Per Gessle – om låtskrivandets magi och musikaliskt nörderi

Per Gessle. Foto: David Myhr.

Roxette är efter ABBA Skandinaviens största musikexport någonsin med sina 75 miljoner sålda album. Per Gessles framgångar som låtskrivare är monumentala. Som bara ett exempel kan nämnas att han är en av bara arton låtskrivare på denna jord som på egen hand skrivit fler än två Billboard-ettor. Till denna mycket exklusiva lilla skara hör också Michael Jackson, George Michael, Paul McCartney, Stevie Wonder, Prince, Phil Collins och Paul Simon. Mest så att du är med på vilken nivå vi pratar om.

Ända sedan jag i mellanstadiet rycktes med i Gyllene Tider-febern runt ”När vi två blir en” har jag fascinerats av denna gyllene popsmed. Så nog är det med lite pirr i magen jag letar mig till rätt adress på Strandvägen. Och det känns en smula märkvärdigt när Per Gessle säger i porttelefonen:

– Gå in i hissen bara. Jag trycker upp dig!

Jag hamnar därefter i den vindsvåning där både han och frun Åsa har sina respektive kreativa ytor och kontor. Per är på gott humör och mycket välkomnande. Och så mycket som jag följt honom känns han ju närmast som en bekant.

Breda referenser i musiken
För mig är det ett efterlängtat möte där popreferenserna i samtalet står som spön i backen. Gemensamma förebilder som Beatles och Tom Petty avhandlas naturligtvis. Med en dos Bowie och Jeff Lynne. Men i Pers sällskap får man verkligen hänga med i svängarna i en ”next level” av nörderi. Från The Balloon Farm till Gunnar Wiklund. Från Keith West till Bernt Staaf. Och allt däremellan. Även om det är som pop-galning vi oftast tänker på honom så är han minst sagt bred – och djup – i sin smak.

David Myhr (DM): Okej, Per. Idag ska vi prata låtskrivande!

Per Gessle (PG): Ja, det är alltid skoj. Låtskrivande är ju ett outtömligt, jättekomplext ämne. Samtidigt som det egentligen är ganska privat också på något sätt.

DM: Det har slagit mig att du trots alla dina otroliga framgångar ofta har betonat dina musikaliska begränsningar.

PG: Jag har ju alltid gömt mig lite bakom att jag alltid var den sämsta i bandet, musikaliskt. Jag och Göran var alltid sämst i Gyllene! Eftersom jag ville skriva lärde jag mig tidigt att jag alltid måste jobba med folk som är mycket, mycket bättre än vad jag är. Även i Roxette handplockade jag alla runt omkring mig. Och alla var ju på en helt annan musikalisk nivå än vad jag är. Men… de kan inte skriva mina låtar. Att jag inte kan så mycket har jag ju utnyttjat till att hitta andra grejer.

Per menar att folk som blir för sofistikerade och för duktiga lätt tappar melodierna eftersom de letar efter nånting annat.

PG: Ett par av mina hjältar, Paul Simon och Joni Mitchell, är bra exempel på såna som har krånglat till sin musik. Det blir väldigt mycket jazz av allting liksom och det är inget fel. Men att man kan lite behöver inte tvunget vara en nackdel när det gäller låtskrivande. För de där gamla låtarna som jag skrev, ”Billy” och ”När alla vännerna gått hem”, från 77-78, där visste jag inte vad tonarter var och sådant. Där härmade jag mina förebilder utan att uppfinna hjulet igen.

DM: Apropå det har det slagit mig att det ibland finnas en övertro hos en del yngre låtskrivare att de ska uppfinna något helt eget. Fast alla ju befinner sig i någon form av tradition. Att även The Beatles lyssnade på Elvis, Buddy Holly, Chuck Berry och så vidare.

PG:Alla lyssnar på alla, liksom. Man hör Woodie Guthrie hos Bob Dylan… Självklart vill man vara unik och egen. Men jag ville tillhöra popen, hela romantiken kring popvärlden. Långt hår på killar. Skivomslagen. Att gå in i en annan värld i hörlurarna och lyssna på Pink Floyds Dark Side of the Moon. Det fanns en fantastisk romantik kring popen som inte fanns i någonting annat.

