Michael Ilberts surroundmix av The Cardigans – spår för spår

Michael Ilbert till höger. Foto: Max Alm-Norell

Michael Ilbert är sen. Det är hans sista dag i Köpenhamn och inför hemresan till Sverige har han varit och provianterat hos sin favorititalienare, Era Ora, i Christianshavn. Han ställer ned en pappkartong i kontrollrummet på Medley Studios och drar upp vin, olivolja, balsamvinäger, kaffe, syltade räkor, socker, honung med mera. Helt enkelt det bästa Italien kan erbjuda.

Medleys rack ger samma intryck av finsmakarkvalitet: Universal Audio, Klein & Hummel, Pultec, Fairchild, Massenburg, EMT, AMS, Bel och så vidare. Navet i Medley är ett SSL9072 med Genelec 1053A i väggen och ett Pro Tools Mix Plus med 888 och Apogee som gränssnitt.

Till kundkretsen räknar Medley bland andra Roxette, Radiohead, Prince, Ulf Lundell och Mary J Blige, men nu handlar det om The Cardigans och surroundmixen av albumet Long Gone Before Daylight (2003).

The Cardigans – Long Gone Before Daylight (2003)
🎧 Lyssna på Spotify / Apple Music (endast stereomix)

Surround – vad, varför och hur?
Surround är ett flerkanaligt ljudsystem, det vill säga fler än mono och stereo, men hur många fler beror på. De flesta surroundplattor (år 2003, reds. anm.) är i 5.1-format, där mixen är uppdelad i två front, två bak, en centerhögtalare och en sub, men det finns också surround i 6.1 och 7.1.

Att Long Gone Before Daylight skulle ges ut i en 5.1-mix i SACD-format beror på att The Cardigans blev tillfrågade av Sony och Philips. Företagen tyckte dels att plattan lät väldigt bra, dels att bandet skulle vara lämpliga ambassadörer för formatet.
Och hur? Det får Michael Ilbert själv svara på.

– Det är ett helt annat sätt att tänka, framförallt finns det inte lika många normer som när du mixar stereo, men det går ut på att skapa nya rum, artificiellt. Att bara lägga ut ljud i olika högtalare skapar ingen surroundkänsla. Det blir bara samma ljud på nya ställen. Man måste förändra signalen och skapa en reflex, en motsats, på ett annat ställe, och när man börjar kunna det, då händer det grejer. Jag vet ju också vad det är inspelat med så jag försöker hitta ett annat ljud för att addera karaktär. Är det inspelat med Neve tar jag en Helios eller API och vidare i SSL-bordet. Det är ingen idé att processa två gånger med samma sak. Det tillför ingenting – tvärtom kan det skapa konflikter i ljudbilden.

Vi lyssnar lite på två andra produktioner, en Neil Young-live och Pink Floyds Dark Side Of The Moon. Båda bekräftar Michael Ilberts resonemang.

På Neil Young-konserten har man bandet framför sig, i normal stereo­panorering, men man uppfattar tydligt rumsreflexerna i sidorna och bakom, och publiken är runtomkring. Man står mitt i folkhavet och hör Rockin’ In The Free World. Närvarokänslan är mycket stark.

I introt på Pink Floyds Money befinner man sig istället mitt i kassaapparaten. Det rasslar och plingar både till höger och vänster och framför och bakom, men effekten är inte lyckad. Dessutom låter plattan lite som en dammsugarpåse inifrån, vilket är förvånande. Det var ändå svenska hifi-butikers referensskiva i mer än ett decennium.

Här infinner sig också en annan faktor: lyssningssituationen är fullständigt asocial. Surround låter egentligen bara optimalt för en person på ett enda ställe. Och rör man sig bara ett par decimeter förändrar man perspektivet helt.

– Lyssnaren blir själv en sorts volymkontroll och det gör det svårare när man mixar, för vad mixning går ut på är att bestämma hur musiken ska upplevas. Man vill inte att någon annan går in och tar den rollen, resonerar Michael Ilbert.

