lugn än i de Stockholmsbaserade studiorna där det är mycket spring, menar Peter. Här utanför är det mest kaniner som springer runt, under en stor himmel. Folk uppskattar det, plus att man inte stör någon och kan hålla på hela nätterna. Och så kan ju kunderna inkvarteras här vilket underlättar för större eller mer långväga projekt och gör att folk kan repa och testa lite själva även när jag eller Uffe inte är på plats.

The End har kunder i alla möjliga genrer, allt från större orkestrar till jazzgrupper och metalband, även från andra länder. Det som lockar förutom stillheten är dels den enorma uppsättningen vintage-utrustning, dels de stora ytorna och så förstås Peters och Ulfs kunnande.

Analog mjukglass
– Här kan banden spela in det mesta samtidigt tillsammans och det blir ett helt annat liv i musiken då, än om man gör allting i separata pålägg. Vi har både 24-kanaliga rullbandspelare och ett modernt Pro Tools-system, så det går kombinera analogt och digitalt som man vill.

Vi frågar hur Peter skulle du förklara skillnaden för någon som inte är så tekniskt bevandrad.

– Tänk dig att du kastar en mjukglass mot ett fönster. Om rutan är stängd är det som att spela in på rullband, glassen träffar glaset och fördelar sig över det. Bandet fångar upp, komprimerar och ger tillbaka. Att spela in digitalt är mer som att ha rutan öppen. Det bara försvinner ut liksom.

Ulf å sin sida har märkt att musikerna får ett helt annat fokus när han spelar in dem på band än om han använder Pro Tools.

– När jag trycker på rec på Otarin (rullbandspelaren) så är det allvar, skarpt läge. Det gör något med koncentrationen. Lite som skillnaden mellan att lyssna på vinyl och streama från nätet. Det blir mer av en högtidsstund. Inte för att musiken blir bättre men det blir mer rituellt, mer här-och-nu.

Mixern Harry och de andra favoriterna
Det märks att Ulf och Peter har tagit intryck av varandras erfarenheter, den ene från den digitala världens smidighet och den andre med den analoga känslan. Peter lyckades redan vid studions födelse komma över Berwaldhallens gamla mixerbord, ett Harrison 4832C från 1980, genom vilket många av ABBA:s stråkar har spelats in.

Harry, alltså mixerbordet Harrison, är kontrollrummets hjärta, med utsikt in i det stora inspelningsrummet. Foto: Nils Eriksson.

– Jag såg en liten radannons och slängde mig på telefonen. Vet ingen annan mixer som är så linjär i ljudet och har så musikaliska och precisa EQ:ar, säger Peter lyriskt och Ulf nickar instämmande.

Harry, som de kärleksfullt kallar mixern, är förstås hjärtat i The End men här finns många legendariska pärlor, såsom eq:ar från Pultec och Urei, allehanda feta förstärkare, LA-2A:or från Teletronix och den nyligen inköpta kompressorn Fairchild 670, för att bara nämna några. Flera av enheterna har Peter själv plockat ihop av originaldelar och i andra har han bytt ut elektronrören.

Bland effektenheterna finns många dyrgripar. Här ståtar en Fairchild 670 ovanför några Teletronix LA-2A. Foto: Nils Eriksson.

– Men just Fairchilden får man närma sig med viss försiktighet, säger han. Den tar tid att lära sig. Lätt att bara dänga in den och tycka wow! men sedan ångra sig för att det blev för bra och inte sitter riktigt i mixen. Den har en mystik omkring sig.

Bland de bortåt hundra (!) mickarna finns många tunga klassiker från Neumann, Telefunken och AKG. Se hela utrustningslistan här: https://www.theendstudios.se/posts/equipment

Några av studions många mikrofoner. Foto: Nils Eriksson.

Peter är fäst vid sitt gamla reverb Lexikon 200 men hans absoluta favorit är ändå Focusrite RED 3, en masterkompressor som rätt använd samlar ihop ljudet på ett väldigt musikaliskt vis. Den skulle han inte vilja vara utan.

– Där har jag mitt tak att jobba mot när jag hänger in den på masterbussen. Det här är första generationen, den som har transformatorer både in och ut, vilket senare versioner saknar, berättar han. Det gör stor skillnad.

Peters absoluta favorit är kompressorn Focusrite RED 3. Foto: Nils Eriksson.

Förutom de många mikrofonerna värdesätter Ulf särskilt kontrollrummets stora Dynaudio-monitorer, designade av Andy Monroe. De ger en väldigt rättvisande ljudbild oberoende av var i rummet man befinner sig. Dynaudio, som också tillhandahållit närfältsmonitorerna, har ibland använt The End som demonstrationsstudio, just tack vare den väl avvägda akustiken.

Studion är en del av kroppen
– Använder ni någonsin hörlurar i mixningen? 
– Njae, svarar Peter, Uffe gör det ibland men jag undviker det. Jag har ett par till hands mest för att kontrollera så att det inte är obalans i ljudbilden eller att något instrument hamnat för långt ut i panoreringen. Det kan ju vara lite jobbigt i lurar.

Ulf brukar spela in sina kunder här, mest punk, metal och rock, och sedan mixa i sin hemstudio, men det innebär också han måste spela in med de analoga effekterna redan vid tagning, även om han ofta har ett parallellt spår utan dem, för säkerhets skull. Det gäller särskilt plåtekot som han också är extra förtjust i.

