Mark Tremonti: Många järn i elden

Mark Tremonti med sin signaturgitarr från PRS Guitars. Foto: Chuck Brueckmann

Vi har alla hört talas om människor med många järn i elden, men frågan är om inte Mark Tremonti tar priset. Den i Detroit födde gitarristen har inte mindre än fyra stora projekt löpande parallellt, och har dessutom varit inblandad i ett antal mycket framgångsrika signaturprodukter, främst tillsammans med tillverkaren PRS. Mark är lite av en förebild vad gäller att skapa framgång efter eget huvud, så låt oss titta närmare på det han har byggt så här långt, från bandet Creed i slutet av 90-talet till idag.

Hur det började
Som för så många fanns det en musiklyssnande storebror med i bilden, och lille Mark lärde sig tidigt älska Kiss och Van Halen. Han fick sin första gitarr vid elva års ålder och blev snabbt besatt av att lära sig spela. Fler influenser tillkom. Mark säger:
– Jag lyssnade på det som de flesta lyssnade på, som Beastie Boys och annan mer radioorienterad musik. Men en kväll kunde jag inte sova och min bror Dan lyssnade på metal en trappa upp. Jag var tvungen att kolla vad det var och frågade efter den där låten som handlade om “sanitarium”. Han lånade mig kassetten, som förstås var Metallicas Master of Puppets. Det är den skiva som har haft störst inflytande på mig av alla.

Under sina collegeår lärde han känna sångaren Scott Stapp vilket blev fröet till det gemensamma bandet Creed som bildades 1994. Med Creed fick Tremonti sitt stora genombrott, deras debutalbum My Own Prison (1997) sålde i miljontals exemplar och etablerade dem som ett av de största rockbanden på 90-talet.
– Scott var nog egentligen den första riktiga sångare jag träffat på. Jag visste att min egen röst inte var stark och här fanns en person som kunde sjunga, så det var ju perfekt. Under den här lite dystra tiden skrev jag låten Shed My Skin, kanske som en liten protest och det var nog under den här perioden jag också utvecklade den uthållighet man nog behöver om man skall göra det här. Mina föräldrar är ju italienare vilket nog gett mig en passion för det jag företar mig, även om jag är dålig på det till en början.

Banden och releaserna
Det är tydligt att uthålligheten, målmedvetenheten och passionen är viktiga nycklar till Mark Tremontis framgångar. Nu har denna kompromisslöst produktive man inte mindre än fyra projekt som alla rullar samtidigt. Creed startade alltså i mitten av 90-talet och hade framgångar med låtar som Higher, Arms Wide Open och My Sacrifice. Bandet har flera gånger haft pauser och sedan återuppstått. Senast skedde det 2023 efter ett uppehåll på över tio år, och Creed är alltså aktivt sedan dess.

När Creed lade ner verksamheten första gången bildade Tremonti bandet Alter Bridge tillsammans med några av sina tidigare bandkamrater, men nu med den briljante Myles Kennedy som sångare. Här tog han också ett lite hårdare grepp om affärssidan själv, tillsammans med sin tidigare nämnde bror Dan i bolaget Tremonti Productions. 
– Tanken med Alter Bridge har alltid varit att göra något äkta och lite “rått”. Vi är väldigt noga med att inte bara följa trender, utan vi skriver musik som känns rätt för oss. Vi pratar mycket om vart vi vill ta musiken och försöker vara trogna vår vision. Jag lärde känna Myles när hans band Mayfield Four var förband till Creed. När jag senare ville starta Alter Bridge tänkte jag att det skulle vara fantastiskt att få skriva musik till en sångare med hans omfång. Han visade sig också vara en fantastiskt duktig gitarrist och nu delar vi både på solon och riffskapande. Numera kan vår producent Michael “Elvis” Baskette inte längre skilja våra riff åt. Ett stort tungt riff kan vara Myles’ och en atmosfärisk ballad kan vara min. “Elvis” har jobbat med oss i många år och är som en extra medlem i bandet. Det är ett bra tips, att hålla sig till samma folk över längre tid. Allt blir enklare om man slipper börja om hela tiden.
 

Citat

Det är ett bra tips, att hålla sig till samma folk över längre tid. Allt blir enklare om man slipper börja om hela tiden.