Lärt av kunniga kontakter
Att Michael Ilbert själv gjorde stereo­mixen underlättar förstås – han kan materialet. Men hur förberedde han sig?

– Jag träffade Jay Messina, tekniker med Jack Douglas och Bob Ezrin, som rattat mycket Kiss- och Aerosmith-plattor, och han gjorde en 5.1-mix på Aerosmiths Rocks och lät mig höra lite mixar. Sedan har jag haft kontakt med George Marino som mastrar på Sterling Sound, och så har jag läst en del och lyssnat på de två skivor jag hittade i Göteborg, en sacd och en live-dvd.

Intentionen med surroundmixen var att lyssnaren skulle ha bästa platsen i lokalen, inte sitta mitt i orkestern. Man ville också hålla sig nära albumet, eftersom alla var så nöjda med det, vilket innebar att Michael Ilbert fick börja varje mix med att återskapa stereomixen. Och här upplevde han det nya formatets fördelar.

– När vi mixade albumet satt vi och petade för att allt skulle få plats. Många gånger blev man tvungen att skruva till ljud som inte skulle ha låtit kloka om man kört dem ensamma (solo). I sammanhanget lät det bra förstås men nu kunde jag behålla hela karaktären och det fick ändå plats. Jag kunde sprida ut ljudbilden och få den att låta ännu större och samtidigt luftigare, inte så hoppressat, massivt rakt framifrån. Det har varit väldigt givande att vinna dynamik på det här sättet.

Dödstyst i mitten
Mixen på Long Gone Before Daylight är 5.1 men kanalen för centerhögtalaren innehåller inget ljudspår.

De inspelningar Michael Ilbert lyssnade på innan han satte igång innehöll så lite information i centerkanalen att han bestämde sig för att strunta i kanalen helt. Som lyssning har Michael Ilbert satt upp fyra KRK E8 plus en sub i kontrollrummet på Medley. Han har jobbat med KRK sedan 1995 och med E8 sedan 1997.

– Jag gillar dem för att stereoinformationen är så bra. När jag bytte till E8 kunde jag höra allt jag lagt i stereo, och alla effekter kunde jag höra mer precist. Det gjorde att jag använde mindre effekter i mina mixar och de blev nog lite tydligare tack vare det.

Signalkedjan går från studions Pro Tools, som spelar upp låten, och in i SSL-bordet. Ut från SSL-bordet är signalen sedan uppdelad så att masterbussen skickar höger-vänster fram och en av stereogrupperna skickar höger-vänster bak och en vanlig grupp blir sub-bas. Sedan går det in i Michael Ilberts eget Pro Tools HD, 24/96, och därifrån ut till en cd-brännare.

Michael Ilberts egna rack står för mycket av bearbetningen och här har han fått pussla kreativt efter att ha hittat en av få nackdelar med att inte ha varit förberedd på 5.1-mixen redan vid inspelningen.

– Man måste använda många fler reverb för de nya ljudmöjligheterna. Om jag skulle ha spelat in en blivande 5.1 så hade jag spelat in fler rumsmickar på trummor och en del annat. Nu har jag istället fått feeda ut det i liverummet och lagt det i bakhögtalarna och på det viset skapat ytterligare en reflex. Men det har faktiskt visat sig väldigt lyckat, säger en stolt Michael.

I Michael Ilberts rack

Till vänster: racket. Till höger: Sedan några år tillbaka arbetar Michael Ilbert med monitorer från amerikanska KRK. Till Cardigans-mixen använde han fyra E8:or, tillsammans med en subbas. Enligt Michael Ilbert ger monitorerna en otrolig detaljrikedom. Foto: Max Alm-Norell

– Överst i racket sitter två Little Labs fasverktyg. Vanligtvis kan du vända en fas 180°. Den här kan vrida fasen steglöst. Fråga mig inte hur den fungerar men den fungerar, som allt Little Labs gör, skitbra.