Per pratar nostalgiskt om sin äldre bror, Bengt, som gjorde att Per som sex-sju-åttaåring växte upp med The Beatles, The Hollies, The Kinks, Lovin' Spoonful, The Yardbirds och och Spencer Davis Group. Föra att sedan hitta egna grejer som The Monkees. Han hamnade också tidigt i singer/songwriter-genren.

PG: Jag var ju mycket ensamvarg när jag växte upp och levde mycket i det här parallella universumet som var just popmusik. För mig själv. Så jag kunde liksom aldrig se mig som musiker eller artist eller sjunga eller spela inför folk. Det var absolut inget viktigt. Däremot var jag väldigt tidig med att skriva och att uttrycka mig. Jag skrev ju texter långt innan jag skrev musik. Jag tror det kom från min mamma. Hon skrev alltid egna sagor till oss när vi var små och illustrerade dem. Bara för oss.

Per fick en spansk gitarr av sin mamma kring 1976 och började spela Cohen-låtar med fingerspel. Och utvecklade då också sin förståelse för både text och ackord.

Per Gessle i sin vindsvåning med några av sina gitarrer idag. Foto: David Myhr.

PG: Jag försökte översätta Bowies ”Cygnet Committee”. Den långa, jättekonstiga låten på Space Oddity. Och ”Memory of a Free Festival.” Jag älskade den där plattan. Jag förstår ju fortfarande inte hans texter. Och jag köpte en notbok till. Jag lärde mig låtarna tack vare att det stod vad det var för ackord. Då hade jag ju lärt mig C, G7 och så. Men jag kommer också ihåg att min syster satt och spelade ”Für Elise” på piano. Men jag kopplade liksom aldrig att (Per nynnar ”Für Elise”)… att det är ett A-moll! Det var en sån här polett som trillade ner många, många, många år senare. ”Shit, det där var ju inget konstigt egentligen!”. Jag gick och spelade piano hos någon gammal tant i Halmstad och tyckte att det var det tråkigaste jag hade gjort i hela mitt liv. För hon connectade aldrig den musiken till det jag var intresserad av. Hade hon berättat för mig: "Titta här! Beethoven. A-moll, E-dur och så här. Det är precis samma tonart som House of the Rising Sun!" Jag menar, va fan. Då hade jag ju "Åh, wow är det!?". Då hade det ju varit lite lättare. Men jag gav upp det där. Jag var inte intresserad av det.

Men du kämpade ändå vidare?

– Jag tror att det som räddade mig och gjorde att jag verkligen tog det där klivet var när jag lärde känna Mats i Gyllene. Men det var ju också att punken kom. New Wave. Att det var okej att vara usel. Och det tilltalade mig något enormt.

Per om låttexter
Per pratar om inspiration till att börja förstå hur en låttext kan se ut.

PG: Ta till exempel ”Famous Blue Raincoat” med Leonard Cohen. Det är ju ett brev. Den avslutas till och med "sincerely L Cohen" i själva texten. Och det är ju fascinerande att ett brev blir en låttext. Och det är inte så konstigt egentligen. Skriver man ett kort och koncist meddelande till någon så kan du väl upprepa det viktigaste i meddelandet och så blir det en refräng. Det är ju inte långsökt. Så jag tror mest att jag inte riktigt hade hittat eller förstått det här med form, och att det blir lättare om man håller sig inom en form. Om du tittar på till exempel på ”Billy”, så är ju de verserna olika långa. De slutar liksom när MP tog över med gitarren och började veva med sitt solo.

Låttitlar som utgångspunkt
DM: Det där med titlar är du ju något av en mästare på. Jag föreställer mig att en låtidé ofta börjar med titeln.

PG: Det kan det göra. Titlar var också viktiga. Titeln är ju liksom ansiktet på låten, det som gör en nyfiken. Jag har ett litet register. Ett arkiv med titlar… eller egentligen mer strofer än titlar som väcker min nyfikenhet.

DM: Ett vanligt låtskrivartips är "Skriv ner idéer från tv-serier eller boktitlar". Hur har du jobbat med det där genom åren?