Peter är mer av den gamla skolan och spelar helst in så rakt som möjligt och mixar på plats i The End. Stor vikt läggs då vid rätt mikrofon, rätt gitarrförstärkare och rätt inspelningsnivå på allting från början, plus att filerna (i Pro Tools) är städade och kategoriserade. Då blir det mindre att hålla reda på i mixläge eller om han måste gå tillbaka och göra om en tidigare mix.

– För Peter är den här studion som en extra kroppsdel, skrattar Ulf. Jag gillar faktiskt att behöva ta beslut redan vid inspelning och måla in mig i ett hörn, så är det som det är sedan.

– Fast folk har blivit lite slarviga med nivåer, muttrar Peter. I den digitala världen är det ju inte så kritiskt som i den analoga. Vi får ibland in filer från kunder som har spelat in själva och vill mixa här, där det på samma spår kan ligga olika instrument efter varandra i väldigt olika nivåer. Det blir en hel del att fixa och editera i Pro Tools innan man kan släppa ut ljudsignalerna i de analoga prylarna.

Kunder bättre förberedda nu
Vi pratar sedan om skillnaderna mellan arbetssätt förr och nu. För 20 år sedan var det för det mest stora skivbolag som betalade kalaset och då kunde artister och band sitta och liksom repa i studion, och hyra in någon känd studiomusiker bara för att testa några dagar. Eller varför inte lite äkta stråkar kanske? Så är det inte idag. Nu betalar artisterna allt själva och måste därför vara mycket mer förberedda för att det inte ska springa iväg i kostnad.

– Detta blir en ganska dyr replokal, påpekar Ulf men tillägger att kunderna för det mesta är väldigt väl förberedda.

Till skillnad från förr, när det ofta satt med en producent som styrde upp både inspelning och mix, ligger det idag på artisten själv att få allting att komma till sin rätt, men det är inte alla som riktigt har den kollen. Peter och Ulf får därför ofta agera medproducenter, även utanför det strikt ljudtekniska, typ “Vi kanske ska spara mandolinen till andra refrängen? Blir det inte snyggare om du lägger upp orgelriffet en oktav? Nej, den första sångtagningen var nog bättre.”

Gästande producenter och ljudtekniker är förstås välkomna, men då behöver Peter eller Ulf sitta med initialt för att lära ut hur allting hänger ihop, även om det inte är några konstigheter. Men med tanke på all analog utrustning utan automation är det ju inte precis att bara plugga in sin laptop och köra. 

Kriserna bakom och önskedrömmarna framför
Sedan kommer vi in på ämnet driftkostnader och krishantering. Stället är stort och eluppvärmt, plus all utrustning som står och tickar, och med rådande elpriser är månadskostnaden förvisso väsentligt högre än tidigare, men det får gå. Inte heller covidpandemin påverkade affärerna så mycket.

– Här är gott om utrymme att sitta och jobba med behörigt avstånd och vi hade munskydd och handsprit till handa. På det hela taget märkte vi inte av någon nedgång, även om några internationella kunder fick skjuta upp sina produktioner, berättar Peter, men då passade vi på att serva mixern och annat här.

På frågan om de båda har några önskeprylar skakar de bara på huvudet.
– Nej, här finns redan allt! utbrister Peter.
– Fast kanske en relästyrd patchbay för att slippa koppla allting manuellt? föreslår Uffe efter en stund men Peter bara tittar på honom och skrattar:
– Jaha du. Om du lovar att koppla in den så köper jag den gärna!

Men det finns förstås artister som de gärna hade sett här. Peter har åkt med Mikael Wiehe på många turnéer, men jobbar fortfarande på att få honom att komma hit och spela in en platta. Ulf tänker inte riktigt i de banorna men hade ett ovanligt lyckat samarbete med svenska metalbandet Gloson som han hoppas kunna jobba med igen.

De båda är också överens om att det behövs fler kvinnor inom ljudteknik.
– Jag hoppas min dotter kan ta över studion en vacker dag, säger Peter. Hon har talangen för det. Vi får se.

Ulf påpekar att eftersom gränserna mellan låtskrivare, musiker, producent och ljudtekniker suddas ut alltmer så kommer tjejerna definitivt att bli fler, även om det går sakta med bara 5 procent kvinnor i branschen ännu.

Mastra eller inte?
Vår avslutande fråga gäller mastering. Kan man göra det här också?
– Absolut, svarar Peter, men det är inget vi fokuserar på. Uffe gör en del mastering, även av mina mixar, men jag brukar ärligt talat knappt behöva det. När jag är färdig låter det precis som jag vill att det ska göra. Fast visst, ibland kan det ju behöva justeras lite i nivå för att passa ihop med annat, som en sista liten finputsning.

Det får bli en lämplig avrundning av vår pratstund med Peter och Ulf. The End Studios kan på ett sätt ses som den sista anhalten i en lång produktionsprocess, men på ett annat vara starten i att nå ut i världen med sin musik. 

Och när vi efter kopp te i köket kliver ut i den skånska myllan igen syns en hare kila iväg över de gröna fälten. Vintern är över.