Sedan kommer en gammal broadcastlimiter och mikpreamp. Jag har använt den för att ge trummorna lite attityd i rock­låtarna. Bra mellanregisterboost.

Sedan har vi Neve-racket. Åtta stycken 1081. Bra till det mesta.

Det undre racket har två LA3:or, två  1176:or och en LA2A. Klassiska grejor. Göran Finnberg har renoverat.

Överst i högerracket sitter ett gäng API. Två 512 mikrofonförstärkare, två 560 (eq) har jag använt till bastrumma och sub-eq. Två 550 (eq) har jag haft till sång, och sist två 554 (eq), som jag inte har använt.

Heliosracket, nytillverkat men baserade på den klassiska modulen från Olympic Studios ’69. Ska bli två till. Jag har haft dem på trummor och gitarrer. Mycket bra.

Boiler. En god vän till mig, Pom, som har byggt den och Gas Cooker för Ridge Farm. Ska simulera talk back-kompressorn i ett SSL. Det händer grejer! Tvåkanalig. 

Sedan två 1176:or till som har varit på sång och bas. Under dem, Deccakompressorn. Det enda jag vet är att den kallas Decca Limiter och jag tror den kommer från Deccas masteringsbord, de byggde ju allting själva.

Låten Communication – spår för spår

Communication är öppningsspåret på albumet. Den börjar med en speldoseliknande figur på gitarr som växlar mellan Gadd9 och D innan ett undervattenspiano dunsar i sjöbotten på ett A.

Det är egentligen bara sologitarren som utnyttjar surroundmöjligheterna fullt ut. De övriga spåren på Communication ligger still i ljudbilden. Även om hela skivan bygger på 5.1 är kanalen för centerhögtalaren helt tom. Den behövdes inte, enligt Michael Ilbert.

– Communication är en utmaning för att låten har en så stark identitet. Du måste behålla den men ändå tänka en dimension till. Det som är intressant med introt är att temat ligger i en specifik position, klockspelet har jag lagt mycket mer bakom för att skapa en dimension. Pianot är mixat från att vara litet i början till att få en större botten när Nina börjar sjunga, och det går både framåt och bakåt i stereobilden.

Egentligen är det bara en liten detalj i låten som utnyttjar surroundmöjligheterna. Det är passagen från gitarrsolot in till sista refrängen, där det finns en rörelse i ljudbilden.

