Shellback – med Max Martin som mentor toppade han med Pink

Johan Schuster, känd som Shellback. Foto Fred Thustrup.

Shellback, alias Johan Schuster, har fått en raketstart på låtskrivarkarriären. För fyra år sedan var han en okänd hobbymusiker i Karlshamn – men det var innan Max Martin tog sig an honom som lärling. 

När han sköt upp den här intervjun för tredje gången lät han inte bara uppriktigt ångerfull, nu var orsaken smått obegriplig också för honom.

– När jag hade min lilla studio i Karlshamn var jag van vid att saker bröt ihop. Då kunde jag bara drömma om att sitta i en studio som den här – och så händer precis samma sak här också!

Max Martins Maratone-studio har precis flyttat från Söder till Östermalm i Stockholm, och det visar sig att även med alla resurser i världen kan det gå åt skogen precis lika mycket som i ett dragigt rum i Karlshamn. Felet visade sig vara en konflikt mellan olika filformat, en effekt av systemuppdateringen, som fick studion att stå stilla i en dag. Med ett pressat tidsschema och stora kunder kan konsekvenserna bli allvarliga.

Johan Schusters första egna inspelningar gjorde han i tioårsåldern med en dubbelkassettbandspelare. På något sätt kom han på att man kunde spela in ett trumspår på den ena och sedan lägga på sång eller syntar på den andra. Hela trumsetet spelades in med en dålig dynamisk mick. Den enda han hade.

– Då gjorde jag hiphop och rätt dåliga Rage Against the Machine-imitationer.

Nästa steg var en åttakanals portastudio och två mickar, en på bastrumman och en på virveln.

– Jag visste verkligen ingenting i början. Dels hade jag ingen jag kunde fråga, men det var också så att jag inte litade på någon annan. Jag gjorde allt själv. En gång var det någon som sa åt mig att man fick till soundet i trummorna med eq:n men jag fattade inte att man skulle skruva på eq:n också. Jag satte bara eq-pluggen på trummorna och tyckte att det lät bättre. Ren placebo.

Vid det här laget hade Johan avancerat till en pc med Cool Edit Pro i pojkrummet. I gymnasiet fick han sedan sin första studiolokal – i ett före detta bårhus i undervåningen på ett gammalt mentalsjukhus i Karlshamns utkanter.

– Jag gick fortfarande i skolan så de enda tiderna jag kunde jobba var kvällar och nätter. Man kan säga att jag botade min rädsla för mörker i den lokalen.

Under gymnasiet fick Johan kontakt med Tobias Jimson, en före detta Karlshamnsbo som hade flyttat till Stockholm och blivit framgångsrik hiphopproducent under aliaset Astma. Astma skickade beat till Johan som han spelade in livebasgångar till i bårhusstudion, som nu hade uppgraderats till Logic.

– Jag fick bland annat lägga basen på ett beat som Promoe sedan gjorde en låt på. Det var stort. Man kände sig lite som kungen av Karlshamn ett tag.

Senare började Johan, förutom att han var allt från trummis till sångare i diverse hardcore-band, så smått försörja sig genom att spela in andra demoband i sin studio. Det blev allt från dödsmetall till singer-songwriters, och han lärde sig mer och mer om studiohantverket samtidigt som han fortsatte att spela in sina egna projekt: hardcore, en del stoner rock men också avancerade utflykter i den mer matematiska Meshuggah-terrängen.

– Jag skrev hundratals låtar. De allra flesta har nog ingen hört.

Några som har hängt länge på Studio forum kanske minns några av de uppladdade låtarna av @Ploghbill (namnet som Johan använde) från den här tiden.

Slumpens förtjänst
Max Martins Maratone-studio har en faq (vanligt förekommande frågor och svar på dessa, reds anm) där fem av åtta frågor handlar om demolåtar. Svaren kan mycket enkelt sammanfattas i följande mening: ”Nej, nej, nej, nej, nej, skicka för guds skull inget material – punkt.”

Det framgår med all önskvärd tydlighet att Maratone är en värld som lyder under valspråket ”don’t call us, we call you”. Så hur kunde denne totalt okände Blekingemeshuggah komma innanför dörrarna till listpopens Sixtinska kapell? Som med alla osannolika händelser: det var slumpens förtjänst.