PG: Jag gör precis som du säger. Jag har lärt mig – inte bara på grund av ålder – utan även av andra skäl, att om man kommer på någonting som man tycker är intressant så måste man skriva ner det eller spela in det. Min telefon är proppfylld av meddelanden, trudelutter och grejer. Det kan vara en titel eller en strof eller något sådant. Eller en rytm. Man hör någonting. Det kan till och med vara så att jag är inne i en affär där de spelar musik i lokalen. Och så tänker jag att ”fan det här låter bra”. Men varför gör de inte så här i stället? Och då kan jag nynna in det som de gör. Fast ändrat, på mitt sätt. Och sedan så går tiden. Så när jag kommer hem och lyssnar på det efter tre dagar så fattar jag ju ingenting. Men då har jag lärt mig att man måste räkna in först så jag fattar var ettan är. Det kan bli jättespännande. För det blir ju någonting som triggar i gång någonting hos mig. Det är ju skapat av något annat. Men det blir ju något tredje.

DM: Jag har förstått att du inte gillar att jobba fullt så mycket med att skriva låtar som många säger att man bör. Som Benny Andersson som går till sin flygel varje dag och sitter där vecka efter vecka.

PG: Nej, jag fattar inte det där. Jag älskar att skriva men jag gör det så lite som möjligt. För det måste vara kul! Det svåraste som finns för mig är om man till exempel skriver en låt på engelska. Och så kommer jag på att den hade varit jätteskön om den var på svenska. Och då måste jag börja om. För jag skriver nästan alltid musik och text i symbios – ungefär samtidigt – vilket gör att melodier och konsonanter och vokaler och allt liksom hör ihop. Så när jag behöver översätta blir jag så låst till hur det egentligen var från början. Så det tar en djävulsk tid och blir väldigt sällan bra. Så jag försöker undvika det faktiskt.

DM: Det här med att sätta sig ned och beta av alla hundratals röstmemon blir ju ett slags redaktörsjobb. Gör du det?

PG: Nja, så fort jag spelat in någon idé så kör jag över den till datorn där jag har en mapp som heter ”workshop”. Därunder finns det en mapp som heter iPhone och där ligger ju hundratals duttar. Textfragment ligger i en annan mapp.

DM: Så om du är på stan eller sitter i en taxi… då är det ner i telefonen som gäller?

PG: Ja, det är det ju. Om hör du nån konstig person på Bromma flygplats som sjunger på toaletten så är det nog jag. Jag brukar kalla den här delen av processen för "antennerna ut" och det pågår ju 24/7.

DM: Jag har läst att du tyckte att Gyllene lät som du ville först kring ”Kung av Sand” och ”Juni, Juli, Augusti”. Det finns någon slags sen Tom Petty-vibb i det där som ni fick ihop med Michael Ilbert.

PG: Det var något jag hade känt hela tiden. Det är ju svårt att prata om Gyllene, för vi slutade så tidigt. Lasse Lindbom, som producerade då, förstod inte heller vad vi ville åt. När jag försökte förklara någonting, så kunde jag inte det. Men Ilbert fattade direkt.

DM: Går du in i saker projektvis? Så att du liksom inte råkade skriva en Gyllene Tider-låt mitt i Roxette-cirkusen?

PG: När jag skrev Roxette-låtar så skrev jag nästan alla låtarna för Marie. Sedan var det ju låtar som hon inte ville sjunga av en eller annan anledning. Det kunde vara att hon tyckte att det var lite för poppigt. Men det var svårt att sätta fingret på var den gränsen gick. Kanske i ”Big L” och ”How do you do!” när det blir lite bubbelgum. Men det berodde lite på vilket humör hon var på. Hon älskade ju när jag kom med den här ”Queen of Rain” och de lite större låtarna. Och när jag försökte göra något lite R’n’B-aktigt som ”Souldeep” eller ”Cry”. Då hon fick tänja lite på den stilen.

DM: Hur jobbar du med demolåtar?

PG: Jag gör ofta flera demoversioner på låtarna. Det går också i vågor. Ibland gör jag bara akustiska demolåtar. Men om jag ska blanda in folk så gör jag ofta det på syntar. Kanske bara en pad och en liten loop eller någonting sånt som är enkelt att ändra i tonart sedan. Så jag gör liksom inte fem timmars jobb organiskt för att sedan få göra om alltihop. Jag försöker så fort som möjligt hitta så mycket som möjligt av identiteten till att låten ska gå vidare till produktionsnivån.

Tonartsbyten är ett effektivt verktyg
DM: Låt oss prata tonartsbyten, eller modulationer som det heter. Det finns en variant som jag har noterat i flera låtar som jag brukar referera till som ”Per Gessle-tricket!". Helt enkelt versen i G och refrängen i A. Sedan tillbaka. Helt oförskämt. Och jävligt effektivt. Var fick du det ifrån?

