Royal Blood – Vem behöver mer än en rytmsektion?

Hur fyller man egentligen ut ljudbilden om man bara är två i ensemblen frågade vi oss och tog ett snack med trummisen Ben Thatcher.

Som många briljanta och stabila musikaliska karriärer tog även denna sin början i kyrkan. Både Ben Thatcher och sångaren tillika bas-magikern Mike Kerr började tidigt spela och sjunga för publik på ett naturligt sätt. De fann varandra och började snart skriva och uppträda tillsammans i olika konstellationer. Men först lite bakgrund om Ben’s egen trumhistoria.

– Jag började spela som väldigt ung och fick mitt först trumset när jag var sex år gammal och började spela i kyrkan där min far var präst. Jag tyckte att kyrkan var rätt tråkig men musiken var kul. Jag fick tidigt chansen att uppträda för 500 personer varje vecka och lärde mig snabbt av med att vara rädd för att spela för publik. Snart började jag spela i band och gjorde de vanliga covergigen och gick sedan musikgymnasium där jag fick upp ögonen för Bonham, Chad Smith, Dave Grohl och John Theodore och andra. Jag lärde mig alltid mest på att spela med, jag var tvungen att bli iblandad.

Nya plattan Typhoons är en explosiv kaskad av groove, melodi och musikalitet och en lite punchigare yta. Kan du berätta lite om det?
– Vi tog ett medvetet beslut att låta trummorna inta baksätet och vara mindre hektiska och låta fler musikaliska element ligga i förgrunden. För mig var det lite som att gå tillbaka i tiden, då jag var van att spela i band med flera musiker, där man måste respektera varje musikers utrymme. Jag kom tillbaka till att sitta in med grooven lite mer och fokusera på trumljuden för att få till storheten.

Det är en remarkabelt stark samling låtar som ni presenterar denna gång. Var det något ni såg komma rent kreativt? Hur hittar man formtoppen?
– Vi försökte nog bara vara så kreativa som möjligt och låta låtarna forma sig själva. Vi hade ganska många låt-idéer när vi började spela in, men mycket var riff och rytmer och pusselbitar. Vi samlar allting i en riffbank. De är ofta alla bra men de måste ha en klar plats i sitt sammanhang och måste addera upp till något, men vi är ju bara två så vi vet när det är bra och inte.

Det är ett säreget effektivt och ganska torrt trumljud på denna inspelning. Hur gör man detta på bästa sätt vad det gäller teknik?
– Mycket av tricket är att använda mikrofonerna nära. Jag spelade in trummorna i flera olika rum och prövade många olika saker. Bland annat plockade jag vid några tillfällen bort cymbalerna så jag kunde koncentrera mig på de riktiga trumljuden utan topp-frekvenserna och lägga cymbalerna efteråt. Det handlar mest om att hitta ett bra rum och en bra ljudtekniker.   

Vad är hemligheten med att spela in trummor i studio och få det att svänga?
– Tricket är nog att spela in så mycket du kan och fortsätta tills du får den där rätta känslan. Numera räcker det ju med att du är in-the-pocket ett par sekunder så kan du använda det på flera ställen. Generellt måste du öva mycket och lyssna mycket och inte vara rädd för att vara spontan och i stunden.

Det här med att spela med en distad bas, det klassiska är ju att man påstås tappa all botten. Var det något ni var tvungna att ta i beaktande i arbetet med inspelningen?
– Nej, Mike är en trollkarl. Han har ordnat det så att han kan splitta sin gitarrton och sin baston simultant till olika förstärkare. Han har många olika hemligheter som han inte berättar för någon, men allt är gjort på vanliga basgitarrer. Mycket av det som hörs på plattan är hans demos där han sitter med basen, effekterna och en liten förstärkare. Själva skrivandet gjorde vi denna gång på distans av naturliga skäl. Mike lägger riffen över processade beats och skickar dem sedan till mig. Mitt jobb är då att skapa egna grooves och humanisera uttrycket.

Ni uppfattas som ett väldigt modernt band. Skulle du säga att ni är mer digitala eller vintage vad det kommer till utrustningen? 
– Vi är nog en blandning. All inspelning och allt processande görs i ProTools, men vi spelar in akustiska trummor och använder oss av mycket vintage-förstärkare som mickas upp på vanligt sätt. Vad det gäller effekter har vi inga speciella favoriter utan blandar hela tiden. Så länge det låter grymt är det bra. Själv spelar jag på ett set från Gretch. Jag började som en riktig rocktrummis med stor baskagge och två golvpukor, hela Bonham-grejen. Nu har jag mindre storlek på trummorna och av ren uttråkning så spårar jag ibland ur med uppsättningen med lite gongs och intressanta grejer.   

Jag förmodar att ni tänker er ut på turné när folk får gå ut och börja umgås igen. Har ni med er en större ensemble för att kunna lira låtarna som ändå är ganska omfattande rent klangmässigt?
– Vi har ju spelat in allting själva så vi kan våra egna parts och vet vad vi är kapabla att göra. Live är det ju en helt annan produktion men vi sätter stolthet i att vara ett liveband. Vi har aldrig datorer eller backing tracks när vi spelar på scen. Vi har två körsångerskor och en fantastisk keyboardist. Nu kanske vi kommer att ha några ytterligare musiker. 

Er sammansättning och också ert sound gör er ganska unika, är det ett problem om man skall märka upp er musik med en etikett?
– Det är inte bara dåligt att få en etikett, men vi bryr oss inte så mycket om det. Det viktigaste för oss är att fortsätta vara kreativa, skapa det som har en positiv energi och känns roligt oavsett vad folk sätter för etikett på det. Vår framgång är ju resultatet av en massa olika komponenter som stod rätt; Vi lyckades få ut en låt som folk uppskattade, vi var förberedda och väl övade, vi kunde branschen och vi hade bra folk bakom oss som support. Slutligen kan vi ju bara tacka fansen som hjälpt oss at få detta att hända.