Johan Schuster har en kompis som heter Julius. En gemensam bekant till dem båda råkar vara Max Martin. Vid något tillfälle när Johan och Julius var i Stockholm hade Martin frågat om de ville komma och hälsa på i studion och se hur han jobbade.

– Det var helt knäckande. Mapparna i min dator hette ”Bajslåt 1” och så vidare. Hans hette ”Britney” och ”Backstreet” och när man öppnade en av dem kunde man plocka fram Britney Spears röst.

Musikaliskt var Johan Schuster mindre imponerad. Den sortens popmusik som Max Martin sysslade med låg flera kontinenter från Johans egna ideal. Vid den här tiden bestod hans låtar av ett helt improviserat trumspår som han sedan byggde vidare på, instrument för instrument, som bisarra plockepinn. Men till Julius nittonårsdag bestämde sig Johan för att ge honom en alldeles egen låt i present. En poplåt. Han gillade ju popmusik. Och förresten, hur svårt kunde det vara?

– Som med allt man inte tar så seriöst kan det visa sig bli ganska bra.

När Julius fick höra sin födelsedagslåt var hans första reaktion: ”Fan Johan, det låter väldigt hitigt.”

– Julius har ett helt fantastiskt a&r-öra. Han kan inte spela en ton på ett instrument, men han har en osviklig näsa för vad som är en hit eller inte. Ett riktigt Svenne-öra.

Julius beröm fick Johan att sätta sig ned och skriva en poplåt, mycket som en utmaning för sig själv, men han skickade låten till Max Martin som bad Johan komma upp till Stockholm och spela in en ordentlig demo. Johan packade ett par t-tröjor och en tandborste och tänkte att det handlade om en vecka i Stockholm. I bästa fall två.

Det är nu fyra år sedan och returbiljetten till Karlshamn ligger fortfarande oanvänd.

Racken är bara fyllda med det bästa i Max Martins Maratones Studio 1. Foto Fred Thustrup.

Blev Max Martins lärling
När Johan kom till Stockholm i november 2006 visade det sig att Max Martin hade andra planer för Johan Schuster än bara en demoinspelning. Johan blev Martins lärling.

– Han ville att jag skulle sitta alldeles tyst på en stol i ett hörn av kontrollrummet och se på när han jobbade. Det finns inget svårare för mig. Jag älskar musik och har hundra idéer i huvudet på en gång och kan helt enkelt inte låta bli att lägga näsan i blöt.

Det hände att Johan blev ombedd att göra kaffe eller gå ett litet ärende men annars gjorde han ingenting på två–tre månader förutom att stirra in i ryggtavlan på Max Martin och försöka bilda sig en uppfattning om vad musikproduktion på den här nivån gick ut på. Efter en tid fick Johan små uppgifter som att analysera de tio högst placerade låtarna på den veckans Billboard-lista, och steg för steg kom han närmare mixerbordet. Bildligt talat i alla fall.

– Jag lärde mig hur det går till att skriva poplåtar. Vad det går ut på. Att förenkla. Att använda samma melodi låten igenom men kanske skifta oktaver eller göra bara små förändringar. Men jag fick också lära mig vett och etikett i studion och att hantera artister. Även om man har en idé som man tycker är bra så ska man inte börja hojta om den direkt utan vänta tills det blir läge att göra det.

Det hände också, om Max Martin gick tidigt någon kväll, att han sa åt Johan att han kunde använda studion om han ville stanna kvar. Experimentera med lite trumljud eller testa att spela in någonting.

– Jag kanske spelade in någon gitarr eller så men jag var livrädd för att ändra några inställningar på bordet.

Pink föll direkt för låten
I februari 2007 åkte Johan på Europaturné med bandet han skulle säga upp sig från ett par månader senare – hur det än var med musikaliska preferenser så tänkte han inte sumpa chansen att jobba med Max Martin – och före en österrikisk soundcheck fick han en enveten melodi i huvudet. Han sjöng in den i sin telefon och när han kom tillbaka till Stockholm spelade han in en demo med melodin som vers plus en refränghook.