• Kanal 1 – Bastrumma
  – Bengt har en specialbyggd bastrumma, som är nästan dubbelt så djup som normalt. Den mickas i framänden och får väldigt mycket botten.
• Kanal 2 – Virvel
  – Virveln är mickad kanske en halvmeter ifrån, så den plockar en del hihat också.
• Kanal 3 – Överhäng vänster
• Kanal 4 – Överhäng höger
  – Bengts trumset är udda men det är traditionellt uppmickat, förutom overheadmickarna som sitter lägre och mer åt sidorna än vanligt. Inte så cymbalfixerat. Själv spelar jag in trummor med bara fyra mickar nu för tiden. Det blir mindre fasfel och trumsetet får mer personlighet. Cardigans har aldrig tyckt om diskant i vissa ljud. Bastrumman får inte ha något klick i ljudet, men det måste ändå vara punchigt.
  Trummorna har inga effekter alls på låten Communication. Bara eq och kompression. Eq:n är en blandning av Helios, SSL och API. Komprimeringen är Decca, Urei 1176 på bastrumma och virvel samt lite SSL.
  – Deccan behandlar botten på ett sätt som ingen annan av mina kompressorer. Den komprimerar snyggt men inte snällt. 1176:orna är ju precis tvärtom, dist hela tiden. Med Deccan är jag ute efter ett pump, en längd i ljudet, men adderat till originalljudet så att man kan balansera mellan. Har du en kanal/ett ljud och vill ha ut något extra ur en virvel men det är en massa hihat i virveln tar jag ut en ny virvel, tar bort hihaten ur den, adderar karaktär och lägger det under.
  Om trumpaketet, generellt:
  – Karaktären finns redan i Bengts trummor och hans sätt att stämma dem. Väldigt definierat, torrt, sjuttiotalsaktigt, organiskt. Jag kanske har fört in lite storlek. Tidigare var Cardiganstrummorna små och retro, nu lite större och mer naturalistiska. I fronten ligger ljudbilden som jag tycker om, i suben ligger det bastrumma och i bak ligger en annan trummix med lite mer rum för att få en studs.
• Kanal 5 – Golvpuka
• Kanal 6 – Hängpuka
• Kanal 7 – Monoöverhäng
• Kanal 8 – Rumsljud
• Kanal 9 – Hihat
• Kanal 10 – Tamburin
  – Tamburinen har ett fjäderreverb rakt igenom och under gitarrsolot går ett AMS-reverb in.
• Kanal 11 – Cymbalpålägg
• Kanal 12 – Cymbalpålägg
• Kanal 13 – Cymbalpålägg
• Kanal 14 – Cymbalpålägg
  – Rolls, svällar och pingar. Inga konstigheter. Rakt igenom SSL-bordet. Ligger ganska långt bakåt, mot bakväggen i ljudbilden.
• Kanal 15 – Pukpålägg
  – Det finns ett litet puktema på verserna som ingår i trumkompet och som låter som om det var spelat i men det är pålagt för att vi skulle få kontroll över 
  ljudet. Det ligger på en autopan i Pro Tools och har mycket EMT-reverb i höjd med öronen. SSL-eq, SSL-kompressor och en LA78 Urei ger lite längd i ljudet.
• Kanal 16 – Bas
  – Det är bara en bas på den här låten. Och jag ser nånting hemskt här, en plugg (Focusrite D2)! Förmodligen ren lättja. I övrigt är den processad med SSL-kompressor, SSL-filter och en 1176 och feedad lite bak och lite starkare än bastrumman i suben, men annars mest fram.
  Basljud har ju ingen riktning brukar man säga och jag undrar varför Michael Ilbert har lagt bas i bakkanten.
  – Det är nog mest för att andra har gjort det, men jag tycker faktiskt att basen har en tydligare position på det viset.
• Kanal 17 – Melodigitarr
  – En basfigur som ligger i intro, mellanspel in till gitarrsolo och outro. Den spelar en ton och ligger helt rakt.
• Kanal 18 – Piano
• Kanal 19 – Piano
  – Det magiska pianot. Jättemycket SSL-eq för att ta fram det träiga, klassiska John Lennon-pianot som alla älskar, och SSL-kompression för att få fram hävningen i ackorden. Jag la micken vid baksidan på pianot i bakkant för att markera plats i bilden. Inga effekter i övrigt.
• Kanal 20 – Reverb
  – Här har vi ett mjukvarureverb som är automatiserat och bara öppnar för vissa toner. Ligger helt i bakkant.
• Kanal 21 – Klockspel
  – Lite fjäderreverb och mycket lång plåt. Ligger i bakkant.
• Kanal 22 – Ninas sång