PG: Det är nästan aldrig sökt. Eller… jag tänker inte så mycket. Allting handlar ju om effektivitet i en låt. Om melodin är skitsnygg men hamnar fel, då finns ju olika vägar. Är det olika sångare – typ kille, tjej – så kan du använda olika oktaver. Då löser det sig av bara farten. Men annars, om du vill behålla melodierna som de är så kanske du behöver en modulation för att det ska ”kicka”.

”Jo-Anna Says”, ”Kung av Sand”, ”June Afternoon” är bara några exempel på Gessle-låtar där refrängerna går just en helton över verserna.

PG: Det är jävligt snyggt och det som är härligt. Men folk missar det! Det är ingen som vågar göra tonartsändringar. Det är ett sådant enkelt trick som bara är till din fördel. För när man väl lärt sig låten så kan man inte höra låten utan. Melodin blir bättre. Det blir en hook av bara farten!

DM: Var det i regel dina experiment som ledde till de här modulationerna? Eller var det någonting som Clarence slängde på som tips efteråt vissa gånger?

PG: Det har säkert hänt. Men oftast så skrevs de ju på det sättet. Det är ju så många låtar så det fanns inga regler! Clarence har säkert också gjort jättemycket sådant. Men de låtarna till Marie som jag demosjöng på – när jag skrev dem så hade jag kanske inte tänkt på att jag skulle sjunga sticket. För jag sjöng ju allting då. Blev det hennes låt, hennes vers, hennes refräng och jag ska sjunga sticket, då har jag ju ett problem som jag måste lösa. Både Clarence och Christoffer Lundquist har ju alltid varit jävligt sköna att luta sig mot. Magnus Börjesson också, för den delen.

DM: Snackar du i termer av tonika, dominant och subdominantparallell?

PG: Nä, jag vet inte riktigt vad du menar med det. Nu låter du som Clarence och Christoffer när dom sitter och pratar. När dom sitter och analyserar någonting jag har gjort kan de sitta och prata sinsemellan. Jag sitter bredvid och fattar ingenting. 

DM: Och det är inte bara en fasad?

PG: Nej, nej, jag önskar att det vore så… Men däremot har jag blivit så gammal så att jag har lärt mig vad jag gillar. Det är också därför jag alltid har omgett mig med sådana som gillar samma typ av saker. Men när man håller på länge så måste man lämna sitt lilla hus ibland och testa sig fram och göra grejer. Det var väl lite det också som jag tror gjorde att vi hade en så förhållandevis lång, stor karriär ändå. För Marie kunde ju sin jazz, hon kunde sin blues och Clarence kunde sin proggrock och Jonas kunde sina grejer, Jeff Beck-tricks liksom. Och jag kunde lite av allt, men inte speciellt mycket.

Början av en låt
DM: Du samlar titlar eller i alla fall fraser. Kan du ta oss med in i ett typiskt scenario då en låt kommer till?

PG: Jag brukar aldrig börja skriva en låt med en titel. Utan först kommer ju en musikalisk idé som man tycker att ”det här är jävligt hookigt” eller ”det här känns jättehärligt”. Eller ”jag skulle vilja skriva någonting i sex-åttondels takt”. Jag skulle vilja ha en viss känsla, försöker bolla runt med ackord och grejer. Och så kommer någonting vagt. När man har hittat en liten temperatur i det man håller på med, kan man börja titta i sitt lilla arkiv om man nu vill. Eller kanske man redan har det. Att under tiden du sitter och letar efter de här ackorden så kanske du börjar sjunga någonting. Som kanske är spännande eller som triggar din fantasi på något sätt. Det som tar tid – mycket, mycket längre tid – det är att skriva texter. För när du väl kommer till textskrivandet så har du ju ganska mycket musik redan skrivet. För annars kommer man ju inte till texten liksom. Den enda gången jag skrivit musik till en färdig text, det är ju när den texten har haft en annan musik som inte jag tyckte var tillräckligt bra. Då blir texten kvar.

Per Gessle klär känslan i sina låtar med många ord. Och gester. Foto: David Myhr.