– Efter den demon satt jag inte i hörnet längre…

När Pink senare kom till Maratone för att skriva låtar till sitt femte album, Funhouse, tyckte Max Martin att man kunde ge Johans demolåt en chans. Det visade sig att Pink älskade låten och på en halvtimma hade hon i princip hela texten klar till det som blev So What, och hon, Johan och Martin kunde göra klart låten.

– Martin föreslog hiphop-trummorna, innan var det mer Seven nation army om beatet, och det förvandlade hela låten till att bli Pink.

Foto Fred Thustrup.

Det var den andra låten Johan skrivit under sitt lärlingsår hos Max Martin och den gick direkt upp på Billboard-listans förstaplats. När Johan ringde sin mamma och berättade att han var USA-etta lät hon mest förvånad och undrade varför det inte stått i tidningen.

– Så är det i Karlshamn. Står det inte i Sydöstran så har det inte hänt.

Pinks senaste hit, Raise your glass (Spotify/Apple Music), började också som en Johan Schuster-demo. Han hade en idé om ett house-riff, fast på gitarr. Pink är inte så förtjust i syntar, hon vill ha det rockigt.

Introns upphackade G-D-C till C-Em-D är egentligen hela låten, och med en melodi som var lite riffartad och följde ackorden plus fyra-på-golvet-kicken proddade Johan och Martin upp låten så färdigt de kunde utan att ha melodi och text helt färdigt. De tog med den till Los Angeles där Pink gjorde tummen upp och man färdigställde sedan låten på två dagar med Pinks text och sång inklusive Max Martins lilla men så viktiga dragning i melodin över E-moll-ackordet i refrängen

– Martin är helt fantastiskt bra på att se vad som behövs i en låt. Han hör direkt var felet ligger och har oftast verktyget för att rätta till det.

Johan är också mycket imponerad av Pinks sånginsatser.

– Pink är helt grym på att lägga sång. När hon sjunger en refräng så är det tagning direkt. Och den sitter. Och när vi gör ad libs med många andra artister får vi i normala fall sätta oss ned och fundera ut vilken sorts ad libs vi ska ha, hur många det ska vara och så vidare. Pink bara säger ”kör” och så lägger hon allt på en gång. Hon är fantastisk.

Sticket, eller nedbrytet, var en annan sak som kom till i Los Angeles.

– I vers och refräng är vi väldigt hårda på att de ska följa vår grundidé. De delarna är alltid väldigt noga uttänkta. Sedan kan sticket vara lite vad man får till i stunden.

I Raise your glass har man lagt till en takt i slutet så att hela partiet är tolv plus en takt med en virvel-pickup i takt tretton, och här gör Pink vad 99 av 100 sångare också skulle göra: hon laddar för refrängen med ”So raise your…” i takt tolv innan hon inser sitt misstag och säger ”Aww, fuck”. Ett misstag som hela världen nu fått bekanta sig med.

Energin byggs upp stegvis
Det finns inget komplicerat med Raise your glass, vilket också gör den helt perfekt som popproduktion, men det är inte samma sak som att det saknas detaljer som är värda att peka på. Ackorden är samma låten igenom men man upplever inte E-mollklangen förrän i refrängen där melodin lyfter över just E-mollet och suger till. Melodin är också byggd efter en förtätningsprincip där energin byggs upp stegvis. Versen är strukturerad men samtidigt lite hiphopsnubblig på sina ställen. B-delen, eller pre choruset, består sedan av samma fras som upprepas fem gånger i rad före refrängpickupen. Refrängen vrider sedan ett varv till med sina dubbelfraseringar ”never be-never be” och ”come on and-come on and” som mer eller mindre piskas in. Johan berättar att man aldrig rör Pinks egna rytmiseringar numera. Man försökte gå in och tajta till när man producerade So what men det blev bara sämre.

Bygget har också en väldigt tydlig av-på struktur. Dels uppdelningen i hiphopmagra verser och hårdrocksfeta refränger, men också inne i refrängerna finns samma upplägg med motstämman i den första takten, över G-D-C, som sedan lägger sig på en side chain-pumpande utklingning i andra halvans Em-C-D.