  – Inspelat med en Neumann M147. Lite plugins på den: en de-esser, Rennaisance-eq för att fila bort lite elakheter i hennes T och S. Sedan är den analogt processad med en LA2A, en Pultec och en API 550. Pultec för att addera värme och diskant. API är väldigt behaglig men lite råare än SSL för just röst. Det är i mitt tycke den bästa sång-eq:n. Sedan LA2A som också är fantastisk till sång. Varm och nära. Sången kanske är något nasalt inspelad så därför är det mycket adderad värme. Sedan ligger det en massa reverb och effekter: en AMS-stereoslap, mer bak än fram, en plåt i bakhögtalarna, predelayad och det ligger en fjäder långt fram.
• Kanal 23 – Kör
• Kanal 24 – Kör
  – Lite de-esser så att kören inte ska blanda sig med Ninas original-s. Lite SSL-kompressor och filter. Här kapar jag lite toppar så att kören lägger sig under leaden och så lägger man panoreringen tio över – tio i. I surroundmixen ligger de lite bakom öronen. Det breddar.
• Kanal 25 – Peters akustiska Martin
  – SSL-kompressor och filter. Inget annat.
• Kanal 26 – Plockgitarr
  – Den är verkligen lagd utåt sidorna. Den hänger ihop med extrapukorna i verserna. Ljudmässigt har den fått lite klang på sig.
• Kanal 27 – Refränggitarr
• Kanal 28 – Refränggitarr
  – Det är nog bara två olika kabinett inspelade. Den ligger mycket till höger, från kvart över, och full surround på höger bak, så den är vriden fullt bak höger. Vänster bak har ett delay där gitarren nästan inte alls ligger. På det viset blir gitarren som en stor våg som omfamnar hela ljudbilden. I arrangemanget blir det väldigt effektfullt tillsammans med cymbalsvällarna.
• Kanal 28 – Akustisk gitarr
  – Adderad gitarr som ligger i alla intron, hör ihop med klockspelet och tillhör figuren med ett plock. Ligger snett till vänster. Det som är viktigare ligger mer fram och den här gitarren och klockspelet ligger mer bak.
• Kanal 29 – Melodigitarr
  – Den är mycket prioriterad fram. Har fått ett automatiserat fjäderreverb som följt med det lilla svajet i frasavslutningen. Riktigt nördigt.
• Kanal 30 – Sologitarr
  – Det underbara torra solot. Det enda som är gjort är att jag skurit lite low mid. Den ligger i mitten fram. I det partiet vill man ha ett torrt fokus rakt fram för att sedan lägga stråkpartiet bakåt.
• Kanal 31 – Stråk
• Kanal 32 – Stråk
• Kanal 33 – Stråk
• Kanal 34 – Stråk
• Kanal 35 – Stråk
• Kanal 36 – Stråk
  – Första tagningen på stråkarna är inspelade här i Medley med ett relativt närmickat stereopar, XY, och så två rumsmickar på det, och det var ju fantastiskt för då kunde jag lägga närmickarna fram och rumsmickarna bak och få en dimension i orkestern. Dubben är bara två kanaler och där la jag 60 bak och 40 fram för att få lite närhet och prioritet i bakkant. Där ligger lite fjäder och lite EMT-reverb.
• Kanal 37 – Syntstråkar
• Kanal 38 – Syntstråkar
  – Skiss som inte användes.

Sammanfattning av mixen
Det blir mycket gestikulerande när vi går igenom ljudens placering. Endast lite prat om klockan si eller så. Istället om bakom och framför öronen, snett inåt framåt vänster eller från nacken och inåt.
Om jag skulle ge mig på att sammanfatta surroundmixen på Communication blir det med två generella adjektiv: större och bättre. Det finns inga fyrverkerier, bara musiken som den är, fast mer. Den största effekten i låten är när Michael Ilbert stänger av storslagenhetskranen i gitarrsolot och torkar upp hela ljudbilden till en knytnäve. Känslan är som när man har kört riktigt fort med en riktigt snabb bil och bromsar in hårt. Det är först då man förstår hur fort det gick innan.
Stereomixen på Long Gone Before Daylight låter redan den fantastiskt bra, men här tillkommer en upplevelsedimension som är påtaglig utan att vara överdriven. Just då och där undrar jag om musik kan låta så mycket bättre.

Artikeln är tidigare publicerad i Studio 2-2003.

Läs mer: Rundtur med Michael Ilbert i Hansa-studion