2011 startade Mark soloprojektet Tremonti, där han utforskar tyngre musik med influenser från thrash metal och hårdare rock. Mark står för både gitarr och sång och bandet har släppt sex album, det senaste i januari 2025 – The End Will Show Us How.
– Eftersom jag konstant skriver musik bildades ett arkiv av riff som var lite för mycket metal för de andra banden. Alla de där riffen ville ut någonstans, så då startade jag soloprojektet.


Bandet Tremonti som nyligen släppte skivan The End Will Show Us How. Foto: Chuck Brueckmann.

Det fjärde projektet är aningen mer otippat. 2022 lanserade Mark ett unikt sidoprojekt där han tolkade klassiska Frank Sinatra-låtar i en mer traditionell crooner-stil.
– Det här är egentligen ett välgörenhetsprojekt som jag kallar Take A Chance. Syftet är att stödja forskning kring Downs syndrom på olika sätt. Vi har fått in några miljoner dollar på detta och en kul detalj är att när vi spelade in med en 17-mannaorkester hade flera av musikerna faktiskt turnerat med Frank Sinatra. Jag har länge gillat Sinatra och han donerade massor till välgörenhet. När jag fick veta att vår dotter skulle födas med Downs syndrom kändes det som ett ganska självklart projekt att dra igång.

Hur hinner du med allt?
– Planering och framförhållning är centralt, men det är ett tajt schema! Återföreningen av Creed blev ju så lyckad att vi bokade på två turnéer till och däremellan skall det skrivas material till en ny platta med Alter Bridge och repas med Sinatra-projektet för ytterligare konserter. Det går i en oavbruten ström, men det är ju trots allt ett hårt konkurrensutsatt jobb så man får vara tacksam att det fungerar.

Hur ser processen för ditt studioarbete ut?
– Så mycket som möjligt görs klart i förväg, inklusive alla texter och alla arrangemang. I princip är det bara gitarrsolon som inte är helt spikade när vi går in i studion. Jag gillar inte att skriva under press, jag vill ha kontrollen och inte lita på turen. Min målsättning när jag skriver riff är att i görligaste mån undvika att göra något som redan är gjort. Det är därför jag jobbar så mycket med alternativa stämningar, just för att hitta saker som ingen gjort förr. Jag är alltid på jakt efter den där gömda skatten när jag skriver låtar. Jag gillar att experimentera med olika ljud och ibland spelar jag in flera versioner av samma låt för att hitta den bästa. Jag lägger alla gitarrspår två gånger och ibland dubblerar jag rena partier med akustisk gitarr. Återigen, att ha en bra producent man känner väl är jätteviktigt för att sätta gränser och ärligt berätta när det är bra eller när man kan göra det lite bättre.

Du är en extremt melodisk solist. Kan du berätta lite om hur du tänker när du skapar solon?
– Jag älskar att skriva sångslingor och ofta bygger jag in dem i mina solon. Mina allra bästa solon kommer ur en självklar melodi i ett riff och det kan hända helt automatiskt. Det blir inte alltid så, men när det sker finns inga alternativ. Ibland får man jobba lite, som med solopartiet i Blackbird. Vi hade inga idéer så jag och Myles satte oss i olika rum för att spåna på varsitt håll. När vi sedan möttes för att visa varandra vad vi kommit på bestämde vi att vi skulle använda bägge våra idéer. Han det första lite softare solot och när bandet kommer in tar jag över. Jag satt nog en hel dag med det! Man måste växa med uppgiften och vara djupt involverad.

Du har ett ganska fantastiskt gitarrljud som är extremt tungt men samtidigt kristallklart. Berätta lite om hur du arbetar med det.
– En enkel sak som vi alltid brukar göra i studio är att dra ner disten på förstärkaren. Om den står på klockan ett live, så kan man dra ner den till klockan tio i studion och dubbla spåren. Sedan kan man jobba på att hitta en bra kombination av förstärkare. Låt säga att jag har min signaturmodell PRS MT100 till höger, då väljer jag kanske en Cornford RK100 till vänster. Inför varje inspelning gör vi en förstärkarduell och väljer ut de bästa förstärkarna för rent, halvrent och distat. Jag är en hängiven förstärkarsamlare och köper många förstärkare. Joe Bonamassa och jag borde kanske starta en Dumble-fanclub! Det tillverkades bara 300 Dumble Overdrive Specials så det finns inte så många tillgängliga.
 