Om man bara hör låten och inte lyssnar ordentligt känns Raise your glass sparsamt arrad, vilket den också på sätt och vis är. Kompet under sången i första versen är bara gitarr och bastrumma, men den där bastrumman är kombinerad av nio olika kickar på varsin kanal. Självklart får man ett alldeles unikt bastrumsound – jag kan inte ens föreställa mig den matematiska sannolikheten för att någon annan skulle kunna hitta fram till en identisk kombination – men man kan ställa sig frågan om någon i målgruppen skulle märka skillnaden på sju eller nio, samtidigt som man bara kan kapitulera inför Johans och Martins noggrannhet när det gäller detaljerna.

En av väldigt många gitarrer som finns lagrade i Raise your glass. Fender Jaguar med "matching headstock".

Samarbetar kring mixen
Mixen gjordes av Serban Ghenea i Los Angeles som också mixade Pinks förra stora hit So what. Varken Max Martin eller Johan Schuster var med i studion men de innebar inte att de hade släppt rodret.

– Han mixar i Pro Tools och skickar sin masterbuss till ett iTunes här hos oss så vi hör precis det han gör när han gör det och kan säga åt honom att sola en gitarr till exempel fast han sitter på andra sidan jorden och jobbar.

I och med att mixen görs helt i Pro Tools sitter Johan och Martin med en identisk spegling av Los Angeles-studion. Man behöver inte vänta på att mixar ska skickas fram och tillbaka utan allt kan gå i realtid.

Nästan lika kort var steget mellan mix och release. Mastern var klar måndagen den 4 oktober. Tisdagen den 5 kom radioreleasen. Onsdagen den 6 oktober släpptes Raise your glass som download.

Låtskrivardiskografi i urval (2011)
Adam Lambert: Whataya want from me
Usher: DJ got us fallin’ in love again
Britney Spears: 3
Britney Spears: If U Seek Amy
Pink: So what
Pink: Raise your glass
Robyn: Time machine
Avril Lavigne: What the hell
(Samtliga Martin/Shellback plus textförfattare)

Shellbacks tre favoritverktyg

AmpFarm
– Det sparar väldigt mycket tid när man spelar in gitarr eller bas. De flesta gitarrerna som jag har spelat på skiva är AmpFarm. Adam Lamberts Whataya want from me är till och med fulpitchad i AmpFarm en helton upp. Låter riktigt kackigt och skönt.

Waves Chris Lord-Alge Signature Series
– Det är Chris Lord-Algees inställningar på 1176:or och LA2 bland annat. Det är rent fusk. En barnlek. Man bara slänger på den på en taskig lead och så låter det skitbra. För demos i alla fall. Riktigt bra genväg för sång. En ny favorit.

Yamaha CS-01
– En barnsynt egentligen men jag älskar den. Det känns som att man har kommit på hemligheten med house. Den har fem ljud och är riktigt knorrig och bra. Försöker man lägga två ljud ovanpå varann fasar de ut varandra – vet inte varför – men är det nåt ljud man behöver brukar man alltid hitta det i CS-01:an.

Utrustningslista Maratone: www.maratone.se

SPÅRLISTAN: Raise your glass (Spotify/Apple Music)

Artist: Pink
Titel: Raise your glass
Låtskrivare: Max Martin/Shellback/Pink
Studio: Maratone
Produktion: Max Martin/Shellback
Inspelning: Martin/Shellback/Michael Ilbert – gitarrer/Sal Ojeda – sång i LA
Mix: Serban Ghenea
Mastring: Tom Coyne, Sterling Sound
Skivbolag: LaFace/Jive

Spår 1 Side chain-kick
– Här ligger en kick på fjärdedelar som bara används för side chain.

Spår 2-4 Höga livekickar
– Tre livekickar från något ljudbibliotek. Skitiga med riktigt rum på. De här är den mesta basen skuren på. Det är mest rummet man får med.

Spår 5-8 Hiphopkickar
– Fyra stadiga kickar med botten och punch som står för kroppen.