DM: Berätta mer om processen. Du har känt in stämningen på den musikaliska idén och du kanske botaniserar i dina anteckningar efter fraser alternativt börjar sjunga på nånting. Och så skriver du entusiastiskt klart melodin. Då kommer alltså det tuffa arbetet sedan med att skriva färdigt texten?

PG: Men det kan ju också vara så att melodin är klar men ändras för att jag kommer in i ett textflow som kräver en annan melodi. Allting jobbar liksom i symbios med varandra. Så det är inte hugget i sten. Det är aldrig hugget i sten. Det tycker jag också att man ska ta i beaktande när det gäller låtskrivande, att låtar blir liksom aldrig klara. När du sedan spelar dem med ett annat band eller med andra människor så låter de ju helt annorlunda. De är ett väsen på ett sätt. Det kan ju hända att du spelar in en låt, och sedan när du sitter och lyssnar på den vid mixningen tänker du ”fan vad långt det här… vi klipper bort halva versen”. Och då får du en helt annan text.

DM: Du säger att du inte gärna sitter och nöter så mycket. Men när, var och hur filar du på texter?

PG: Jag har svårt att hålla fokus så jag försöker skriva en text på kanske en eftermiddag. Eller… det är olika beroende på hur komplicerad texten är. Vissa texter är ju jättestarka för en själv och där jag känner att jag har någonting på hjärtat som jag vill få ner. Jag är 90% där men det saknas någonting. Och jag vet inte vad det är. Då måste det få ta tid och det måste ha gått åtminstone en natt. Och sedan kanske till frukosten… och då kommer jag kanske inte ens ihåg hur låten går. Jag har inte nött in det. Men så läser jag texten bara rakt upp och ner. Så känner jag: ”Fan det där! Det är jävligt bra.” Eller ”Det där är klumpigt. Det är inget bra!" Och sedan så går jag ut till mitt kontor, eller till studion, och så sätter jag mig igen. Då har jag rödmarkerat det som jag måste göra om. Så jag försöker hela tiden lura mig själv till att bli fokuserad på något sätt. För jag blir inte bättre av att älta. Låten blir inte bättre av att jag kan låten bättre. Tvärtom. Jag litar 100 procent på min gut-feeling, på min spontanitet.

Per spinner vidare på vikten av att gå på magkänsla.

PG: Det märker jag när jag jobbar i studion också med andra människor. Det som jag är bra på – det är ju att fånga deras spontanitet. För det är de inte själva bra på. För de vet inte vad de gör. De flesta som är väldigt duktiga sångare och musiker – de spelar bara jävligt bra hela tiden. Men de har mycket svårt för att förstå när de är extremt bra. Men det passar mig jättebra. Det är ju en subjektiv grej. Jag kommer ihåg att Marie sade att hon tyckte alltid hon sjöng bäst när jag var i studion och regisserade henne. För hon hörde inte det själv. Hon sjöng ju alltid bra! Men de där grejerna som var exceptionellt bra. De kunde inte hon plocka själv. Och så är det säkert med mina grejer. Jag kan inte bedöma kvaliteten. Det betyder mycket för mig. Men om det är kommersiellt…? Jag är världens sämsta på att plocka singlar. Vad är en hit? Hur skriver man en hit? Jag har ingen aning! Jag är intresserad av popmusik och i popmusikens natur ligger det att vara catchy. Men jag är inte så förtjust i modern popmusik eftersom jag inte tycker den är speciellt catchy.

Om valet att inte gå vidare med en låt
DM: Du har ju skrivit och gett ut så otroligt mycket. Är du bra på ”kill your darlings”? Att låta låtar bara liksom inte bli?

PG: Jag brukar "kill my darlings" tidigare än så. Det är väldigt sällan jag går så långt som att spela in det, ens som en akustisk demo. Skälet till att jag gör en akustisk demo är för att till exempel Clarence eller Christoffer säger: "Vi vill inte ha dina jävla demos! Spela in låtarna akustiskt så gör vi resten. Så vi har öppna sinnen”.

DM: Men apropå att lära ut låtskrivande. Kan man någonsin höra dig tala om ämnet eller ge någon typ av workshops?

PG: Nej, jag pratar så mycket annat hela tiden. När jag släpper grejer så jag har inget riktigt behov av att prata mer om det där. Sen vill jag inte prata för mycket om att vara kreativ. För det tar lite bort mystiken, kreativiteten. Jag tycker att det är ju min grej.