Citat

Joe Bonamassa och jag borde kanske starta en Dumble-fanclub!

I Marks samling ingår tre stycken Dumble-förstärkare. En av dem är en Dumble Overdrive Deluxe, som tros vara prototypen till den klassiska Overdrive Special. Andra favoriter i kollektionen är nämnda Cornford RK100 (Richie Kotzens signaturmodell) för studio, Bogner Überschall, Trainwreck Express och gärna en Bludotone Hi Plains Drifter för den rena tonen. PRS Archon var länge en favorit när det skulle till riktig vråldist. 
– Vad gäller gitarrer har jag min egen signaturmodell PRS Tremonti och köper inte mycket gitarrer, även om jag såklart har en strata, en tele och några olika akustiska gitarrer. Live använder jag ibland en unik Explorer-influerad PRS, som de säger aldrig kan serietillverkas eftersom den är för stor för maskinerna. Jag gillar effekter men använder inte jättemånga samtidigt. Vi har startat en egen tillverkning av effektpedaler och vi gör nu en hel del prototyper. Först ut var en Uni-Vibe som jag använder, men sedan tänker vi försöka oss på en ny typ av overdrive.

Till sist, hur har du utvecklats som gitarrist över åren?
– Bra fråga. Jag har nog blivit bättre på att spela med mer känsla. När jag var yngre var jag mer fokuserad på att spela snabbt, men nu handlar det mer om att hitta rätt uttryck. Med tiden har jag blivit mer intresserad av melodier och fokuserar på hur jag kan göra gitarren till en berättare. Dessutom skall man inte glömma det fysiska slitaget. Jag vill inte riskera att skada mina händer eller handleder genom att spela på ett sätt som inte är hållbart. Det handlar ändå om långsiktighet och att kunna spela på bästa sätt under hela karriären.

Ständig utveckling och rörelse – men också samarbeten som sträcker sig över många år och en blick på hållbarheten. Där någonstans hittar vi receptet för Mark Tremontis framgångar.

******

Mark Tremontis utrustning

Gitarr
När Marks egen signaturgitarr PRS Tremonti utvecklades omkring 2000 fanns det ännu inte så många signaturmodeller från PRS. Ett 20-tal olika mickar utvecklades och testades innan Mark kände att de hade hittat rätt balans mellan en gitarr som låter aggressivt men inte otrevligt. PRS Tremonti har modifierats och förfinats genom sina över 20 år och tillverkas än idag.

Förstärkare
PRS har även gett ut signaturförstärkaren MT100 tillsammans med Mark. Mark älskar de eftertraktade och lite hemliga Dumble-förstärkarna, och MT100 kan beskrivas som en Fender, en Dumble och en Mesa/Boogie-förstärkare samlade i ett chassi. Varje kanal har sina egna tonkontroller för maximal flexibilitet. För några år sedan släpptes den mindre modellen PRS MT15. Mark kombinerar ofta MT100 med en av Synergys modulförstärkare, laddad med TDL/X-, Morgan AC- och Soldano-modulerna. 

Effekter
Här används en del, men inte jättemånga samtidigt. Mark har utvecklat en mycket uppskattad wah-wah-pedal med Morley som följdriktigt heter Morley Mark Tremonti Wah. Det finns även en T-Rex Tremonti Phaser. Mark använder sedan flera år delayet G-Lab SD-1 Smooth Delay, samt en Ibanez Tube Screamer, en MXR Smart Gate, en Boss Octaver och en egenutvecklad pedal inspirerad av Uni-Vibe. För att slippa stämma om gitarren för vissa låtar använder han också en Digitech Drop. Stämapparaten är en klassiskt smutsvit Boss. I pedalbordet live finns också en fiffig “panikpedal” som kopplar ur alla effekter och sänder signalen direkt till förstärkaren om något plötsligt skulle sluta fungera.

Mikrofoner
Mark säger att inte mycket har förändrats vad gäller studioinspelning av gitarr – kombinationen av Shure SM57 och Royer R-121 är en favorit sedan många år. Live använder man också SE Electronics VR2 bandmikrofoner.