Spår 9-10 Hiphopkickar med rum
– Två kickar med lite mer längd på som är skurna i basen. Alla nio kickarna ligger låten igenom.

Spår 11 Hård hihat
– Den här kommer in i pre choruset. Här finns ju ingen virvel utan vi har en hård, skitigt stängd hihat på 2 och 4 istället.

Spår 12-15 Virvel
– Samplad virvel i refrängen. Kommer som alla andra ljud från vårt ljudbibliotek. Fyra spår som dubbar samma sak.

Spår 16-17 Klapp
– En klapp på 2 och 4. Den andra bara på 4. Bara i refrängerna.

Spår 18-19 Tamburiner
– Kommer in i pre:n.

Spår 20 Tamburin
– Klapptamburin på 2 och 4. I pre och refränger.

Spår 21 Shaker
– Ligger off beat. Som en house-hihat ungefär.

Spår 22-25 Hihat
– Fyra kanaler öppen hihat på fjärdedelarna. 808 och skitiga livehihats för att få fräset. Bara i refrängerna.

Spår 26-27 Tamburiner
– Sextondelstamburiner som ligger höger-vänster. De är lätt sidechainade så att de inte ska kännas så statiska.

Spår 28 Cymbal
– Cymbalflås. Kommer från en liveinspelning – en helt annan låt – som vi har lånat. Hårt skuret i botten. Bara i refrängerna.

Spår 29-31 Lasrar
– Tre laserljud som ligger i ettorna i refrängen. Som house-lasrar. Ganska svaga men det blir ändå ett skönt, subtilt sshhhh som leder in i refrängen. Tre olika ljud fast alla spelar på samma ställe.

Spår 32-33 Crashar
– 909-crashar. Statiska. Låter euro. Spelar ettorna i var fjärde takt.

Spår 34 Maskin-hihat
– Spelar fjärdedelar i sticket för att få lite modernt stuk mot de akustiska gitarrerna. Går över till sextondelar i slutrefrängerna.

Spår 35 Livetrummor
– Samplade. Hjälper till med virveln in i sista refrängen. All bas bortskuren.

Spår 36-38 Basar
– Den första är en syntbas, Yamaha CS-01 som är skuren allt under 200 hertz för att få knorrljudet. Sen kommer det en Studio Electronics SE01. Ilbert brukar klaga på det: ”Använd en riktig Moog istället”. Den lägger det riktigt låga. Vad jag förstår är det ett arv från Denniz Pop. Han använde alltid SE01:an till bas. Sedan är det en livebas, Rickenbacker 4001 genom en AmpFarm. Alla basar dubbar varandra.

Spår 39-40 Gitarr
– Det här är riffet som man hör tydligast i introt. En låg oktav och en hög oktav. Gitarren är en Fender Jaguar genom Waves GTR 3 och det var första gången vi testade något annat än AmpFarm men Martin fick till ett schysst ljud medan jag lirade.

Spår 41 Orgel
– Den här orgeln fanns i en studio i Los Angeles. Jag tror vi har den pluggen… B3 heter den. Ligger bara på en ton i refrängerna och lite lägre i sticket.

Spår 42-43 Gitarr
– Två crunchiga Telecastrar som också bara ligger kör öppna ackord i refrängen. AmpFarm. En Tele som fanns i studion i Los Angeles och som var väldigt bra.

Spår 44-45 Gitarr
– Gibson Les Paul som spelar slingan, motstämman, i refrängen. Sidechainad varannan takt så att sista tonen i slingan hänger och pumpar liksom. Allt som är side chainat styrs av kicken. En låg oktav och en hög. AmpFarm.

Spår 46-47
– Två rockiga gitarrer som bara kör kvintackord i refrängen. Les Paul/AmpFarm. Höger-vänster.

Spår 48-49 Ak gitarr
– Två härliga Michael Ilbert-gitarrer, höger-vänster, akustiska, som spelar öppna singer-songwriter ackord i refrängen. Skittajta. Inspelade med AKG 451EB.