DM: Men ändå fick jag komma? 

PG: Jag tycker det är kul att prata. Det är lite annorlunda nuförtiden också. För jag gör så himla lite. När jag sitter i Nyhetsmorgon och pratar eller gör Tiktok-grejer, då pratar jag bara om de nya låtarna och berättar om hur de kom till – och jag försöker komma ihåg. Trams. Men det vi pratar om nu är ju roligt!

Vad som utgör en bra melodi
Jag konstaterar stilla att jag varit lyckligt lottad och går glatt vidare till 10,000-kronorsfrågan:

DM: Vad är en bra melodi?

PG: Jag söker alltid efter någonting som gör mig hooked. Det är en sorts rush när man träffar rätt. Jag kommer ihåg när jag satt och skrev i det rummet (pekar mot kontoret), ”Loneliest Girl in the World" som den kom att heta. Jag satt bara och plinkade och så börjar jag sjunga den här (nynnar) och tänkte ”faan vad gött det här är”. Jag bara kände – liksom hela jag – klockren refräng! Och sedan var det som att lägga pussel. Hur maximerar jag refrängen? Och så skrev jag verser som inte var i vägen för refrängen. Och "vad ska den heta?". Så dök den här idén "the loneliest girl in the world" upp. Och då tänkte jag att det kanske är för deppigt. Men, nej, för ibland är det jättespännande om du har någonting mörkt i en text, fast musiken kanske är ljus. Och vice versa. Ett bra exempel är ”Every Breath you Take” med The Police som alla tycker är en sådan superpoplåt. Men det är ju jävligt mycket ”doom” i den texten. Det finns ju massor med sådana exempel och jag är inte speciellt rädd för sådant. Utan det är mest att det ska kännas skönt att sjunga och att man ska kunna skriva en story kring det på något sätt. Och hur skriver man en story? Det är ju fact and fiction. Man plockar grejer. Vissa texter skriver man kanske tre strofer på när man mår på ett visst sätt. Och de texterna kanske är jättestarka för dig själv. Och du lever med dem. Och sedan, helt plötsligt, när du skriver någonting som går i samma temperatur musikaliskt så kanske de stroferna passar väldigt bra. Och så utvecklar du dem. Det börjar kanske med något som är sorgligt. Eller något som du tycker är orättvist. Något du tycker är tveksamt i ditt liv.

Vi kommer in på ämnet stick.

PG: Framför allt på Roxette-tiden gjorde jag nästan alltid en så kallad ”middle-eight”, ett stick. Och de var ju oftast superhookiga. Jag har alltid tyckt att ett stick alltid ska vara så bra så det skulle kunna vara en refräng. Som en B-refräng liksom. ”Listen to your Heart” har exempelvis ett väldigt bra stick.

DM: Där tonarten åker upp ett steg! Snygg modulation!

PG: Det märker man på konsert. Alla älskar att sjunga med det sticket. Det finns ju massor med sådana exempel. 

DM: Försöker du inte längre göra sådana stick?

PG: Nej, jag gör inte det längre. För att jag tenderar att följa med min tid. Jag gör låtarna kortare och kortare. Och då finns det nästan inte plats för ett stick. Det känns som att stickens tid är förbi.

DM: Blir man bättre och bättre ju mer man skriver? Eller blir man sämre och sämre?

PG: Man blir inte bättre och man blir inte sämre. Man blir annorlunda, utvecklas. Jag ska inte säga ”mot sin vilja”. Men man utvecklas för att tiden går. Det vi pratade om i början med att det är ganska bra att inte kunna så himla mycket. Det svåraste som finns när man är i min ålder är att skriva uptempo-låtar. Det är lite därför jag ville göra den nya Gyllene-plattan (Hux Flux). Jag kan lite för mycket, är lite för sofistikerad och väljer oftast ett annat uttrycksmedel. Andra typer av instrument och andra typer av tempon. Så därför har det varit en utmaning och det gillar man emellanåt. Men det går inte skriva ung musik när man är gammal, men man kan skriva musik baserad på den musik man tyckte om när man var ung. Fast du gör det på ett annat sätt.

10 saker att lära från Per Gessle

1. Lyssna mycket och låt dig inspireras
   – Man har lyssnat så jävla mycket. Och så gillar man en viss stil. Eller flera stilar. Och så gör man något eget av det.
    
