Session – hjälper kreatörer att få rätt betalt för sin musik

"Allt handlar om de här fem koderna", säger Niclas Molinder grundare av musiktjänsten Session – verktyget för att hjälpa upphovsmakare att få rätt ersättning för sin musik. Vänta nu. Koder? Men är det kanske just detta som kan ge musikbranschens kreatörer en tillvaro som håller på sikt för att en låt ska generera rättvis ersättning. Plattformen som skall hjälpa till att åstadkomma har medgrundare som Björn Ulvaeus och Max Martin. Studio.se fick en pratstund med Niclas Molinder för att reda ut några viktiga begrepp.

Det började i Örebro redan 2002. Niclas Molinder hade under en intensiv period snabbt arbetat upp ett renommé som låtskrivare och producent för ett flertal storstjärnor på den globala popscenen. Med tiden kom han att dra slutsatsen att det ofta saknades väsentlig information gällande de låtar han hanterade. En plattform som kallades Auddly startades och kom ganska snart att involvera också Björn Ulvaeus och även den gediget begåvade producenten Max Martin som också bägge såg möjligheterna att bidra till en positiv utveckling för kreatörerna. Bollen var i rullning. 

– Beslutet att starta var inte svårt och sedan har det växt och utvecklats, säger Niclas. Vi hade och har egentligen fortfarande för avsikt att försöka utveckla branschens rättighetshantering utefter två modeller – den ena som tillvaratar de befintliga strukturerna eller en annan modell som förutsätter ett helt nytt sätt att tänka och ett helt nytt sätt att arbeta. Vi har ännu inte valt väg men vi har kommit en bra bit på väg. Vi behöver fortfarande främst stöd från de som slutligen kommer att tjäna på detta, nämligen kreatörerna, låtskrivarna och producenterna. Det är ju deras ersättningar som inte når fram dit de skall. De som både tjänar mest och lider hårdast av digitaliseringen är just de som hela verksamheten med streaming bygger på, nämligen skaparna av content i form av låtar.  Här finns en hållbarhetsproblematik med betydande värden som går förlorade.

I och med de enorma mängder som streamas genom stora plattformar som Spotify, så krävs att man vet vem som har gjort vad och således har rätt till ersättning för sin insats. Vem sjunger, vem spelar och vem har gjort låten och hur ser överenskommelsen ut? För att musikaliska verk och inspelningar ska kunna identifieras så arbetar man med något som kalla metadata som anger detta. Men det grundläggande är att någon först berättat hur det ligger till, och det måste göras manuellt.

Det brukar sägas att det finns tre typer av musikalisk metadata:

• Beskrivande metadata som berättar om verket och inspelningen
• Metadata som innehåller information om vem som har äger verket, och vem som har rätt att framföra det
• Metadata som anger typ av musik i genre, för att kunna låta det rekommenderas i bland annat streamingtjänsterna

Utan den här informationen finns ingen möjlighet att identifiera rättighetshavaren, men den belastas av många problem. Ibland finns den inte alls angiven och ofta är den fel och allra främst så brister det ofta i standardiseringen mellan olika system över världen. Det värsta är att om dessa data inte stämmer så blockeras all ersättning till kreatörerna tills problemet är löst. Det gör att det finns stora mängder ersättning som inte hamnar hos rätt kreatör utan istället låses fast i systemet. Och det är inte lite pengar som hamnar i den så kallade svarta lådan.

– Branschen har länge präglats av ett så kallat silotänk som sträckt sig över många årtionden, där många intressenter har byggt sina egna system helt oberoende av hur de andra har tänkt. På så sätt stängde man in och skyddade också sina egna intressen. När man sedan plötsligt kunde koppla ihop alla dessa system med digital teknologi, så blev det såklart bekymmer. Vi försöker nu skapa en digital motorväg där samordning och synkronisering är huvudspåret och som på ett skalbart sätt går att utveckla också på lång sikt. Vi märker att det här är det håll som utvecklingen lutar åt och vi hjälper bara till att få det att hända. Det har gjorts oerhört många tappra försök över åren att åstadkomma inte minst en gemensam databas för alla musik som publicerats, som inte riktigt tagit höjd.  

Det här innebär ett ganska massivt arbete för att samordna insatserna och få dessa system att anpassas till varandra. Och inte minst, att vinna branschens förtroende. Det är inte heller alla som välkomnar en sådan här förändring. Många av de senaste åren har tillbringats med att prata och förhandla med enorma aktörer på en global marknad och man har nu lyckats få många av de viktigaste att vara med i detta projekt.

– Vi gjorde alldeles nyligen en presentation för DDEX (Digital Data Exchange, LCC) som är branschens mest betydande organ som arbetar mot en standardisering av branschpraxis och tekniska standarder inom musikbranschens värdekedjor.  Över den relativt korta tid som vi har jobbat med detta har vi lyckats knyta samman de viktigaste aktörerna och har nu de allra flesta bland våra partners. Det här går inte att genomföra utan att aktörerna är inne på samma spår och i de flesta fall helt överens. Det finns närmare hundra upphovsrättsorganisationer som vi skall koppla mot vår registreringsportal för att underlätta och i vissa fall helt möjliggöra hanteringen av utbetalningen 

Ett av de mer grundläggande problemen är alltså att det ofta saknas så kallad metadata, alltså generellt i betydelsen mekanisk data som för något att fungera. I musikaliska sammanhang handlar det om ett antal koder, närmare bestämt fem. För de som inte känner till dem så räknar vi upp dem här:

• IPI-nummer: Interested Party Information. Identifierar dig som låtskrivare och ditt eventuella förlag, denna kod är detsamma i hela världen och fungerar som ditt låtskrivar-ID.
   
• IPN-nummer: International Performer Number. Identifierar dig på samma sätt som en artist, musiker eller producent, alltså en framförare av en master som sångare, gitarrist eller spelandes något annat som låter på en publicerad inspelning.
   
• ISNI-nummer: International Standard Name Identifier. En publik öppen identifieringskod för dig som kreatör och allt du skapar, både som låtskrivare och framförare. ISNI används av flera andra branscher som exempelvis  författare och fotografer.
   
• ISRC-nummer: International Standard Recording Number. Det här är ID-numret för inspelningen av låten. Varje inspelning får ett eget nummer även om det är olika inspelningar av samma låt.
   
• ISWC-nummer: International Standard Work Code. Det här ID-numret är det som tilldelas det musikaliska verket, alltså låten, oavsett vilken inspelning det handlar om. Numret tilldelas bara när samtliga kreatörer på verket har identifierats.

Ok. Så om dessa koder är lösningen på så många problem som till sist drabbar kreatörernas ekonomi och cred, varför använder man dem inte i större utsträckning? Och hur kan man lösa detta problem, som kanske främst handlar om något så enkelt som kreatörernas eget workflow?

– Det är nog just det som det handlar om. Metadatan fångas bäst där den har sitt ursprung och uppstår, i en session på plats i studion eller vart man befinner sig när man skriver. Det kan ju rent geografiskt vara precis vart som helst och det vore bra med en fast punkt där denna dokumentation kan ske där man anger vem som gjort vad och hur spliten skall se ut.

– Vi tror att detta allra helst skall ske direkt i DAW:en och vi jobbar åt det hållet. Alltså att information snabbt kan anges i till exempel Logic eller Pro Tools och vara den giltiga informationen som alla kan förlita sig på. På sikt, vem vet, kanske det skulle kunna gå att automatisera processen på olika sätt. Bara vi kan bidra till att få ordning på den grundläggande användningen av metadata så kommer det här att medföra enorma fördelar för hela branschen, inte minst kreatörerna.