Spår 50-53 Ak gitarr
– Akustisk gitarr, sticket, left-right. De här spelades in i Los Angeles eftersom vi inte hade sticket i Stockholm. Spelar på de lägsta strängarna. När trummorna kommer in kommer två gitarrer till som dubbar de två första med fulla ackord.

Spår 54-55 Solina
– The string machine. Ligger panorerade vänster-höger i refrängen. Spelar väldigt rakt. Ger lite stämning. I refrängerna.

Spår 56 Punkiga utslag
– Det här är samplade avslag eller utslag i refrängen: doooonnnggg, med cymbaler och allting, och så har vi bara pitchat dem så de stämmer med ackorden. Också sidechainade varannan takt. Ger en härlig rockbandskänsla.

Spår 57 Gitarr
– Fender Thinline som också spelar slingan i refrängen. Också sidechainad varannan takt. Har en oktavpitch uppåt på sig som ger en läskig frekvens som skär hål på trumhinnan.

Spår 58 Synt
– Yamaha CS-01:an igen som gör en dubb på slingan i refrängen. Också sidechainad varannan takt.

Spår 59 Synt
– Sidechainad (Roland) Juno 106. Kommer in under B-hooken i refrängen och glittrar. Väldigt låg i mixen.

Spår 60-61 Gitarr
– Kallas ”Galen gitarr”. Enligt principen spela så snabbt du kan på en sträng och en ton och så är den sedan pitchad efter ackorden. Låter som man har satt plektrumet på en fläkt nästan. Har delay och reverb på sig och kommer in i andra pre och ligger lite i sticket och i slutrefrängerna. På nästa kanal är det samma gitarr fast pitchad till en annan ton. Kommer in i slutrefrängen. Fender Jazzmaster. Så indie det kan bli.

Spår 62 Solina
– Ytterligare en Solina. Dubbar melodin i B-hooken och slutrefrängerna. Också sidechainad varannan takt.

Spår 63 Gitarr
– Kallas ”Sad guitar”. Också Ilbert som har spelat in. En Jazzmaster inspelad med riktigt fjäderreverb i förstärkare och efter det har vi bitcrushat den och sidechainat den varannan takt. I B-hooken och slutrefrängerna.

Spår 64-66 Piano
– Två samplade pianon och ett Nord Piano. Sätter en stab på ettorna i var fjärde takt och markerar periodstarten. Hörs väldigt tydligt.

Spår 67 Sång
– Ad lib-kanal. Pinks sång-ad libs. Från andra refrängen. All sång är inspelad i Los Angeles och sångkedjan är Telefunken ELA M 251 till en Neve 1073 DPA, Urei 1176 Black och Teletronix LA2A.

Spår 68 Sång
– Lead i vers och pre. Lite distad med EchoFarm för att få den lite goare.

Spår 69-70 Sång
– Två kanaler som dubbar slutorden i varje A-vers, ”What’s the deli-o”, ”Where’s the rock ’n roll” och så vidare. Pannade höger-vänster.

Spår 71 Sång
– Dubbar varannan mening i pren.

Spår 72 Sång
– Lägger stämman i andra pre.

Spår 73-75 Sång
– Lead i refrängen och dubbar vänster-höger på leaden.

Spår 76-78 Sång
– Tre kanaler av en hög stämma i refrängen. Ligger mitten, vänster och höger.

Spår 79 Kör
– Jag, Martin, Pink och hennes kille, Carey Heart, som står och sjunger ”Raise your glass”. Lilla hockeykören.

Spår 80 Sång
– Den här är döpt till ”Talking shit” och är alla småkommentarer i låten.

Spår 81-83 Sång
– Tre kanaler understämma i refrängerna. Mitten, höger, vänster.

Spår 84-86 Sång
– Tre kanaler där hon sjunger refrängens motstämma, alltså slingan, med text. Bara i sista refrängen, sista 16 takterna.

Spår 87 Sång
– Höga stämman i sticket med flanger-effekt. Låter som den där Led Zeppelin-låten…

Aux:arna är fyra: nummer ett med ett fjärdedelsdelay, EchoFarm; nummer två med en annan typ av fjärdedelsdelay; nummer tre har ett halvnotsdelay och den sista är ett reverb.