2. Spara idéer
   – Om man kommer på någonting som man tycker är intressant så måste man skriva ner det eller spela in det. Min telefon är proppfylld av meddelanden, trudelutter och grejer. Det kan vara en titel eller en strof eller något sådant. Eller en rytm.
    
3. Ha ständigt ”antennerna ut”
   – Det är ju 24/7. Det kan ju hända nu när vi sitter och pratar. Du kanske säger nånting som jag tycker "shit det där skulle jag kunna använda till någonting". Fast det märker inte du att jag märker.
    
4. Gå inte vilse i tekniken om du inte är intresserad
   – Jag är inte tekniskt intresserad alls. Så att sätta igång ett mixerbord och börja jobba… det tar för mycket fokus för mig så jag tappar det som jag egentligen ska göra.
    
5. Våga byta tonarter i låtarna
   – Jag håller på att skriva svenska låtar just nu och håller precis på med en låt där jag efter refrängen inte vill ha ett tema. Så då gjorde jag ett solo som är exakt samma ackord som refrängen. Fast sänkt. Om refrängen går i G så går solot exakt likadant fast i F. Vilket gör då att när jag går tillbaka till originaltonarten så får du ju en skjuts. Du upplever det som en tonartshöjning till refrängen. Och det är det ju! Men du har inte höjt då alla refränger ju går i G. Du lurar liksom örat hela tiden på det här viset.
    
6. Lär dig vad du gillar
   – Jag gillar inte trestämmig sång. Och det är ingenting som jag räknat ut. Det är mest bara att när jag lyssnar på det så gillar jag inte när det blir för tjockt. När det kommer till sångstämmor vill jag hellre hitta kanske en kvint. Perfekt! Kvinter är alltid bäst. Och så kanske man hittar maj-7 eller en sexa som färgar på ett speciellt sätt. Det gillar jag!
    
7. Hitta och behåll din essens
   – Vi skapade det typiska Roxette-soundet av alla dessa ingredienser som vi kommer ifrån. Jag tror inte man fattade det här förrän när tiden har gått. När jag idag hör en Roxette-låt på radion kan jag tänka ”fan vad det låter speciellt!”. Men det tyckte ju inte jag då. Jag tyckte bara att det lät som vi. Samtidigt, när vi slog igenom ville ju EMI att vi skulle flytta till Los Angeles eller New York. Eller åtminstone London för att vara närmare branschen. Men sade att vi inte vill göra det för då tappar vi hela vår essens. Om vi tar bort Jonas och Pelle och Clarence och allihopa. Vi skulle ha låtit Richard Marx!
    
8. Våga pilla!
   – Man kan pilla och man ska inte låsa sig. Samtidigt ska man ju ha respekt för det som gör att låten är stark. Det kan vara att en melodi är väldigt stark. Så ska man ändra så måste man ändra med förstånd om man säger. Och respekt. Om man nu vill maxa sin låt, vilket alla vill. Då måste man liksom veta vad man håller på med.
    
9. Plocka känslan och temperaturen från andra låtar
   – Det är inte så att nu ska jag skriva en sådan här låt och så blir den likadan. Utan det är just temperaturen i låtarna kan man plocka med sig. Den temperaturen öppnar som en dörr hos dig själv på något sätt. Om jag lyssnar på "You Make Me Feel Like a Natural Woman" och så kommer man in i det. Jag kan ju inte skriva sådan musik. Men jag kan skriva en låt med samma känsla – fast på mitt sätt.
    
10. Varje grej leder till nästa grej
    – Mina låtar är väldigt mycket jag, mig, och jag lever för att skriva låtar. Det är vad jag är. Det skriver säkert både min fru och barn och vänner under på. Men det gör ju också att varje grej som jag gör leder till nästa grej. Varje riff som inte leder till någonting gör att jag kan bli av med det i mitt system så kan jag tänka vidare på något annat. Man lär sig. Det är en lång, lång process.

Om David Myhr

David Myhr är förutom skribent även låtskrivare och artist och vill veta mer om fenomenet låtskrivande. Som universitetslektor både undervisar och forskar han i ämnet. Han har upptäckt att det är extremt svårt att försöka sätta ord på vad som egentligen händer i den kreativa processen med att skriva låtar. Men har lika fullt gett sig den på att försöka få några av våra största låtskrivare att göra just detta.